Det är nästan alltid ett tecken på oförstånd när man tror sig vara klokare än alla andra.

Ovanstående citat tillskrivs författaren Johann Peter Hebel, 1760 – 1826. Jag tycker att det stämmer så bra på en person som ofta skriver texter där han framhåller sig själv som en person som har skådat ljuset – medan alla övriga är okunniga idioter.

Sanna (mina) ord. 1. (aktivism)
Ja, det finns inte mycket annat som är sannare. Eller mer brådskande. Dock verkar det finnas oerhört mycket annat som är lättare att ta till sig. Varför nu det ska betyda något? Det är ju de som förstår och reagerar som ska leda utvecklingen. Demokrati som resignerar inför storskaliga dödshot eller inte förstår dem, eller vill förstå dem, är ju bara på låtsas.

Ja, ovanstående skrev personen om klimataktivism. Personen själv tillhör aktivisterna. Han anser att det är han som förstår och reagerar. Alltså är han en av dem som ska leda vår, Sveriges och världens utveckling. De som inte förstår hans argument och anser att han har fel, är odemokratiska! Demokrati betyder ju folkstyre. Det betyder absolut inte att självutnämnda experter ska ha ensamrätt på att styra utvecklingen. Tvärtom! Allas åsikter – även om de inte överensstämmer med mina – ska komma till tals. Via allmänna val bestämmer majoriteten. Att det som bildas politiska karteller som DÖ eller JÖKen är en helt annan sak som inte heller hör hemma i en demokrati.

Den som sätter sig över demokratin uppför sig som ett barn i trotsåldern: Stampar i golvet och skriker ”Jag kan, jag vill, jag ska!”

Sanna (mina) ord 2.

Det är så mycket man inte vet eller förstår. Men ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet.

Den kunskap som ryms inom varje fält är närmast oändlig. Bara den obildade förstår inte kunskapens värde. Bara den som har intressen som går på tvärs med vetenskapen förnekar den.

”Ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet.” Helt rätt! Samma sak gäller ”Den kunskap som ryms inom varje fält är närmast oändlig.” Sen kommer hans feltolkningar. Om mängden av kunskap är oändlig och varje människa bara vet eller förstår en del av vår komplexa verklighet – hur kan någon då veta om just de egna kunskaperna har någon större betydelse för hela världen? Hur kan någon veta vems vetenskap, vilka böcker, vilka ”experter”, vilka profeter, vilka medier, vilka grafer, vilka artiklar eller vilka politiker som är den mest relevanta? Hur kan någon veta om de som presenterar ”fakta” för oss har några egenintresse?

Den oförståndige är den som tror sig vara bättre på att inhämta kunskap än alla andra. Den oförståndige är odemokratisk. Den förståndige inhämtar kunskap från en mängd olika källor, sammanställer och gör en analys innan denne bestämmer sig för vad den ska tro på. Den förståndige ifrågasätter och omvärderar sina kunskaper hela tiden.

PORTRÄTT AV EN STATSMEDIEJOURNALIST

Den svenska journalistkårens partisympatier har varit föremål för en del diskussion den senaste tiden. Jag tog några minuter för att försöka beskriva hur den typiske journalisten, kanske i statsmedierna, ser ut. Så här blev det:

Den typiske journalisten i statsmedierna är inte en, utan två, en man och en kvinna, ett äkta par. De kommer från lägre medelklasshem i Stockholm (men tror gärna, med hänvisning till släkthistorien, att de är ”arbetarbarn”) och växte upp under 70-talet med drömmar om att ”förändra världen”. De möttes på journalisthögskolan på 80-talet och skrev examensuppsats tillsammans, kanske om reklamens hemska makt över sinnena. På 90-talet blev de ett par och efter några år i vikariesvängen på både SR och SVT fick de fasta jobb i mitten av årtiondet. De hade kanske några år som reportrar eller t.o.m. som utrikeskorrespondenter, men har nu arbetat sig upp till att bli välavlönade redaktörer eller halvchefer. De är egentligen lågutbildade, med högst tvååring journalisthögskola och några strödda akademiska betyg i bagaget, vilket gör att de har svårt för att beskriva världen med annat än halvtuggade schabloner och färdiga teser. De har obetydliga kunskaper i statskunskap, företagsekonomi eller nationalekonomi och saknar helt konsekvenstänkande.

