Samhällets olycksbarn

När jag lyssnade på Henrik Jönssons senaste video så blev jag påmind om att det inte finns någon människa som aldrig gör fel. Jag själv har gjort många fel här i mitt drygt 70-åriga liv. Vilka av dessa fel är värda att gräva upp och straffa mig för nu?

Det är ju just detta som händer gång på gång! Människor har uttryckt fel åsikter eller varit på fel plats eller träffat fel människor eller något annat som rent politiskt inte är gångbart. Någon har kanske utfört en omoralisk handling. Nu är det lätt att det politiska drevet kommer och personen ifråga ska släpas i smutsen oavsett om denne inte har brutit mot någon lag eller ej. Sådana petitesser bryr sig inte de politiska dreven om. De bryr sig inte heller om vad gott personen ifråga har gjort för övrigt. När drevet har bestämt sig så finns det inte en chans att undkomma!

Det får mig att tänka på romanen Samhällets olycksbarn (Les Misérables) skriven av Victor Hugo och som utgavs 1862 dvs 20 år efter han hade börjat skriva den.

Boken handlar om den fattige skogsarbetaren Jean Valjean döms till fem års straffarbete för stöld av bröd. Efter upprepade rymningsförsök utökas hans straff till 19 år. När Valjean till slut blir frigiven är han hård och bitter på grund av all förnedring han fått uthärda, men han lyckas åter bli en god människa. Han kommer upp sig i samhället, och blir en framgångsrik industriman och borgmästare.

Men från hans förflutna kommer Javert, en före detta fångvaktare som avancerat till polis, och som drivs av en fanatisk övertygelse att brottslingar är och förblir brottslingar som aldrig kan sona sina felsteg. Javert ser det som sin plikt att föra Valjean tillbaka till tukthuset. Valjean tvingas fly till Paris med sin skyddsling Cosette.

Jag har själv både läst romanen och sett musikalen Les Misérables på stadsteatern i Malmö. Jag har varit bedrövad över Jean Valjeans öde. Jag har varit glad över hans framgångar men förtvivlad över att han skulle straffas trots att han hade sonat sitt brott.

Dagens drev fungerar som fd fångvaktaren Javert. De anser att den som har utfört en handling som inte stämmer överens med deras politiska övertygelse ska straffas – även om brottet skedde för lång tid sedan och egentligen inte var ett brott. Det räcker ju att de anser att det är ett brott. Det behövs inga rättegångar! Vi har sett många exempel. Det senaste var rektor Hamid!

Drevet går och alla måste ju hänga på – annars är det kanske de själv som har drevet efter sig! Vem vinner och vem förlorar? Vem är samhällets olycksbarn? De som drabbas av drevets härjningar eller de som själv ingår i drevet?

Är kränkthet ett värre virus än coronaviruset?

När samhället anpassar sig efter de mest högljudda och lättkränkta då hotas både demokratin och frihet. Vad händer i ett samhälle som präglas av lättkränkthet? Hur mycket påverkas vi av de lättkränkta?

För drygt 10 år sedan fanns det bara ett kriterium för att du skulle kunna bli kränkt. Det var enkelt – du måste tillhöra en minoritetsgrupp. Ingen annan kunde bli kränkt! det var så debattklimatet fungerade: Alla kunde kalla varandra för vad som helst – om vederbörande inte tillhörde en minoritetsgrupp. Däremot var alla tvungna att tassa fram på tå för dessa minoriteter.

Idag har antalet minoritetsgrupper ökat och därmed antalet lättkränkta. Jag läste en krönika om ”Att inte tåla en enkel tillsägelse utan att bli kränkt är vardagsmat idag”. Det var en lärare som berättade om hur skolan har förändrats pga de lättkränkta.

Den här veckan kunde vi först läsa om att en 15-årig elev i Oskarshamns kommun tagit strypgrepp på en lärare och någon dag efter det nåddes vi av nyheten att en elev i Mönsterås blivit polisanmäld för olaga hot efter att ha vräkt ur sig okvädningsord och verbala hot mot en anställd på skolan.

Det blev bra fart i kommentarsfälten på Facebook där artiklarna publicerades. Sådana här rubriker väcker något hos folket i stugorna. Alla har en åsikt.

