Är åldrandet en samhällsutmaning?

I Sverige bor cirka 2 miljoner ålderspensionärer dvs personer som är 65 år eller äldre. Av dessa år det cirka 230 000 personer över 65 år som idag har hemtjänst och ytterligare 82 000 har permanent särskilt boende. Men resten? På vilket sätt är vi en samhällsutmaning?

Idag läser jag en debattartikel skriven av ordförande för Stadsmissionen. Den bygger på en mängd klyschor om samhällsutmaningar med en åldrad befolkning. Den rimmar illa med de förslag som finns att man ska jobba tills man är 75! Men artikeln handlar till stor del om ensamhet och behov av kollektiva aktiviteter för att hindra depressioner.

Ja, jag vet! Det fanns en tid då människor bara levde för jobbet. När det tog slut blev de sysslolösa och hade kanske svårt att aktivera sig själv. Det är ju allmänt känt att många hemmafruar fick psykiska problem när barnen flyttade hemifrån. Nu tar artikelförfattaren upp depression när livspartnern går bort. Men … många har ju redan upplevt skilsmässor tidigare i livet och startat om med ny partner!

Dagens pensionärer är mer flexibla, friskare, äter bättre mat, motionerar och sitter inte stilla och väntar på aktiviteter som ska ramla över dem. De flesta har intressen, aktiviteter och vänner. Många reser och upplever en mängd nya saker som de aldrig kunde göra innan de blev pensionärer. Framför allt har de stora kunskaper och erfarenheter som de kan dela med sig av. De behöver inte särskilt äldreboende eller hemtjänst. Jag har grannar som är i 90-års åldern som klara sig själv och lever ett aktivt liv.

Cirka 96 000 är över 90 år idag – dvs knappt 5 % av pensionärerna. På vilket sätt utmanar dessa personer samhället? Den gruppen lär inte bli så mycket större, så jag förstår inte utmaningen.Vi behöver någon som tar hand om oss när vi blir gamla! Det har varit ett av argumenten, under många år, för en ökad invandring! Men … behöver de tas hand om? En utmaning kan vara att betala ut rimliga pensioner till de som under hela sitt vuxna liv har avstått en bit av sin lön för att regeringen har lovat dem en tryggad ålderdom. Men pengarna har tydligen använts till annat istället!

Det känns nu som att politikerna har fått in barnen på förskolorna och föräldrarna på arbetsplatser. Nu återstår … pensionärerna … hur ska vi kunna hålla koll på dem? Pensionärer är inte en hjälplös inaktiv grupp som behöver styras av de yngre! Vi klarar själv av att organisera våra liv – även om vi får sämre rörelseförmåga så har vi fortfarande tankeförmåga!

Att insinuera att vi är en samhällsutmaning som behöver extra resurser är förnedrande! Det är ju samma resonemang som att det behövs fler fritidsgårdar i förorterna. Att åldras är ingen sjukdom eller brist på integration. Att åldras är ett naturligt tillstånd. Vi fortsätter att leva våra liv – trots att vi inte går till jobbet. Vi gör allt som vi inte hann med tidigare i livet. Allt som behövs är egentligen mer respekt för vårt kunnande och våra erfarenheter samt att våra inbetalda pensionspengar kommer tillbaka till oss istället för att användas på en mängd politiska projekt!

Annonser

Framtidsvisionen som kom av sig – informationsrik eller informationsfattig?

Framtidsvisioner är viktiga för utvecklingen. Att blicka framåt innebär att analysera vilka valmöjligheter som finns och att välja någon av de möjligheter som kan ge den bästa avkastningen – materiellt, kunskapsmässigt och känslomässigt. Men visionerna måste också revideras ibland – ändras eftersom förutsättningarna har ändrats eller för att alla parametrar inte fanns med i visionerna. Dessa tankar föds i mig när jag läser en vision, som skrevs 1986 av Leif Drambo, om Informationssamhället.

Då befann vi oss i en tid då den nya informationsteknologin utvecklades. Man såg nya spännande möjligheter. Vad skulle vi kunna använda denna teknologi till? Hur skulle den kunna förändra vår vardag? Det har hänt otroligt mycket sedan dess. Då visste vi inget om 5G, fibernät, självkörande bilar eller liknande. Våra mätdata och prognoser angående väderleken var bristfälliga. Vi hade ingen modern köksutrustning eller solpaneler på taket.

Nu befinner vi oss i den framtid som Leif Drambo siade om!

”Går man igenom olika debattskrifter om framtiden utkristalliseras två extrema utvecklingsvägar.

