Våras det för löntagarfonder?

Det var när 1960-talet gick mot sitt slut som samhälls­debatt huvudsakligen kom att kretsa kring frågor om ekonomi och välfärd.  Samhälls­debatten blev radikalare och frågor om internationell solidaritet och demokrati tog allt större plats. I delar av arbetar­rörelsen växte sig frågan om ekonomisk demokrati allt starkare. Makten över ekonomin skulle omfördelas. Löntagarna skulle genom fack­förenings­rörelsen öka sitt ägande i företagen.

Frågan var långt ifrån ny. Redan under guldårens början hade en variant av ekonomisk demokrati, i form av plan­hushållnings­frågan, funnits med i Social­demokraternas efter­krigs­program. Förslaget hade dock dragits tillbaka redan under sent 1940-tal efter omfattande kritik från de borgerliga partierna. Nu hoppades förespråkarna att den radikala samtid som präglade decennie­skiftet 1970 hade gjort tiden mogen för att pröva idéerna igen.

LOs utredning av frågan om kollektiv kapital­bildning presenterades under sen­sommaren 1975 och skulle komma att antas på kongressen 1976. Förslaget, som gått under namnet Meidner­fonderna efter utredaren Rudolf Meidner, var konstruerat så att en femtedel av vinsten i företag med över 50 anställda skulle föras över till särskilda löntagar­fonder som skulle styras av fack­förenings­rörelsen.

Dessa fonder skulle sedan successivt genom riktade ny­emissioner från företagen öka sitt ägande så att de över tid skulle bli majoritets­ägare i samtliga större svenska företag. Makten över ekonomin skulle på så sätt flyttas från företagen till löntagarna genom fack­förenings­rörelsen.

När LO-kongressen ställde sig bakom utredningsförslaget blev SAP taget på sängen. Inga ingående samtal mellan LO och Socialdemokraterna (SAP) hade förts. 

De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott, var Olof Palmes kommentar. Han hade trott att Meidners förslag skulle uppfattas som ett debattinlägg.

Löntagarfonderna blev en fråga i valrörelsen. SAP tog fram ett eget förslag och motparten SAF ett annat. Efter SAPs valsegern 1982 infördes en modifierad form av löntagarfonder där företagen under åren 1984–90 betalade bland annat ”vinstskatt” och ”vinstdelningsskatt”.

Den största demonstrationen mot löntagarfonderna ägde rum den 4 oktober 1983. Manifestationen var ett initiativ från småländska företagare och arrangerades i samarbete mellan näringslivets organisationer. Även en namninsamling med 533 702 namn samlades in som en protest mot löntagarfonderna.

Polisen uppskattade deltagar­antalet till 75 000. Andra källor pekar på närmare 100 000 deltagare. När den första delen av demonstrations­tåget hade nått i mål framför riksdagen hade de sista delarna av demonstrationståget knappt ens börjat gå. En stor andel av demonstranterna var inresta till Stockholm från hela landet genom en omfattande transportapparat som arrangerats av näringslivets organisationer. De hade kommit till Stockholm i 60 extra järnvägsvagnar, 200 bussar, ett antal charterplan och oräkneliga privatbilar.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lades en proposition om att fonderna skulle avvecklas på så sätt att de inte skulle gå att återskapa. Pengarna som hade inbetalats hamnade till slut i sjätte AP-fonden.

Men tankarna på löntagarfonder poppar upp med jämna mellanrum. Nu i fredags var det Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena som väckte frågan. Han kallar dock löntagarfonderna för ekonomisk demokrati.

Den stora utmaningen med ekonomisk demokrati är att den kan vara svår att visualisera. Hur går det egentligen till? Ska värdet av ditt arbete endast ge dig rätt till lön? Eller är det rimligt att det också ger dig rätt till annan form av avkastning, precis som den som satsar pengar i företaget ges rätt till makt? I vissa, inte minst kunskapsintensiva, branscher är det logiskt med partnerskap och optioner som belöning för nedlagt arbete. Som regel på arbetsmarknaden uppfattas dock samma synsätt paradoxalt fortfarande som närmast revolutionärt.

Jag kallar nog detta tänkande för avundsjuka! Om de anställda ska ha ha del av företagets vinst så bör de väl i rimlighetens namn samtidigt binda upp sig till att ta del av företagets eventuella förlust. Men så långt tror jag inte att han tänker.

