Grönt stål, energi, Franco, vin och ost

Politiker vill mycket men har sällan tillräckliga kunskaper för att omsätta sina idéer i verkligheten. De tror ofta att de kan påverka verkligheten men alltför ofta misslyckas de!

Just nu talar många om grönt stål. Drömmen är att förändra den svenska järn- och stålindustrin i grunden och att utveckla det första fossilfria stålet. Men det tas ingen hänsyn till att energiåtgången beräknas bli mer än hälften av svensk energiförbrukning. Det talas inte heller om att detta stål inte blir helt fossilfritt. Men politikerna satsar på projektet. De vill ju så gärna ha det fossilfria stålet och kan inte tänka om.

De kan inte heller tänka på att vi redan har problem med stabil elproduktion i Sverige och att svenska hushåll går på knä med de höga elkostnaderna.

Vi ser det på område efter område – politikerna vill alldeles för mycket och klarar inte av hälften. Det slitna uttrycket ”vi såg det inte komma” handlar nog mer om att de trodde sig om att kunna överlista verkligheten.

Jag läste en artikel om Franco och att han ville göra Spanien till ett vinland och på så sätt gynna den spanska ekonomin. Artikeln är skriven av Cassie Mähler som är sommelier och vinskribent. Läs och fundera:

Mellan 1936 och fram till sin död 1975 var Francisco Franco diktator i Spanien. Vissa vinproducenter och faktiskt ost – producenter fick sig en riktig törn, när lagen ändrades och försvårade situationen, speciellt för mindre producenter. Han hade en tydlig vision om att öka Spaniens vinproduktion och ekonomi, och då detta skulle ske snabbt så var kvantitet mycket viktigare än kvalitét.

De mindre producenterna blev därigenom lidande, eftersom de inte kunde leverera tillräckligt med mängder druvor eller vin enligt de nya kraven som Franco bestämt. Bulkviner med dålig kvalitét blev resultatet, och han sålde detta som “Spansk Chablis” eller “Spansk Sauternes” för att försöka få upp ryktet som något finare än vad de troligen var.

Druvsorter och producenter utsattes för hårt tryck i och med dessa nya regler. Speciellt produktionen av vita druvor motsatte han sig, eftersom de inte hade något “viktigt” syfte när man inte ens kunde använda druvan i religiösa sammanhang, eftersom man använde rött vin till kyrkan. Han beordrade borttagning av många vita vingårdar, bland annat i välkända vinregionen Rueda.

De som blev påkomna att sätta sig emot Franco under denna tid blev straffade och sattes i exil.

En av de som motsatte sig de nya vinlagarna och sattes i exil (landsförvisad från sitt hemland Spanien) var en vinhandlare i Valencia, Felipe Forner. Han och hans familj bosatte sig då istället i Loiredalen i Frankrike och startade en ny verksamhet inom vin där. Han dog tyvärr kort efter att de kom till Frankrike, endast 40 år gammal, men hans son Enrique tog hand om det nya.

År 1970 kunde familjen leta sig tillbaka till Spanien och deras nästa generation, Felipes barnbarn Cristina Fornes som är född i Loire, Frankrike, är idag ingen mindre än ägarinnan till den framgångsrika och välkända vinproducenten Marqués de Cáceres La Rioja, som hennes far Enrique startade vid hemkomsten till Spanien. När man hör denna historia så förstår man varför Márques de Cáceres tappar sitt vin på generellt dyrare franska fat, än amerikanska fat som många av sina grannar.

Franco höjde också kraven för landets ostproducenter. Det fanns ett tryck att producera så mycket som möjligt och på kort tid, och i och med detta så försvann även mindre producenter inom denna sektor. Manchego Ostar däremot, som kommer från La Mancha, de hade flera producenter som kunde producera stora mängder då, och den blev därmed favoriserad. Kan det vara anledningen till att de flesta av oss konsumenter känner till Manchegon, men inte så många andra traditionella spanska ostar? Absolut.

Tack och lov så försöker Spaniens vin- och ostproduktion att återhämta sig från utdöda stilar och sorter inom båda sektorerna, med framgång. Men som stor vin- och ostentusiast kan man inte låta bli att tänka vad Spanien hade haft för andra ostsorter om Franco inte utvecklat landet åt det hållet, där och då.

Spaniens vin- och ostproduktion håller på att återhämta sig från Francos försök att styra marknaden. Hur lång tid behöver Sverige för att återhämta sig från politiska dåliga beslut? Kommer vi att få uppleva det?

DONT YOU (FORGET ABOUT ME)

Sorry, men personligen kommer jag att komma ihåg Annie Lööf för att hon svek sina löften till väljarna, gav Stefan Löfven, Annika Strandhäll, Morgan Johansson, Miljöpartisterna & Co nycklarna till Rosenbad, trivialiserade den politiska debatten med sina Youtube-videos, aktivt bidrog till den fatala kärnkraftsavvecklingen och verksamt bidrog till Sveriges förfall både som minister i regeringen Reinfeldt samt som stödhjul till regeringen Löfven. Möjligen också som en synnerligen framgångsrik valarbetare för SD eftersom de fyrdubblade sitt väljarstöd under Lööfs tid som partiledare.

