Varför är det så tyst om fred och nedrustning?

Är det av rädsla för att bli kallad Putin-vän? Jag har aldrig varit så rädd, menar skribenten.

Varför talar ingen längre om fred och nedrustning? Är det av rädsla för att bli kallad Putin-vän? Jag har aldrig varit så rädd. Rädd för att vårt lilla land, som så länge klarat sig undan krigets fasor, håller på att dras in i en stormaktskonflikt som i värsta fall slutar med ett världskrig.

Denna gång kommer vi inte undan. En anslutning till Nato kommer att göra Sverige till ett av de första angreppsmålen ifall det blir krig. Här ska trupper och vapen placeras, till och med kärnvapen lutar det åt. Våra svenska ungdomar ska skickas till fronten i Baltikum. Sverige kommer att bli en krigszon precis som Ukraina om man fortsätter den strategi som EU drivit i flera år utan framgång.

Läs hela artikeln HÄR.

Det gör ont, det skaver

Naturligtvis tar det tid att inse att makten är borta och att nya friska idéer prövas och att misslyckandet med det gamla var stort. Det tar alltid tid att tänka om. Men S är ju duktiga på att glömma gamla löften och att inte bry sig om den egna ideologin. Vi har ju sett hur deras överenskommelser om DÖ och Jöken har fungerat – inte alls. Samarbetet med MP slutade med en skräll. Men NU … nu kraftsamlar de sig!

Magdalena Anderson säger att hon i vilken stund som helst är redo att kliva in i en S-M-regering om Sverige skulle befinna sig i en allvarlig kris. Som exempel på en sådan nämns till exempel en allvarlig ekonomisk kris. Hennes besked som hon gav innan valet om att S kan samarbeta med alla partier utom SD står fast. Enligt en intervju i Expressen.

Hon hoppas tydligen fortfarande! Men hur står det då till med partiets ideologi?

Det goda samhället byggs i samverkan, med ömsesidig hänsyn och respekt. Alla ska ha samma rätt och möjlighet att påverka, alla ska ha samma skyldighet att ta ansvar.

Ovanstående text är hämtad från partiets webbsida. Men för Magdalena Andersson och andra i partiet betyder inte ordet ALLA att SD ska vara inkluderade.

Nu är Magdalena Andersson arg på journalister för att de inte granskar regeringen hårdare vad gäller brutna vallöften och SD:s normalisering.

– Vi har sett bara nu under hösten sett hur de använder hat och hot som politisk metod. De har hotat organisationer som kritiserat Tidö med indragna finansieringar. Jag kan inte förstå att det inte fått mer uppmärksamhet. Det är oerhört. Att samarbeta och legitimera en sån rörelse, nej.

Hat och hot och brutna vallöften är de enda argument som hon kan komma på. Hon har själv spytt ut sitt hat från första stunden mot den nya regeringen! Hon kallar till den ena presskonferensen efter den andra, där hon talar om att svenska folket ska vara missnöjda och känna sig besvikna. Men vad skulle hon själv ha kunnat göra i den nya regeringens situation?

Nu är det journalisternas fel att de inte håller med henne! De borde inte ifrågasätta hennes ord och hennes syfte. Men de borde fortsätta den gamla linjen med att skriva om rasister, fascister och blåbruna i varje mening där den nya regeringen nämns. De borde fortsätta att hudflänga alla som dristar sig till att ha fel åsikter.

Nu gör det ont och skaver! Journalisterna går inte i hennes och hennes partis ledband längre. De sköter sitt jobb och granskar politiken!

Jag tycker Magdalena Andersson ska vara glad och inse att om journalisterna hade skött sitt jobb och granskat hennes år vid maktens grytor, så skulle den allvarliga frågan uppkomma, var tog demokratin vägen.

Hon och hennes parti har förstört ett välskött land! Men medierna har alltför länge dansat efter S pipa. Nu när de ställer obehagliga frågor till henne så gör det ont och skaver – nu när efterdyningarna kommer. Det är kanske dags att börja vänja sig! Hennes ilska har kanske ingen effekt längre!

Hatet finns i deras gener

För kanske 3-4 generationer sedan, under slutet av 1800-talet, då var samhället annorlunda. Det var ett klass- och fattigsamhälle, präglat av godsägar-, bruksägar- och ämbetsmannavälde. Det var då som arbetarklassens egen frigörelseprocess tog sin början. Dagen arbetarrörelse tycks ha med sig denna tiden i sina gener. De hatar och vill ha makt över allt som händer i vårt samhälle.

Från 1886 började de svenska myndigheterna att konsekvent undertrycka den svenska arbetarrörelsen. 1888 dömdes nio socialdemokratiska ledare till sammanlagt 61 månaders fängelse och böter, bland de dömda fanns både Palm och Branting. Den svenska överklassen och högern fortsatte försöka skrämma socialdemokraterna från att kämpa för demokrati, men de lyckades knappast.

Den 1 maj 1889 kom den så kallade socialistlagen som angav nödvändigheten i att försöka få arbetarna att förstå sitt eget bästa och överge de socialdemokratiska idéerna. Det var ungefär samtidigt som den fackliga verksamheten hade tagit fart och LO hade sitt sitt ljus.