Så är det i egentligen alla skolfrågor – alla har gått i skolan och man jämför förstås dagens händelser i skolan med hur det var under ens egen tid i utbildningssystemet. Det är helt naturligt.

Kommentarerna pendlar mellan att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot dåligt uppförande och ge skolan mer verktyg för detta, till att man anser att vuxenvärlden svikit barnen på ett eller annat sätt och att det behövs fler vuxna i skolan som kan vägleda barnen och se till varje elevs unika behov.

Ni som har bra minne kommer ihåg att jag själv i en krönika i våras efterlyste fler disciplinära verktyg för skolan sedan jag och kollegor blivit kallade både gubbjävel och bögjävel av elever som egentligen höll en hel högstadieskola, elever och personal, på helspänn när de var i skolan.

Trots att dessa elever inte gjorde stort mer än att störa ordningen, kalla personal det ena och det andra och skrämma andra elever fanns det inte mycket skolledningen kunde göra. Ett tandlöst system.

Ja, vi måste ge lärarna de resurser som behövs för att upprätthålla ordningen. Men det här handlar inte bara om skolan – skolan är bara en spegelbild av samhället i stort. Utvecklingen i samhället har gått mot mer individualism, eller faktiskt egoism. JAG har rätt, JAG ska ha det bästa, JAG får tycka vad jag vill, JAG ska ha mest annars är det orättvist. Ordet kränkt dyker naturligtvis upp, eller kanske mer lättkränkthet. Att inte tåla en enkel tillsägelse utan att bli kränkt är vardagsmat idag. En tillrättavisning om man gör något fel ska inte innebära att man blir kränkt – det är helt orimligt. Men tyvärr alltför många klarar inte av motstånd!

Jag läste en annan krönika om hur en liten högljudd grupp feminister störde undervisningen på Köpenhamns Universitet.

I samband med Metoo-rörelsen skrev 48 anonyma kvinnliga studenter i Danmark ett öppet brev till landets rektorer och påtalade att de upplevt sexism och sexuella trakasserier på olika sätt i undervisning, uppsatshandledning, examination och så vidare. I samband med publiceringen meddelade rektorn för Köpenhamns universitet, Henrik C Wegener, att man omedelbart skulle förbättra situationen.

Några månader senare var ett nytt regelverk på plats. Universitetet kunde meddela att det nu arbetade utifrån en nolltolerans-policy. I praktiken innebar det att utgångspunkten var medarbetarnas och studenternas upplevelser av att vara utsatta för sexuella trakasserier och kränkande uppförande.

När ledningen för juridiska fakulteten böjde sig för tre studenter som krävde förbud mot bland annat sombreros vid studieupptaktsfestligheterna, på grund av att maskeradhatten i fråga kunde uppfattas som kränkande mot mexikaner, varnade chefen för tankesmedjan Justitia för att man i Danmark var på väg att ta efter de amerikanska universitetens kränkthetskultur.

I december 2018 redogjorde Weekendavisen för hur en universitetslektor inom humaniora vid Köpenhamns universitet hade blivit föremål för en process som mer hörde hemma i Kafkas romaner än på ett modernt universitet.

Med utgångspunkt i universitetets nya nolltolerans-policy hade lektorn blivit anmäld av ett antal anonyma studenter. Anmälan gällde såväl sexuella som rasistiska trakasserier. 

De sexuella trakasserierna skulle ha bestått i att han inte i tillräckligt hög grad använt ett genusperspektiv i undervisningen, att han hade prioriterat manliga studenter vid seminariediskussioner och talat nedlåtande till kvinnliga studenter.

Lektorn ska vidare ha kränkt studenter från icke-europeiska länder genom att bedöma dem hårdare än andra vid examinationen och inte i tillräckligt hög grad involverat icke-europeiska perspektiv i undervisningen. Han ska också ha tillåtit studenter från Danmark och Europa att uttala sig rasistiskt.