Att vara anställd innebär att man har skrivit på ett anställningskontrakt där det klart definieras vad man ska göra och vilken lön man ska ha. Det är ett affärskontrakt som båda parter har kommit överens om. Då ska ju inte den ena parten plötsligt gripas av ha-begär och begära något annat. Företagsägaren driver naturligtvis företaget, tar ansvar för produktion, försäljning och för de anställda i bra och i dåliga tider. Vinsterna används oftast till att utveckla företaget och att skapa en goodwill. Detta måste ju naturligtvis företagaren ha kompensation för. Löntagaren får ju sin lön!

Nu är det valår. Då gäller det ju att flirta med ”arbetarna”. Socialisterna vill naturligt komma med enkla lösningar som tilltalar löntagare. För mig är ekonomisk demokrati sak samma som äganderätt! Ägaren bestämmer över sina tillgångar. Ingen annan ska lägga sig i om jag gör någon vinst på mina tillgångar. Detta måste ju gälla även för företagare. Jag unnar dem att göra vinster och att använda vinsterna på det sätt som de själv vill.

Nej! Jag hoppas att det inte våras för löntagarfonderna!

En sopbil med banderoll Till tippen med fonderna, SAF:s demonstration mot löntagarfonder 1984. Bild Svenskt Näringslivs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Vem ska offras nästa gång på det politiska offeraltaret?

Det har hamnat många offerlamm på maktens altare genom åren. Förr var det kungarna och adeln som despotiskt offrade sin befolkning för egen vinnings skull. Men även kyrkan och asatron har använt sig av offer.

”Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor, och en av de kristna har berättat för mig att han har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra.”   

Så här beskriver den tyske kyrkohistorikerna Adam av Bremen kulten i Gamla Uppsala på 1070-talet. Han har inte själv varit där, det han berättar om bygger på hörsägen. Det var närvaroplikt på offerfesterna, var man kristen kunde man dock köpa sig fri från att delta. Adam skriver att man träffades vart nionde år, med deltagare från ”alla sveonernas landskap”.

Men detta händer ju fortfarande runt om i världen. Man offrar till gudarna för att de ska bli välvilliga, för att det ska regna, bli bra skörd, gott fiskafänge eller att man inte ska drabbas av sjukdomar.

I modern tid och i vårt land förekommer detta fortfarande. Makten kräver sina offer hela tiden. Till sin hjälp har de tagit medierna. Medierna har fått föra fram maktens budskap och fokusera på annat när offren har blivit för stora. Offren är så många och så stora att de är svåra att överblicka. Men jag ska försöka mig på några i närtid.

• De apatiska barnen offrades när makten ville införa den kulturella mångfalden i vårt land. Barnen blev offer för att familjen skulle få uppehållstillstånd.
• Hedersproblematiken har offrat många ungdomar. De har dödats för att de har skadat familjens heder. Alltför många unga har könsstympats eller blivit barnbrudar. Svenska makten har sopat under mattan och offrat de unga.
• Marockanska gatubarnen kom till Sverige genom sk trafficking. De utnyttjades av äldre landsmän för prostitution och kriminalitet. Men gatubarnen sopades under mattan och offrades av ”godhetsivrarna” som ville känna sig behövda och hjälpsamma.
• Samma sak gällde de sk ensamkommande barnen som egentligen var vuxna. De offrades för att politiker och socialarbetare skulle kunna känna sig goda.
• När de svenska skolresultaten sjönk drastiskt så offrades de unga och deras lärare. Makten kunde ju inte erkänna att de hade fel! De kunde inte erkänna att barn är olika och har olika begåvningar. Vissa barn är mer teoretiskt lagda och andra är mer praktiskt lagda. De trodde att invandrarbarnen skulle integreras om de sattes i en helt vanlig skolklass – men de förstod aldrig att i en normal skolklass finns inte 25 olika nationaliteter med en mängd olika kulturer och religioner. De trodde att allt skulle bli som de hade bestämt sig för. Därför förnekade de fakta.
• Tiggeriet återinfördes i Sverige för att vissa ville visa sin godhet. Tiggarna utsattes för en misär som vårt land inte hade skådat sedan början av 1900-talet. De utnyttjades å det grövsta av sina egna, av godhetsknarkare, medier och myndighetspersoner. Både tiggarna och de som drabbades av tiggeriet och kriminaliteten i dess fotspår offrades av regeringen som vägrade ta beslut mot tiggeri.
• När  55-åriga Carola och hennes 27-årige son Emil brutalt knivmördades på IKEA-varuhuset i Västerås för 4 år sedan så blev de offer för den okunniga och ovilliga på invandrarpolitik som regeringen fört. Efter händelsen blev det mer synd om mördaren än om offren eller deras familjer.
• Den ”banala vardagsmaten” som vi har levt med under många år innebär också offer av alla dem som har drabbats: bilbränder, bränder på asylboende eller bredvid asylboende, narkotikabrott, misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier, mord, skjutningar, hot, hat, lögner och förtal har skördat sina offer.
• Feminismen har offrat vanliga kvinnor och alla vanliga män som har vägrat att gå i deras ledband.
• Greta offrades för att gå miljöstollarna tillmötes, ge makten ännu mer makt och göra multimiljardärerna ännu rikare. Med på offeraltaret har hon alla oss som måste betala detta vansinne.
• Näthatsgranskaren offras som ett redskap i kampen för att tysta ”feltänkande” människor som inte själv förstår att de bara måste hålla sig till den politiskt fastslagna sanningen.
• Äldre och speciellt dementa har offrats allt sedan fattighusens tid fram till dags datum. De har setts som en belastning för samhället och fösts samman som ett mindre vetande kollektiv. Helst ska äldre ha förstånd nog att dö. Men tills dess ska de i alla fall följa politiska order. Under pandemin skrämdes de upp, skickades hem och skulle inte vistas ute i samhället.
• Hela befolkningen har offrats i pandemins fotspår. Alla skall vaccineras en, två, tre och kanske fler gånger. Restriktioner och vaccinpass. Alla har offrats på något sätt. De som har vaccinerats hartvingats till detta för att uppnå fördelar och de som inte har låtit sig vaccineras har istället fråntagits rättigheter. Politiker har splittrat befolkningen i de lydiga och de olydiga!

