Varför går det inte att diskutera migration?

Varför klarar många människor inte av att diskutera migrationen med sakliga argument? Istället kommer orden rasist, främlingsfientlig, fascist och nazist. De orden eller andra skällsord tillför inte debatten något konstruktivt!

Jag har mött dessa ord, i kommentarsfälten, så gott som dagligen under den senaste tioårsperioden. Idag läste jag dem igen i ett kommentarsfält. Det gällde en artikel: ”Att migrera hit är ingen mänsklig rättighet” skriven av Kristina Winberg (SD), Europaparlamentariker. Artikeln handlar om  FN:s dokument ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration” (GCM) som ska undertecknas i Marocko, den 11 december i år. En sakligt skriven artikel. Men få tycks kunna argumentera sakligt!

Det är inte heller konstruktivt att ensidigt inrikta sig på mänskliga rättigheter som argument. Man måste ju också kunna diskutera ekonomiska faktorer – vem som ska betala och vilka är kostnaderna.

Dessutom måste vi ju ha något att erbjuda migranterna. De vill ju komma till vårt land för att få ett bättre liv. Men vad innebär ett bättre liv? Är det ett bättre liv att tvingas in i barnäktenskap, könsstympning, sharialagar eller annat hedersförtryck? Kan vi erbjuda dem ett alternativ? Är bidragsberoende och boende i utanförskapsområden ett bättre liv? Är det ett bättre liv att försörja sig på narkotikaförsäljning och genom gängkriminalitet? kan vi erbjuda dessa människor trygghet i vårt land?

Vi måste också kunna diskutera vilken effekt migrationen har på det svenska samhället och hur våra samlade resurser och skattemedel ska användas.

De naiva som inte vill diskutera dessa frågor väljer att plocka fram hela arsenalet av invektiv när frågorna blir många och jobbiga. Sådana saker ska ju inte diskuteras i deras godhetsknarkande värld. Hur ska vi kunna lösa världsproblem genom att tillgripa invektiv?

 

Annonser

Remitteringar, bistånd eller insamlingar?

Vad är bäst – gåvor till insamlingsorganisationer eller att människor själva skickar pengar till sina släktingar i andra länder? Faktum är att det som kallas remitteringar är betydligt större än det samlade biståndet.

Jag har försökt att sätta mig in i vad migrationsramverket (som ska undertecknas  i samband med en högnivåkonferens i Marrakech, Marocko den 10–11 december 2018. Formellt antas migrationsramverket i form av en resolution i FN:s generalförsamling i december 2018. )  innebär. Jag hittade några punkter på regeringens websida:

• Minska grundorsaker som ger upphov till irreguljär migration
• Förbättra säkra, ordnade och reguljära migrationsvägar
• Bekämpa människosmuggling och människohandel på ett gränsöverskridande sätt
• Förbättra samarbete om gränsbevakning
• Stärka och skydda migrerande barn och kvinnors åtnjutande av sina mänskliga rättigheter
• Stärka internationellt samarbete och globala partnerskap för säker, ordnad och reguljär migration

Vi har hört det så många gånger förr. Det känns mest som ord utan innehåll. Migrationsramverket är inte ett internationellt avtal och är inte rättsligt bindande. Den nation som bryter mot det får inga rättsliga påföljder. Ingen nation behöver ändra i sina egna lagar, följa ramverket eller betala någonting till detta. Allt är fritt och frivilligt. Varför skriver man då ett sådant ramverk? Kanske har det med ekonomi att göra trots allt – ett dolt bistånd?

”7.Vilka positiva effekter kan reguljär migration medföra?
Säker, ordnad och reguljär migration utgör en stor potential för ekonomisk och social utveckling, för den enskilda migranten och dennes familj samt för ursprungs- och destinationslandet. Det råder brist på arbetskraft inom flera sektorer på svensk arbetsmarknad. Arbetskraftsinvandring bidrar till att möta denna efterfrågan. De internationella kontaktnät som migration skapar kan även främja ökade investeringar, ökad handel och utveckling i både ursprungs- och mottagarlandet. Vidare kan migranters remitteringar bidra till viktiga inkomster för familjer i fattiga länder samt till investeringar i hälsa, utbildning och boende. Remitteringar från migranter till deras ursprungsländer uppgick till ca 600 miljarder dollar år 2017. Av det beloppet gick ca 450 miljarder dollar till utvecklingsländer, vilket är tre gånger så mycket som det totala officiella utvecklingsbiståndet.”

