Har de inga egna åsikter?

Det finns dagar då jag nästan ger upp. Det är de dagarna när jag tänker på alla de människor som uppför sig som en fårskock. De vågar inte tänka själv utan följer ledargestalten.

När ledargestalten A säger att B och C har rätt så vågar inte D uttrycka någon annan åsikt även om E verkar vara mer trovärdig eftersom F håller med E och A har sagt att allt som F säger eller gör är fel eftersom F en gång höll med G … Alltså tänker D att det är bäst att hålla med fårskockens ledare A för att slippa att göra bort sig och bli utestängd från flockgemenskapen.

Det är ungefär så som jag uppfattar debattklimatet idag – oavsett ämne. Budbäraren är viktigare än fakta! Fakta har egentligen inte med saken att göra så länge som A får härska. Det handlar enbart om makt och att styra människor att tänka och tycka exakt som makten vill.

Om vi tar exemplet med klimatfrågan. Det är en infekterad fråga – antingen håller du med fanatikerna eller så är du klimatförnekare av den värsta sorten. Naturligtvis vill jag att vi ska behandla vårt jordklot varsamt och vara ödmjuka inför naturens variationer. Men jag tror inte att fanatikerna har rätt angående CO2. Det är detta som gör mig till klimatförnekare.

Politikerna har ju BESTÄMT att något ska hända med jordklotet om vi inte sänker den globala temperaturen. De har BESTÄMT att CO2 orsakar denna temperaturhöjning (även om vi inte har haft någon höjning på länge). De litar ju på experterna/forskarna som håller med dem. Men de lyssnar inte på de experter/forskare som hävdar motsatsen! Men politikerna har BESTÄMT och nu ska vi motiveras eller puffas till att ta de rätta personliga besluten för att rädda klimatet. Näringslivet gynnas av att vi beslutar oss för att köpa NYA klimatsmarta produkter – som kanske inte alls är klimatsmarta. Vi ska puffas till att ta de ”rätta” besluten som blir kostsamma för oss.

Jag skrev en blogg om detta puffande/nudging i januari 2018:

”Nudging är ett sätt att försöka puffa oss i rätt riktning – främst då det gäller att leva på ett ”hållbart” sätt. Då måste vi ju först definiera vad som är hållbart. Skolverket definierar:

”Ämnet hållbart samhälle är tvärvetenskapligt och belyser begreppet hållbar utveckling ur såväl ekologiska som sociala och ekonomiska synvinklar. Det behandlar samspelet mellan människan och hennes omgivning. Ämnet behandlar också frågor om miljöutmaningar, hushållning av naturresurser, ekosystemens bärkraft, teknikutveckling, samhällsplanering och miljöpolitik.”

Om vi utgår från detta – vilken riktning ska vi då puffas och hur?  Idag snubblade jag över begreppet nudging och blev nyfiken. Vad är detta? Är det något nytt? Jag googlar och läser:

”I synnerhet är syftet med nudging att utveckla effektiva lösningar på de beteendeproblem som traditionella styrmedel har haft svårt att hantera. Styrkan i att använda sig av nudging är att man faktiskt tar hänsyn till individers begränsade rationalitet och ska ses som ett komplement till de traditionella styrmedlen. ”

Beteendeproblem läste jag om redan på 80-talet. När jag läste Systemvetenskap under 3 år, på högskolan, pratade vi ofta om att människor inte gör som vi säger att de ska göra. Vi är vanemänniskor och vill fortsätta att göra på det sätt som vi brukar göra. En förutsättning för att ändra beteende är att man vinner något på det. Vinsten kan bestå i inre tillfredsställelse, beröm, högre status, favörer eller kanske mer pengar. Men det kan behövas puffar i rätt riktning. Det var detta som jag lärde mig för över 35 år sedan. Vi diskuterade detta i marknadsförings- och försäljningssyfte. Men syftet var också att få med omotiverad personal på tåget – att de skulle känna sig som delaktiga och vinnare i förändringsprocesser. Vi diskuterade just HUR vi kan göra system användarvänliga. Men hur får vi människor att kasta skräpet i papperskorgen?