—–

Under tiden engagerar sig dock andra studenter i försvaret av läraren. De påpekade att en grupp aktivister på kursen skapat en hypersensibel miljö där andra studenter tystnat på grund av aktivisternas ständiga försökt locka in dem ”i en fälla av politisk inkorrekthet”. Studenterna avslutade sitt försvar för lektorn med orden: ”Vi anser att den akademiska världen bör vara en plats där folk fritt kan dryfta skilda åsikter och få en bättre förståelse för olika hållningar i en fråga. I stället har det skapats en förgiftad miljö, vilket inte kan skyllas på läraren utan på de nämnda studenterna”.

Efter att ha läst dessa två krönikor känner jag att jag har rätt! I vår iver att vara toleranta så släpper vi fram de högljudda rösterna och bråkmakarna. Ju större tolerans vi visar desto mindre utrymme får vi själv. De högljudda bråkmakarna tar över. Möter de motstånd så blir de kränkta. Hela samhället genomsyras av kränkthet. Men det är inte vi som kränker. Vi bara försvarar vår egen position.!

Vi måste försvara oss mot kränkthetsviruset. Det sprider sig snabbare än coronaviruset och är mycket farligare. Vi får inte låta detta virus äta upp vår åsiktsfrihet och yttrandefrihet!

Samhället sviker barnen

Sverige hamnar på tionde plats när barns hälsa och förutsättningar rankas bland totalt 38 OECD-länder i en ny rapport från Unicef. I topp hamnar Nederländerna följt av Danmark och Norge. Femteplatsen tas av Finland.

– Vi har alla förutsättningar i det här landet, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Det finns ingen anledning vi inte skulle ligga i topp, säger Pernilla Baralt, generalsekreterare för Unicef Sverige, till Sveriges Radio Ekot.

FN-organet har sammanställt uppgifter om barns kunskaper, färdigheter samt psykiska och fysiska hälsa från olika källor.

I frågan om barns psykiska hälsa ramlar Sverige ner till plats 22 i rapporten. Måttet baseras på självmordsstatistik och en Pisaundersökning där barn har fått svara på hur nöjda de är med sina liv. Unicef flaggar dock för att det saknas bra och tillförlitliga sätt att jämföra barns psykiska mående mellan länder.

Åsa Lindhagen (MP), minister med ansvar för barnrättsfrågor, anser att Sverige behöver göra mer för att komma tillrätta med den psykiska ohälsan hos unga. Hon säger att rapporten är en väckarklocka.

– Det är förstås anmärkningsvärt att vi hamnar så lågt i den här rapporten. Det kommer att finnas satsningar i den kommande budgeten som bidrar till att stärka barns situation.

Vad är det som är anmärkningsvärt? Familjer splittras. Mycket små barn hamnar i den genuscertifierade förskolan med föräldrarna jobbar. Föräldrarna har ingen valfrihet inom barnomsorgen. Föräldrarna orkar inte med sina barn när de är lediga. Förskolan och skolan är inte den trygga oas som barnen behöver under sin uppväxt. Många barn känner sig som icke önskvärda. De vuxna är mer upptagna av sociala medier än vad de är av barnen.

Vem lär barnen alla de där vardagsbestyren som behövs för att de ska klara av vuxenlivet – skala potatis, koka spagetti, tillaga grönsaker, steka kött eller fisk, städa sitt rum, tvätta och sköta sina kläder, sparsamhet, rätta sig efter en hushållsbudget, vårda sitt språk, vara artiga, lyssna, ta hänsyn och ansvar, … med andra ord ta hand om och ta ansvar för sig själv och sitt liv?

För några år sedan skrev jag en artikel om detta. Den passar lika bra i sitt sammanhang idag. Här kommer en repris:

---

Det svenska samhällssystemet är inte gynnsamt för ökat barnafödande. Vi har en feminism som talar om kvinnors rätt till sin egen kropp. Ingen kvinna ska behöva utsätta sin kropp för graviditet. Men samtidigt ska ingen kvinna behöva ta ansvar för att slippa bli gravid. Som följd av dessa motsägelser  har vi fått 35-40 000 aborter per år. Tonårsaborterna rör sig enbart om några tusen. Nej, det är vuxna människor som till stor del saknar ansvarskänsla. Men … det är kanske bättre att dessa ansvarslösa människor får en abort än att de blir ansvarslösa föräldrar!