1. Den ena bygger på materiell expansion, robotisering, specialisering, centralisering och där ökad standard, framgång och makt över drivfjädrar. Den utvecklingsvägen ger också uttryck för värderingar som att konkurrens är nödvändig, även fritiden måste organiseras och arbetslösheten är oundviklig. Föräldrar sliter och släpar medan barnen är på dagis.
2. Den andra utvecklingsvägen beskriver i sin mest extrema form hur människor befrias från sina arbetsplatser, fria att umgås och utvecklas, leka med sina barn och ägna sig åt olika tankar och idéer. Ett samhälle som bygger på delaktighet, omsorg, självförsörjning och jämlikhet. Som skulle ge balans mellan förnyelse och bevarande, mellan det globala och det lokala. Där nätverk och samverkan är viktigare än organisationsstrukturer och reglerad arbetstid.”

Vilket samhälle har vi idag – drygt 30 år efter boken skrevs? Jag tänker spontant på Stefan Löfvens ord: ”Alla som kan arbeta SKA arbeta!” Jag tänker också på förskolor, psykisk ohälsa, kvoteringar, förbud, våld, kriminalitet, elitism, feminism, oro, värdegrunder, brunsmetningar och felaktig Sverigebild.

Jag tänker på den negativa spiral som vårt land har hamnat i. Men hur blev det så? ”Det går ju bra för Sverige!” säger politikerna. Varför märker vi ingenting av det?

Vad är det som har hänt egentligen? Med den nya informationstekniken så skulle vi alla kunna bli informationsrika. Vi skulle kunna ta del av ALL information och själv kunna analysera den. Därmed skulle var och en av oss kunna utforma sitt liv efter detta. De som inte hängde med skulle däremot bli informationsfattiga och få svårigheter i att klara sig i samhället. Vi skulle ju ha informationsdemokrati!

Men striden stod aldrig mellan informationsrika och informationsfattiga. Makthavarna och medierna ville inte släppa sina positioner. De ville ha fortsatt makt över ALL information. Vi har ju uppmärksammat denna maktelits krumbukter då det gäller sociala medier, larmrapporter om allt som de vill förbjuda för oss vanliga medborgare, alla förnekande om oron i samhället.

Det största problemet i vårt informationssamhälle – både globalt och lokalt – är nog maktelitens fabricerande av information, faktaresistens, manipulering av information, lögner, propaganda och brunsmetning.  När de saknar kunskaper så hittar de på egna fakta istället! De bryr sig inte om de kunskaper som en stor del av befolkningen har och gör allt som står i deras makt för att strypa tillgången av information för vanliga människor. Folket ska ägna sig åt att titta på Let´s dance, titta på fotboll eller supa skallen av sig på helgen. Tankearbetet vill makteliten behålla själv! Informationsdemokratin för en tynande tillvaro.

Vad händer då i en värld som styrs av en maktelit utan kunskap? Naturligtvis kan befolkningen protestera och göra revolution. Men hur troligt är det att vi gör det? Enligt normalkurvan är de flesta nöjda – 40-50 %. Om inget extremt inträffar kommer de att fortsätta att lita på makteliten – för att slippa engagera sig själv. En liten grupp – kanske en fjärdedel – är negativa till samhällsutvecklingen. Det är de som protesterar och blir brunsmetade. En lika stor grupp vet inte eller vill inte ta ställning. Makteliten känner till denna normalkurva. Det enda som de behöver oroa sig för är de negativa rösterna. För dem gäller det att inte låta den negativa gruppen växa.

De kommer att fortsätta att leta nya projekt som de kan använda för att trycka ner befolkningen. Just nu handlar tydligen allting om klimatet! Vi kan glömma hemlöshet, kriminalitet, problem i skolan eller sjukdom. Vi kan också glömma visionerna om en bättre värld där människor lever i fred. Vi kan glömma den tid som vi skulle få över för att ta del av all information och utforma våra liv som vi vill ha dem.

Nu ska vi alla stå på barrikaderna – barrikaderna för att rädda världen! Vi ska lita på den hokus-pokus-information som den okunniga makteliten presenterar för oss. Allt för att de ska kunna bibehålla makten! Trots att vi har blivit informationsrika så uppför sig makteliten på samma sätt som makthavarna har gjort i alla tider – de roffar åt sig!

 

 

Idag firar jag allmän rösträtt – inte kvinnors rösträtt

Idag den 24 maj firar vi 100 år av kvinnlig rösträtt. Så skriver en mängd skribenter idag. Speciellt feministiska politiker. Men de glömmer gärna bort en stor del av historien – lika rösträtt oavsett kön och oavsett yrke eller lön. Det är detta som är allmän rösträtt! Alla dvs kvinnor OCH män, fattiga och rika fick LIKA rösträtt. Det är detta som JAG firar idag!

