Att befinna sig på rätt sida av myntet

Ett mynt har två sidor. Det spelar egentligen ingen roll vilken sida som kommer upp när vi ska betala – det har fortfarande samma värde. Så borde det vara även med åsikter. Det finns mänskliga åsikter – även om de är olika – och alla borde ha samma värde så länge som de inte gör varandra illa. Att inte vilja förstå varandras åsikter och ta till sig fakta och förnuftsskäl är en stor brist.

Egentligen hade jag tänkt skriva ovanstående om en ledare som jag läste. Men så hamnade jag av en slump på en FB-sida tillhörande vår nya migrationsminister Heléne Fritzon. Jag blev förfärad över kommentarer och känslosås som hade skrivits där efter hennes inlägg om att Migrationsverket hade gjort rätt i sin bedömning av ”afghanpojkarna”.

De första kommentarerna handlar om SD, brunpopulister, brunskjortor och högerpopulister. Sen följer i rask takt jämförelser med baltutlämningen, tvångssteriliseringar och Rasbiologiska institutet. Så kommer standardfraserna idioti, inkompetens och rättsosäkerhet.

När jag kom så långt hade jag bara hittat en kommentar som försökte sig på lite fakta i ärendet ”norska UDI anser att 32 av 34 regioner i Afghanistan är säkra”. Men … känslosåsen fortsatte. 9000 #vistårinteut anser att de inte kan ha fel. Men 9000 av en svensk befolkning på 10 miljoner medborgare är ju inte så många! Men de skriker högt! De flesta av dem är anställda inom och lever på ”flyktingindustrin”!

Jag vill egentligen inte ta ställning men …

”Under 2015 ansökte över 23 000 ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan asyl i Sverige. Under 2016 var antalet betydligt lägre och Migrationsverket registrerade knappt 700 asylansökningar från ensamkommande från Afghanistan.

Av de asylbeslut för ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan som fattades under 2016, där skyddsbehovet prövades, beviljades över 2 100 skydd och drygt 600 fick avslag.”

Det är alltså en liten grupp som Migrationsverket inte vill ge uppehållstillstånd! Varför? De anses väl inte ha skyddsskäl! Kanske råder det osäkerhet i om de är afghaner eller ej.

”Säkerhetsläget
Migrationsverket bedömer att situationen i Afghanistan är allvarlig och att läget i landet har försämrats det senaste året. Som konstaterades i det senaste rättsliga ställningstagandet från december 2016 råder det andra svåra motsättningar enligt utlänningslagens definition i de tre provinser som är minst drabbade av våld: Panjshir, Bamyan och Daikundi. I övriga 31 provinser råder det inre väpnad konflikt, där våldet i provinsen Helmand är så omfattande att alla som återvänder riskerar att drabbas av våldet. Samtidigt finns det fortsatt stora skillnader mellan olika delar av landet och mellan olika provinser, och en individuell bedömning måste göras i varje enskilt ärende. Situationen är trots en gradvis försämring inte sådan att alla som kommer från Afghanistan, i likhet med exempelvis situationen i Syrien, enligt lagstiftningen per automatik kan få skydd i Sverige.” enl Migrationsverket.

I 31 provinser av 34 råder alltså ingen väpnad konflikt! De 600 som inte har fått uppehållstillstånd i år har kanske sökt asyl mer än en gång och håller sig gömda för myndigheterna här i Sverige. Vi har en befolkningstäthet på 22,4 invånare per kvadratkilometer. Här lyckas de gömma sig! Men i Afghanistan är motsvarande siffra 49,9 invånare per kvadratkilometer. Det borde vara lättare att gömma sig i ett större folkhav! Nej, jag tror inte att de sänds tillbaka till döden!

Ingen av de som författat kommentarerna tar upp den allra viktigaste aspekten – nämligen Sveriges ekonomi. Vem ska betala för alla ”afghanpojkarna”? Hur mycket går det att beskatta svenska folket? Vilka konsekvenser får det med en s k amnesti? Spär vi på med ytterligare bidragstagande, arbetslöshet och utanförskap?