Trots detta så väljer en stor del av kvinnorna att föda barn. Men hur tar de emot sitt lilla barn? Det finns alltför många barn som ser mamma sitta och SMS:a under amningen. När barnet växer upp möts de av att mamma och pappa är mer intresserade av mobilen, träningen, vännerna, … än av barnet. Alltför få föräldrar bryr sig om att potträna sina barn eller uppfostra sina barn. Vi kan läsa fler och fler debattartiklar om att barnen inte uppfostras.

Som samhällsstrukturen ser ut anser sig de flesta föräldrar vara tvungna att jobba båda. Statusen, semesterresorna och självförverkligandet är viktigare än barnen. Därför lämnar de flesta sina barn på förskolan före 1½-års ålder. Små barn behöver några få vuxna att anknyta till. Barn är inte mogna för att vistas i förskola före 3-års ålder, enl experter. Jag håller med om detta. Små barn har så mycket att lära av den vuxne. Att uppfostra sitt barn innebär att ge barnet trygghet! Barnet lär sig hur det ska uppföra sig tillsammans med andra människor.

Små barn behöver också få kunskaper om omgivningen, människor och natur. De behöver omvärldskunskaper för att rusta sig inför livet. Barn behöver få springa barfota i gräset, springa efter en fjäril och försöka fånga den, lyssna till fågelkvitter, lyssna på vattenbrus, plaska i vattenpölar, klappa hundar och katter, … Men de behöver också lära sig att diska, tvätta, städa, laga mat och liknande. Erbjuder förskolemiljön detta?

Jag växte själv upp med en ensamstående mor. Från 2-3 års ålder tillbringade jag dagarna på barnkrubban som företaget hade för de ensamstående mödrarna. Jag minns en lugn och ordnad tillvaro med snäll men sträng personal.

Idag hittade jag bilden på internet. Jag minns dammen som vi fick bada i om det var varmt. Kanske är det jag som sitter på dammkanten? I så fall är det ”Kidde” som står på kanten. Vi lekte jämnt och han var så snäll. Han var min första förälskelse och min nallebjörn döptes till Kidde. Uppe i fönstret står tant Anna-Greta och övervakar. Det var mycket fri lek men vi fick lära oss att vara artiga, tacka för maten, vara tysta när vuxna pratade, ta hänsyn till varandra samt att lyda tant Anna-Greta och de andra tanterna. Ibland promenerade vi till stadsparken. Alla barn höll i ett rep när vi promenerade dit. När vi kom dit fick vi leka fritt och titta på sälarna i dammen – Isak och Isabella – samt mata änderna. Det var en bra tid och jag trivdes. Men när mor slutade på fabriken så fick jag inte vara kvar. Kom istället till en dagmamma som inte förstod sig på små barn. hos henne trivdes jag inte. När jag började skolan tjatade jag mig till att få slippa dagmamman och blev s k nyckelbarn istället. Det gick bra. Jag hade lärt mig att ta ansvar! Så var det på 50-talet.

Nu läser jag  om en annan förskola från 2016 på SVT:

”Spinneriet är en så kallad takförskola, där uteplatsen med klätterställningar, rutschkana och gungor ligger på hustaket. För att ta sig dit behöver man först passera igenom en lång korridor, sedan ta hiss upp två våningar.”

”Fördelarna med takförskolan vittnar både personal och kommunens tjänstemän om, är avskildheten och utsikten. Nackdelarna, möjligtvis, är bristen på naturlig grönska och att det är långt till andra grönområden.”

”Takförskolor är en av de nya lösningar på problemen med lokal- och markbrist.

En annan är så kallade jätteförskolor, med plats för 500 barn, som Margarinfabriken i Oslo. Där har en grupp från Malmö stad varit på besök och i dagsläget pågår det ett arbete med en detaljplan för just en sådan förskola i Malmö.”

Varför kommer jag att tänka på burhöns eller pälsfarmer? Är inte barnen värda mer än så? Varför måste alla klumpa ihop sig i storstäder? Stackars barn som inte får uppleva grönska, djur eller natur och som inte får leka fritt! Jag tycker synd om barnen! Hur kommer deras framtid att se ut?