Remitteringar som är tre gånger större än det totala officiella utvecklingsbiståndet? För några år sedan var det knappast någon som hört talas om begreppet remitteringar dvs pengar som människor som flytt eller flyttat till Sverige, skickar hem sina anhöriga. Iallafall inte att de var tre gånger större än det totala officiella utvecklingsbiståndet!

Är det så att migranterna ska ses och utnyttjas som en mellanhand. Om riksdagen beviljar ett tre gånger så stort bistånd skulle utsatta grupper i Sverige protestera. Nu tar man istället in människor som vi ska tycka synd om. Vi ska inte ifrågasätta att de får mat, kläder, bostad, sjuk- och tandvård samt försörjningsstöd. Det är ju synd om dem!

Remitteringar handlar ofta om några hundra kronor som regelbundet skickas hem till barn och andra släktingar i det gamla hemlandet. Tack vare de pengarna kan skolgång betalas och den som blir akut sjuk få den vård som krävs. I en värld där befolkningen blir allt mer rörlig, på flykt eller som migranter, kommer sannolikt remitteringarnas betydelse att öka.

Samtidigt kan remitteringarna vara en stor börda (även asylsökande skickar av det de har). Kanske får familjen avstå från fritidsaktiviteter eller busskort till barnen för att de ska kunna skicka ”hem” pengar till sina släktingar. Då kommer naturligtvis hjälporganisationerna att känna sig nyttiga när de skriker om ”fattiga barn” och de goda som säger socioekonomiska faktorer. Då ska vi skänka pengar till insamlingar för att hjälpa ytterligare.

Svenska folket blir lurade och utnyttjade å det grövsta. Vi ska jobba tills vi blir 75 för att få ut en dräglig pension – som egentligen bara är en uppskjuten lön. Men samtidigt ska delar av våra samlade medel helt legalt skickas till andra länder. Vem har gett våra politiker rätt till att handskas så med våra pengar?

 

Ett förlorat pass

Igår kunde jag läsa om mannen som hade förlorat sitt pass 78 gånger. Det känns konstigt att han kan få ett nytt pass varje gång. Men jag förstår mycket bättre när jag läser en lista på vilka pass som är bäst att ha om man skall ut och resa. Då kommer de svenska passen på en tredjeplats, tillsammans med några andra länder, i världen, före tungviktare som Storbritannien, USA och Kina.

Ett japanskt pass ligger etta. Med detta kommer man in i 189 länder utan visum. Som tvåa kommer Tyskland och Singapore med tillgång till 188 länder. Sen kommer Sverige, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Spanien och Sydkorea på tredje plats. Med ett sådant pass i handen kommer man in i 187 länder.

Vilka pass är då sämst rankade? Afghanska och irakiska pass ligger på plats 100 och ger endast tillgång till 30 länder. Somaliska och syriska pass hamnar på plats 99 på listan och ger fri inresa i 32 länder. Allt detta läser jag i Henleypassportindex.

Jag kom att tänka på en artikel som jag skrev om pass för några år sedan:

”Under de senaste fem åren har totalt drygt 300.000 svenska pass försvunnit. Bara under fjolåret anmäldes över 60.000 svenska pass som försvunna. Vart tar de vägen och vem använder dem?

”Antalet svenska pass som anmälts försvunna har under de senaste åren ökat kraftigt. Enligt Frontex, EU:s gemensamma gränspolisorganisation, hamnar Sverige på andra plats på listan över de länder som har mest utbrett passfusk.

– Vi har ju runtom i världen ganska många rapporter om att folk stoppas med just svenska pass. Våra svenska pass är attraktiva, säger kommissarie Lars Bjöhle.”