Jag skulle kunna fortsätta att rada upp olika händelser. Men de har alla en gemensam nämnare: svaga regeringar som offrar delar av den egna befolkningen för att få mer egen makt. Det har blivit viktigare att bli en humanitär stormakt, ha en feministisk regering, få en plats i FN:s säkerhetsråd, leda världen mot de klimatmål som de själv har beslutat om och att främja den egna karriären än att bry sig om den befolkning som betalar deras lön.

Vi har alla blivit deras offerlamm. Produktionen och BNP har varit viktigare än en frisk och välmående befolkning. Vi måste blidka makten för att få den välfärd som vi har betalat för och den pension som vi har blivit lovade. Vi ska vara lydiga och snälla och inte ha några egna åsikter!

Upstairs, downstairs

Mina tankar hamnar idag på Herrskap och tjänstefolk: (Upstairs, Downstairs). Den brittiska dramaserien som sändes 1971-1975. Den handlar om en parlamentsledamot och dennes familj. I nedre delen av huset bor tjänstefolket. Med andra ord klasskillnader!

Även i Sverige har vi en överklass som bestämmer över underklassen. Överklass syftar på samhällets ekonomiskt mest gynnade samhällsklass. Genom kapitalinnehav och maktpositioner är personer i denna grupp tongivande i samhället samt kontrollerar en stor del av beslutsfattandet. En vanlig uppgift är att överklassen omfattar 1–2 procent av befolkningen. Överklass är alltså den del av befolkningen som har ett tydligt inflytande på samhällets utveckling.

Hösten och vintern 1927 umgås den 25-åriga nyblivna mamman Alva Myrdal ofta med självmordstankar. Hon står vid fönstret i familjens lilla lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, ser ner på den tillfrusna Karlbergskanalen och S:t Eriksbron, funderar på att öppna fönstret och dra på sig en lunginflammation, som regel dödlig vid denna tid före antibiotikan. Hon anförtror sin dagbok:
”Skall jag – eller skall jag inte? När jag nu försöker föreställa mig allting så är det så innerligt likgiltigt vilket som sker. Jan är en liten hård krabat, han reder sig utan mig. Och Gunnar önskar det så ofta – snart skulle det i alla fall komma till något slags uppbrott från det som varit vårt gemensamma liv.” Hur hade den unga Alva kommit dithän?
Alva Reimer föddes 1902 och växte upp på en bondgård utanför Eskilstuna. Fadern Alfred Reimer var lantbrukare och byggmästare. Modern Lova var, som tidens konvenans krävde, hemmafru och skulle förestå gårdshushållet. Men Alva var illa lämpad för den rollen, vantrivdes och gick snart in i ett sjukdomsliknande tillstånd. enl Pedagogiskt Magasin.

