Allting kan göras på två sätt: fel sätt eller mitt/vårt sätt

Alltför ofta har jag stött på människor som påstår att jag har fel, gör fel eller tänker fel – enbart för att de ska själv ha rätt till varje pris. De inser inte att det mesta kan göras på många olika sätt och resultatet blir ungefär detsamma eller kanske bättre.

Jag minns såväl småskolan syslöjden och syslöjdslärarinnan ”Olga trassel”. Ja, hon hette Olga och hon hade vitt trassligt hår som aldrig verkade ha varit i närheten av en kam, därför kallades hon för ”Olga trassel”. Min mor hade lärt mig att sticka. Jag kunde lägga upp maskor med tvåändsmetoden. Numera kallas det enligt internet för korsuppläggning. Olga delade ut garn och stickor. Hon sa att de som kunde skulle lägga upp 20 m på stickan. De andra skulle hon visa. Jag satte igång! Olga kom fram till mig och undrade vad jag höll på med. ”Drag genast upp alltihop! JAG visar dig det RÄTTA sättet!” Antingen visste inte Olga att man får en elastisk uppläggning på det sättet som jag hade lärt mig av mor eller så skulle hon visa sin makt. Från den dagen var allt som jag gjorde, med Olga som lärare, fel! Hon skulle bara veta hur många tröjor, koftor, vantar, strumpor och halsdukar som jag har stickat under resten av mitt liv – jag har alltid använt tvåändsmetoden till uppläggningsvarvet!

Vårt land leds av människor som anser att de vet bäst och att endast deras lösningar på problemen är de rätta. Alla andra har fel! De vägrar helt enkelt att inse att landet kan styras på andra sätt än vad de själv gör. De vet ju att de borgerliga har en blåbrun agenda som är populistisk och är en fara för landet. De letar fel istället för möjligheter och älskar att kasta epitet på dem som har andra åsikter än vad de själv har eller ännu värre har andra lösningar på problemen.

Det var befriande att lyssna på Ulf Kristersson i Agenda igår kväll. Jag gillar egentligen inte honom men han är bra på att se möjligheter – möjligheter till samarbete. Kristersson pratade om maktskiftespartierna, M, KD, L och SD som öppnat för samarbete och lagt fram gemensamma förslag på bland annat kriminalitet, kärnkraft och migration.

Programledare Nike Nylander frågade Moderatledaren om hans reaktion då Per Bolund (MP) kallade högerblocket för ”blåbrun” i söndagens partiledardebatt.

– Den här smutskastningen. Att kalla varandra förolämpningar i stället för att prata sakpolitik. Jag tycker det är dåligt. Jag tänker inte förolämpa mina motståndare för jag har respekt för dem, säger han.

Bra! Han respekterar andra människor, åsikter och lösningar! Han vill föra sakpolitik! Han fokuserar på möjligheter istället för svårigheter. Han kan lyssna på andra människors åsikter. Trots att jag anser att han har många felaktiga åsikter så växer Ulf Kristersson som ledare, enligt mitt sätt att se!

Varför väljer vi olika – trots samma beslutsunderlag?

Ofta funderar jag på vad som gör att människor som är i min ålder, har fått samma möjlighet till utbildning, har gått i samma skolor, har haft samma lärare, har växt upp under samma förhållande och får samma information som jag – ändå gör helt andra val än vad jag gör i viktiga frågor som berör oss alla. De borde ju ha samma förmåga att inhämta kunskaper, analysera och ta egna beslut som jag har. Men de väljer att följa den stora massan istället utan att fundera på konsekvenserna.

Varje människa är unik. Vi föds med olika förutsättningar, har olika arvsanlag och förvaltar detta på olika sätt. Vi har olika DNA och fingeravtryck. Ett nyfött barn är unikt, har drag från mamma och från pappa. Varför fortsätter de flesta inte med att vara unika?

