Arsenik i små doser förgiftar samhället

Man pratar ibland om de här “små doserna av arsenik” i samhällsdebatten. De små sakerna som över tid förgiftar samhället utan att någon märker det. Det är på de små doserna av arsenik jag tänker på när jag läser Lena Melins text:

Ett samhälle som vänjer sig vid att människor skjuts ner på öppen gata är inget bra samhälle.

Men dit tycks vi vara på väg. Det är fruktansvärt.

Först tänker jag: ”Vad bra, att även hon har vaknat!” Sen tänker jag på Reinfeldts bok om ”Det sovande folket”. Är det så att det svenska folket har matats med ytterst små doser av arsenik under mycket lång tid? Är befolkningen så van att den inte märker något förrän det händer i deras egen närhet eller att det händer för mycket på en gång?

Det är ju inte bara skjutningar som förgiftar vårt samhälle! Det är många saker. Jag skulle kunna ägna en hel dag åt att räkna upp allt – från våld, klimathot, feminism, pandemin, mångkulturen mm till pandemin och vaccineringar.

Vi har blivit förgiftade med demokrati och värdegrund, med det onda och det goda, med himmel eller helvete osv. Allt handlar ju om makthavarnas intentioner! De lyckas tydligen ganska bra. Svenska folket lyder makthavarna med 6-8 skivor bröd om dagen, fluorsköljningar, cykelhjälm, årligt vaccin mot influensa och nu 2,3 eller fler sprutor mot Covid-19. När folket inte lyder tillräckligt snabbt så hjälper mainstreammedierna till med att förgifta oss! Vi har fått lära oss att vi inte vet vad som är bäst för oss själva. Medierna och politikerna har talat om för oss att verkligheten är inte så som vi uppfattar den. Istället har de målat upp en sagoverklighet åt oss – som de vill att vi ska tro och lita på!

Jag skrev en artikel 18 januari 2016 om min egen tillvänjning:

Min uppväxt på 50-talet var trygg. Min mamma kunde bli arg och kasta saker omkring sig. Hon kunde ge mig en dask i baken. Men det var allt våld som jag såg. På skolgården hamnade pojkarna någon gång i slagsmål – men det uppstod aldrig blodvite och inga vapen användes. På 60-talet tittade jag på Bröderna Cartwright och Ivanhoe. Det är i stort sätt det enda våld som jag kommer ihåg från den här tiden.

När mordet hände på president Kennedy hände kändes det som om en bomb hade briserat. Hur kunde världen vara så grym. Likadant kände jag vid mordet på Palme och på Anna Lindh samt Malexandermorden.

Mina barn som växte upp på 70- och 80-talet uppfostrades med ”peace and love” – alla konflikter löstes med ord och samtal. Jag skämdes när de fick en knallpulverpistol eller ett plastsvärd. De växte ju upp i en icke-vålds-generation.

När mitt sladdbarn kom hem (ca 2005) från skolan och talade om elever som sparkade sönder väggar och dörrar blev jag varse att våldet kommit till Sverige. När han några år senare flyttade till Landskrona fortsatte han att rapportera om våld, patrullerande med ridande poliser och polishelikoptrar.  Så flyttade han till Göteborg. Nu började han rapportera om skjutningar, brända bilar, trakasserier mot polis och räddningstjänst i närområdet. Han fått motta våld och mordhot i sitt yrkesutövande på restaurang.

Samtidigt har dessa rapporter blivit vardagsmat i medierna. Till detta har kommit våld och trakasserier på sjukhus, badhus och bibliotek. Men medierna har ju hela tiden försökt att dölja och förringa. Alla som har försökt nämna vilka som står bakom våld och trakasserier har blivit kallade för rasister – och blir det i viss mån fortfarande. Politiker har hängt på tåget om förnekelser.

Men mediernas åsiktskorridor har börjat breddas. De rapporterar mer och mer. Ofta tänker jag att detta har jag skrivit om i många år. Jag rycker på axlarna och accepterar. Idag läste jag rubriken på en skjutning. Jag orkade inte ens kolla var det hade hänt. Samma sak kände jag när sambon läste om sextrakasserier på ett badhus. Jag nickade och sa: ”Jaså!”