Om jag nu inte lyckas förtränga alltihop vilket dock blir svårt med tanke på att vi kommer att få betala ett högt pris under lång tid för Lööfs politiska gärning.

Hans Thannerstig

Politisk senfärdighet

Under 12 år med Ulsans och vi har hunnit få ett gediget bibliotek med artiklar – både egna och andras. Ofta handlar de om samma sak år efter år men med en annan vinkling. Det händer egentligen inte så många nya saker. Politikerna tjatar om samma sak år efter år.

Men innan jag skriver en ny artikel så brukar jag leta och se vad jag har skrivit om detta tidigare. Idag kom jag ihåg något som Anders Ygeman har sagt och ville se när och var han sa det. Då hittade jag en mängd andra saker som han har sagt i andra sammanhang. Här har jag hittat en artikel som handlar om gängkriminalitet.

Den skrev jag i februari 2017 men den passar bra som repris med tanke på vad fd statsminister Magdalena Andersson sa för några dagar sedan.

Magdalena Andersson (S) sågar regeringens nya förslag om en ny strategi för att hantera gängkriminaliteten och anser att den är senfärdig.

– Man måste satsa på åtgärder för att ungdomar inte ska komma in i kriminaliteten, alltså stoppa nyrekryteringen, säger Magdalena Andersson.

Så här följer en artikel som skrevs under tiden som hon satt i regeringen. Det har inte hänt mycket sen dess – mer än att gängbrottslifheten har ökat och blivit råare!

---

Ännu ett mord i Malmö! Vi rycker lite uppgivet på axlarna! Accepterar att Malmö har blivit en laglös stad. Våldet håller sig inte till förorterna längre. Det finns i de centrala delarna av stan.

Klippet kommer ifrån dagens Aftonbladet. Ganska ovanligt att medierna har bestämt sig för att lyfta på locket! Men de känner sig tvingade att erkänna nu. Det har gått för långt nu.

Inrikesministern Anders Ygeman sade i Agenda i maj-2016 ”Det är för jävligt!” Men vad har han gjort åt problemet sedan dess?

”Under söndagskvällen besökte inrikesministern SVT:s Agenda där han förklarade att krafttagen mot de kriminella gängen måste öka.

– Jag tror att vi har varit för svaga för att slå ut de här kriminella gängen och låtit dem få för stort utrymme, säger Anders Ygeman i Agenda.”

”Till Aftonbladet säger Anders Ygeman att man vidtagit ett 30-tal ”skarpa lagförslag” som redan trätt i kraft men att det krävs ytterligare tuffa åtgärder för att minska våldet.”

Tror han att hans skarpa lagförslag kommer att hjälpa? Jag är ytterst tveksam! Det har redan gått för långt! Det bor människor i Malmö som är uppvuxna med våld och tillgriper detta för att uppnå vissa saker. De har sitt eget sätt att skipa rättvisa. De går omkring i stan beväpnade. De lever enligt andra normer än vad vi ”vanliga” människor gör.

”– De har fruktansvärt kul i början – det är en oerhört underskattad förklaring till kriminalitet, tillägger Jerzy Sarnecki.

– När man är 20 år gammal så är det kul att begå brott. Det är spännande, det ger gemenskap, man får massor av brudar – för det är spännande och maskulint med brottslighet. Och – det är kul att knarka! Man har riktigt häftigt sex när man tagit amfetamin. Det finns nästan inga nackdelar i början. Detta kan vi inte förtiga om vi ska förstå brottsligheten.” i en artikel 2013.

Ännu en gång tycker jag att politikerna borde ta sitt ansvar. De måste börja med att dra upp huvudet ur sanden och erkänna problemen. De måste erkänna att vissa grupper av människor är mer våldsbenägna. Det räcker inte att säga ”Det är för jävligt!” Det behövs extraordinära åtgärder!  De åtgärder som fungerar på ”vanliga” människor hjälper inte då det gäller dessa människor som ”tar lagen i egna händer”. Det hjälper inte att tycka-synd-om längre eller att tillskjuta ännu fler resurser pga socio-ekonomiska faktorer. Det får inte vara kul att begå brott!

Finns det någon räddning för min barndoms stad Malmö? Måste jag acceptera att mina barnbarn som bor i Malmö ska växa upp i Vilda Västern? Måste jag acceptera att människor skjuter ihjäl varandra i dagens Sverige?

Vad gör politikerna – mer än käbblar om att vi inte får ge SD för stort utrymme? SD hade kanske inte behövts om politikerna hade gjort det de ska! Problemet är ju inte nytt utan har funnits under mycket lång tid men har accelererat under 2000-talet.

Nu måste samtliga politiker sluta att käbbla och ta ett krafttag mot den grova brottsligheten och attityderna kring denna! Det får inte vara kul att begå brott!