Kravlöshet leder till fördumning

Det är viktigt att utbilda sig för att kunna få ett jobb och för att kunna försörja sig. Det fick jag lära mig som barn. Det gällde att ta vara på skoltiden, göra det bästa av den och se till att få bra betyg utifrån de egna förutsättningarna. Med bra betyg och de rätta förkunskaperna kunde man sen vidareutbilda sig och så småningom få yrkeskompetens.

Men jag skakar på huvudet när jag läser att ingenting av detta tycks vara viktigt idag. Visserligen fokuserade statsministern på utbildning i sitt sommartal i Järva:

”Bara timmar innan Stefan Löfven äntrade scenen i Järva annonserade regeringen en miljardsatsning på för att öka jämställdheten inom skolan. Och en stor del av statsministerns tal ägnades just åt utbildning. Stefan Löfven riktade sig bland annat direkt till Järvainvånare – ”ta buss 540 till universitetet!” – och lovade fler platser på vuxenutbildningar och högskolor.
Han talade också om ett utbildningskrav för de som har invandrat till Sverige.
– Vi inför ett krav på att de som bedöms inte ha tillräcklig utbildning för att få ett jobb, de ska skaffa sig en sån utbildning. Annars dras ersättningen in. Vi gör det här för att vi bryr oss. Vi gör det här för att vi vet att utbildning ger människan frihet.”

Men en sak är att tala och en helt annan sak är att verkställa! Klyftorna ökar i samhället. Många med riktigt låg utbildning prioriterar inte studier. Idag läser jag att:

”Trots myndigheternas ansträngningar är det nästan inga nyanlända med kort utbildning som sitter i skolbänken efter två år i Sverige.

Nya siffror från Arbetsförmedlingen som gäller början av 2017 visar att bara mellan 3 och 4 procent av de nyanlända med kort utbildning går på vuxenutbildning efter två år med uppehållstillstånd. Det visar nya siffror från arbetsförmedlingen.”

Det känns skrämmande att 96-97 % av de lågutbildade nyanlända inte vill eller kan utbilda sig och tror att det går att ta sig fram i vårt högteknologiska samhälle ändå. De inser inte vikten av kunskaper, formell utbildning och bra betyg. De förstår inte varför man måste plugga och förkovra sig. Kan det bero på vårt generösa bidragssystem och/eller vår förmåga att låta nyanlända få förtur och att inte kräva lika mycket av dem?

Grundskolan och gymnasiet har under många år tappat i kvalitet. Vi har kunnat läsa om detta i PISA- undersökningar under en lång följd av år. Vi har kunnat läsa om att många studenter inte har godkända betyg i basämnena. Vi har läst att högskolelärarna klagar över att studenterna inte klarar självständiga studier och inte har de förkunskaper som krävs. Fusket har också blivit utbrett på högskolorna.

Vad gör då vår regering för att lösa detta? Idag läser jag en välformulerad ledare om detta:

”Regeringens omformulering av högskolelagen leder till sänkta krav.”

”Det räcker inte med breddad rekrytering till den högre utbildningen; studenter måste också få hjälp att delta i och slutföra sina studier. Sådan är tanken bakom regeringens promemoria Brett deltagande i högskoleutbildning som nu går ut på remiss.”

”Förslaget ”bedöms inte leda till ökade kostnader och medför inga andra ekonomiska konsekvenser”, skriver regeringen. Under förutsättning att högskolorna ska tänkas visa hur de uppfyller lagens nya bokstav, ska alltså lärare utan mer tid eller medel än i dag hjälpa studenter genom hela deras utbildningar – och detta samtidigt som förkunskaperna sjunker.”

Alltfler ska alltså få tillgång till högskolorna trots att de inte har de förkunskaper som krävs. Högskolorna ska inte få mer resurser för att klara av detta! Ska de trolla med knäna? Ska de sänka betygskraven? Att bedriva studier på högskolenivå var ingen dans på rosor på min tid. Det var plugga, plugga, plugga, föreläsningar, seminarier, samtal med lärare och handledare, självständigt arbete, tenta och omtenta. Det var viktigt att få sina högskolepoäng.

