Farlig, farligare, farligast

Statsministern och andra ledande socialdemokrater har nu under lång tid sagt att ett regeringsskifte är en fara för demokratin. Jag har funderat och funderat över på vilket sätt ett regeringsskifte kan vara farligt. Ett regeringsskifte kommer ju som följd av allmänna val där svenska folket talar om vilket parti som de anser vara lämpligast till att styra landet och det parti som de tror vara bäst på att styra in landet i rätt fåra och bäst på att förvalta de gemensamma egendomarna. Det är väl demokrati? Hur kan det då vara farligt?

Jag hittade en fyra år gammal artikel skriven av Inger Jägerhorn som förklarar en del av mina spörsmål.

Hur ser framtiden ut för demokratin i dagens demokratier?

Alla är överens om att den är i fara. Den representativa demokratin, som är oumbärlig i ett modernt komplicerat samhälle, verkar hjälplös. Den kräver pluralism, kompromisser och samarbetsvilja, sådant som börjat tolkas som svaghet i vår nya Rambo-värld. I stället har vi fått folkomröstningar om alltför komplicerade frågor, ett förljuget utbud av alltför enkla lösningar, grova generaliseringar, falska syndabockar, nybyggda murar.

Förnuftet har ersatts av faktaresistens. Tillit har ersatts av rädsla. Många människor mår inte bra. Man röstar inte för Brexit eller Trump, man röstar mot det främmande. De snabba förändringarna har gjort samhällena instabila och demokratin ifrågasatt. Överlever den där den redan tycktes vara etablerad?

En orolig värld med alltför många förändringar gör att människor söker stabilitet och trygghet. Människor ifrågasätter politikers inkompetens att skapa denna stabilitet och trygghet. Detta ifrågasättande anser politikerna vara en fara för demokratin.

Tre saker brukar krävas för att demokratin ska fungera någorlunda bra (den fungerar nästan definitionsmässigt alltid ”någorlunda” bra). Nämligen en tillräckligt stor stabil medelklass, en fungerande partistruktur och ett aktivt civilt samhälle (jag skiljer på de två sistnämnda).

Medelklassen polariserades efter finanskrisen. Många ramlade ner i arbetslöshet och bostadslöshet. Några svingade sig upp i högre divisioner, inte alltid genom eget arbete utan genom tur, goda spekulationer osv. Medelklassen tunnades ut.

Tidigare vann man val genom att ”säkra mitten” som Göran Persson sa. Nu är mitten svag. I dag fungerar partierna nästan som eftermiddagstidningar, fångar intresset med lockande utspel. De politiska partierna hittar inte sin roll eller sin målgrupp i det nya polariserade samhället.

Idag har vi alltså inte en tillräckligt stor medelklass som är nöjda med tillvaron och som tror att de politiska partierna står på deras egen sida. Idag består väljarna av en splittrad skara som söker efter de stabila trygga lösningarna. Väljarna bryr sig inte om de politiska löftena. Socialdemokraterna tar sig just nu fram i kvicksand och söker en fast punkt att agera från. De vill inte ha konkurrens.

Spaning 1:

Partierna tänker om – eller går under. De börjar arbeta på ett annat sätt. Börjar bygga ett uthålligt samhälle, socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Det går inte att medicinera samhället bara genom omfördelning av resurser – som kanske inte finns. Det gäller att ge människor utrymme för att bygga nya resurser och den vägen bilda en ny medelklass. Jag tror att nystart för partierna inte bara är möjlig utan nödvändig för att inte förpassa demokratin till det orwellska nyspråkets skräpkammare, på samma sätt som frihet, mänskliga rättigheter och andra gamla paradbegrepp.

Det finns trots allt många – jag tror speciellt inom civilsamhället – som envist vill arbeta på att förse demokratin med nytt syre, och syret för demokratin är och förblir ordets frihet, ömsesidig tillit och ansvarskänsla. Nu lever demokratikämparna som fiskar på torra land med gälar anpassade efter en annan miljö.

Partierna måste tänka om eller gå under! Kan Socialdemokraterna tänka om? Jag tror inte att de kan det utan fortsätter stelbent att peka ut andra partier som syndabockar. De har inte monopol på begreppet demokrati. De inser inte att de flesta av oss kämpar för demokratin varje dag. Vi vill ha en demokrati som omfattar ALLA – inte bara socialdemokrater! Men med Stefan Löfven som statsminister så blir partiet mer och mer odemokratiskt.

Spaning 2:

Jag tror att vi är på väg mot en samhällsmutation, ett nytt sätt att organisera samhället. Och därmed måste faktiskt också fiskarna mutera, lära sig ta in syre på ett annat sätt.

