Språkets betydelse

Partiledardebatten igår var en sorglig tillställning. Jag undrade över vad syftet var med debatten. Var det enbart för att fylla ut programtiden? Det kom iallafall inte fram något vettigt.Det var mest ordbajseri – om jag ska vara snäll. Det som var väsentligt diskuterades knappast – integrationen! För att integrationen ska fungera krävs kunskaper i svenska språket oh hur vårt samhälle fungerar. Är det verkligen så svårt för våra politiker att förstå? Eller handlar det om ovilja?

För några dagar sedan talade vi med en servitris på en spansk restaurang. Jag frågade om hon kunde engelska eftersom mina spanskakunskaper är klena. Hon kunde lite engelska men sa att spanska är lätt att lära sig. Så berättade hon att hon kommer från Tjeckien. Hon lärde sig spanska på 3 månader genom att titta på spansk TV. Hon var tvungen att lära sig spanska för att få ett jobb och kunna försörja sig. I mina öron lät det som att hon talade mycket bra spanska med både gäster och övrig personal.

Så läser jag om språk förbistringar på svenska åldringsboende.

Det blir ofta problem med språket inom äldreomsorgen, där många av medarbetarna inte har svenska som modersmål. Det visar en ny rapport från fackföreningen kommunal som nu kräver högre krav, bättre utbildning och mer pengar så att personalen får bättre möjligheter att lära sig svenska.

Naturligtvis är det viktigt att kunna tala svenska och kunna förstå språket vid tilltal och förstå instruktioner. Annars kan man knappast göra ett bra jobb. Extra viktigt är det ju då man jobbar med människor – som kanske är dementa. För en bra omsorg krävs att båda parter förstår varandra.

Sen läser jag en artikel om SFI-studier i Hässleholm.

”Du gör för närvarande inte tillfredsställande framsteg i dina studier i svenska för invandrare (SFI). För att nå framsteg krävs tid, närvaro, koncentration och engagemang. Blir det inte någon omedelbar förbättring avbryts dina studier enligt Skollagen.”

Så lyder de varningsbrev som skickas ut till deltagare och de leder oftast till en avstängning. Det handlar om en mindre andel, runt 7-8 procent av 400 elever, men samtidigt gör skolan allt för att undvika att elever skrivs ut.

Orsakerna till att deltagarna misslyckas kan vara flera, ibland på grund av psykisk ohälsa i någon form men också för att man försöker hitta annan sysselsättning. Deltagarnas bristande studiebakgrund är annars ett tydligt bekymmer.

Men för de som vill stanna i landet borde det ju vara viktigt att lära sig svenska språket. De som vill jobba och kunna försörja sig måste ju vara motiverade. Eller är det så att det inte finns någon motivation eftersom de alltid kan leva på bidrag.

En tuff situation späddes på ytterligare i somras, då runt 25 ungdomar kom till SFI direkt från gymnasiet.

– Det är 19-åringar, många ensamkommande, som skrivits ut från språkintroduktionen (IM) efter två-tre år. De har stora brister i språket och hamnar därför på SFI, vilket är ett stort nationellt problem. Jag vet inte hur vi ska hantera det och SFI duger heller inte som underlag för att få stanna i Sverige enligt gymnasielagen.

Det vore kanske bra om partiledardebatten hade handlat om den situation som politikerna har skapat genom felaktiga och mesiga beslut. Men en sådan debatt vill vare sig partiledarna eller SVT (som höll i debatten) ha. Varje gång som debatten närmar sig något väsentligt så byter man ämne. De surfar på vågorna men tittar aldrig ner och ser vad som döljer sig på havets botten.

Istället fortsätter problemen att öka. Brist på integration beror till stor del av brist på språkkunskaper. Den som inte kan svenska förblir bidragsberoende, kan inte tillägna sig information från myndigheter, kommer att stanna i arbetslöshet, kommer att behöva tolk vid läkarbesök eller andra offentliga platser.

