En nationaldag att fira?

Denna dag ställs det mesta av det svenska Nationaldagsfirandet in pga ett coronavirus. Det känns bra eftersom det inte finns någon anledning för mig att ställa upp på detta spektakel. Jag önskar att vi hade haft ett syttende mai – en folkfest för alla.

Vad är det egentligen som vi firar?

Gustav Vasa blev kung efter att han besegrat danskarna som behärskade Sverige. Före Gustavs tid bestod Sverige av en samling löst sammanslutna regioner, som alla kämpade för sitt eget väl och ve. När Gustav Vasa dog var Sverige ett någorlunda väl sammanhållet rike, som genom arv var tänkt att gå vidare till hans ättlingar. Gustav Vasa valdes till kung vid riksmötet i Strängnäs den 6 juni 1523.

Regeringsformen från 1809 skrevs under den 6 juni. Författningen, som i grunden kom att gälla ända till 1974, var en kompromiss som dels satte stopp för det kungliga envälde som rått före Gustav IV Adolfs avsättning, dels hindrade att riksdagen fick lika mycket makt som under frihetstiden. Utformningen var inspirerad av filosofen Montesquieus maktfördelningslära. Någon demokratisk reform var den dock inte, eftersom ståndsriksdagen behölls. 

Även 1974 års regeringsform undertecknades den 6 juni. 

Tidigare firades 6 juni enbart som ”svenska flaggans dag” och det var först 1983 som dagen även fick status som nationaldag. Sedan 1996 är nationaldagen en salutdag, och från och med 2005 är nationaldagen även en helgdag. Som ett av skälen till att göra nationaldagen till en helgdag har även angivits att många invandrare förvånades över att svenskarna inte firade sin nationaldag!

För mig känns det viktigare vi hyllar våra förfäder och deras umbärande som har gjort landet till det vi är idag – än att tillfredsställa invandrarnas önskemål. Den nuvarande Nationaldagen är alltså en politisk konstruktion och inget annat!  Mina förfäder var ett hårt arbetande folk som är värda en eftertanke idag.

Jag tänker på mormors mor som föddes 1858. Om hon aldrig hade fötts och överlevt så hade jag inte funnits. Vid den tiden var barnadödligheten hög. Men hon överlevde. I byn där hon föddes dog 18 av de 70 barnen som föddes samma år som henne. När hon var 6 år så dog hennes mamma i barnsäng – efter att ha fött ett dött barn. Då fanns ingen mödravård och barn föddes hemma i ohygieniska förhållande. Det fanns inga barnavårdscentraler. Svält, sjukdomar och hårt arbete fyllde den vanliga människans vardag.

Mormors mor födde 5 utomäktenskapliga barn – och mormor var ett av dem. Mormor blev utauktionerad första gången som 7-åring 1903 mot en ersättning av 10 kr i månaden av fattigvården. Orsaken var att hennes mamma hade lämnat henne i fattighuset och själv gett sig ut på vägarna – kanske i ett försök att tjäna pengar.  Nästa gång 1905 auktionerades hon bort till en annan familj för samma summa. Där stannade mormor tills hon vid 17-års ålder blev piga åt en annan familj.

Mormor gifte sig så småningom med morfar och fick 6 barn och en mängd barnbarn varav jag är ett. Morfar jobbade hårt för att ta hand om sin familj. Det var grovarbete som dikare. Han och en granne gick runt och rensade åar och bäckar från slam, grenar och rötter – med hacka och spade. Han jobbade nattskift på sockerfabriken, gallrade sockerbetor, och tog upp sockerbetor för hand på hösten. Han var biodlare och odlade grönsaker. Sen stod han på torget och sålde sina produkter. Han hjälpte ibland bönderna.

Morfar var en arbetsam man som jobbade större delen av dygnet under hela sin livstid. Han, mormor, mormors mor och alla andra arbetsamma människor byggde upp vårt land med handkraft. De hade inga maskinella hjälpmedel.

I debatten hör jag ofta röster om att ”vi är så rika och måste dela med oss”. Men det gör vi ju! Idag läser jag en debattartikel om att vi måste vara solidariska och vara en förebild för social rättvisa, medmänsklighet och internationell solidaritet. Ge amnesti till de flyktingar som kom 2015! För 4 år sedan läste jag en undersökning från Good Country Index:

”Sverige toppar rankningen när det kommer till välstånd och jämställdhet samt hälsa och välbefinnande och ligger även bra till när det kommer till kultur. Topplaceringen beror bland annat på att Sverige är duktiga på att bidra vid pandemier och att skicka läkare till internationella hälsokriser.

Men det finns ett område som drar ner poängen – och det är internationell fred och säkerhet. Där hamnar Sverige på 52:a plats bland länderna, främst på grund av vapenexporten.”

Våra politiker delar alltså ut till resten av världen av det välstånd som våra förfäder har gett oss! Men de klarar inte av en pandemi på hemmaplan. De kan inte ge de gamla och sjuka en human vård. Pensionärerna får finna sig i minskade pensioner. Den största delen av vår välfärd har krackelerat.

