Kravlöshet leder till fördumning

Det är viktigt att utbilda sig för att kunna få ett jobb och för att kunna försörja sig. Det fick jag lära mig som barn. Det gällde att ta vara på skoltiden, göra det bästa av den och se till att få bra betyg utifrån de egna förutsättningarna. Med bra betyg och de rätta förkunskaperna kunde man sen vidareutbilda sig och så småningom få yrkeskompetens.

Men jag skakar på huvudet när jag läser att ingenting av detta tycks vara viktigt idag. Visserligen fokuserade statsministern på utbildning i sitt sommartal i Järva:

”Bara timmar innan Stefan Löfven äntrade scenen i Järva annonserade regeringen en miljardsatsning på för att öka jämställdheten inom skolan. Och en stor del av statsministerns tal ägnades just åt utbildning. Stefan Löfven riktade sig bland annat direkt till Järvainvånare – ”ta buss 540 till universitetet!” – och lovade fler platser på vuxenutbildningar och högskolor.
Han talade också om ett utbildningskrav för de som har invandrat till Sverige.
– Vi inför ett krav på att de som bedöms inte ha tillräcklig utbildning för att få ett jobb, de ska skaffa sig en sån utbildning. Annars dras ersättningen in. Vi gör det här för att vi bryr oss. Vi gör det här för att vi vet att utbildning ger människan frihet.”

Men en sak är att tala och en helt annan sak är att verkställa! Klyftorna ökar i samhället. Många med riktigt låg utbildning prioriterar inte studier. Idag läser jag att:

”Trots myndigheternas ansträngningar är det nästan inga nyanlända med kort utbildning som sitter i skolbänken efter två år i Sverige.

Nya siffror från Arbetsförmedlingen som gäller början av 2017 visar att bara mellan 3 och 4 procent av de nyanlända med kort utbildning går på vuxenutbildning efter två år med uppehållstillstånd. Det visar nya siffror från arbetsförmedlingen.”

Det känns skrämmande att 96-97 % av de lågutbildade nyanlända inte vill eller kan utbilda sig och tror att det går att ta sig fram i vårt högteknologiska samhälle ändå. De inser inte vikten av kunskaper, formell utbildning och bra betyg. De förstår inte varför man måste plugga och förkovra sig. Kan det bero på vårt generösa bidragssystem och/eller vår förmåga att låta nyanlända få förtur och att inte kräva lika mycket av dem?

Grundskolan och gymnasiet har under många år tappat i kvalitet. Vi har kunnat läsa om detta i PISA- undersökningar under en lång följd av år. Vi har kunnat läsa om att många studenter inte har godkända betyg i basämnena. Vi har läst att högskolelärarna klagar över att studenterna inte klarar självständiga studier och inte har de förkunskaper som krävs. Fusket har också blivit utbrett på högskolorna.

Vad gör då vår regering för att lösa detta? Idag läser jag en välformulerad ledare om detta:

”Regeringens omformulering av högskolelagen leder till sänkta krav.”

”Det räcker inte med breddad rekrytering till den högre utbildningen; studenter måste också få hjälp att delta i och slutföra sina studier. Sådan är tanken bakom regeringens promemoria Brett deltagande i högskoleutbildning som nu går ut på remiss.”

”Förslaget ”bedöms inte leda till ökade kostnader och medför inga andra ekonomiska konsekvenser”, skriver regeringen. Under förutsättning att högskolorna ska tänkas visa hur de uppfyller lagens nya bokstav, ska alltså lärare utan mer tid eller medel än i dag hjälpa studenter genom hela deras utbildningar – och detta samtidigt som förkunskaperna sjunker.”

Alltfler ska alltså få tillgång till högskolorna trots att de inte har de förkunskaper som krävs. Högskolorna ska inte få mer resurser för att klara av detta! Ska de trolla med knäna? Ska de sänka betygskraven? Att bedriva studier på högskolenivå var ingen dans på rosor på min tid. Det var plugga, plugga, plugga, föreläsningar, seminarier, samtal med lärare och handledare, självständigt arbete, tenta och omtenta. Det var viktigt att få sina högskolepoäng.

”Det mest näraliggande sättet att lösa denna uppgift är att sänka kraven och ge godkänt även där det inte är motiverat.

Problematiskt är också att regeringen utgår från en så diffus problembeskrivning som över huvud taget är möjligt. Det framgår till exempel inte om studenter från landsbygden i dag har större sannolikhet att hoppa av studierna än studenter från staden, eller om muslimer hoppar av oftare än kristna. Det enda konkreta problemet är att män hoppar av kvinnodominerade utbildningar oftare än vad kvinnor gör. Hur manliga studenter ska lockas fortsätta på exempelvis sjuksköterskeutbildningen ger regeringen inget svar på.”

