Det finns en sak som jag hatar – coronaviruset! Egentligen är det nog politikernas tro på att de VET och KAN vilka åtgärder som behövs för att hålla ordning på viruset. De vet ju inte mer än vad vi vet! Jo, de vet att samhällets resurser inte är dimensionerade för att ta emot en stor mängd insjuknade. Det gäller politikerna i hela Europa.
Jag fastnade i en lockdown i Spanien under våren och skrev följande den 14 mars:
Nu upplever vi en panik utan dess like. Idag sätter Spanien hela landet i karantän för att begränsa spridningen av coronaviruset. Åtgärden innebär att landets invånare har uppmanats att hållas hemma, utom om de ska handla mat och medicin, samt besöka sjukhus eller jobba. Badstränderna har hissat röd flagg. Det innebär att det är förbjudet att bada och vistas på stränderna. Vi var inne i stan en stund idag.
Restaurangerna var stängda. I butikerna använde människor handskar och många hade munskydd. Många handlade toarullar så att de klarar sig i många månader och öl och läsk och spagetti och ris. Sen skyndade de hem. Det var folktomt!
Jag har ingen större oro för att drabbas av detta virus trots att jag lär befinna mig i en riskgrupp. Men jag oroar mig för paniken. Jag känner av den eftersom jag har befunnit mig i karantän förr.
Jag blev själv utsatt för en epidemi i början av 50-talet. Jag var 3 år och umgicks med icke-svenska barn som varit på semester i hemlandet någonstans i Europa. Jag smittades med dysenteri – en mycket smittosam tarmsjukdom. Jag fick tillbringa 3 veckor isolerad på epidemisjukhuset. Den upplevelsen finns fortfarande kvar i mitt huvud. De gånger, som jag senare i livet, har hamnat på sjukhus har jag tjatat mig därifrån, så fort det bara går.
På 60-talet fick hela familjen påssjuka. På den tiden klassades denna sjukdom som epidemisk. Eftersom hela familjen var drabbad så fick vi karantän hemma istället för på sjukhus. Vi fick ringa till butiken och beställa varor som levererades till trappan.
Nu kommer minnena. De är tydliga och jag VILL INTE uppleva detta igen! Jag tror inte att jag drabbas och om jag gör det så ska jag nog klara av det med. Men just denna samhällshysteri sprider sig i mina tankar. Jag vill inte vara med i detta! Stoppa hysterin! Men till alla hemma i Sverige: Vi är friska men frustrerade över denna hysteri.
Man klarar allt bara man vill! Men jag måste erkänna att jag några gånger under våren kände mig nerstämd och ledsen. Jag klarade dock min karantän ganska bra. Kanske för att jag läste om hur det var i Sverige och kunde skriva av mig mina känslor om skillnaderna.
Bara några dagar efter den spanska nedstängningen skrev min son som bor i Göteborg följande:
Problemet här i Sverige är att alla butiker är tömda. Det finns ingen pasta, ris, potatis, mejeriprodukter, konserver, papper. Allt de är slut i alla butiker. Men jag har ett lager hemma så jag klarar mig i två veckor.
Jag tänkte:
”Vad gjorde de förr i tiden?”Det fanns en tid då man inte hade spagetti och ris. Jag var nog 16-17 år innan jag smakade spagetti. Ris hade vi bara när vi kokte risgrynsgröt. Konserver var aldrig köpta. Vi konserverade själv.
Toapapper! När jag växte upp använde vi tidningspapper på utedasset! I dagens moderna samhälle har vi ju faktiskt varmvatten och tvål. Det behöver alltså inte innebära några problem att vara utan toapapper.
I Spanien har det införts restriktioner. Vi får bara vistas ute om vi har något legitimt ärende. Någon undrade på ett forum om de fick gå ut med soporna eller gå ut med hunden. Ja, naturligtvis får man göra sådana saker. Men polisen kör fram och tillbaka och säger åt de som vistas utomhus att de ska gå in.
Den 28 april skrev jag:
Just nu har Spanien gått in i en fas där karantänen försvinner. Men livet blir inte exakt som tidigare. I söndags fick barnen under 13 år sin frihet – fyra ettor = en gång om dan, högst en km, en meters avstånd och med en vuxen. De som bryter mot detta kan bötfällas.
På lördag återfår vi friheten. Antagligen får vi som bor i samma hushåll ta en promenad tillsammans – efter 7 veckors karantän. Men distansen gäller och helst ska munskyddet vara på.
Den 2 maj skrev jag ”Släpp fångarna loss – det är vår”. Det var då som vi fick börja röra oss utomhus. Ja, med restriktioner: munskydd och avstånd och på bestämda tider!
Sedan dess har vi levt i en värld av munskydd och distans. Handskar och handsprit är obligatoriskt i affärerna. Men nu …
Sedan i söndags råder utegångsförbud nattetid mellan 23.00 och 06.00. Guardia Civil har sedan fredagen 30 oktober upprättat stickprovspoliskontroller vid huvudinfarterna til lde större orterna i Andalusien som med andra ord är isolerade till och med 9 november.
Inresa till och ut från Andalusien får endast ske i särskilda fall, som återkomst till sin fasta adress eller jobb. Grupper av människor som samlas begränsas till 6 st.
Ja, vi är där igen med nya restriktioner som jag egentligen inte orkar bry mig om! Jag tänker ju inte idka något uteliv om nätterna och inte ge mig av utanför stan och inte besöka några folksamlingar! Jag har ju levt ett lugnt och tillbakadraget liv de senaste månaderna och tänker fortsätta med det! Men jag blir ändå nedstämd när jag tänker på hur politikerna använder sin makt över befolkningen!
Senaste kommentarer