Det är därför som jag blir lite tårögd! Idag vill jag ju fira alla de som byggde vårt välstånd och gav oss en bra och stabil grund att stå på. När jag ser svenska stengärdesgårdar tänker jag på allt slit som förfäderna gjorde. Det är detta som jag vill fira idag! Det är därför som jag upplever det som en skymf att fira de nyanlända och deras kultur idag. Har de bidragit till någonting som har byggt upp Sverige? De har ju endast tagit del av det välstånd som våra förfäder byggde upp!

Det som nuvarande politiker gör med vårt land och våra tillgångar är inte något att fira och vara stolt över! Jag klarar mig utan Nationaldagen! Kanske en förfäders dag istället?

En ädel reform som drabbar äldre sjuka.

Ädelreformen 1992 innebar att kommunerna fick överta vårdansvaret för äldre som inte är akut sjuka. Det som kallades långvården ersattes av äldreboenden. Antalet vårdplatser på sjukhusen kunde minskas med över 40 % och de gamla skulle få all vård och omsorg de behövde i en hemliknande miljö. Det har aldrig riktigt fungerat. Nu i Covid-19 tider ser vi det tydligt!

Medellivslängden ökar och vi blir friskare. Ca 20 % av befolkningen är ålderspensionärer, av dessa är 19 % någon gång i behov av vård enl Socialtjänstlagen dvs ca 400 tusen personer, ca 100 tusen av dem bor på vårdhem medan resten får hemtjänst. Med denna hjälp ökar livslängden även hos en grupp som behöver omvårdnad. De flesta pensionärer behöver dock ingen vård utan klarar sig själv. Egentligen behöver de ingen vård överhuvudtaget förrän sina sista år i livet. Vårdbehovet skjuts framåt i tiden. Trots ev sjukdomar kan den äldre befolkningen livet som de själv vill och få är beroende av äldreboende.

Men det innebär också att sjukvården i livets slutskede blir ännu mer komplex. Enligt en rapport från Lunds universitet är vårdkostnaden det sista levnadsåret 26 gånger högre än när patienten har minst sex år kvar att leva. Vården av multisjuka äldre ställer stora krav på sjukvården. Undersökningar visar att gruppen äldre och multisjuka kan belägga upp till 90 procent av de slutna vårdplatserna på ett sjukhus och stå för närmare hälften av besöken på akutmottagningen. Den multisjuka har minst två kroniska sjukdomar, exempelvis parkinson eller diabetes, tar många olika läkemedel och kan när som helst drabbas av akuta sjukdomstillstånd som organsvikt. Vi har sett detta med all tydlighet i samband med Covid-19.

En sjukvård som har prioriterats ned med över 40 % har inte vårdresurser som räcker när ett virus härjar. Då är Ädelreformen bra! De äldre ska vårdas hemma. Enligt Socialtjänstlagen så har kommunerna ansvaret. Men sedan Ädelreformen infördes 1992 har kommunerna rationaliserat bort en stor del av personalen. Instegsjobb, praktikplatser och outbildad arbetskraft har trätt in istället. Äldreboende har i många fall blivit arbetsmarknadsåtgärder och integrationsprojekt. Få anställda har någon sjukvårdsutbildning. I statistiken ovan ser vi att nästan dubbelt så många har avlidit på äldreboende än vad de gjort som enbart haft hemtjänst – trots att den första gruppen bara utgör 1/4-del av dem som omfattas av äldrevården.

Ädelreformen som skulle innebära trygghet och helhetsansvar inom vården blev istället att  många äldre under de senate 25 åren har knuffats mellan olika vårdformer i en oklar ansvarskedja där ingen har ett helhetsgrepp. Från hemmet (och hemtjänst) till primärvården, från primärvården till ett boende och så tillbaka till hemmet. Diverse mellanvårdsformer, närakuter och sjukvårdsupplysning kan också vara inblandade, men förr eller senare blir man tvungen att besöka sjukhusakuten. När så befolkningen ökar kraftigt, och de äldre blir fler, då har vi en komplett vårdkris.

Trots mängder av utredningar de senaste 20 åren förblir problemen som Ädelreformen skapat olösta. Samarbetet mellan kommuner och landsting fungerar inte, vilket leder till mycket dubbelarbete och många onödiga transporter. Och naturligtvis blir det mycket lidande för den enskilde. De äldre har blivit en belastning – en kostsam sådan då politikerna hellre lägger pengar på annat!

Det är alltid den gamla, sjuka och kanske dementa människan som drabbas till slut! Ädelreformen var inte så ädel!

