Har de rätt att bli förbannade?

Vem har högsta ansvaret för alla beslut och allt vad som händer i vårt land? Det borde vara enkelt att svara på. Naturligtvis är det regeringen och riksdagen som tar besluten. Regeringen ska se till att de verkställs. Men i själva verket styrs ju landet av en handfull människor. Jag beskrev detta i en tidigare blogg om politisk oro.

Därför känner jag stor frustration när jag läser om hur förbluffade denna grupp makthavare tycks bli varje gång som ett problem skrivs dem på näsan. Det senaste i raden:

”BB som är helt fullbelagda och barnmorskor som inte ens hinner gå på toaletten.

Efter en våg av ilska och oro över läget i förlossningsvården svarar nu ansvariga politiker på kritiken.

– Jag blev så förbannad när jag fick höra om detta, så här ska vi inte behöva ha det i svensk vård, säger Annika Strandhäll (S), ansvarig minister.”

Men har hon verkligen inte förstått? Hon har ansvar för att vården ska fungera! Det är hon som måste prioritera och lägga resurserna på rätt saker. Det är hon som måste göra det attraktivt att jobba inom vården. När hon minskar resurserna till vården – samtidigt som befolkningen ökar – så borde hon inse att någon kommer att bli lidande, att personalen blir utbrända och söker andra arbetsplatser och att patientsäkerheten hotas.
Det räcker inte att bli förbannad eller att skjuta ifrån sig ansvaret:

”Det är landstingen som har det reella ansvaret över sjuk- och förlossningsvård menar Strandhäll, och därmed de som aktivt kan göra något åt situationen. Fler anställda inom vården är av de viktigaste verktygen för att förbättra situationen anser Annika Strandhäll. Regeringens överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting ska resultera i mer pengar till att anställa personal.

– Fler människor är oerhört viktigt för att komma tillrätta med arbetsmiljön, kommenterar Annika Strandhäll.”

Hon måste agera! Regeringens största uppgift är att hushålla med våra skattemedel. De måste se till att rätt saker prioriteras och däribland finns sjuk- och förlossningsvård!
Men denna regering tycks ha som signum att bli förbannade. Ygeman har ofta sagt i TV att han är förbannad t ex sade han i Agenda i maj-2016 ”Det är för jävligt!”. Morgan Johansson har varit förbannad i TV och statsministern har fällt samma kommentarer.

Om vi nu bortser ifrån regeringens dåliga språk, så undrar jag ändå: Har verkligen vår regering, och den högsta maktinstansen i landet rätt att bli förbannade, när deras beslut inte kan verkställas till fullo pga resursbrist? Är det inte de själv som ska se till att verkställarna får de verktyg som behövs. Det är ju inte så lätt att slå i en spik utan hammare eller att skruva i en skruv utan skruvmejsel. Men det är precis detta som regeringen kräver av verkställarna – i detta fall av landstingen. Borde de inte bli förbannade på sig själv och det kaos som de skapar i vårt land?

Kravlöshet leder till fördumning

Det är viktigt att utbilda sig för att kunna få ett jobb och för att kunna försörja sig. Det fick jag lära mig som barn. Det gällde att ta vara på skoltiden, göra det bästa av den och se till att få bra betyg utifrån de egna förutsättningarna. Med bra betyg och de rätta förkunskaperna kunde man sen vidareutbilda sig och så småningom få yrkeskompetens.

Men jag skakar på huvudet när jag läser att ingenting av detta tycks vara viktigt idag. Visserligen fokuserade statsministern på utbildning i sitt sommartal i Järva:

”Bara timmar innan Stefan Löfven äntrade scenen i Järva annonserade regeringen en miljardsatsning på för att öka jämställdheten inom skolan. Och en stor del av statsministerns tal ägnades just åt utbildning. Stefan Löfven riktade sig bland annat direkt till Järvainvånare – ”ta buss 540 till universitetet!” – och lovade fler platser på vuxenutbildningar och högskolor.
Han talade också om ett utbildningskrav för de som har invandrat till Sverige.
– Vi inför ett krav på att de som bedöms inte ha tillräcklig utbildning för att få ett jobb, de ska skaffa sig en sån utbildning. Annars dras ersättningen in. Vi gör det här för att vi bryr oss. Vi gör det här för att vi vet att utbildning ger människan frihet.”

Men en sak är att tala och en helt annan sak är att verkställa! Klyftorna ökar i samhället. Många med riktigt låg utbildning prioriterar inte studier. Idag läser jag att:

”Trots myndigheternas ansträngningar är det nästan inga nyanlända med kort utbildning som sitter i skolbänken efter två år i Sverige.

Nya siffror från Arbetsförmedlingen som gäller början av 2017 visar att bara mellan 3 och 4 procent av de nyanlända med kort utbildning går på vuxenutbildning efter två år med uppehållstillstånd. Det visar nya siffror från arbetsförmedlingen.”

Det känns skrämmande att 96-97 % av de lågutbildade nyanlända inte vill eller kan utbilda sig och tror att det går att ta sig fram i vårt högteknologiska samhälle ändå. De inser inte vikten av kunskaper, formell utbildning och bra betyg. De förstår inte varför man måste plugga och förkovra sig. Kan det bero på vårt generösa bidragssystem och/eller vår förmåga att låta nyanlända få förtur och att inte kräva lika mycket av dem?

Grundskolan och gymnasiet har under många år tappat i kvalitet. Vi har kunnat läsa om detta i PISA- undersökningar under en lång följd av år. Vi har kunnat läsa om att många studenter inte har godkända betyg i basämnena. Vi har läst att högskolelärarna klagar över att studenterna inte klarar självständiga studier och inte har de förkunskaper som krävs. Fusket har också blivit utbrett på högskolorna.