Var det en symbolisk handling att flytta manifestationen från Mynttorget till Medborgarplatsen? Ville man vända på myntet och se vad som fanns på baksidan? Vilken är den rätta sidan av myntet? Den med känsloargument eller den med sakargument?

 

Annonser

Vill de att vi ska vara bildade?

Filosofiska och inte färdigtänkta tankar dyker upp i mitt huvud idag. De är påverkade av andra bloggares försök till filosofiska tankar. Ibland är det svårt att se sammanhangen. Utbildning och bildning är två centrala begrepp i de tankar som far runt i min hjärna just nu. Jag vet att jag många gånger har försökt att skriva om detta men jag tror inte att jag har lyckats att framföra hela mitt budskap. Jag lyckas kanske inte idag heller? Men för drygt 1½ år sedan skrev jag följande:

”Många människor sätter ett likhetstecken mellan bildning och utbildning. Men så är det naturligtvis inte. Jag har stött på människor med väldigt hög utbildning som som inte verkar ha den minsta gnutta bildning. Men jag har också stött på människor med låg utbildning som har hög bildningsgrad. däremellan kommer naturligtvis alla som har varierande grad av både bildning och utbildning.

Jag minns A-lagaren på parksoffan för många år sedan. Han var ren och proper. Vi pratade med varandra ganska länge och han verkade ha funderat på det mesta här i livet. När jag reste mig så sa han: ”Du ska vara rädd om dig! Du ska inte prata med sådana som mig!” ”Varför?” undrade jag. ”Du ska tänka på ditt rykte, för du är en bra människa!” Jag minns att jag hasplade ur mig något om att jag pratar med vem jag vill. Jag upplevde den mannen som bildad och att han visste att han själv inte var så välsedd och verkligen menade det han sa om att mitt rykte kunde bli nersolkat om jag pratade med honom. Jag fortsatte att prata med denne man lite då och då. Han verkade glad åt det men avslutade alltid med: ”Var rädd om dig!”

Jag tänker också på kvinnan med hög akademisk utbildning  som använder ett språk som skulle passa i drängstugan. Som drar ”fel” slutsatser om det mesta. Hon är bitter och elak och gör sig ovän med de flesta. Ljuger och hittar på – allt för att kränka sina medmänniskor. Ändå påstår hon att hon folkbildar.

Men vad är då bildning? Det har ju ingenting med utbildning att göra! ”Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt.” skrev Ellen Key (1849-1926).Men jag skulle nog vilja påstå att bildning är förmågan att analysera, lära, dra egna slutsatser och använda sig av dessa slutsatser. Många människor går genom livet utan att analysera och dra slutsatser. De ställer aldrig frågan: ”Varför?” De bar accepterar allt som de läser, hör eller ser på TV. De gör det enkelt för sig genom att aldrig ifrågasätta. Ock de blir aldrig bildade!”

En sak är säker: Utbildning och bildning är två olika saker! Politiker talar alltid om vikten av utbildning. Alla ska utbilda sig – men till vad? Vilka kunskaper ska vi ha? Det fanns ju en tid då det var viktigast att kunna Martin Luthers  Den lilla katekesen som användes flitigt som lärobok. Kyrkan ville ha makt över befolkningen.

Även jag är uppfostrad med att följa de 10 budorden. De är fortfarande en bra moralkompass även för mig som är ateist.Jag gillar också Jesu liknelser. De är just liknelser som gör det lättare att förstå hur vi ska förhålla oss till varandra.