Livet efter corona

Fler än 200 skådespelare och kreatörer, däribland Madonna och Robert De Niro, har tillsammans med forskare skrivit på ett upprop som uppmanar politiker att inte återgå till “det normala” när coronakrisen är över. I stället menar de att världsledare och invånare måste “se över den ohållbara logiken som fortfarande råder och genomföra en djupgående översyn av mål, värderingar och ekonomier”. Anledningen, skriver de, är att de vill undvika en ekologisk katastrof.

Men vad är egentligen normalt? Vilka mål, värderingar och ekonomier? Uppfattningarna om vad som är en bättre värld är delade. Naturligtvis förstår jag att de försöker föra fram mänsklig påverkan på klimatet. Men jag läste för drygt en vecka sedan:

Trots corona: Högsta halten koldioxid på tre miljoner år

 I fredags var mängden koldioxid i atmosfären den högsta på tre miljoner år. Det visar preliminära siffror från observatoriet Mauna Loa på Hawaii, rapporterar Svenska Dagbladet.

Den höga noteringen kommer trots att människor över stora delar av jordklotet kraftigt har minskat sitt resande under coronakrisen. Att halterna fortsätter att öka beror bland annat på årstiden. När det är sommar på det norra halvklotet binds mycket kol i växtligheten, och halterna går ner.

– På hösten börjar den gå upp igen, när växterna förmultnar. Det gör att rekordet inträffar i slutet av vintersäsongen varje år, säger Michael Tjernström, professor på meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Så läser jag att klimat-Greta ska medverka i en Corona-panel. Kan vi inte slippa allt alla dessa klimataktivister efter Corona? Dessa aktivister tillhör väl knappast det normala?

Däremot kan vi väl konstatera att urbaniseringen medför stora problem. I storstäderna världen över koncentreras luftföroreningar, trångboddhet, invandring, våld, brottslighet och sjukdomar. Det är ingen slump att viruset har drabbat människor i storstäderna värst! Det är ingen slump att regeringar lägger mest resurser på storstäderna. Men … vi andra då? Vi som inte bor i storstäder och som inte vill göra det?

Världens ledare vill inte fokusera på att lösa dessa problem. Vår statsminister bryr sig mindre om landets medborgare än om politiskt samarbete. I förra veckan skrev han på sin Facebook:

Men i år är det inte ett vanligt år. Europa befinner sig i kris till följd av coronapandemin. Samtidigt som vi har fullt fokus på att hantera den krisen måste EU blicka framåt och planera för tiden efter. Angelägna frågor som klimatet, ekonomin och vår säkerhet kommer att finnas kvar när väl pandemin är över.

Europa har sett många kriser genom årens lopp. Är det något vi har lärt oss av tidigare kriser är det att samarbete är vårt bästa botemedel. Vi behöver ett starkt EU, där vi håller ihop. Både i vardag och i kris.

Han tänker mer på EU-samarbete, klimatet, ekonomin och säkerhet än på vården. Gamla människor som dör inom vården är bara till ett stort besvär för statsministern – ett hinder i vägen för hans egen karriär!

Världens ledare ser egentligen bara en lösning på det nuvarande situationen som förlamar deras möjligheter att göra stordåd, få mer makt, kunna styra mänskligheten ännu mer nämligen vaccinet. Men Bill Gates, som är pådrivande då det gäller vaccinet, skrev för 2 veckor sedan (översatt med Google translate):

En av de frågor jag får ställde mest i dessa dagar är när världen kommer att kunna gå tillbaka till det som var i december innan coronavirus-pandemin. Mitt svar är alltid detsamma: när vi har ett nästan perfekt läkemedel för att behandla COVID-19, eller när nästan varje person på planeten har vaccinerats mot coronavirus.

Det förstnämnda kommer troligtvis inte att hända när som helst snart. Vi skulle behöva en mirakelbehandling som var minst 95 procent effektiv för att stoppa utbrottet. De flesta läkemedelskandidaterna just nu är ingenstans nära så kraftfulla. De kunde rädda många liv, men de räcker inte för att få oss tillbaka till det normala.

Som lämnar oss med ett vaccin.

Mänskligheten har aldrig haft en mer brådskande uppgift än att skapa bred immunitet mot coronavirus. Realistiskt sett, om vi ska återgå till det normala, måste vi utveckla ett säkert, effektivt vaccin. Vi måste göra miljarder doser, vi måste få dem ut till alla delar av världen, och vi behöver allt detta hända så snabbt som möjligt.

När vi har ett nästan perfekt läkemedel? När nästan varje person i världen är vaccinerad? Dessförinnan kan vi inte återgå till det normala?

Vad är normalt? Vill vi återgå till det liv som vi levde innan corona? Vill vi ha kvar de urbaniserade problemen eller leva ett mer småskaligt liv? Vill vi styras av okunniga politiker som drivs av egna maktambitioner?

Jag vet att jag hellre lever ett mänskligt liv i en mindre stad. Jag värdesätter valfriheten. Mitt liv är mitt liv och ska inte styras av politiker! Mitt liv är alldeles för kort för att jag ska överlåta bestämmanderätten åt självutnämnda experter!