Det var denna privilegierade kvinna som skapade dagens barnomsorg! Hon som fick tillgång till studier, bra ekonomi och tjänstefolk var missnöjd med sitt liv. Hennes idéer påverkar våra liv idag. Det är hennes idéer som de rödgröna har förverkligat och slukat med hull och hår. Mammor ska inte vilja vara hemma med sina barn. De är definitivt inte lämpliga att uppfostra barnen. Till detta behövs pedagoger som kan utbilda barnen till goda socialistiska medborgare. Barn ska uppfostras i storbarnkammare!

Jag tänkte på Alva Myrdal igår när jag såg Märta Stenevi i ”30 minuter” – en hård tuff överklasskvinna. Hon tyckte synd om de som har fått höga elräkningar men hade svårt att se att hon har varit en del i det politiska spel som har orsakat dessa elräkningar. Hon kunde nog inte sätta sig in i hur människor gråter för att de inte har pengar till elräkningen!

Men hon är inte ensam – regeringen och riksdagen tillhör den del av befolkningen, 1-2 % som har makten. Därmed kan vi räkna våra beslutsfattare som överklass. De lever upstairs och vill bestämma hur vi andra downstairs ska leva!

Den förda politiken för landet i snabbtakt mot ekonomisk kris. Alla prisökningar gör att inflationen ökar, prisökningarna som är drivande är skatterna på el och drivmedel, som i sin tur ökar priset på mat, transporter, knäcker företag där till och med stora industrier har tvingats dra ner på skift eller stänga hela avdelningar. Människor har svårt att klara sin försörjning. När vi tankar betalar vi tre olika skatter: koldioxidskatt, energiskatt och moms. Bensinskatten är 60 procent av priset. Lägg till pandemin som ställer till stora problem för många både företag och anställda. Räntehöjningar väntar…..Hjälpen mot höga elräkningar är bra, men den dröjer flera månader! Skatten bör sänkas på bensin och diesel också!

Ovanstående text skrev Lotta Gröning på sin FB idag. Ja, många av oss downstairs har svårt att klara sin ekonomi pga prishöjningar på drivmedel och el. Men Annika Strandhäll, klimat- och miljöminister, skrev på sin FB den 16 januari:

Värmepumpen valde att stänga ned och kräva filterbyte i torsdags kväll. Sker imorgon. Så nu är det är det kaaaaallt inne, bosatt framför brasan med ulltofflor och mössa.. och massa jobbhandlingar

T o m Frans med all sin päls fryser.. Blir en intressant natt!

Hon tänker mer på att hon och katten Frans fryser, än på att få ekonomin att gå ihop! Med hennes lön betyder inte en hög elräkning någonting! Hon tänder en brasa!

Men för den ensamstående mamman, som skrev på FB om hur hennes 7-åriga dotter gav henne sina sparpengar (15-20 kronor) för att hjälpa till med elräkningen, är elräkningen ett stort bekymmer! För henne räcker det inte med en brasa, ulltofflor och mössa. Hon kanske måste låna pengar av släkt och vänner för att kunna betala räkningen denna gången. Men om en månad kommer en lika hög räkning och nästa månad … Hon kanske inte har råd att tanka bilen och när matpriserna stiger har hon inte råd att köpa näringsriktig mat. Hon måste vända och vrida på varje slant.

Hon är inte ensam! Många, många är de: pensionärer, sjukskrivna, arbetslösa och låginkomsttagare. De ligger sömnlösa om nätterna för att de inte vet var de ska få pengarna ifrån och inte har något att spara in på.

Makthavarna – Upstairs – lever så långt det bara går ifrån vanliga människor – Downstairs. De saknar förståelse för vanliga människors verklighet!

Regeringen har beslutat att stödja människor som drabbats av höga elräkningar och energiministern Farmanbar bedömer att kompensationen för decemberräkningen skulle kunna komma redan i mars eller april. Hur snabbt respektive bolag kan betala ut stödet kan dock variera, menar ministern. Vilket elnätsbolag man är knuten till beror på var man bor. 

Men han förstår ju inte! Märta Stenevi förstår inte! Annika Strandhäll förstår inte! Regeringen och riksdagen förstår inte! Hur ska de drabbade klara av sina räkningar fram till mars eller april – när de inte klarar av decemberräkningen? Vanliga människor har kanske inte den bufferten? Det är nu som decemberräkningen ska betalas!