När alla barn fick gå i folkskolan och lära sig att läsa så var fortfarande den kristna läran viktig. Men barnen fick också lära sig att skriva och räkna samt djurhållning och hygien. Med den obligatoriska skolan blev läs- och skrivkunnighet en tillgång för alla och detta gav människorna ett rikare liv och större chanser att hävda sina medborgerliga rättigheter. Men …  Utbildning är inte bara kvalificering utan också ett slags manipulering där en elit i samhället lär människor i
lägre samhällsskikt att handla och tänka på ett bestämt sätt. Skolan blev alltså en maktapparat för social och politisk kontroll. Folkskolans allmänt uppfostrande uppgift stod i centrum för debatten.
Folkskolan skulle gå i spetsen för allmän moral, tukt, sedlighet och fosterlandskärlek.

Med kunskaper odlas också självständigt tänkande. Detta hade kanske inte makthavarna förutsätt!   Ett helt nytt skolsystem blev sålunda nödvändigt. Ett nytt ämne skapades för
demokratifostran – samhällskunskap. En ny skolform skapades – grundskolan. Kyrkan skildes från staten. Staten skulle vara ensamma om makten och kunna utbilda de unga till lydiga redskap i politikers händer.

Tyvärr motsvarade inte svenska folket politikernas önskan! Vi envisades med att använda vår hjärna till att tänka och analysera. Vi hade en annan syn på demokrati än vad politikerna hade. Där befinner vi oss nu – bildade och utbildade. Vi är motsträviga och bestraffas av politikerna med höga skatter. Vi fortsätter att vara motsträviga och våra politiker väljer att ta in en ny befolkning som de kan uppfostra till lydiga demokratiska medborgare. Men … den nya befolkningen är inte vare sig lydig eller demokratisk. Politikerna har misslyckats ännu en gång.

Politiker förlorar makt över en bildad och tänkande befolkning – men även över en obildad befolkning! Vem kan de då ha makt över och vem kan de fortsätta att manipulera? Är lösningen ännu mer utbildning? Jag tror inte att de ser konsekvenserna av sin maktlystnad. Det är ju inte lätt att inse att en stor del av befolkningen är mer bildade och innehar större kunskaper än de själv!

Är du sjuk?

En kort sejour inom sjukvården 60/70-talet. Då litade jag på mina kollegor. Jag trodde faktiskt att läkarna och sjuksköterskorna var kunniga och gjorde sitt bästa. Jag tror och hoppas fortfarande på det! Det finns en mängd kunnig personal som gör sitt yttersta. Jag läser t ex om att skottskador blir allt vanligare. I samband med detta är det ganska vanligt att sjukvårdspersonalen hotas dvs att de inte får jobba i lugn och ro utan behöver polisbevakning.

”Hells Angels och Bandidos började skjuta varandra i både Malmö och Köpenhamn på 80- och 90-talen. Sedan M- och K-falangerna (två tungt kriminella släkter, reds anm.) började ge sig på varandra med vapen i början av 2000-talet har skottskador allt mer blivit en del av vardagen på många vårdavdelningar.”

”Marie berättar att på den tiden var varken de skottskadade eller deras så kallade entourage, det vill säga de personer som ingår i patientens kriminella nätverk, sällan hotfulla mot personalen.

– De senaste två tre åren har bilden ändrats totalt. Nu för tiden handlar det om unga grabbar som oftast är uppväxta i kriminella familjer och lever helt utanför samhället med sina egna regler. Den hierarkiska struktur som finns i de äldre gängen saknas oftast helt. Den som är vän med NN kan två veckor senare bli skjuten i huvudet av samma NN.”

Sjukvården idag ställs alltså inför helt andra problem än tidigare – iallafall på större orter! Detta tar stora resurser som skulle kunna användas på bättre sätt! I samband med regeringsombildningen sa Annika Strandhäll att:

”Hälso- och sjukvården kanske är grunden i det svenska välfärdssystemet. Vården är i många avseenden i internationell toppklass men den har också tydliga brister i form av tillgänglighet och jämlikhet.”