Vad är det som händer med mig? Hur kan jag höra om våld utan att reagera? Har jag utsatts för långsam tillvänjning och resignerat? Men … jag vill ju inte acceptera! Varför ska jag acceptera denna våldsamma förändring av vårt land? Vad tänker våra politiker göra åt detta? Jag vägrar att se detta problem som en utmaning!

Så skrev jag då. Jag har alltså aldrig vant mig vid våld och ondska! Ja, jag orkar inte få ett känsloutbrott varje gång som något händer eller läsa om allt som händer! Men jag kan aldrig acceptera! Jag reagerar på det som händer och skriver av mig min frustration! Jag har kanske inte fått tillräckligt stora doser arsenik? Finns det något vaccin som kan ta bort all ondska i samhället?

Är du nyttig lille vän?

Är jag tärande eller närande? Frågan dyker upp då och då! Under den tid som jag jobbade var jag väl närande. Men frågan är hur närande jag var egentligen. Idag dök frågan upp igen när jag läste följande:

′′ Cykel är planetens långsamma död ”.

En bankir fick ekonomer att tänka detta när han sa: ′′ En cyklist är en katastrof för landets ekonomi: han köper inte bilar eller lånar pengar för att köpa. Han betalar inte försäkring. Köper inte bränsle, betalar inte för att ta bilen till revidering och reparationer som behövs. Använder inte betald parkering. Det leder inte till större olyckor. Kräver inte multi lane motorvägar. Han blir inte fet.

Friska människor är inte nödvändiga eller nyttiga för ekonomin. De köper inte medicin De går inte till sjukhus eller läkare De tillför inget till landets BNP.

Tvärtom skapar varje ny McDonald ‘ s butik minst 30 jobb, faktiskt 10 kardiologer, 10 tandläkare, 10 dietexperter och dietister, uppenbarligen liksom de som jobbar i själva butiken ”.

Välj noga: en cykel eller en Mc Donald? Värt att tänka på

PS: att promenera är ännu värre Pedestrians köp inte ens en cykel!

Jag inser genast att jag är en katastrof för landets ekonomi! Jag har aldrig ägt en bil! Nu äger jag inte ens en cykel eller elsparkcykel! Sen kan jag ju tilläga att jag aldrig går på Mc Donald eller pizzeria, går ytterst sällan på restaurang, köper sällan halv- eller helfabrikat då det gäller mat. Den mesta maten tillagar vi själv av fina råvaror. En del av dem odlar vi själv. Fortsätter jag mina funderingar så upptäcker jag att jag är en ytterst dålig konsument som sällan köper vare sig kläder eller kapitalvaror. Dator och mobil köper jag när den gamla har gått in i en sista vila. Jag besöker sällan något kulturetablissemang. Med andra ord är jag en urusel konsument som skapar ytterst få arbetstillfällen!

Men … tjänster då? Nej, jag var hos frissan för två år sedan och läkaren för fyra år sedan! Men … jag är inte helt onyttig! Jag sökte nytt pass i förra veckan och skaffade ett nytt blått EU-sjukvårdskort nu under sommaren. Jag har alltså skapat några samhällstjänster. Vi har hyrt bil några gånger under sommaren och använt flyget i våras. Men … jag har inte åkt buss det senaste halvåret.

Vi har el, vatten och soptömning till vårt hus. Så jag är nog inte helt och hållet en katastrof för landets ekonomi. Jag bidrar till gemensamma ändamål. Dock förstår jag att jag inte är lönsam – i alla fall inte så lönsam som de som ständigt går på krogen eller har bil och använder den varje gång som de ska köpa något i kiosken.

Nej, jag bidrar inte i någon större omfattning till att skapa arbetstillfällen. Eftersom jag inte konsumerar så mycket så undanhåller jag staten en stor mängd momsintäkter. Men jag betalar in mina fastställda skatter och avgifter. Jag är alltså fortfarande närande!

Pensionen då? Den har jag och mina arbetsgivare betalat in till under alla mina yrkesverksamma år. Det är en del av min lön som har sparats till min ålderdom. Den är absolut inget bidrag – bara återbetalning av den delen av min lön som staten har lånat av mig. Nej, jag är inte tärande och trots låg konsumtion är jag fortfarande närande!

I det post-auktoritativa samhällets vägskäl.

Se videon HÄR.