Det kan emellertid bli svårt för oss vanliga demokratiförkämpar att hålla balansen när vågorna från de stora trenderna slår över oss. Det har funnits människor som Vaclav Havel och Nelson Mandela, som varit vågbrytare mot de stora vågorna. Det kommer nya Havlar och Mandelor, kanske de redan finns. Men hörs de? Ja – men småningom.

Vi är många som idag kämpar för demokratiskt styre – med riktig demokrati! Vi för en kamp via sociala medier. Det är just därför som de odemokratiska vill begränsa vår yttrandefrihet. De vill förbjuda oss att uttrycka våra åsikter. De vill helst stänga ner alternativmedier och att all information ska komma från deras propagandacentral SVT/SR. Om vi håller ut så kommer vi också att segra!

Spaning 3:

Vi går mot en period av kaos, när inget är som det ”brukar” vara. Då kan man tänka så här: Kanske kaos är det mest kreativa och fruktbara tillståndet. Kanske ska vi välkomna det som ett obehagligt men nödvändigt stålbad. Kanske går vi in i kreativitetens tidevarv. I det långa loppet kan det gå bra.

Kaoset upplever vi nu! Det är nu som kreativiteten frodas. Nya partier och nya medier och nya samarbetsformer ökar kraftigt när en inkompetent regering glömmer bort sin befolkning. De nya alternativen provocerar de gamla etablerade politikerna. De anser ju att deras värdegrund står för demokrati. Ju mer statsministern och andra ledande politiker tjatar om att ett regeringsskifte är en fara för demokratin – desto mer sjunker de i kvicksanden.

Socialdemokraterna är farligare än ett regeringsskifte men framförallt farligast för sig själv genom sin oförmåga att förändra sig!

Min framtid eller regeringens?

Fantasin flödar och jag tänker på framtiden. Eftersom jag är pensionär kan ju inte denna framtid bli alltför långsiktig. Men jag kan nog tänka 20 till 25 år framåt (minst). Dessa år vill jag disponera över själv. Jag vill utnyttja tiden till sådant som jag själv vill och gillar. Får jag det? Tillåter staten eller andra makthavare detta? På vilka sätt kommer de att sätta käppar i julen?

Vid FN:s toppmöte den 25 september 2015 antog världens stats- och regeringschefer Agenda 2030 med dess 17 globala mål för hållbar utveckling. Världens länder har åtagit sig att fram till år 2030 leda världen mot en hållbar och rättvis framtid, att utrota fattigdom och hunger överallt, att bekämpa ojämlikheter inom och mellan länder, att bygga fredliga, rättvisa och inkluderande samhällen, att förverkliga de mänskliga rättigheterna och främja jämställdhet och kvinnors och flickors egenmakt samt att säkerställa ett varaktigt skydd för
planeten och dess naturresurser.

FN:s medlemsstater uttalade bl.a. följande i FN-resolutionen om agendan: ”Vi har stakat ut vägen mot hållbar utveckling. Det är upp till oss alla att se till att resan blir framgångsrik”.

Sverige ska vara ledande i genomförandet av Agendan 2030, på hemmaplan och globalt. Genomförandet innebär en successiv omställning av Sverige som modern välfärdsstat. Sverige ska transformeras till världens första fossilfria välfärdsland. Sverige ska vara en internationell förebild när det gäller ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet, med en samstämmig politik som tar hänsyn till fattiga människors perspektiv och mänskliga rättigheter.

Agenda 2030 är en angelägenhet för hela samhället. För att Sverige även fortsättningsvis ska kunna visa vägen mot en hållbar utveckling måste hela samhället vara delaktigt. Alla ska vara med och ingen ska lämnas utanför.

Ovanstående text finns på regeringens websida. Jag kommer inte så långt i min framtidsvision. Det första målet som FN sätter upp är fattigdom.

Fattigdom omfattar fler dimensioner än den ekonomiska. Fattigdom innebär bland annat även brist på frihet, makt, inflytande, hälsa, utbildning och fysisk säkerhet. 

Sverige ska vara ledande …? Hur klarar den svenska regeringen av detta? Naturligtvis tänker jag mest på min egen situation som pensionär. Låga pensioner som urholkas hela tiden. Låga pensioner minskar människors frihet – kanske mest rörelsefrihet men även frihet att välja mat, bostad, bostadsort och få trygghet. Hur är läget i Sverige? Hur många pensionärer kan välja hur de vill leva, våga röra sig fritt i samhället och känna sig trygga? Hur många har den ekonomiska möjligheten att byta bostad eller bostadsort för att kunna uppnå trygghet? Hur många svenska pensionärer blir utsatta för rån, bedrägerier eller fysisk otrygghet?

Frihet och makt att få uttrycka sina tankar och åsikter? Vi har en regering som vill minska denna åsiktsfrihet! Statsministern sa ju: Man ska inte få uttrycka vad som helst på sociala medier. Jag har svårt att förstå! Är människor fria och vilken makt har de när de inte får skriva ner sina tankar? Tankarna finns ju kvar ändå men … vilken makt har människor att förändra och göra bättre?