Nu läser jag om en utbildning:

”Ny ekonomisk och beteendevetenskaplig forskning har på senare år tydligt visat att vi människor i våra beslut i hög grad påverkas av hur olika alternativ framställs och vad personer i vår omgivning väljer. Dessa insikter ligger till grund för en allt mer uppmärksammad gren inom beteendeekonomin som kallas nudging.”

Konserverad gröt – tänker jag. Under en dag ska människor lära sig det som vi aldrig lärde oss till fullo under 3 år. Ingen annan har heller lärt sig detta konststycke eftersom människan inte är rationell. Till på köpet ska utbildningen kosta 7 900 kr exkl moms. Prata om bondfångeri!

Detta är den metod som miljönissarna nu satsar på. De vill lära hur de ska kunna puffa in oss i ett beteende för att vi ska verka för en hållbar värld. Datorer går att styra men inte människor!

Novus har nu genomfört en undersökning med hjälp av Gustav Almqvist, doktorand och beslutsforskare vid Handelshögskolan i Stockholm, om hur vi ser på nudging.

Huvudslutsatserna från undersökningen är följande:
• Sverige tillhör de länder där medborgarna är mindre positiva till nudging, än de andra jämförda länderna. I länder som t.ex Italien, Storbritannien och Frankrike är man mer positiv till nudging.
• Svenskarna påminner mest om danskar i svaren över vilka nudge:ar man stöder eller ej
• Den enskilda nudge som den högsta andelen (87 %) svenskar säger sig stödja är en informationskampanj för att minska barnfetma
• Den enskilda nudge som den lägsta andelen (20 %) svenskar säger sig stödja är att deklarationen skulle komma förifylld med ett förslag om att skänka 500 kronor till en välgörenhetsorganisation
• Svenska kvinnor är generellt mer positiva till nudging än män
• Rödgröna väljare är mer positiva till nudging än de som sympatiserar med alliansen eller Sverigedemokraterna

Kan man dra en slutsats av detta? Rödgröna väljare och speciellt kvinnor vill bli puffade? Eller vill de puffa oss andra i ”rätt” riktning? Är det så att de som vill bestämma också är för nudging? Går det att få människor att säga ja när de menar nej? En del försäljare lyckas med detta konststycke men de är få!”

Allt detta tänker jag på när jag läser en mängd kommentarer på sociala medier – kommentarer som bara är ett eko av vad deras ledargestalt säger. Det finns inte en egen tanke bakom dem. Jag har ibland provocerat med frågan: ”Vad tycker du själv då?” Kanske får jag svaret att de tycker som ledargestalten eller så blir de irriterade och kommer med okvädningsord.

En mycket stor del av befolkningen har blivit puffade och utsatta för nudging enbart för att POLITIKERNAS BESLUT ska kunna förverkligas.  Det är vi som vägrar att följa fårskocken som kallas för rasister, klimatförnekare eller något annat dumt!

Annonser

När politiker möts med hån och spe har de förlorat kontrollen

Aldrig förr har jag upplevt så mycket raljerande, satir, ironi, karikatyr, förakt, hån och spe som nu, då det gäller de folkvalda makthavarna. Detta har väl förekommit alltid. Det har varit tecknare och ”den kulturella eliten” som har raljerat och bannat. Men nu … är det vanliga människor! Nu ser man föraktet och hånet rikligt förekommande i sociala medier. Vad har egentligen hänt? Tycker allmänheten så illa om politikerna?

Jag läste idag att ”Utan tro på politiken är demokratin dömd”. Det var Daniel Swedin som skrev detta. Jag höll med om det mesta som han skrev – för en gång skull. Han skrev om Järvaveckan och om utanförskap. Han ville naturligtvis vinkla det ur perspektivet att de som bor i ”utanförskapsområdena” är de mest missgynnade. Men …

”Skolorna, bostäderna, det sociala skyddsnätet, förskolorna, kollektivtrafiken, cykel- och gångbanor, vägar till jobb och praktik, trygghet, tilltro till rättsväsendet. Allt sådant styrs av politiken, och för människor utan resurser och tillgång till gräddfiler är politiken det enda trovärdiga verktyget för att åstadkomma förändring.”