Politikerna använder dessa personer som gisslan. ”Vi är de goda som tar hand om er! Rösta på oss!” Den som bor i Sverige och inte kan svenska blir beroende av andra människors välvilja. Det finns människor som utnyttjar detta för egna syften!

Annonser

Dramaturgin styr politiska beslut

Representativa demokratiska val borde innebära att vi väljer representanter som kan genomföra de politik som vi vill ha. Men politikerna har hittat ett sätt att manipulera oss att tro att vi vill ha den politik som de genomför. Ett aktuellt exempel på detta är den klimathysteri som har spridit sig över världen.

Naturligtvis finns det ingen människa som medvetet vill förstöra miljön för människor, djur och natur. Vi vill vara rädda om vår miljö. Klimatet kan vi inte påverka. Vi kan bara påverka olika miljöfaktorer. Men …

Politiker vill ju driva igenom vissa förslag angående vår miljö. En del av dessa förslag är bra för oss alla. Andra förslag handlar om stora ekonomiska intressen – företag som har lobbat för att lansera sitt företag eller sina nya sk klimatsmarta produkter och som vill bli marknadsledande. När vi vanliga människor inte röstar för denna politik och dessa politiker -då måste de påverka oss för att stödja dem. Ingen politiker vill hamna ute i kylan och därför hakar alla politiker på den klimathysteri som råder i världen.

Redan Aristoteles skrev på 300-talet f.Kr. en verslära (poetik) som talade om hur en berättelse skulle byggas upp för att få bästa effekt. Han delade till exempel in berättelsen i början, mitt och slut, och gav recept för hur karaktärsutvecklingen skulle se ut.

Sedan dess har många andra gjort samma sak, bland andra Horatius som under det första århundradet f.Kr. skrev ”Ars Poetica”. Under resten av litteraturhistorien har det alltid funnits olika typer av redaktörer som ibland med, ibland utan några fasta regler för hur bra berättelser ska se ut, har hjälpt författare att förbättra sina berättelser.

Dramaturgi är konsten att berätta en handling så att den fängslar publiken. Den används ofta i film, teater, romaner, datorspel och serietidningar. Men även affärsvärlden använder sig av dramaturgi. Säljare utbildas i säljkunskap dvs hur de ska få oss att köpa deras varor. Företagare och lobbyister använder dramaturgi för att sälja in sitt budskap till politiker och medier. Politikerna och medierna nappar villigt på deras bete – likt fisken som vill ha masken på metspöt.

Dramaturgin i klimatfrågan har under mycket lång tid byggts upp med falska påstående och slutsatser för att få oss vanliga människor att bli rädda. Nästa steg har blivit att bygga upp förväntningar – de ska lösa alla problem. Samtidigt har de larmat med nya problem som de naturligtvis har lösningar på. Ja, okunniga politiker, journalister och vilsna ja-sägare har spelat med i detta rävspel. Dramat behövde naturligtvis en huvudperson och en vilsen 16-åring blev the drama-queen.

När stjärnor blir för stora så lyssnar de inte på regissören längre. Detta hände! 16-åringen spelade över. Hon var ingen rädd orolig tonåring längre! Hon var en ilsken tonåring som försöker frigöra sig från föräldrar och andra vuxna som under lång tid har regisserat minsta steg hon har tagit. Det blev för mycket av allting. Tonåringar reagerar så. De skriker och gråter och söker efter gensvar.

De flesta människor som såg detta blev pinsamt berörda. Men en del av den hallelujakör som funnits kring henne fortsatte att höja henne till skyarna. Ett känslosamt tal om ungas oro. Ingen får yttra sig negativt om denna tonåring eller hennes budskap.

Ja, budskapet har ju varit: ungas oro för klimatet. Men varför är det så få unga som har engagerat sig i detta? Det stora flertalet är ju vuxna människor. Det är ju vuxna som har skrikit ut att vi måste rädda klimatet – NU. Det är vuxna människor som har skrämt upp de unga. Det är vuxna människor som vill sälja klimatsmarta lösningar. Men de behöver pengar – våra skattepengar – och därför vill de påverka politikerna.