”Sverige ska vara en internationell förebild när det gäller ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet, med en samstämmig politik som tar hänsyn till fattiga människors perspektiv och mänskliga rättigheter.”

Förebild? Det svenska politikerna klarar ju inte av att göra samhället tryggt. Svenskar har vare sig frihet eller makt i alla avseende om de inte armbågar sig fram via ungdomsförbunden. Ta hänsyn fattiga människors perspektiv och mänskliga rättigheter? Men vilken hänsyn tas till äldre människor i Sverige? Det senaste året har Sverige ju bevisligen diskriminerat alla över 70. Alla som har jobbat slitit, betalt skatt och avgifter till pensionen blev tvingade till hemarrest, fick besöksförbud och har inte fått träffa sin släkt och sina barnbarn. De som inte har så många år kvar i livet har berövats ett år och allt vad de egentligen hade velat göra. De som har bott i äldreboende har misskötts och påtvingats ett ovärdigt liv. Vilka mänskliga rättigheter hade de?

Är Sverige en bra förebild internationellt när landet inte kan borga för att de äldre får en bra ålderdom med stor frihet? Nej, jag tror inte det!

”Alla ska vara med och ingen ska lämnas utanför.” Vad menar de? Ska beslutsfattarna fatta alla beslut om oss medborgare? Får vi inte ha någon egen makt över våra liv? Är det bara kollektivet som gäller?

Jag vill själv bestämma över mitt boende, vilken mat jag ska äta, vad jag vill dricka, vilka kosttillskott som jag behöver, om jag ska vaccinera mig, vilka mediciner jag ska ta, om jag vill resa ut i världen, frihet att skriva ned mina tankar även om de är misshagliga för politiker eller makthavare, … Jag vill ha egenmakt!

Under större delen av mitt liv har andra bestämt helt eller delvis. Som barn var det föräldrar och skolan. Som vuxen var det familjen, barnen, vänner, föreningsliv, arbetsgivare, skatter och avgifter samt politiska beslut. Nu vill jag själv bestämma över mitt liv! Jag vill inte att politikerna ska bestämma över min framtid. De åren som jag har kvar är mina och jag bestämmer själv hur de ska bli, hur jag ska leva dem och vem jag ska dela dem med! Vill jag skriva ner mina tankar på sociala medier så ska inte någon annan lägga sig i detta!

Tag inte ifrån mig denna rätten till min egen framtid!

Nämn 5 problem som är större nu än förr?

Rubriken är egentligen en av kommentarerna på Anders Ygemans FB-sida efter gårdagens Agenda-debatt mellan Anders Ygeman och Jimmie Åkesson. Föst måste vi väl definiera vad som är förr och vad som är nu.

Men om vi säger att nu är 2021 eller möjligen 2020 och förr var för 10, 20 eller 30 år sedan så har vi en utgångspunkt. Då hittar jag många fler större problem nu t ex brottslighet, våld, hedersbrott, sexualbrott, ordningsmakten som har gett upp i vissa områden, skolan som har slutat att leverera kunskaper, vården som har nedprioriterats och inte klarar av att vårda under pandemin, äldreomsorgen som inte kan ge äldre dementa människor den omsorg som de förtjänar, bibliotek och simhallar som måste stängas pga ordningsstörningar, minskat underhåll på vår infrastruktur, ökade kostnader för migration och integration, ökad arbetslöshet, större klyftor mellan människor osv osv Det lev mer än 5 och jag hade kunnat ägna hela dagen till att räkna upp ännu fler!

Någon svarade att största problemet inträffade nog de 6 februari 1988 dvs den dagen då SD bildades. Jag undrar hur vissa människor tänker egentligen – om de tänker överhuvudtaget. SD har aldrig suttit i regeringsställning. Alla andra partier har motarbetat partiet från första början. SD kan inte göras ansvariga för de problem som finns i Sverige idag. Däremot har vi en regering som arbetar aktivt för att polarisera, ljuga, fokusera på annat och att skylla ifrån sig. Det är den som har ansvaret för den politik som har förts de senaste 6 åren och därmed för de stora problem som vi har och som de inte har åtgärdat.

När regeringen alltid skyller ifrån sig, alltid fokuserar på annat och alltid skyller SD för saker som är lögn eller halvsanning, då kommer deras väljare att göra samma sak. Regeringen legitimerar lögnen! Den lägger mer energi på detta än på att hitta lösningar! De försöker att tysta debatten istället för att föra konstruktiva samtal!

Lögnen äter sig in i våra hjärnor! Den förstör allt fint och vackert!Hur lång tid ska det ta innan människor upptäcker detta och börjar kampen med att återerövra sanningen?