Är budbäraren viktigare än budskapet?

Då och då hör jag att källan inte är trovärdig. Vad som har sagts eller skrivits är inte så viktigt. Sakfrågan skjuts i sank enbart för att budbäraren inte betraktas som trovärdig.

”Först vill jag säga att politiska företrädare som anonymt klagar på sina kollegor nog är det sämsta inslaget i svensk politik den här veckan. En bra politiker står öppet för vad den tycker och pratar om vad den själv vill åstadkomma i stället för att baktala andra – så vinner man respekt hos partivänner och väljare.”

Så skrev Stefan Löfven på sin FB-sida igår. Han klagar alltså på att någon vill vara anonym. Han bryr sig inte det minsta om sakskälen som har framförts. Men personen eller personerna som har klagat visste kanske att, trots deras kritik är berättigad,  själv kan hamna i kylan om de inte är anonyma?

Ganska ofta är faktiskt budskapet mycket viktigare än budbäraren! Jag har själv drabbats av detta när jag skrev under ett nic ”Ej feminist”. Då möttes jag ofta av ”Du är inte trovärdig – bara en anonym nätkrigare”. Då skrev jag ungefär samma saker som jag skriver idag – men jag var anonym. Jag skrev lika seriöst oh ansvarade för varje ord som jag skrev. Mitt nic blev mitt namn på nätet. Det fanns dock skäl till min anonymitet. Jag ville inte att mina närstående, mina grannar, mitt hus eller mitt företag skulle drabbas negativt av mitt skrivande. Under den tiden lärde jag känna många andra skribenter under nic. Jag har aldrig träffat dem personligen eller ringt eller skrivit direkt till dem. Men de har blivit kära vänner som jag har utbytt tankar med. Några av dem har dykt upp och kommenterar här på bloggen eller på FB.

Det finns alltså skäl till att framföra budskapet anonymt. Anne-Marie Pålsson skrev ju 2011 i sin bok Knapptryckarkompaniet om den politiska partipiskan. Den handlade i stort om att en handfull personer bestämmer hur du ska rösta i riksdagen. Den riksdagsledamot som sätter sig på tvären och vägrar att rösta enligt partilinjen kan förvänta sig repressalier i form av utfrysning, mobbning, uteblivna uppdrag osv. Att vara politiker innebär alltså att underordna sig partiledaren och partiledningen. Den som vill klaga på dessa bör, kanske för sin egen skull, göra det anonymt!

”Jag tror verkligen på ett samhällsklimat där vi går framåt som enskilda partier med hård debatt om sakfrågorna men också kan samlas för konstruktiva lösningar på riktiga problem när väljarna har sagt sitt.”

Så avlutade statsministern sitt skrivande på FB! För mig känns det som om han slår knut på sig själv! Han reducerar oss vanliga människor till en väljarkår. I varje debatt, som jag har sett honom, så har han ju ägnat mer tid på att tala om alla fel och brister, som han hittar hos de andra partierna än åt att diskutera sakfrågor. Att dra upp gamla synder istället för att diskutera nutid och framtid tycks vara hans signum.

För mig är budskapet det viktigaste oavsett om budbäraren heter Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, Isabella Lövin, Gustav Fridolin, Jan Björklund, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor eller Jimmie Åkesson.

För mig är budskapet det viktigaste oavsett om budbäraren heter DN, Aftonbladet, Expressen, SVT, TV4, Fria tider, Samtiden eller Avpixlat.

För mig är budskapet det viktigaste oavsett om budbäraren är anonym , har ett nic eller framträder med namn.