Jag kan hålla med i viss del. Sambon fick ju en ny höftled för 1½ år sedan och han är nöjd. Jag besöker sällan sjukvården men för det mesta har jag bemötts väl och fått hjälpen som jag har behövt. Men så hör jag människor berätta om sina upplevelser och jag känner nackhåren resa sig och undrar: ”Måste man vara frisk för att orka möta vården?”

Igår läste jag ”Litar du på din doktor?” skriven av Nattgöken. Då kom jag att tänka på en artikel som jag skrev 2010:

”Kommunikation …

… är A och O. Det är viktigt att den fungerar. Men ibland går något snett!Sonen har många exempel på hur landstingets information och kommunikation inte fungerar.

Han är en pigg och frisk 20-åring som inte belastat sjukvården tidigare. Det började med att han fick ta en massa sprutor inför Indienresan. Men det var inga bekymmer – bara kostsamt för en 20-åring som lever på studiebidrag och sparade pengar. Sedan reste han omkring 14 dar i Bangladesh och 1½ månad i Indien utan några som helst språkproblem. I Indien låg han 4 dar på sjukhus efter att ha fått en parasit i magen. Inga kommunikationsproblem!

Hemma, i lilla Landskrona, gick han till vårdcentralen eftersom parasiten inte ville ge sig av. Det var då som kommunikationsproblemen började!

En läkare tittade på honom och det togs prover. Sen hörde han inte mer från vårdcentralen. Fortfarande hade han kramper i magen och ett 20-tal diaréer per dag. Efter en veckas väntan gick han på nytt till vårdcentralen. Kom tillbaka i morgon för dina journaler ligger inte framme! Dagen efter får han reda på att han hade fått en tid bokad hos läkaren 2 dagar innan! Men eftersom han inte kom till tiden som han inte fått reda på så trodde de att han var frisk nu. Förresten, sa sköterskan, så visade proverna att han var frisk. Han har blivit uppmanad av mamma att vägra gå ifrån vårdcentralen utan medicin. Så han säger: Jag går inte …

Han får en ny läkartid till dagen efter. Då har han plötsligt kvar sin amöbadysenteri, enligt läkaren. Men … det var en utlänsk läkare och plötsligt blev det svårt med kommunikationen. Sonen förstod bara hälften av det han sa. Men han fick iallafall ett recept och medicinen fungerade under tiden som han tog den. Nu har han besvär igen och har blivit uppmanad av mamma att göra ett nytt läkarbesök.

Men … innan han har gjort det så … Idag fick han ett brev från Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Kuvertet innehöll ett provrör och ett returkuvert! Inga instruktioner eller meddelande! Förmodligen så vill de ha ett nytt avföringsprov. Men kunde de inte skriva det? Måste man vara tankeläsare? Han har ju inte haft några kontakter med MAS! Han har bara besökt vårdcentralen. Sa läkaren, som han inte förstod, något om nya prover?

Sonen är ung och pigg (trots att han tappat 10 kg pga parasiten) så han ringer på måndag och frågar.

Men, det känns som om man måste vara frisk, för att orka med sjukvården, när man är sjuk!”

Ja, så tänkte jag då och så tänker jag nu! Kommunikationen måste fungera! Efter några nya turer med vårdcentralen och några dunderkurer blev sonen frisk.

När min svärmor, då 93/94 år, skulle besöka ögonläkaren blev sonen tvungen att följa med. Läkaren talade bara engelska men det gjorde inte svärmor. Borde det inte vara krav att de som jobbar inom vården talar och förstår svenska? Hur ska annars läkare, övrig personal och patienter kunna förstå varandra? Hur är det med rutiner inom vården? Personalen kan väl knappast förvänta sig att patienterna vet något om deras rutiner?

Annika Strandhäll har nog rätt. ”Vården är i många avseenden i internationell toppklass men den har också tydliga brister i form av tillgänglighet och jämlikhet.” Vården fungerar bra ibland och uruselt ibland! Patienter måste våga stå på sig och våga ifrågasätta! Kommunikation kan överbygga de flesta problemen.