Det var när 1960-talet gick mot sitt slut som samhällsdebatt huvudsakligen kom att kretsa kring frågor om ekonomi och välfärd. Samhällsdebatten blev radikalare och frågor om internationell solidaritet och demokrati tog allt större plats. I delar av arbetarrörelsen växte sig frågan om ekonomisk demokrati allt starkare. Makten över ekonomin skulle omfördelas. Löntagarna skulle genom fackföreningsrörelsen öka sitt ägande i företagen.
Frågan var långt ifrån ny. Redan under guldårens början hade en variant av ekonomisk demokrati, i form av planhushållningsfrågan, funnits med i Socialdemokraternas efterkrigsprogram. Förslaget hade dock dragits tillbaka redan under sent 1940-tal efter omfattande kritik från de borgerliga partierna. Nu hoppades förespråkarna att den radikala samtid som präglade decennieskiftet 1970 hade gjort tiden mogen för att pröva idéerna igen.
LOs utredning av frågan om kollektiv kapitalbildning presenterades under sensommaren 1975 och skulle komma att antas på kongressen 1976. Förslaget, som gått under namnet Meidnerfonderna efter utredaren Rudolf Meidner, var konstruerat så att en femtedel av vinsten i företag med över 50 anställda skulle föras över till särskilda löntagarfonder som skulle styras av fackföreningsrörelsen.
Dessa fonder skulle sedan successivt genom riktade nyemissioner från företagen öka sitt ägande så att de över tid skulle bli majoritetsägare i samtliga större svenska företag. Makten över ekonomin skulle på så sätt flyttas från företagen till löntagarna genom fackföreningsrörelsen.
När LO-kongressen ställde sig bakom utredningsförslaget blev SAP taget på sängen. Inga ingående samtal mellan LO och Socialdemokraterna (SAP) hade förts.
De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott, var Olof Palmes kommentar. Han hade trott att Meidners förslag skulle uppfattas som ett debattinlägg.
Löntagarfonderna blev en fråga i valrörelsen. SAP tog fram ett eget förslag och motparten SAF ett annat. Efter SAPs valsegern 1982 infördes en modifierad form av löntagarfonder där företagen under åren 1984–90 betalade bland annat ”vinstskatt” och ”vinstdelningsskatt”.
Den största demonstrationen mot löntagarfonderna ägde rum den 4 oktober 1983. Manifestationen var ett initiativ från småländska företagare och arrangerades i samarbete mellan näringslivets organisationer. Även en namninsamling med 533 702 namn samlades in som en protest mot löntagarfonderna.
Polisen uppskattade deltagarantalet till 75 000. Andra källor pekar på närmare 100 000 deltagare. När den första delen av demonstrationståget hade nått i mål framför riksdagen hade de sista delarna av demonstrationståget knappt ens börjat gå. En stor andel av demonstranterna var inresta till Stockholm från hela landet genom en omfattande transportapparat som arrangerats av näringslivets organisationer. De hade kommit till Stockholm i 60 extra järnvägsvagnar, 200 bussar, ett antal charterplan och oräkneliga privatbilar.
Efter den borgerliga valsegern 1991 lades en proposition om att fonderna skulle avvecklas på så sätt att de inte skulle gå att återskapa. Pengarna som hade inbetalats hamnade till slut i sjätte AP-fonden.
Men tankarna på löntagarfonder poppar upp med jämna mellanrum. Nu i fredags var det Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena som väckte frågan. Han kallar dock löntagarfonderna för ekonomisk demokrati.
Den stora utmaningen med ekonomisk demokrati är att den kan vara svår att visualisera. Hur går det egentligen till? Ska värdet av ditt arbete endast ge dig rätt till lön? Eller är det rimligt att det också ger dig rätt till annan form av avkastning, precis som den som satsar pengar i företaget ges rätt till makt? I vissa, inte minst kunskapsintensiva, branscher är det logiskt med partnerskap och optioner som belöning för nedlagt arbete. Som regel på arbetsmarknaden uppfattas dock samma synsätt paradoxalt fortfarande som närmast revolutionärt.
Jag kallar nog detta tänkande för avundsjuka! Om de anställda ska ha ha del av företagets vinst så bör de väl i rimlighetens namn samtidigt binda upp sig till att ta del av företagets eventuella förlust. Men så långt tror jag inte att han tänker.
Att vara anställd innebär att man har skrivit på ett anställningskontrakt där det klart definieras vad man ska göra och vilken lön man ska ha. Det är ett affärskontrakt som båda parter har kommit överens om. Då ska ju inte den ena parten plötsligt gripas av ha-begär och begära något annat. Företagsägaren driver naturligtvis företaget, tar ansvar för produktion, försäljning och för de anställda i bra och i dåliga tider. Vinsterna används oftast till att utveckla företaget och att skapa en goodwill. Detta måste ju naturligtvis företagaren ha kompensation för. Löntagaren får ju sin lön!
Nu är det valår. Då gäller det ju att flirta med ”arbetarna”. Socialisterna vill naturligt komma med enkla lösningar som tilltalar löntagare. För mig är ekonomisk demokrati sak samma som äganderätt! Ägaren bestämmer över sina tillgångar. Ingen annan ska lägga sig i om jag gör någon vinst på mina tillgångar. Detta måste ju gälla även för företagare. Jag unnar dem att göra vinster och att använda vinsterna på det sätt som de själv vill.
Nej! Jag hoppas att det inte våras för löntagarfonderna!

Senaste kommentarer