Vi ser i Sverige en alltmer polariserad diskussion som i mycket har sin grund i förståeliga psykologiska fenomen. För drygt tio år sedan skrev jag en bok som problematiserade vårt samhälles överdrivna behov av trygghet. Jag kallade den ”I trygghetsnarkomanernas land” och i den diagnostiserade jag själva staten Sverige. Jag såg tecken på kollektiv ångest – något jag kallade för ”Det nationella paniksyndromet”. Jag såg tecken också på nationellt tvångssyndrom, alltså att själva staten har påtvingade tankar av tvångskaraktär som gör att ingen medborgare tillåts agera självständigt och utanför normen. Det är inte helt enkelt att ställa diagnoser på hela länder. Vissa skulle säga att det faktiskt var oseriöst eftersom vi naturligtvis inte är en enda homogen massa. Det är naturligtvis rätt. Diagnoserna ska inte förstås som äkta psykiatriska tillstånd utan som beskrivningar av strömningar vilka påverkar samhället på sätt som inte alltid är helt sunt.
Läs hela artikeln HÄR :
Senaste kommentarer