Ja, han har rätt … men fel. Allt som styrs av politikerna påverkar oss alla! Vi behöver bostäder, skolor, vägar, trygghet, vård osv allihop. Det satsas faktiskt mer pengar på utanförskapsområdena än det gör på småbyar ute på landsbygden. I utanförskapsområdena finns kollektivtrafik – subventionerad sådan. Men på landsbygden är det betydligt sämre.

Finansminister Magdalena Andersson hånar Bensinupproret. Bensinupproret 2.0, som samlat 670.000 personer på Facebook, kan vara fejk. Det antydde finansminister Magdalena Andersson (S) i riksdagen under den gångna veckan:

– Lyssna inte bara på Bensinupproret. De samlar många konton på Facebook, fortsatte hon med betoning på ”konton”. Sen får man se hur många människor som står bakom de kontona. Men de samlar inte så många i sina demonstrationståg.

– Titta på de tusentals och åter tusentals och tusentals ungdomar som demonstrerar, som fyllde Kungsträdgården i Stockholm, som demonstrerar över hela Europa, över världen – för att du och jag och andra politiker ska ta vårt ansvar gentemot våra framtida generationer. Jag vill göra det, påpekade finansministern.

Hon bryr sig alltså mer om skolkande skolungdomar som demonstrerar än om vuxna som bor på landsbygden och inte kan använda sig av kollektivtrafiken. Hon vill inte sänka bensinpriset men nämner ingenting om att ALL kollektivtrafik är subventionerad.

”Förra året kostade varje biljett som såldes på Stångdals- och Tjustbanorna skattebetalarna 301 kronor. Totalt var skattesubventioneringen av de båda järnvägsbanorna omkring 150 miljoner kronor.”

”Under 2018 kostade trafiken i såväl Kalmar som Östergötland totalt 181,3 miljoner kronor. Region Östergötland betalade 24 miljoner och statsbidragen var på 20 miljoner.

De 497 000 resandena betalade 30,5 miljoner för sina biljetter.

Det reste 340 000 personer med Stångådalsbanan och 157 000 med Tjustbanan.

Av den totala kostnaden för järnvägstrafiken täcker biljettintäkterna inte mer än 17 procent.” läste jag.

Men … om detta nämner hon inget. Däremot pratar hon om ökade kostnader för 40-talisterna som börjar bli gamla och behöver vård. 40-talisterna bör befinna sig mellan 70-80 år. De har betalat skatt och blivit lovade en tryggad ålderdom. Den kategorin består av ca 964 000 människor. En del av dessa kommer att avlida de närmaste åren. De kommer aldrig att behöva den vård som finansministern talar om.

Men det finns andra grupper som har stort behöv av stöd. Kanske finansministern kan prata lite om dessa istället. Enligt SCB fick 768 740 personer försörjningsstöd 2017. Samtidigt hittade jag följande graf om subventionerade jobb i arbetsförmedlingens rapport.

Men finansministern väljer att tala om 40-talisterna som envisas med att bli gamla! Maken till fräckhet måste man leta efter. Hon föraktar ju oss som har jobbat i hela vårt liv – utan subventioner. När regeringen väljer att använda våra inbetalda skattemedel på annat – istället för att ge oss tillbaka det som vi har blivit lovade – då blir vi arga.

”Enligt en mätning för Forum för levande historia anser 59 procent av svenskarna att demokratin i Sverige försvagats under de senaste åren.

Det går inte att valtala bort de orättvisor som ligger till grund för ett lågt valdeltagande eller demokratimisstro. Det måste till något så grundläggande som bättre livsvillkor och politiker som känner till verkligheten som den ser ut för lågutbildade, arbetarklassen och utrikesfödda.

Om politiken inte upplevs göra skillnad i människors liv så överger människor den.” skriver Swedin.