”Det mest näraliggande sättet att lösa denna uppgift är att sänka kraven och ge godkänt även där det inte är motiverat.

Problematiskt är också att regeringen utgår från en så diffus problembeskrivning som över huvud taget är möjligt. Det framgår till exempel inte om studenter från landsbygden i dag har större sannolikhet att hoppa av studierna än studenter från staden, eller om muslimer hoppar av oftare än kristna. Det enda konkreta problemet är att män hoppar av kvinnodominerade utbildningar oftare än vad kvinnor gör. Hur manliga studenter ska lockas fortsätta på exempelvis sjuksköterskeutbildningen ger regeringen inget svar på.”

Vad vill egentligen regeringen? Vill de fördumma större delen av befolkningen? Det går ju inte att sänka kraven på utbildning enbart för att sysselsätta människor – att sänka arbetslösheten! Ska det inte finnas några kvalitetskrav? Hur ska vårt samhälle kunna utvecklas med en utbredd fördumning – med denna medvetna reducering av kunskaper?

 

Vem utvecklar vårt land?

För några år sedan så hittade jag en insändare i tidningen. Den är lika aktuell idag. Åldersfixeringen är lika stor.

 

”Du växte upp i en helt annan primitiv värld.”

”Vi unga idag har växt upp med television, jetplan, rymdresor och rymdpromenader, internet, chips, Ipad, laptops, mobiltelefoner, snabba datorer … mycket mer.”

Ja, de unga idag har serverats maten med guldsked. De tror att allting bara finns. Därför kändes svaret till den unge mannen som klockrent!

”Du har alldeles rätt. Vi hade ingenting av detta när vi var unga … så vi uppfann det. Nu får jag fråga, din arroganta lilla skit – vad gör du för nästa generation?”

Jag ställer mig ofta frågan: Vad gör de unga för världen? De vill ju så gärna ha makt och bestämma … men vad åstadkommer de?

Naturligtvis finns det många unga som jobbar, kommer med bra idéer, förbättrar och lämnar ett arv till kommande generationer. De hörs inte och syns inte men lämnar positiva avtryck. Det är de som jag ställer mitt hopp till!

Sen finns det alltför många arroganta bortskämda unga som glider fram på en räkmacka. De åstadkommer ingenting för eftervärlden. En del av dem raserar allt som tidigare generationer har åstadkommit. Några av dem skapar kaos.

Jag önskar att de ska lyssna och dra erfarenhet av de äldres kunskaper och livserfarenheter. Dagens pensionärer är ju inte gamla i egentlig mening. Vi har ju bara kommit in i sista tredjedelen av livet! Varje dag läser jag bloggar som är skrivna av pensionärer. De skriver ner kloka tankar, funderingar och synpunkter kring livet, det som händer i världen och det som de läser i olika medier.

Min granne 85 år står i snickarboden större delen av sin tid – när han inte åker till marknader och säljer sina fågelholkar och väderkvarnar. När han snickrar så lyssnar han på radio. Han har många bra tankar om det som han hör och upplever.

Jag skulle kunna räkna upp mängder av äldre och kloka människor. Vi slutar inte att tänka bara för att vi har uppnått pensionsåldern eller för att vi rör oss lite långsammare! Den som räknar med att leva ytterligare 30-35 år vill inte bli undanknuffade och kastade på sophögen. Vi vill känna att vi behövs och har något att förmedla till de unga och till kommande generationer.

Kluriga människor har alltid sökt nya lösningar. De har inte förlitat sig på allt det som andra har åstadkommit. De vill tillföra något!

 

Årsrikedom

Ofta funderar jag kring livet. Denna gång väcktes mina funderingar med en FB-vän som för några dagar sedan skrev om sitt liv och undrade om han är på rätt väg. Ska han välja jakten på status, fin lägenhet, rikedom, dras med i ekorrhjulet, stressa eller nöja sig med att leva spartanskt men med frid i sinnet? Många gånger under mitt liv har jag funderat kring samma sak. Varför lever vi och vad gör vi med våra liv?