Som barn ställde jag ständigt och jämt frågan varför. Varför är jorden rund, varför har vi olika hårfärg, varför blir det kallt på vintern eller varför bestämmer vissa människor över andra. Det var några av de miljontals frågor som jag ställde och inte fick några tillfredsställande svar på. Jag funderade själv vidare och sökte själv ytterligare information för att få ett svar. Jag vet inte om jag har hittat några bra svar ännu men jag har insett att naturen är vis och att vi människor har få påverkansmöjligheter. Jag känner en stor ödmjukhet då det gäller vår natur och vårt klimat! Likaså känner jag inför livet. Jag har ett liv och det är min plikt att göra det bästa av det! Jag kan inte överlåta de viktiga besluten åt någon annan!

Regeringen och övriga politiker talar om oss som en homogen massa – som små arbetsbin som samlar in honung. Ofta läser vi och hör grova generaliseringar: svenskar gör si och så, kvinnor blir förtryckta, män är macho, afrikaner blir utsatta för afrofobi, rika tar pengar från de fattiga, mammor vill amma sina barn i det offentliga rummet, muslimska kvinnor vill bära hijab, feminister är rabiata, mäns våld mot kvinnor, …, … Jag måste erkänna att jag själv använder dessa generaliseringar ibland – för det blir mycket lättare att kommunicera och diskutera då.

Men innerst inne är jag ju en unik individ! Jag råkar vara en av de drygt 5 156 tusen kvinnorna som bor i Sverige – en av de 10 379 tusen människor är folkbokförda i Sverige eller en av de 7,898 miljarderna människor i världen. Men innebär det att jag måste klumpas ihop med alla andra människor och tänka och tycka som alla de andra? Nej! Jag känner mig unik – sådär normalt unik! Jag har alltid varit självständig och gått mina egna vägar och har aldrig brytt mig om vad andra tycker och tänker om mig.

Jag är en av dessa människor som informerar mig, lyssnar på vetenskap, analyserar, funderar och gör egna slutsatser. Jag kan inte svälja politiska beslut och politisk propaganda som jag anser är felaktiga och kanske farliga för mänskligheten och naturen! Det har varit alltför många sådana beslut under alltför lång tid. Jag kan nämna några: EU, migrationspolitiken, klimatpolitiken, feminismen, välfärden samt Covid-19 med vaccinationer. Alla besluten bygger på masspåverkan – alla ska med! Ingen ska tänka annorlunda! De besluten bygger inte på kunskap eller fakta!

Idag kan jag inte bara följa den politiska korrektheten. Jag tänker ju annorlunda. Jag kan inte acceptera politiska beslut som jag anser går direkt in i helvetet. Jag kan inte följa beslut som jag inte tror är de rätta för mig och min hälsa. Jag kan inte acceptera att mindre kunniga personer beslutar över mitt huvud om vad som är bäst för mig. Jag kan inte följa den stora massan när den går åt fel håll.

Tidigare har ordet ”lagom” varit ett begrepp för svensken. Vi har varit lagom och måttfulla i det mesta. Du skall göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden … Men nu rusar de flesta åt samma håll utan eftertanke. När slutade de att tänka och att ifrågasätta?

Ja, så har det varit! Jag har ibland känt mig som en udda individ som inte har passat in någonstans eftersom jag har tänkt och tyckt självständigt. Men jag har också försökt att anpassa mig – så att jag inte medvetet har gjort någon annan illa. Trots det så vet jag att andra kvinnor har skvallrat och tisslat och tasslat om mig. Beskyllningarna har haglat att jag har tillhört än den ena grupperingen och än den andra. Jag har fått höra att jag inte inbjuder till gemenskap. Nej, hur ska jag kunna göra det – när jag inte kan hitta minsta gemensamma nämnaren? Om inträdesbiljetten till denna gemenskap är att jag ska infoga mig i kollektivet  – så slår jag bakut! Ibland undrar jag om jag är kvinna eller ett UFO! Är det verkligen bara jag som känner mig udda eller vågar inte andra att erkänna att de är udda?