Om politiken inte upplevs göra skillnad i människors liv så överger människor den. Ett sätt att överge de icke trovärdiga politikerna är stir, skämt, hån och spe. Jag har läst en mängd sådant om finansministern idag. Vissa saker borde kanske aldrig ha skrivits men annat nickade jag eller skrattade gott åt. Idag var det finansministern, igår statsministern, någon dag tidigare kulturministern eller justitieministern eller … Ingen i regeringen går fri! Det finns andra politiker som hånas på samma sätt. Varför? Politikerna befinner sig i en nedåtgående spiral och tappar tilltro mer och mer för varje dag som går.

När politikerna saknar trovärdighet så använder befolkningen humorn som kompensation. Vi skrattar oss genom eländet medans vi samlar mod inför upproret. Det mullrar i leden och snart står inte befolkningen ut med politiska dumheter längre!

Jeanders bild av finansministern

 

Är åldrandet en samhällsutmaning?

I Sverige bor cirka 2 miljoner ålderspensionärer dvs personer som är 65 år eller äldre. Av dessa år det cirka 230 000 personer över 65 år som idag har hemtjänst och ytterligare 82 000 har permanent särskilt boende. Men resten? På vilket sätt är vi en samhällsutmaning?

Idag läser jag en debattartikel skriven av ordförande för Stadsmissionen. Den bygger på en mängd klyschor om samhällsutmaningar med en åldrad befolkning. Den rimmar illa med de förslag som finns att man ska jobba tills man är 75! Men artikeln handlar till stor del om ensamhet och behov av kollektiva aktiviteter för att hindra depressioner.

Ja, jag vet! Det fanns en tid då människor bara levde för jobbet. När det tog slut blev de sysslolösa och hade kanske svårt att aktivera sig själv. Det är ju allmänt känt att många hemmafruar fick psykiska problem när barnen flyttade hemifrån. Nu tar artikelförfattaren upp depression när livspartnern går bort. Men … många har ju redan upplevt skilsmässor tidigare i livet och startat om med ny partner!

Dagens pensionärer är mer flexibla, friskare, äter bättre mat, motionerar och sitter inte stilla och väntar på aktiviteter som ska ramla över dem. De flesta har intressen, aktiviteter och vänner. Många reser och upplever en mängd nya saker som de aldrig kunde göra innan de blev pensionärer. Framför allt har de stora kunskaper och erfarenheter som de kan dela med sig av. De behöver inte särskilt äldreboende eller hemtjänst. Jag har grannar som är i 90-års åldern som klara sig själv och lever ett aktivt liv.

Cirka 96 000 är över 90 år idag – dvs knappt 5 % av pensionärerna. På vilket sätt utmanar dessa personer samhället? Den gruppen lär inte bli så mycket större, så jag förstår inte utmaningen.Vi behöver någon som tar hand om oss när vi blir gamla! Det har varit ett av argumenten, under många år, för en ökad invandring! Men … behöver de tas hand om? En utmaning kan vara att betala ut rimliga pensioner till de som under hela sitt vuxna liv har avstått en bit av sin lön för att regeringen har lovat dem en tryggad ålderdom. Men pengarna har tydligen använts till annat istället!

Det känns nu som att politikerna har fått in barnen på förskolorna och föräldrarna på arbetsplatser. Nu återstår … pensionärerna … hur ska vi kunna hålla koll på dem? Pensionärer är inte en hjälplös inaktiv grupp som behöver styras av de yngre! Vi klarar själv av att organisera våra liv – även om vi får sämre rörelseförmåga så har vi fortfarande tankeförmåga!

Att insinuera att vi är en samhällsutmaning som behöver extra resurser är förnedrande! Det är ju samma resonemang som att det behövs fler fritidsgårdar i förorterna. Att åldras är ingen sjukdom eller brist på integration. Att åldras är ett naturligt tillstånd. Vi fortsätter att leva våra liv – trots att vi inte går till jobbet. Vi gör allt som vi inte hann med tidigare i livet. Allt som behövs är egentligen mer respekt för vårt kunnande och våra erfarenheter samt att våra inbetalda pensionspengar kommer tillbaka till oss istället för att användas på en mängd politiska projekt!