Är det jag som ser de tydligare nu på ålderns höst? Har de funnits alltid? Annars måste de ha ökat i antal. Jag ser ju ondskan oftare och oftare. Empatin verkar vara på tillbakagång. Idag läste jag på twitter:
”Idag fick jag helt oprovocerat glåpord kastade efter mig p g a min rörelsenedsättning. Märkliga blickar, undvikande och allmän förminskning är jag van vid. Men öppet hat var länge sedan.”
Jag tänker på en text som jag skrev för många år sedan:
Jag har ett alldeles speciellt förhållande till Astrid Lindgren. Hon var verkligen en normbrytare med sina verk. Pippi Långstrump var den starka flickan som klarade sig själv och inte behövde de vuxna. Hon gjorde uppror mot den stränga och puritanska uppfostran och gjorde helt enkelt som hon själv ville, struntade i skvallertanter, i myndigheter och alla elakheter. Men hon var också en genomsnäll, omtänksam människa och rättvis. Som barn visste jag ju att inget barn kan leva ensam som Pippi, men hon har alltid varit min förebild och är det fortfarande. Jag har alltid struntat i vad andra tycker och levt mitt eget liv – men har följt lagar och förordningar och har aldrig medvetet skadat någon annan.
Egentligen borde jag känna mig diskriminerad! Jag föddes som överviktig (5½ kg). Har alltid varit rultig och klumpig. Var halvblind och fick de första glasögonen som 3-åring. Sämst av alla i idrott. Har aldrig kommit över bocken. Kunde läsa, skriva och räkna när jag började skolan – vilket min småskollärare hatade. Hon hatade även att jag var en sk oäkting dvs dotter till en ensamstående mamma. Efter 3 veckor skolvägrade jag eftersom jag inte lärde mig något i skolan. ”Fröken” tvingades att ge mig extrauppgifter och hon hatade mig ännu mer!
Jag skulle alltså kunna känna mig mobbad av ”fröken”. Jag skulle kunna bli retad som tjockis, plugghäst och glasögonorm. Men nej! Jag hade inte vett nog att känna mig retad eller diskriminerad! Jag kände mig mer som Pippi Långstrump och struntade i dumheter.
Nu som vuxen funderar jag över människor som har behandlat mig illa pga att jag var annorlunda. Men jag har svårt att hitta några! Var det jag själv som accepterade att deras tankeförmåga inte var bättre än att de måste vara elaka? Men även om det alltid har funnits elaka och empatilösa människor så anser jag att antalet har ökat avsevärt de senaste åren.
Jag blir förskräckt över alla blodtörstiga människor som uttalar sig om kriget i Ukraina. Jag vill ha fred men de vill förgöra ryssen. Men de ryska soldaterna är lika mycket människor som de ukrainska soldaterna är! Jag vill inte att någon av dem ska dödas! Men Sverige och övriga EU skickar fler och fler vapen till Ukraina för att de ska kunna döda ryssar. ”Ryssland får ju inte vinna!” Men i krig finns aldrig några vinnare – bara förlorare. Människor som får sin familj splittrad eller t o m dödad, bostäder som förstörs, infrastrukturen drabbas, sjukdom, svält, flykt, … Hur kan våra västerländska politiker fortsätta att elda på denna brasa som bara skapar ännu mer lidande? Jag förstår inte! Den enda lösningen för mig är fredsförhandlingar. så att vi kan få slut på alla våldshandlingar.
Varje dag läser jag om våldsdåd och kränkningar. Den hårda råa tonen på sociala medier gör mig ledsen. Den har funnits där ganska länge men nu känns det som om alla spärrar är borta. Politiker och medier som borde föregå med ett gott exempel vräker ur sig de mest vidriga orden om sina motståndare. Det finns ingen hejd på dem för de har rätt och vet bäst!
Men när började detta egentligen? När smög det sig in i samhället att alla som inte tycker som jag får skylla sig själv? Varför anser vissa personer att de får behandla andra människor illa?
Vårt och andra västerländska samhällen har utvecklats till empatilösa samhällen där det gäller att armbåga sig fram och använda ett språk som hör hemma på lagårdsbacken. Hänsyn tycks inte existera i vårt moderna samhälle! Har vi i den äldre generationen misslyckats så totalt med att uppfostra de unga?
ulsansblogg 
Senaste kommentarer