Dramaturgin kring klimatfrågan har byggts upp genom alarmism som hela tiden har ökat tempo. Hela tiden har ekonomiska intressen drivit på! Klimax nåddes i tonåringens tal för några dagar sedan. Nu väntar jag på dramaturgins sista del – slutet eller överraskningen.

Vad kommer nu att hända? Kommer de unga att genomskåda den manipulation som de utsätts för och vända ryggen åt klimatalarmisterna? Kommer politikerna att drabbas av ett platt fall när väljarna vänder de ryggen? Kommer politikerna till insikt om att de manipuleras av ekonomiska intressen?

Vem har skrivit manuset till det stora dramat KLIMATHOTET? Blir succé eller fiasko?

Politiska projekt – kostar mer än de smakar

110 av 290 kommuner räknar med att gå med förlust nästa år enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och allt fler kommuner väljer att höja skatten.

Förra året gick Motala kommun 20 miljoner kronor back. Nu sänks värmen på kommunens äldreboenden med tre grader och den varma kvällsmaten kan dras in för de gamla. Kommunalrådet Kåre Friberg (M)försvarar besparingarna och menar att de gamla kan ha filtar i stället.  Men de gamla som har betalat skatt i hela sitt liv … Det är väl inte de som har slösat bort 20 miljoner?

Politiska projekt kostar alltid mer än vad de smakar. I Motalas fall finns projektet med danska vattenlandet Lalandia. Etableringen lär kosta kommunen 77,3 miljoner kronor. På plussidan finns intäkter för försäljning av mark, 61 miljoner kronor, och försäljningen av de övernattningsstugor som finns i områdena Folkets park och Fjällskivlingen, för 10 miljoner. Men kommunen hade antagligen kunnat sälja marken som villatomter och då fått de dubbla intäkterna.Politikerna hoppas att de ska få få vinst och bra ekonomi genom Lalandias etablering. Under tiden måste åldringarna använda filtar och äta kall kvällsmat!

Motala är inte den enda kommunen som hoppas på att projekt ska ge klirr i kassan. Men oftast blir resultatet annorlunda.

Kalmar kommuns längsta lunch. Onsdagen den 15 augusti 2006 satte sig Kalmar kommuns nytillträdda kommunalråd till bords med den kinesiska affärsmannen Luo Jinxing. Tre dygn senare var lunchen slut och parterna var överens om att ”Mr Luo” skulle göra en miljardinvestering i Kalmar. Kalmar – staden som hårt hade prövats av företagsnedläggningar och arbetslöshet – vädrade morgonluft.

Regeringskansliet förklarade man att ”så här gjorde kineser” nu för tiden. De etablerade sig över hela världen. Det var bara att tacka och ta emot.

Kalmarborna var snabba att haka på Kinatrenden. På universitetet startade en 10-poängskurs i Kinakunskap. Och på Västerportskyrkan blev studiecirkeln ”Lär känna ditt Kina” fulltecknad i ett nafs. 

Självaste näringsministern och vice statsministern Maud Olofsson kom till Kalmar en gråruggig februaridag år 2007 för att ta första spadtaget till det som skulle bli norra Europas största handelsplats och en förebild för hela världen.

Första etappen invigdes den 28 september 2007 och bestod av 9 000 kvadratmeter och 240 utställare inhysta i provisoriska lokaler. Den andra etappen skulle stått klar sommaren 2008 och utställningscentret skulle blivit 70 000 kvadratmeter med plats för 1 100 utställare inom sport och fritid, skor och väskor, leksaker, verktyg, köksredskap samt hantverk. I anslutning till handelscentret skulle ett fyrstjärnigt hotell, restauranger, 300 bostäder och ett spa byggas. 800 nya arbetstillfällen utlovades.