De senare åren har minoriteter blivit väldigt högljudda. De får uppmärksamhet i medier och av politiker. HBTQ-rörelsen, feminister, samer, romer, muslimer, … Greta Thunberg, Johan Rockström, Agnes Wold, Matti Sällberg, Bill Gates, m fl. Men vem bryr sig om normala svenskar som känner sig udda? Vem bryr sig om kvinnor och män som vågar att vara självständiga? Jag vill inte klumpas ihop med andra och etiketteras. Jag vill fortsätta att vara den unika person som jag föddes till! Jag vill tänka självständigt och ta mina egna beslut! Varför är det så få människor som gör det? Är det lättare att följa mängden trots att den följer okunniga ledare som tar beslut som inte bygger på fakta?

En beskrivning av Sverige

Dagens nyhetsskörd gör att jag känner ett behov av att beskriva Sverige. Jag vill beskriva hur jag uppfattar Sverige. Men jag vill också beskriva de processer som gör Sverige till det det är.

Dagens funderingar började när jag läste att katter ska registreras och märkas, föreslår regeringen. Tanken är att det ska höja kattens status och minska problemen med hemlösa katter, bland annat. Ja, i demokratins namn så måste vi väl tänka på alla katters lika värde – både huskatter, lagårdskatter och strykarkatter!

Tankarna gick vidare till det som jag läste för några veckor sedan: hästar och höns ska registreras. Sedan fortsatte jag med att fundera på nästa djur som ska registreras. Kanske kaniner, marsvin, papegojor eller undulater? Varför? Naturligtvis skapar registreringen arbetstillfälle och byråkrati. Hur många byråkrater får jobb med att registrera, kontrollera, ta fram blanketter osv? Vad ska sedan registren användas till? Kommer de att ha någon som helst funktion?

Det känns löjligt att människor ska ägna sig åt sådana petitesser när landet lider av en mängd problem inom vård, skola, omsorg, infrastruktur, polis, domstol mm. Jag kommer att tänka på en liten raljant saga som jag skrev för tre år sedan om Sverigegungan. Den är lika aktuell nu som då och beskriver de olika stegen inom beslutsfattande:

Sverigegungan

Den som söker han finner heter det. Idag fann jag mina gamla teckningar som jag har letat efter så länge. Därmed kan jag berätta den exklusiva sagan om Sverigegungan. Den illustrerar hur olika människor tänker och uppfattar sina uppdrag på olika sätt.

Det var alltså någon i den humanitära stormakten som fick den briljanta idén att en Sverigegunga skulle konstrueras. En gunga som barn i alla åldrar kunde leka med på ett demokratiskt sätt. Ungefär såhär skulle gungan se ut.

Uppdraget lämnades åt en arkitekt. Arkitekten hade utbildats i normkritik och ville göra en kreativ gunga som utmanade alla normer. Här ser vi resultatet.

Men … planeringsavdelningen förstod inte riktigt det normbrytande förslaget och beskrev gungan på detta sätt när de presenterade sitt förslag.

Byggnadskontoret lade in alla byggnormer i förslaget. Därmed presenterade de sitt förslag.

Så var det dags att tänka på säkerheten och räddningstjänst lämnade ett annat förslag. Gungan var helt enkelt brandfarlig och trädet likaså. Det var bättre att ta bort allt brännbart.

Nu var det tid för miljökontoret att lämna sin uppfattning. Gungan kunde ju skada trädet, störa fåglarna som häckade, ekorren som skuttade i träden och alla utrotningshotade insekter. De ville helst ha detta förslag genomfört.

Nu samlade regering och riksdag in alla förslag och försökte göra det bästa av dem. Men många av beslutsfattarna förstod inte allt som stod i förslagen och kunde inte läsa ritningar. Dessutom var de upptagna med annat vid omröstningen. En del SMS:ade. andra läste aftontidningar på nätet, några spelade något spel på mobilen medan andra funderade på vad de skulle ha till middag. Riksdagen beslutade alltså att såhär skulle Sverigegungan se ut.

Gunga lades ut på entreprenad och det färdiga resultatet ser vi här:

Denna lilla historia illustrerar varför det är viktigt att vara tydlig, varför det aldrig blir som man har tänkt sig men även varför politiker rycker på axlarna och fortsätter trots alla motgångar.