Av en slump hamnade vi mitt i en tävling. Det var alla åldrar som tävlade. De allra minsta sprang runt kvarteret. De äldre kunde välja mellan att springa 2,5 km, 5 km eller 10 km. Vinnare utsågs och medaljer delades ut. De tävlade och konkurrerade. De flesta var glada och det var en folkfest.
Den yngsta åldersklassen som sprang var 6 år eller yngre. Mammor och pappor sprang bredvid och hejade på. De små benen pinnade på. Alla hade en nummerlapp på bröstet och fick en medalj och en banan vid målgång. Jag undrade lite om vem som hade roligast – barnen eller föräldrarna. En liten pojke föll i gråt för att han inte kom först i mål. Men annars så var de flesta glada. Barnen lärde sig att tävla och att konkurrera!
Små barn gillar utmaningar. De vill springa, gå balansgång, klättra, kasta boll, stå på ett ben, slå kullerbyttor, träna motoriken, knäppa knappar, knyta skosnören, rita och forma bokstäver. Jag kan – är viktigt. Men minst lika viktigt är beröm och bekräftelse. Småbarnsåren handlar om konkurrens och bekräftelse.
Men sen … när barnen börjar skolan … Då ska barnen vara jämlika. Alla ska vara lika duktiga … eller … lika dåliga. Ingen får vara bättre än någon annan. Konkurrens får inte förekomma och betyg saknas de första åren. Om barn saknar konkurrens och inte får tävla så tappar de motivationen!
Jag minns guldstjärnorna som fröken klistrade in i min bok när jag var duktig. Jag minns också den förargliga röda bocken när jag hade gjort fel. Jag vet att det fanns klasskompisar som sällan fick några guldstjärnor men desto fler röda bockar. Men när de fick sin guldstjärna så berömde resten av kompisarna. Vi visste alla att vi hade olika förmågor och några hade problem med att tillgodogöra sig vissa kunskaper. Jag var dålig i gymnastik – eller som det heter nu idrott – och kom aldrig över bocken och blev alltid sist vald till brännbollslaget. Men jag visste mina begränsningar och insåg att jag inte kunde konkurrera med de som var duktiga i detta ämne.
Varför har dagens skola tagit bort konkurrensmomentet? Nu går ju alla elever vidare till gymnasiet och alla kan söka vidare till högskolan. Men har alla elever samma förutsättningar att klara gymnasiestudierna eller har skolan enbart blivit en förvaringsplats? På den tiden då eleverna fick konkurrera om sin gymnasieplats var det bara de bästa som läste vidare. de andra gick på en yrkesskola istället. Gymnasiet i sin tur levererade de bästa eleverna till högskolan. Alla hade inte kunskaper för att läsa vidare.
Nu när konkurrensen är borta så måste högskolorna sänka inträdeskraven. Det är inte de bästa som läser vidare. En del har fuskat sig till poäng i Högskoleprovet. De inser inte att detta prov finns för att kontrollera om man har tillräcklig kompetens för att klara av högskolestudier. Högskolan tappar i kvalité eftersom många som läser där inte är självgående. De behöver mängder med stöd för att klara studierna. Vad händer sen när dessa individer kommer ut i arbetslivet?
Varför är det tillåtet att konkurrera hela livet i idrottssammanhang – men inte inom skolans värld? Varför satsar idrottsvärlden på de som är bäst – medan skolan lägger alla resurser på dem som är sämst?
Senaste kommentarer