Vad vill egentligen regeringen? Vill de fördumma större delen av befolkningen? Det går ju inte att sänka kraven på utbildning enbart för att sysselsätta människor – att sänka arbetslösheten! Ska det inte finnas några kvalitetskrav? Hur ska vårt samhälle kunna utvecklas med en utbredd fördumning – med denna medvetna reducering av kunskaper?

 

Samhällskostnader

Oftast tänker vi på kostnader som en rent bokföringsteknisk term som kan uppskattas i kronor och ören. Det är lätt att säga att ett kylskåp kostar x kronor, en bil kostar y kronor, en liter mjölk kostar  kronor osv. Men det finns kostnader som är svåra att uppskatta.

”Olika sorters bedrägerier kostar det svenska samhället mer än 10 000 kronor i sekunden. Det visar en uträkning som Polisens Nationella bedrägericentrum, NBC, har gjort. Och det är framförallt företagen som förlorar pengar. Inet, en hemelektronikkedja, från Göteborg som säljer allt från speciella speldatorer till mobiltelefoner utsätts varje månad för ett tiotal bedrägeriförsök. När NBC använde en brittisk beräkningsmodell för samhällskostnaden för bedrägerier i stort kom man fram till en hisnande siffra: 330 miljarder kronor. Varje år. Det blir mer än 10 464 kronor i sekunden.” enl msn.

Ja, bedrägerier kostar de drabbade stora summor som går att värdera i pengar – i dagens pengavärde. I nyhetsrapporteringen i TV4 kallar man dock detta för samhällskostnader!

Men ordet samhällskostnader ger mig helt andra associationer. Alla dessa kostnader kan aldrig benämnas med kronor och ören. Några exempel:

• Våldtäktsoffer drabbas inte enbart av själva våldtäkten. Kanske blir följden en lång följd av år med psykiska problem. Även omgivningen drabbas – föräldrar, syskon och vänner. Offret klara inte av att gå i skola eller arbeta – då belastas sjukersättningar och/eller försörjningsstöd.
• Brända bilar drabbar bilägaren men också vår miljö. Först handlar det naturligtvis om luftföroreningar. Men vi får samhällskostnader i form av räddningstjänst, polis, bortforsling av de brända bilarna, sanering, nytillverkning av bilar, …
• Misshandel, skjutningar, knivskärningar, … renderar ofta i polisutredningar och sjukhusbesök. De psykiska problemen kan ge samma samhällskostnader som våldtäkter.
• Neddragningar i välfärden drabbar enskilda personer. Det kan röra sig om personal som får utmattningssymptom och blir sjukskrivna under lång tid. Men det kan också röra sig om rent mänskliga värden – att vårdtagare far illa eller att pensionärer inte har råd att besöka tandläkare eller att lösa ut sin medicin på apoteket.

Detta är bara ett axplock av de samhällskostnader som drabbar oss. Det finns andra kostnader för t ex olyckor,  otrygghet oh förtryck. Det är de kostnaderna som är svåra att uppskatta i kronor och ören och ger ett stort mänskligt lidande. Det är kostnader som samhället måste ta under mycket lång tid. Det är kostnader som bekostas av skattemedel. Vad gör våra makthavare för att minska samhällskostnaderna?

Är det sopor som bestämmer?

Ännu en kris i Sverige. Denna gång handlar det om sophanteringen. Medierna väljer att skriva om symptomen istället för orsakerna och följderna. Kommunerna har ett ansvar men skyller ifrån sig på entreprenörerna. Regeringen som har huvudansvar har drabbats av tunghäfta eller är det kanske långsemester?

Senaste året har vi kunnat läsa om att främst storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö har invaderats av brunråttor. Varför? Jo, de lever på hushållsavfall.

”Råttforskaren Tanja Strand säger:

–  Brunråttorna är otroligt intelligenta, de är väldigt svåra att fånga i råttfällor. De är väldigt anpassningsbara, och kommer nog att överleva oss som art.

Brunråttan — som trivs bäst i storstädernas underjord och helst äter scrambled eggs, makaroner och ost — är helt enkelt det mest framgångsrika däggdjuret på planeten, efter människan.”

När matrester ligger ute på gator och torg så frodas råttorna. Det finns en orsak till att vi har organiserat avfallshantering och avlopp. Ett land där MP har stor påverkan på politiken borde inte ha problem. För vi har problem och de växer varje dag!

”Det fanns egentligen ingen ordnad renhållning. Gatan var för de flesta stadsinvånarna den naturliga avstjälpningsplatsen och ingen skillnad gjordes på latrin eller hushållsavfall. Genom regnet hamnade det mesta i vattendragen. Ibland tömdes avfallet direkt i vattnet.

