Det är svårt att se sina egna fel

Rudyard Kipling blev nog mest känd för sin dikt  The Ballad of East and West som börjar med de ofta citerade orden: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Jag tänker på de orden idag när jag läser ett kommentarsfält.

Två personer som jag personifierar med hat debatterar. Den ena har jag själv debatterat med många gånger och beskriver henne som en ”såpad gris” men det kunde likaväl vara en ”hal ål”. Hon kan ljuga ihop precis vad som helst bara för att få rätt. De som inte håller med i hennes förvirrade feministiska tankegångar är rasist och tillhör de brunaste bruna. Den andra personen är Näthatsgranskaren som letar på nätet för att finna människor som han kan polisanmäla och helst dra inför domstol.

När jag läser deras debatt kan jag inte hålla mig från skratt. Det bubblar upp. Det bubblar upp när den första personen försvarar feminister som hatar män. Näthatsgranskaren skriver att man får inte hata – bara inrikta sig på att diskutera sak, inte använda härskarteknik och inte förminska andra människor. Tänk … jag håller med honom tills … han i nästa mening skriver om idioter, rasister och Svärjevänner. Då faller manteln. Han hatar ju själv vissa grupper!

Det blir en lång debatt mellan dessa två människor som vill framhålla sina egna goda syften. De framställer ju sig själv som personer som försöker städa undan avarter på sociala medier. Jag känner att det är en stor mur emellan dem.

Varje människa har egna syften – oftast sådana som gynnar dem själv. När två människor som betraktar sig som de goda inte kan förstå varandra så undrar jag hur en global värld kan uppnå förståelse? Finns det några som helst förutsättningar för en enad värld?

Förr krigade man med kanoner – idag krigar man med ord! Men målet är detsamma – MAKT!

En och en i bunkavis

Mitt skånska uttryck passar bra i många sammanhang. Det betyder ungefär att trots vi tror att vi är individualister som gör vad vi vill – så följer vi flocken och flockens regler.

Nu när karantänen är bruten här i Spanien så gäller fortfarande några regler – avstånd är nog den viktigaste av dem. Det är tillåtet att motionera morgon och kväll – men ingen gruppmotion, bara t ex promenad med den som man bor tillsammans med. Men igår kväll plockade jag fram mitt skånska uttryck när jag tittade på motionärerna från vår balkong. Flocken betydde mer än reglerna och avstånden krympte! Det betydde mer att prata med goda vänner som man mötte än att hålla distansen. Emellanåt blev det faktiskt lite folksamlingar – men med munskyddet på och några använde handskar ihop med kortbyxor och linne.

När våra svenska företrädare säger: ”Håll avstånd!” så är kompistrycket mycket större än vare sig Stefan Löfvens ord eller Anders Tegnells. När Stefan Löfven skriver självklarheter på sin Facebook kommer genast kommentarer från hans flock: ”Tack för kloka ord och ett bra ledarskap genom denna kris.” Jag undrar: ”Vilket ledarskap?” Det är ju precis det som jag saknar! Men fårflocken följer sin fåraherde.

När medierna dagligen fylls med antalet döda, smittspridning, kändisar som smittats, skräckhistorier om hur sjuk man kan bli och om att 70-plussare måste skydda sig själv – då följer naturligtvis flocken, deras läsare/lyssnare/tittare, varje rapportering och tror på varje ord. Idag tar jag själv till mig följande text:

Dagens Nyheter rapporterar om att en första analys från KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, visar att Stockholms avloppsvatten innehåller tydliga spår av det nya coronaviruset.

Högst koncentrationer återfanns vid Bromma reningsverk, som tar hand om avloppsvattnet från nordvästra Stockholm.

Virusanalyserna ska nu jämföras med internationella testdata på avloppsvatten i flera andra länder i världen, skriver DN.

Det känns lite onödigt med utomhusbad just nu om uppgiften stämmer! Det är ju inte otroligt på något sätt. Sjuka och smittade människor tvättar sig och besöker toaletten. Detta rinner ju ut i våra avlopp. Så jag kommer nog att vara försiktig!

Vi har upplevt ungefär samma fenomen i varje debatt i sociala medier under de senaste 10-15 åren. Alla måste ha samma uppfattningar annars anfaller de en och en i bunkavis. PK-flocken bestämmer vad som får yttras om coronavirus, klimat, invandring, kultur, kriminalitet, feminism, kön, vaccin, politik, globalism, … Ett argument som alltid kommer fram är: ”Lyssna på experterna/vetenskapen/forskarna!” Men …

Jag vill gärna kunna tro på vetenskapen, och att den är vederhäftig, inte ägnar sig åt att förlöjliga meningsmotståndare utan nyfiket studera olika alternativ som läggs fram. Det betyder INTE att de nödvändigtvis måste bli överens, men att de respekterar varandras ståndpunkter tills något blivit antingen bevisat eller motbevisat.

Tyvärr är det inte alltid så i verkligheten. Ibland undrar jag om det kanske är vanligare att det är tvärt om? Jag kommer att tänka på fem vetenskapsmän som verkligen fått känna på kollegors och motståndares totala sågning och förlöjligande av de teorier de lagt fram. Det finns många, många fler men dessa kommer jag på direkt och det får räcka.