Arbetsgivarna och överklassen förhöll sig inte heller passiva utan vidtog motåtgärder. 1902 bildades SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen, som är nuvarande Svenskt Näringsliv. De bildades som en motvikt till LO och med uppenbart syfte att tilldela den växande fackföreningsrörelsen ett avgörande slag genom att bland annat använda lockoutvapnet. Striderna på arbetsmarkanden hårdnade och LO tvingades till slut att slå tillbaka. I augusti 1909 utbröt Storstrejken. Den omfattade 300 000 människor och varade fram till i början av september, den genomfördes under lugna och disciplinerade former. Den väldiga striden slutade inte med någon seger för arbetarna och facket. I storstrejkens fotspår kom lönesänkningar, avskedanden och svartlistning. Ändå gav arbetarna inte upp kampen för en god arbetsmiljö, åtta timmars arbetsdag och en rimlig lön. Arbetsgivarna hade inte lyckats krossa facket.

Under den här tiden var det inte ovanligt att en arbetare som kommit på kant med sin arbetsgivare också blev vräkt. Arbetarna hyrde ofta sina bostäder av arbetsgivaren och ett ensidigt beroende skapades. Det gjorde att många var rädda att säga vad de tyckte på arbetsplatsen.

De flesta av oss inser att detta var en turbulent tid. Då kämpade man för rösträtt och bättre arbetsvillkor. Arbetarrörelsen gjorde många saker som var bra även i dagens samhälle. Men det var ju också tiden och symbios mellan arbetstagare och arbetsgivare som drev igenom förändringarna. Alla tjänade på förändringarna – arbetare som mådde bra gjorde ett bra jobb som arbetsgivaren tjänade på.

(S) vill gärna ta åt sig äran för välfärdens framfart. Men all utveckling har skett via gemensamma aktiviteter i alla samhällsskikt. Alla i landet lever med ungefär samma värderingar och vill att landets medborgare mår bra! Men (S) behöll sitt hat och alla som hade ”fel” åsikter blev deras hatobjekt. De fortsatte att leta efter fiender.

”Socialdemokraterna hade under slutet av 1940-talet byggt upp en egen underrättelsetjänst med hjälp av sina arbetsplatsombud, som i kampen mot Sveriges kommunistiska parti (SKP) om makten över fackföreningsrörelsen rapporterade vilka fackföreningsmedlemmar som antogs vara kommunister.” enl Wikipedia.

”Grupp B arbetade mycket nära ihop med socialdemokraterna, vars 20 000 arbetsplatsombud rapporterade vilka arbetare som hyste kommunistiska åsikter. Denna information överlämnades sedan till Grupp B, där ett omfattande åsiktsregister byggdes upp, som sedan användes vid kontroller av arbetssökande vid försvarsmakten, samt inför inkallelser och krigsplaceringar. Mer kontroversiellt var kanske att Grupp B vidarebefordrade delar av denna information till Säpo, som införde uppgifterna i sitt centrala register. Detta register användes bland annat vid personalkontroll inför anställningar vid ett stort antal företag som hade betydelse för totalförsvaret.”

Socialdemokraterna förde alltså register på dem som ansågs ha fel åsikter. Den gången handlade det om vänsteråsikter! Under början av 2000-talet kom ett nytt hot och ett nytt hatobjekt in i det maktfullkomliga (S).

År 2006 fick SD 2,93 % i riksdagsvalet. Då fick (S) stora skälvan. De bestämde sig för att göra ALLT för att SD inte skulle komma in i riksdagen. De kontaktade EXPO och tillsammans med ABF producerades studiematerialet ”Sverigedemokraterna – ett parti som andra?” 2007. Sedan satte de igång en kampanj som gick ut på att eliminera ”det främlingsfientliga SD”. Propagandan var hård inför EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men det lyckades ju inte! SD kom in i riksdagen med 5,7 %. Det var då som väljarna skulle straffas för att inte göra om ”dumheten” att rösta på SD. Det var då som alla som inte höll med per automatik var SD:are, främlingsfientliga, rasister, …  Allt detta var skapat av (S) – enbart för att de inte ville dela med sig av makten!

Vi som kan vår historia ser parallellerna! För snart 150 år sedan startade arbetarklassens egen frigörelseprocess. De blev motarbetade, fängslade, förlorade jobb, … Samma saker har drabbat SD:are. Många SD:are har förlorat jobb, bostad, familj och vänner. Många har dragits inför tinget.

Hatet finns djupt inne i (S)-generna. De vill ge igen för alla oförrätter som har drabbat dem. De kan inte acceptera att någon annan kan åtnjuta den makt som de anser tillhör dem. De har betalat nätverkspoliser för att tysta ”fel” åsikter. De har föreslagit en lag som förbjuder människor att ha samröre med ”extremistiska” organisationer. De har startat en ny myndighet ”Myndigheten för psykologiskt försvar” som ska skydda oss mot ”fel” åsikter. Hela den senaste valrörelsen har ägnats åt att kasta skit på andra partier och att påstå att SD är ett extremistiskt parti som är en fara för demokratin.

Den avgående statsministern kom med den oroväckande utsagan om att ”det nu finns ett starkt folkligt stöd för extremism eller till och med våld i vårt land”. Hon sa också att hon skulle hålla koll på så att inga av dessa avarter kommer att få några avtryck i det nya regeringsarbetet.

(S) anser att SD är ett extremistiskt parti som står för hat och hot och våld! Ett parti, som själv hatar andra så mycket att de sumpar sin egen valrörelse enbart för att brunsmeta och kasta skit på de som har andra åsikter, måste vara marinerat i hat! Jag anser att de är ganska extrema och besitter en stor portion av ”hat- och hot-gener”!