Som barn och tonåring längtar man efter att bli vuxen och själv kunna bestämma över sitt liv. Men sen dras man in i ekorrhjulet – partner, barn, jobb, bostad, vänner, förverkliga sig själv – och stressar iväg utan någon livskompass. Tills … en dag undrar man, som FB-vännen, vart är jag på väg? Var detta meningen med livet? Vilka möjligheter har jag att hoppa av mitt ekorrhjul?

Vissa saker kan jag ju bestämma över själv och göra något åt. Men jag måste ju hela tiden ta hänsyn till mina närstående. Sen finns det en mängd faktorer som jag inte kan påverka. Det handlar om våra samhällsstrukturer. En del av dessa strukturer är naturligtvis bra och är till för att underlätta livet för oss alla. Men alltför många begränsar mitt och många andras handlingsutrymme. Vi tas ifrån vårt eget ansvar och tankeförmåga.

Nu är barnen vuxna och som pensionär finns det inte många att ta hänsyn till. Min tid disponerar jag själv – har inget jobb eller arbetskamrater att ta hänsyn till. Jag kan hoppa av ekorrhjulet – delvis iallafall. Nu har jag tid, nu kan jag samla mina tankar och uttrycka dem offentligt. Så läste jag en intervju med Barbro Westerholm 84 år:

”Mycket jobb återstår för Barbro Westerholm, som med sina 84 år är den äldsta ledamoten i Sveriges Riksdag. Själv använder hon hellre ordet årsrik. – Det ringar in den kunskap och livserfarenhet som bara antalet levda år kan ge, berättar hon.”

”Hon ser att det finns en utbredd ålderism i samhället. Fördomar och föreställningar mot den äldre generationen.

– Testa att söka på synonymer för ”äldre” och ”gammal”. Du hittar ingenting där som talar för att det är en generation som är en tillgång i samhället. Snarare är det ord som utsliten och orkeslös som dyker upp.”

”Hon förundras över hur ett land som Sverige, som i så många fall utnyttjar resurser effektivt, så tydligt missat att utnyttja den resurs som de årsrika besitter. Och det är här hennes uppgift ligger framåt.

– Vi är ingen homogen grupp och vill inte samma sak bara för att vi har åldern gemensamt. Vi är individer som lägger år till livet på olika sätt. En grundläggande drivkraft för mig är att plocka bort hinder så att människor ska kunna leva som de själva vill oavsett ålder, betonar hon. ”

Jag blev glad när jag läste artikel. Jag är årsrik och har så många kunskaper och erfarenheter att förmedla åt de yngre generationerna. men hur får jag dem att lyssna och ta till sig? Bloggen är naturligtvis en del. Jag vet att jag har många yngre läsare. Men … det räcker inte!

Det finns alltför många unga politiker och mediemänniskor som är unga och tror att de kan och vet allt. De försöker förringa vår kunskap och vill bestämma över oss – leka föräldrar åt oss som själv är föräldrar och besitter kunskaperna om livet. De vill hellre att vi sitter och matar änderna i stadsparken än att vi tänker försöker att påverka våra samhällsstrukturer. Men vi har ju så mycket livserfarenhet! Vi har upplevt livspusslet med familj, jobb och fritid. Vi har försökt att förverkliga oss själv. Vi har diskuterat jämställdhet och feminism. Vi har haft våra livskriser. Vi behöver inte påtalas hur vi ska leva, äta eller bo. Vi behöver inte någon som tar hand om oss. Kanske jag en dag behöver en rollator eller hjälp med städningen – men den tiden den sorgen! Jag är vid full vigör – rensar i trädgården medan jag tänker, promenerar, tvättar, städar och gör en mängd trevliga saker. Jag gör en del av dessa saker lite långsammare än de unga. Men jag har ju mer egentid. Jag är inte splittrad med att rusa runt i jakten på livet. Jag har funnit mitt liv! Vet vad jag vill och kan!

Unga politikerbroilers – omegor – ska inte förakta oss årsrika!

Omegor  se https://ulsansblogg.wordpress.com/2016/07/16/nuvarande-politiska-omegor/ ‎