1. Charles Darwin är väl bekant för de flesta och hur han motarbetades och förlöjligades är också välkänt.
2. Ignaz Semmelweis är känd av många men okänd för väldigt många. Det var han som kom på att läkarna kanske borde tvätta händerna när de gick från obduktion till operation eller barnaföderskor. Han blev totalt motarbetad av omgivningen.
3. Alfred Wegener var den som – inte först av alla men först att göra det på allvar – pratade om kontinentaldrift. Han mötte också mycket stort motstånd. Forskningen har gått vidare och numera kallas det plattektonik.
4. Dan Shechtman kom på det där med kvasiperiodiska kristaller som de flesta nog vet lika mycket om som jag, dvs i stort sett ingenting. Det gjorde inte hans kollegor heller, så han blev förlöjligad, hans chef vägrade titta på hans resultat och gav honom en nybörjarbok om kristaller, han verkade ju behöva en sådan. Han ombads dessutom att sluta sitt jobb för att inte besudla arbetsplatsens namn. Jag kan inte låta bli att undra hur hans motståndare såg ut i ansiktet när han fick Nobelpriset, eller var de gick och gömde sig.
5. Klimatforskare på DMI kunde visa forskningsresultat om hur solfläckar påverkar temperaturen i atmosfären här på jorden. När de skulle redovisa sina resultat på en klimatkonferens blev de nedtystade och utfrusna. Resultaten kunde störa synen på koldioxidens inverkan. Det hör till saken att forskarna på DMI säger att solfläckarnas inverkan – eller rättare sagt avsaknaden av dem –  ger lägre temperatur i atmosfären och på så sätt döljer eventuell inverkan från koldioxiden. Många solfläckar ger mer värme och ökar på den. Det finns gott om artiklar i ämnet på DMI:s webbplats.

Jag vill gärna tro på vetenskapen men blir tveksam när de själv dissar varandra för att resultaten inte överensstämmer med de egna, då blir jag tveksam. Jag blir också tveksam när penningstarka personer driver denna forskning i en riktning som de själv kan tjäna pengar på. När de nu tävlar om att hitta vaccin mot coronaviruset är jag ytterst tveksam. Behöver vi detta vaccin eller har de lyckats att lura med sig politikerflocken? Hela världens politiker har ju anammat detta och ser vaccinet som något som löser alla problem!

Jag önskar att vi kunde slippa ”en och en i bunkavis” – mentaliteten! Men tyvärr! De som ska företräda oss och är politiker är inga solo-människor. även de följer sin fåraherde och om denna fåraherde strör sina pengar omkring sig så följer flocken utan att tänka självständigt!

Kvinnor som hatar män

Det finns kvinnor som hatar män och som klankar ner på allt som män gör eller inte gör. Nu var det Cissi Wallin som ännu gång försöker förlöjliga män och kalla dem för sexister. En löjlig krönika som knappast är värd att läsa. Men jag minns …

Inget nytt undersolen, heter det. Jag kan bara instämma. Allt återkommer – även om det kommer i nya skepnader! Det har varit många skreva-debatter de senaste åren – eller som det så fint heter ”manspeading”. Allt handlar då om att män sitter med benen brett isär. Nu handlar det om samma sak då Cissi besökte badhuset.

Män som sitter med benen brett isär, så kallad ”manspreading” har länge vållat besvär bland annat på tunnelbanan och bussar runt om i världen. I Madrids kollektivtrafik tacklas problemet med förbudsskyltar. Fenomenet ”manspreading” har under en lång tid debatterats flitigt i sociala medier och det har även rapporterats om problematiken med att män, genom att sitta bredbent, frekvent tar upp onödigt mycket plats i till exempel kollektivtrafikens gemensamma utrymmen.” kunde vi läsa under sommaren 2017.

I oktober 2015 kunde vi läsa i en blogg om män som skrevar i TV-sofforna:

”Det är lätt att sära på benen, men det är inte alla som behärskar en full manspread. En sån där som kortsluter alla tankar i rummet. Det är nämligen omöjligt att RÅKA göra en full manspread. Om du verkligen vill markera att du inte tillhör samtiden måste du kanalisera tusen år av patriarkal energi genom underkroppen. Och det kräver övning.”

Genast följde Public service upp detta i en mängd artiklar samt radio och TV-program.

Jag minns en debatt som jag var med i i augusti 2015 – eller rättare sagt så blev det två debatter på samma tema. Den första debatten handlade om ”Hur kommer vi åt sextrakasserier?” – om sextrakasserier på tågen i tunnelbanan. Vad trakasserierna bestod av kom aldrig fram. Inte heller vem som stod bakom dessa trakasserier eller omfattningen på problemet. De flesta som debatterade tycktes uppfatta detta som att några få kvinnor kanske utsatts – men att det var ett litet obetydligt problem och att dessa kvinnor bara ville klanka på män i allmänhet.

Den andra debatten handlade om ”Vad får man stå ut med på bussen?” – hyfs i kollektivtrafiken och främst om skrevande män. Debatten kändes löjlig! Naturligtvis ska den skrevande inte breda ut sig över två säten men annars? Var det ytterligare ett påhopp på män i allmänhet? När jag ställde en konkret fråga till dialogredaktören så fick jag svaret att det rörde sig om män som onanerade framför unga flickor. (Fråga och svar modererades bort ganska snabbt!) Men i så fall var det väl inte mäns skrevande som skulle debatteras? Debatten borde gälla problemet och inte helt vanliga män som råkar skreva när de åker kollektivt!

Idag kommer jag att tänka på dessa debatter igen. Naturligtvis är dessa ”skreva-debatter” lanserade av kränkta feminister som hatar män – med Cissi Wallin i spetsen.

Om vi manspreading är ett problem så borde vi i jämställdhetens namn även womenspreading vara detsamma. Vad gjorde Dinamarca på Medborgarplatsen 2017? Vill vi se kvinnor skrevande på en offentlig plats? Är det inte lika osmakligt när en kvinna skrevar? Blir inte män sexuellt trakasserade av denna womenspreading?

Public service och mainstreammedier var är ni? Jag ser framemot alla oändliga debatter som ni lanserar i jämställdhetens namn!

Manspreading eller womenspreding – vad är värst?