Jämte de tusentals liv som skördats och den ekonomiska kris som följer i coronapandemins kölvatten, kommer ett av de bittraste minnena från denna tid vara de fejder som konstant pågått på sociala nätverk. Det är sedan många veckor i princip omöjligt att publicera något som helst som har med coronakrisen att göra, som inte omedelbart slits i stycken i olika forum. Det är dessutom jaktsäsong på budbäraren.
Erkänner! Idag knyckte jag rubriken och ingressen från en spansk blogg. Men den konkretiserar mina tankar om yttrandefrihet, skjuta budbärare, använda invektiv, PK-ism, ”du får inte …” och allt det andra som jag har tjatat om de senaste 15 åren. Ibland känns det som när jag satt vid min resegrammofon på 60-talet, det hade blivit ett hack i skivan och den hakade upp sig och gick runt i samma spår istället för att gå vidare. Jag har blivit en tjatkärring men har hunnit förfina mina argument och avsluta diskussioner på ett fint sätt. Ett exempel är från gårdagen när någon kommenterade med ordet ”idiot” och jag svarade: ”Tack för ditt intresse! Men jag avslutar mina inlägg i diskussionen eftersom det inte är konstruktivt att använda ordet idiot!” Jag knycker några fler rader ur bloggen:
Att skriva om coronakrisen i Spanien för skandinaver (läs: svenskar), känns som att vara förpassad till en lerig skyttegrav någonstans i norra Frankrike anno 1916. Publiceringen av vilken som helst notis, artikel, för att inte tala om opinionsinlägg, är som att sticka upp näsan ovanför sandsäckarna vid frontlinjen. Överallt ligger krypskyttar i beredskap, med fingret på avtryckaren. Det handlar om att publicera och sedan ducka, fort som sjutton!
Är svenskar så speciella? Varför klarar en del svenskar inte av yttrandefriheten? Jag har blivit mer och mer övertygad under årens lopp om att det svenska språket har utarmats och invektiven har krupit in även i vårt skriftspråk. Redan i småskolan i slutet av 50-talet tragglade vi grammatik, rättstavning och välskrivning. Vi lärde oss skillnaden mellan talspråk och skriftspråk. Talet försvinner ju – om det inte spelas in. Men det skrivna ordet finns kvar. Alltså bör man uttrycka sig på ett sätt som inte kan misstolkas då man skriver – även om meningen kanske huggs ur sitt sammanhang. Det skrivna ordet når ut till många fler människor och bör anpassas efter detta. Men Postens slogan på 70-talet ”Skriv som du talar!” har påverkat vårt språk i negativ riktning.
Det är inte bara språket som har förändrats. PK-ismen har omöjliggjort en sund debatt där alla röster får höras. PK-ism dvs politisk korrekthet kan definieras som ”ett instämmande i åsikterna hos det för tillfället ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.” PK-ister har sunder hela 2000-talet dikterat vad som får sägas i offentligheten. Medierna har hakat på och gjort åsiktskorridoren ytterst smal. Den som har haft ”fel” åsikt har fått invektiven stämplade i sin panna.
När argumenten har trutit så har ännu fler invektiv haglat. Jag vet inte hur den svenska skolan har fungerat i att lära ut debatteknik och argumentation. Men jag misstänker att väldigt lite tid har ägnats åt detta. Man måste ju respektera motparten och dennes åsikter även om man inte håller med. Ordet ”idiot” är inget argument. Det sprider bara förakt. I det demokratiska samtalet måste man acceptera att det finns människor med andra åsikter. Att utbyta åsikter på ett konstruktivt sätt leder till utveckling! Allt annat leder enbart till tystnad eller pajkastning. Men inga åsikter har ändrats i en sådan debatt!
Jag vill hävda att de människor som inte kan uttrycka sig utan invektiv och förklenande tillmälen bör omvärdera sitt deltagande i debatten. Pajkastning ingår inte i yttrandefriheten! är en stor del av svenska folket så marinerade i PK-ismen så att de måste uttrycka sig som Annie Lööf gjorde i slutdebatten inför valet 2018:
– Men hur uttrycker du dig, Jimmie? utbrast Annie Lööf.
– Du är alltid så arg Annie Lööf, sluta skrika och gapa i varje debatt, sa Jimmie Åkesson.
– Det gör jag väl inte?, svarade Annie Lööf (C).
Jo, det var just det som hon gjorde! Hon ville diktera villkoren och vad som fick sägas och inte sägas. Hon hade anammat PK-ismen och åsiktskorridoren. Hon märkte det inte ens själv för det hade blivit en självklar vana. Hon ville ju bestämma!
Det finns människor som borde hålla sig ifrån demokratiska samtal och debatter eftersom de aldrig har lärt sig att uppföra sig väl och acceptera andra deltagare och deras åsikter. Vi andra ska inte behöva ducka för deras pajkastning!
Senaste kommentarer