”Polisen misstänker att en del av de här passen har hamnat i kriminella händer. Endast tyskar har visumfrihet till fler länder än svenskar och det här gör de svenska passen attraktiva. Med ett svenskt pass kan man ta sig in i de allra flesta länder.” enl SVT

Jag blev själv bestulen på mitt pass för några år sedan. Hoppas verkligen att mitt pass inte har använts i något kriminellt syfte! Jag är ju själv genomärlig och skulle aldrig vare sig vilja eller våga använda någon falsk legitimation. Det finns helt enkelt inte i min tankevärld. Men jag skrev en blogg  den 25 januari 2016 om hur lättvindigt människor tar på legitimationer i andra länder:

”Redan som nyfödda registreras vi och får ett personnummer. Det numret följer oss genom livet.  Det finns på alla våra ID-handlingar. Dessa handlingar måste vi ha! Vi måste kunna legitimera oss för att hämta paket, uträtta ärende på banken, köra bil osv. Men så är det inte i hela världen!

”Två av chaufförerna hade jobbat hos Ex-son. Under samma period. Han granskade intygen. Ja, och med samma intyg. Vid ytterligare granskning hade ytterligare en chaufför exakt samma intyg som killen som jobbat för FN. Inte ens födelsedatumen var ändrade.

– Hanif, kolla här! Va? Det cirkulerar tydligen en massa betyg och intyg som de bara kopierar, va? Så otroligt fräckt!

Hanif, som kommit att bli Jannes guide i vardags-Dhaka, skrattade gott.

– Boss, no problem. Detta är Bangladesh, de kan förmodligen köra din bil i alla fall. Det är ändå bara en chaufför av tio som verkligen har ett körkort, resten köper körkorten uppe på marknaden.”

Ovanstående var ett litet utdrag ur ”Innan floden tar oss” av Helena Thorfinn. Hon bodde och jobbade 3 år i Dhaka och beskriver biståndsarbetet och livet i Bangladesh.

Jag är övertygad om att intyg, betyg och ID-handlingar köps på samma sätt i många länder runt om i världen. Därför tycker säkert flyktingar att papper och riktiga papper, som inte är kopierade, är onödiga! De köper sina papper enbart för att tillfredsställa svenska myndigheter. De kan helt enkelt inte förstå varför vi inte godkänner deras papper och uppdiktade historier. De kan inte heller förstå varför några papper ska vara så viktiga.

Förstår våra beslutsfattare detta? Kollas äktheten på uppvisade papper. Kan vi godta internationella körkort? Kollas körförmåga och kunskaper då det gäller körkort? Hur valideras betyg? Frågorna är många. Tänker politikerna på dessa petitesser?”

Att köpa eller låna ett pass, intyg, betyg eller annan ID-handling är kanske naturligt för andra? Är det något fel på mig som är genomärlig och inte ens vill knycka en bit godis? Alltför många människor fuskar sig genom livet. De fuskar med prov och sitt CV. De använder sig av andras examensarbete utan att uppge källan. De lurar sig fram i livet och drar fördelar av andras framgång.

Men varför måste Sverige glänsa? Varför måste vi ha större visumfrihet än andra? Varför ska våra pass vara mer attraktiva än andras?

Den svenska modellen tycks bestå av att glänsa och vara bäst. Resultatet blir att problemen dras till oss likt flugor dras till mat. Sverige hade mått bättre om politikerna inte var så naiva!”

 

Jag förstår att våra svenska pass är attraktiva! Med ett svenskt pass kan man röra sig obehindrat i drygt 6 ggr så många länder som t ex med ett pass från Afghanistan. Med andra ord kan det vara viktigt att få ett svenskt pass i sin hand. Det kan man få genom att göra sig av med sina ID-handlingar och begära ett svenskt pass eller genom att köpa ett pass av någon skrupelfri människa.

Det finns många skäl till att vilja komma till Sverige. Det är inte bara bidragen som lockar. Det är  även våra pass. Därmed har ju de svenska passen blivit hårdvaluta. Jag undrar hur mycket pengar han har tjänat – han som har sålt sitt pass 78 gånger och fått lika många pass av våra naiva svenska myndigheter?