Vad gör då vår regering för att lösa detta? Idag läser jag en välformulerad ledare om detta:

”Regeringens omformulering av högskolelagen leder till sänkta krav.”

”Det räcker inte med breddad rekrytering till den högre utbildningen; studenter måste också få hjälp att delta i och slutföra sina studier. Sådan är tanken bakom regeringens promemoria Brett deltagande i högskoleutbildning som nu går ut på remiss.”

”Förslaget ”bedöms inte leda till ökade kostnader och medför inga andra ekonomiska konsekvenser”, skriver regeringen. Under förutsättning att högskolorna ska tänkas visa hur de uppfyller lagens nya bokstav, ska alltså lärare utan mer tid eller medel än i dag hjälpa studenter genom hela deras utbildningar – och detta samtidigt som förkunskaperna sjunker.”

Alltfler ska alltså få tillgång till högskolorna trots att de inte har de förkunskaper som krävs. Högskolorna ska inte få mer resurser för att klara av detta! Ska de trolla med knäna? Ska de sänka betygskraven? Att bedriva studier på högskolenivå var ingen dans på rosor på min tid. Det var plugga, plugga, plugga, föreläsningar, seminarier, samtal med lärare och handledare, självständigt arbete, tenta och omtenta. Det var viktigt att få sina högskolepoäng.

”Det mest näraliggande sättet att lösa denna uppgift är att sänka kraven och ge godkänt även där det inte är motiverat.

Problematiskt är också att regeringen utgår från en så diffus problembeskrivning som över huvud taget är möjligt. Det framgår till exempel inte om studenter från landsbygden i dag har större sannolikhet att hoppa av studierna än studenter från staden, eller om muslimer hoppar av oftare än kristna. Det enda konkreta problemet är att män hoppar av kvinnodominerade utbildningar oftare än vad kvinnor gör. Hur manliga studenter ska lockas fortsätta på exempelvis sjuksköterskeutbildningen ger regeringen inget svar på.”

Vad vill egentligen regeringen? Vill de fördumma större delen av befolkningen? Det går ju inte att sänka kraven på utbildning enbart för att sysselsätta människor – att sänka arbetslösheten! Ska det inte finnas några kvalitetskrav? Hur ska vårt samhälle kunna utvecklas med en utbredd fördumning – med denna medvetna reducering av kunskaper?

 

En kampanj – för vem?

Ännu en gång har jag svårt att förstå vad våra politiker sysslar med. Ena dagen läser jag att regeringen i höst ska sjösätta en kampanj mot rasism. Några dagar senare läser jag att Sverige är världens bästa land för invandrare, visar en ny undersökning från USA. Behövs det en kampanj mot rasism om vi är världens bästa land för invandrare?

Den är dåvarande statsminister Göran Perssons tjugo år gamla informationskampanj om nazismens illdåd som ligger som en grund för regeringens kampanj. En internationell konferens om Förintelsen kommer som avslutning på kampanjen 2020.

”Ludvig Löfven lockades av idéerna i 30-talets Värmland, där agitatorer som Birger Furugård och Sven Olov Lindholm var aktiva, och jobbade senare för det tryckeri som bland annat gav ut tidningen Den svenske nationalsocialisten. För att stödja rörelsen ekonomiskt brukade Ludvig varje år betala in en julhälsning i tidskriften – under rubriken ”God Julhelg och ett gott nytt kampår” undertecknade han sina meddelanden ”L. Löfven m familj”.

– Jag minns att min mamma hörde av sig och sa att hon måste berätta någonting, säger barnbarnet Löfven. Vi brukade ju träffas och äta middag, jag och mamma, men det här var något speciellt. Din morfar, sa hon, han var så elak. Han var bara elak liksom. En elak människa.

Mer berättade inte mamma Margareta, och eftersom Stefan Löfven blev bortadopterad som barn träffade han heller aldrig sin morfar. Det var först senare, när ett par journalister grävde fram de där gamla tidningarna, som bitarna föll på plats för honom.” enl DN.

Så hur kommer denna kampanj att utformas? Kommer den att ensidigt handla om att det är nazister som hatar och hotar? Eller kommer kampanjen att fokusera på:

”2016 företogs en studie där judar som blivit utsatta för det som i Sverige sannolikt skulle ha klassats som hatbrott tillfrågades om vem, i termer av gruppering, som hade trakasserat dem. Resultatet var mycket tydligt: i alla fyra fall (Sverige, Tyskland, Frankrike och Storbritannien) var muslimska extremister den överlägset största gruppen förövare. I alla fallen var den minst dubbelt så stor som den näst största gruppen.” enl en ledare i SMP.

”Och den näst största? Vänstersympatisörer. I Sverige var den gruppen störst jämfört med de tre andra länderna. Tjugofem procent av de antisemitiska hatbrotten i Sverige företogs av vänsterpersoner (femtioen procent av muslimska extremister). Det berömda hatet från höger uppnådde fem procent. Från kristna – noll.”

Vem är det som ska utbildas och hur kommer kampanjen att utformas? Ska eleverna i skolor runt om i landet utsättas för desinformation i form av att dölja de rätta förövarna? Vad vinner vårt land på att fakta döljs? Vad vinner vårt land på att inte kanalisera var problemet finns och vem som åstadkommer det?

Sverige är världens bästa land för invandrare, visar en ny undersökning från USA. Även Norge, Finland och Danmark finns med bland topp tio på listan över 80 länder.

Undersökningen har tittat på ekonomisk stabilitet, inkomst, jämställdhet och arbetsmarknaden, skriver The Washington Post.

Men behöver världens bästa land för invandrare en nationell kampanj mot rasism? Vem ska den då rikta sig till och vem ska den rikta sig mot?