Ett annat vanligt sätt att bli kvitt avfallet var att gräva en grop på gården och i vissa städer ställdes ett flyttbart avträde ovanför gropen. När den var full täcktes den över och avträdet flyttades. Ofta spreds sedan innehållet i groparna med regnvattnet och bildade pölar. Städerna kunde till följd av detta omfattande gödslande vara platser för en rik och varierad flora.

I vissa städer tömdes avfallsgropen. Bönder tingades att samla upp innehållet i groparna tillsammans med avfall från gatorna. Det var ett sätt för myndigheterna att komma till rätta med de estetiska problem som avfallet gav upphov till. Framförallt skedde sådan renhållning i samband med festligheter. Det hopsamlade fördes ut till åkrarna för användning som gödsel. Bondens syn på avfallet var pragmatisk: ”Dynga är bondens rikedom”, löd ett talesätt.

Renhållningens organisering

Kolerans ankomst till Sverige 1834 förändrade dramatiskt synen på avfall och latrin. Från Göteborg, dit smittan kommit med handelsfartyg, spreds den ut över landet. I Sverige drabbades mer än 25 000 människor. Ungefär hälften av dessa dog.

Först misstänktes att det var avskrädeshögarnas dålig lukt som spred ”dödsängeln”. Så småningom riktades misstankarna mot latrinen. Renhållningen var därmed inte längre enbart en estetisk fråga – det handlade om liv eller död.

Med tanke på den ringa uppmärksamhet som man tidigare ägnat renhållningen, ansåg många att de svenska städerna stod inför en sanitär katastrof. Avfall, i synnerhet latrin, kom att förknippas med sjukdomar. Hygien var inte längre en privatsak. En person som slarvade med hygienen var en potentiell bärare av dödsängeln.

Koleran skapade således under 1800-talet argument för sanitära reformer. År 1868 utfärdades en ordningsstadga för rikets städer.

Bland annat fick svinmat, döda djur och sopor inte längre kastas i vattendrag eller på gator och torg. Ännu viktigare var att Stockholm startade kommunal renhållning 1859. I Göteborg startade renhållningsstyrelsen sin verksamhet 1885. I Malmö skedde detta 1898, fem år efter Lund, och i Linköping 1909. I de flesta av Sveriges städer organiserades renhållningen i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Symptomatiskt är att den sista koleraepidemin i Sverige inträffade 1873.” läser jag i Populär Historia.

Nu 2017 har vi stora problem! Kommunerna ansvarar för att vårt hushållsavfall transporteras till en behandlingsanläggning där de återvinns eller deponeras (lämnas på en soptipp). Utöver hushållsavfall tar de även hand om liknande avfall från bland annat restauranger och butiker. Avfallet ska tas om hand på ett miljömässigt sätt. Vi betalar en avgift för denna hantering. Men många kommunerna tar inte sitt ansvar fullt ut. De lägger hanteringen på entreprenad och entreprenörerna följer inte sina åtagande!

”Det är sopkris i flera småländska kommuner. Vissa har inte fått sina sopor tömda sen i april i år. ”Det är förskräckligt”, säger Malin Össmar i Virserum.”

”– Vi har byggt ett sopberg på baksidan av huset. Vi har försökt elda upp lite men funderar på vad vi ska göra av all skit. Det stinker också, speciellt nu på sommaren.

”Inne i Hultsfred har Daniel Hagman inte fått sina sopor tömda på knappt en månad.

– Man blir förbannad. Vi tvingas ju ge våra sopor till vänner och släkt. Det är jättetråkigt, säger han.” enl SVT Småland.

”Sopstrejken i Stockholm är inne på sin tionde dag. Nu har de flesta strejkarna ersatts med ny personal och majoriteten av sopbilarna kommer under fredagen att återigen köra på Stockholms gator. ” enl SVT Stockholm.

Kommunerna har slutit avtal med Reno Norden som tycks vara konkursmässigt och lever på långivarnas goda vilja. Långivarna har tröttnat och vill inte ge fler lån till bolaget.

Men vari ligger kommunernas ansvar? Kan kommunerna bara avhända sig sitt ansvar? Nej! Sophanteringen är påtvingad oss medborgare enligt lag. Vi tvingas att betala för den.

Nu går utvecklingen tillbaka 100 år i tiden. Varför klarar inte kommunerna av sina åtagande och vad används våra avgifter till? Vad säger Folkhälsomyndigheten och Miljökontoren runt om i landet?

I Neapel löser man sopsituationen genom att skicka en del av sina sopor till svenska fjärrvärmeanläggningar! Varför kan då de svenska fjärrvärmeanläggningarna först ta hand om våra svenska sopor?

Regeringen är mer intresserade av att införa en sockerskatt och en flygskatt än av att ta tag i renhållningsproblemen. Är det så som man satsar på samhällsbygge?