Det var ingen hejd på löftena. Och kommunen sjösatte en särskild projektorganisation för att hjälpa till. Beslutsvägarna skulle vara korta.

Mitt i glädjeyran hade dock varningsklockor börjat ringa. Det kom uppgifter från Kina om att hela projektet marknadsfördes som ett sätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Något som företaget senare bestämt nekade till, när kommunen började ställa frågor. Länge var det som att ingen ville höra de varningar som börjat komma fram.

Men uppgifterna visade sig vara sanna. För mellan två och tre miljoner yuan (motsvarande summa i svenska kronor) lockades de kinesiska affärsmännen med fri skolgång för barnen, med ett hus både i Sverige och i Kina och med permanent uppehållstillstånd. Avslöjandet kom bara några dagar innan en delegation från Kalmar kommun reste till Kina för att marknadsföra staden, regionen och projektet.

Under hösten 2008 upphörde projektet på grund av obetalda skulder och att Fanerdun Group AB inte lyckades föra över pengar från Kina till Sverige. 2009 begärdes Fanerdun Group AB i konkurs av fordringsägare. Resterna av bygget revs 2011.

I min stad Oskarshamn har vi haft 2 st projekt. För ca 10 år sedan blev en av våra S-märkta kommunpolitiker ordförande i UBC:s Energikommission, ett uppdrag som den ambitiöse politikern lyckades få utan att ha någon formell kompetens inom energisektorn. UBC är ett samarbetsorgan för städer runt Östersjön. År 2009 startade kommissionen det EU-finansierade projektet ITEST, ett forsknings- och utvecklingsprogram som handlar om biologisk rening av avloppsvatten.

Politikern utnyttjade sin position som ordförande i Energikommissionen genom att se till att hans egna bolag blev anlitades inom ITEST-projektet. Kommunen satsade pengar. Avtal skrevs i kommunens namn utan att förankras i fullmäktige. Eu vägrade att betala ut bidragen eftersom dokumentationen var undermålig. Politikern fick avgå. Kommunen fik strida för att få ut de utlovade EU-bidragen.

Det andra projektet i vår stad är en segdragen historia. The Circle Resort -planerna presenterades för ca 12 år – en semesteranläggning norr om stan i Figeholm. Det presenterades på följande sätt.

The Circle Resort och kan beskrivas som en semesterby med spännande boendemöjligheter och ett stort  utbud av aktiviteter och rekreation. Målet är att använda både land och vatten när anläggningen byggs. I vattnet planeras konstgjorda öar, en skyddad hamn och semesterbostäder så havsnära det bara går. Områdets centrumanläggning för inomhusaktiviteter och flertalet stugor är placerade en bit upp från stranden. Stugor planeras även högre upp i skogen. En fullt utbyggd anläggning skulle kunna ta emot 4 000-5 000 gäster per dag. Bygget innefattar sammanlagt 1100 fastigheter och skulle enligt beräkningarna kunna generera 450 arbetstillfällen.

Vad hände? Från början var tanken att semesteranläggningen skulle uppföras i tre etapper, men i nuläget är det bara första etappen som får byggas. Detaljplanen för andra etappen har upphävts av Mark- och miljööverdomstolen och den tredje etappen har stoppats av kommunen. Kommunen har förberett marken med el, vatten och avlopp. Nu vill initiativtagaren sälja sitt projekt oh hoppas att någon vill genomföra den första etappen. Så allt står stilla och antagligen kommer det inte att hända någonting.

Under dessa tolv år har projektet dock kostat en del pengar. Projektering, beredning, information, tillstånd, överklaganden osv.

Dessa fall är inte på något sätt unika. De flesta kommunerna hoppas på att de ska hitta ett projekt som ska generera en mängd pengar åt kommunkassan. Men få hittar några sådana projekt. Samma sak gäller landsting och staten – och EU och FN.

Politiska projekt är alltid kostsamma och det är alltid medborgarna som måste betala – monetärt eller med försämrad välfärd.

The Circle Resort