”Det är tack vare generationer av kvinnor innan oss, som har kämpat för kvinnors rättigheter, som vi kan fira att Sverige idag är ett av de i särklass bästa länderna att leva i som kvinna.” skriver Gulan Avici (L) idag.

”Vi ska hedra 100 år av kvinnlig rösträtt genom att stå upp för samma värden som kvinnorättskämparna genom seklet har stått upp för. Därför kommer vi gröna feminister fortsätta driva på för jämlikhet och kvinnors rättigheter.” skriver Alice Bah Kuhnke, toppkandidat till EU-parlamentet (MP), Åsa Lindhagen, jämställdhetsminister (MP) och Amanda Lind, kultur- och demokratiminister (MP).

”I dag är det precis 100 år sedan den svenska riksdagen fattade det formella beslutet om allmän och lika rösträtt, också för kvinnor. I ett historiskt sammanhang var det egentligen alldeles nyss. Ett människoliv, lite drygt.

Precis den känslan har också präglat avslutningen av den valkampanj vi just gått igenom. Peter Lundgrens tafsande och Lars Adaktussons kompletta tondövhet när det gäller kvinnors rätt till sin egen kropp känns som de precis lika gärna hade kunnat vara hämtade från tiden före 1919.” skriver Ingvar Persson (Aftonbladet) idag.

”Rösträtten är historiskt sett en av kvinnorörelsens stora frågor och blev till slut, efter en stark opinionsbildning utanför Sveriges riksdag, verklighet den 24 maj 1919. Kvinnors kamp för rösträtt har också skildrats i kulturen, både i och utanför Sverige.” skriver SVT idag.

”Den 24 maj fyller den svenska rösträtten hundra år, datumet då också kvinnorna fick allmän och lika rösträtt, precis som männen fått i december året innan. Det fanns fortfarande förbehåll; fångar, sjuka, funktionshindrade och bidragstagare fick inte rösta, men det började likna demokrati. Den goda viljan är värd att fira.” skriver Ulrika Knutsson i GP.

Ja, listan kan göras lång. Men hur står det till med historiekunskaperna? Det är enkelt att googla men kanske svårare att ta till sig kunskaperna – om de inte passar in i den feministiska agendan.

Bakgrunden till hela rösträttsreformen var att ståndsriksdagen hade avskaffats och tvåkammarriksdagen införts efter representationsreformen år 1866. Ledamöterna i första kammaren valdes av landstingen samt stadsfullmäktige i de största kommunerna (Stockholm, Göteborg och Malmö). Rösträtten i kommunalvalen hade den med hög inkomst eller förmögenhet flera röster. Även bolag hade rösträtt. Kraven för att vara valbar till första kammaren var strikta. Dock behövde man inte bo i den valkrets för vilken man blev vald.

Andra kammaren var vald i enmansvalkretsar, ungefär som det brittiska eller amerikanska valsystemen idag. Här fanns det en nedre gräns för vilken inkomst eller förmögenhet man skulle ha för att få utöva rösträtt.

Före år 1910 var det i stort sett bara män som hade rösträtt i kommunalval, och bara män var valbara – men fortfarande handlade det om män med hög inkomst. Vid kommunala val hade en del kvinnor rösträtt enligt 1862 års kommunallagar. Det var de som var myndiga, ogifta och hade egna inkomster över en viss nivå eller en viss egen förmögenhet. I riksdagsval var det fram till 1921 års val bara män som hade rösträtt och var valbara.

Vid sekelskiftet (1800-1900-talet) hade ungefär en fjärdedel av de vuxna männen rösträtt till andra kammaren, men tack vare ökade inkomstnivåer i landet steg andelen för varje val.Argument – för eller emot?

Rösträttskampen fördes av många grupper med skilda bakgrunder och intressen. Debatten handlade inte bara om ”för” eller ”emot” rösträtten. Det fanns en mängd varianter, reservationer och villkor i de förslag som fördes fram.

Motiv som religion, pengar och nationalism kunde användas för att argumentera såväl för som emot en utökad rösträtt. Då som nu ville politiker och debattörer använda sig av aktuella och känslomässiga frågor för att vinna väljarnas stöd.

Det är detta som den allmänna rösträtten handlar om! Det är en rättvis reform som gäller alla – kvinnor och män. Den handlar om jämställdhet – inte mellan könen. Den handlar mer om jämställdhet mellan fattig och rik. Alla myndiga personer oavsett föräldrar eller religiös tillhörighet eller politisk uppfattning fick rösträtt.

Denna dag får inte feministerna eller socialisterna kapa som sin! Det är vår dag – en dag som vi måste kämpa för, den allmänna rösträtten. En dag som en del destruktiva krafter ifrågasätter! Använd din rösträtt i EU-valet på söndag!