Detta par tillhör numera kategorin osynliga makthavare i statsmediepalatset på Oxenstiernsgatan, där de sällan eller aldrig syns i rutan eller hörs i radio. De är dock trogna sina ideal (de röstar båda sedan många år på Vänsterpartiet) och deras främsta mål är fortfarande att använda sin mediemakt till att ”förändra världen”. Det är de som bestämmer vinklar och inriktning på rapporteringen, som skriver frågor till studiereportrarna och äger det berömda problemformuleringsprivilegiet.

Själva har de dock för länge sedan lämnat de magra vikarieåren bakom sig och är numera högavlönade, bor i en stor lägenhet på Söder, eller i en vacker trävilla värd 10-15 miljoner i någon trygg förort som Enskede, Täby eller Herrängen och tillbringar somrarna i en segelbåt i skärgården. De har två eller tre vackra barn, födda med planerad precision med precis två och ett halvt års mellanrum i början av seklet. Barnen går förstås i Globala Gymnasiet på Söder, en skola där det enbart serveras vegetariska luncher och där Vänsterpartiet och Miljöpartiet får ungefär 70 procent av rösterna i skolvalet.

De umgås nästan uteslutande med kolleger i statsmedierna och har mycket dimmiga begrepp om villkoren i utanförskapsområden och glesbygd. Statsmediesystemet och ”public service” försvarar de med näbbar och klor, inte bara för att det ger dem deras försörjning och status, men också därför att de är experter på att med subtila handlingar utnyttja systemet för att styra den politiska utvecklingen i den riktning de önskar. De är nu i 55-60-årsåldern och före den guldkantade pensioneringen med goda tjänstepensioner har de ett projekt kvar i livet: att med bistånd av kontaktnätet mygla in sina barn i Oxenstiernsgatans irrgångar.

De påminner mycket om medlemmar av den kommunistiska nomenklaturan i Östtyskland, Polen eller Tjeckoslovakien före 1989; de har gigantiska skygglappar för att filtrera bort den dystra verkligheten i landet, de är genomkorrumperade och mycket privilegierade, men absolut övertygade om det existerande systemets förträfflighet. Jag har mött många sådana korrupta individer under arbete i Centraleuropa under åren före murens fall.

Tyvärr tror jag inte att detta nomenklaturapar skulle falla om statsmediesystemet (mot förmodan) genomgick en mycket önskvärd totalrenovering och partiell privatisering. De är så insyltade att de skulle kunna utnyttja även en sådan reform till att flyta vidare och få maktpositioner i ett reformerat statsmediesystem. Det är som i Sovjetunionen, där de nya oligarkerna på 90-talet ofta kom direkt ur kommunistpartiets kadrer; Michail Chodorkovskij var t.ex. pamp i Komsomol innan han blev det nya Rysslands rikaste oligark.

Christian Palme

Sparka riksdagen, ta in kunnigt folk! Lördagsintervju 84 med entreprenör Arne Weinz.

Arne Weinz är entreprenör och har varit VD i flera stora bolag. I det här programmet berättar han om sitt arbete som företagare. Arne Weinz har också ett brinnande samhällsintresse och är orolig för utvecklingen i Sverige. EU går nu ut med stora stöd till södra Europa där även Sverige står som borgenär. Arne tror att Sverige därigenom blir så skuldsatt att vi aldrig kan lämna EU. Han har gett ut skönlitterära romaner som beskriver hur Sverige blir utsatt för ett islamistiskt angrepp med start år 2027. Och det är något vi talar mer om i slutet av programmet. Tillsammans med två kompanjoner startade Arne Nordens första call-center med namnet Datasvar år 1991. Verksamheten hamnade efter lite övervägande i Sveg i Härjedalen. Redan från Start anställdes 10 personer för att arbeta med PC-support åt privatpersoner. Så småningom fick de istället uppdrag som support åt Lotus och Microsoft vilket var mer lönsamt.