Men något mer händer inte.

Invandring och mörkläggning

På den tiden jag var universitetslärare använde jag mig emellanåt av en enkel modell för att visa att det finns olika nivåer av förståelse. Den första nivån är att man klarar att följa med i och begripa ett resonemang när det presenteras, men man förmår inte återge det. Detta har många föreläsare erfarenhet av. Det går att se på åhörarna att de hänger med, men när föreläsaren kommit till punkt, är det som att slå av en kontakt. Frågor visar att många av åhörarna inte alls har förstått på det sätt som föreläsaren trodde.

Nästa nivå av förståelse är när man klarar att återge resonemanget. Om vi tar en bilmotors konstruktion som exempel, kan man förklara hur den fungerar. Ännu en nivå upp förstår man bilmotorn så väl att man begriper den processuellt – vad händer om man ändrar på konstruktionen? Vad blir konsekvensen med överliggande kamaxlar, om man vidgar…

View original post 1 696 fler ord

Annonser

Vad är sund konkurrens?

Av en slump hamnade vi mitt i en tävling. Det var alla åldrar som tävlade. De allra minsta sprang runt kvarteret. De äldre kunde välja mellan att springa 2,5 km, 5 km eller 10 km. Vinnare utsågs och medaljer delades ut. De tävlade och konkurrerade. De flesta var glada och det var en folkfest.

Den yngsta åldersklassen som sprang var 6 år eller yngre. Mammor och pappor sprang bredvid och hejade på. De små benen pinnade på. Alla hade en nummerlapp på bröstet och fick en medalj och en banan vid målgång. Jag undrade lite om vem som hade roligast – barnen eller föräldrarna. En liten pojke föll i gråt för att han inte kom först i mål. Men annars så var de flesta glada. Barnen lärde sig att tävla och att konkurrera!

Små barn gillar utmaningar. De vill springa, gå balansgång, klättra, kasta boll, stå på ett ben, slå kullerbyttor, träna motoriken, knäppa knappar, knyta skosnören, rita och forma bokstäver. Jag kan – är viktigt. Men minst lika viktigt är beröm och bekräftelse. Småbarnsåren handlar om konkurrens och bekräftelse.

Men sen … när barnen börjar skolan … Då ska barnen vara jämlika. Alla ska vara lika duktiga … eller … lika dåliga. Ingen får vara bättre än någon annan. Konkurrens får inte förekomma och betyg saknas de första åren. Om barn saknar konkurrens och inte får tävla så tappar de motivationen!

Jag minns guldstjärnorna som fröken klistrade in i min bok när jag var duktig. Jag minns också den förargliga röda bocken när jag hade gjort fel. Jag vet att det fanns klasskompisar som sällan fick några guldstjärnor men desto fler röda bockar. Men när de fick sin guldstjärna så berömde resten av kompisarna. Vi visste alla att vi hade olika förmågor och några hade problem med att tillgodogöra sig vissa kunskaper. Jag var dålig i gymnastik – eller som det heter nu idrott – och kom aldrig över bocken och blev alltid sist vald till brännbollslaget. Men jag visste mina begränsningar och insåg att jag inte kunde konkurrera  med de som var duktiga i detta ämne.

Varför har dagens skola tagit bort konkurrensmomentet? Nu går ju alla elever vidare till gymnasiet och alla kan söka vidare till högskolan. Men har alla elever samma förutsättningar att klara gymnasiestudierna eller har skolan enbart blivit en förvaringsplats? På den tiden då eleverna fick konkurrera om sin gymnasieplats var det bara de bästa som läste vidare. de andra gick på en yrkesskola istället. Gymnasiet i sin tur levererade de bästa eleverna till högskolan. Alla hade inte kunskaper för att läsa vidare.

Nu när konkurrensen är borta så måste högskolorna sänka inträdeskraven. Det är inte de bästa som läser vidare. En del har fuskat sig till poäng i Högskoleprovet. De inser inte att detta prov finns för att kontrollera om man har tillräcklig kompetens för att klara av högskolestudier. Högskolan tappar i kvalité eftersom många som läser där inte är självgående. De behöver mängder med stöd för att klara studierna. Vad händer sen när dessa individer kommer ut i arbetslivet?

Varför är det tillåtet att konkurrera hela livet i idrottssammanhang – men inte inom skolans värld? Varför satsar idrottsvärlden på de som är bäst – medan skolan lägger alla resurser på dem som är sämst?

 

 

Vill de ha en välutbildad befolkning

För fem år sedan skrev jag en kortfattad historisk återblick. Idag plockar jag fram den och gör ett tillägg:

”En historisk tillbakablick:

Folkomröstningen om medlemskap i EU genomfördes 1994.

Året innan skrev Fredrik Reinfeldt boken om ”Det sovande folket”. Där uttrycker han klart och tydligt att han är för ett övergivande av den generella välfärdspolitiken i Sverige, för kraftiga skattesänkningar och för ett tillbakarullande av statens åtaganden även i fråga om till exempel utbildning.

George Orwell skriver 1948 en roman om framtiden ”1984”.  En framtid där staten (partiet) har total hjärnkontroll över sina medborgare. Några slagord från partiet: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Alva och Gunnar Myrdal ger ut boken ”Kris i befolkningsfrågan” 1934 och ”Stadsbarn” 1935. De talar om i sina böcker att nu ska föräldrar och staten dela på ansvaret för barnen. Nu ska barnen uppfostras på ett pedagogiskt sätt i förskolan. Alla barn ska stöpas i samma mall! Alla ska ha det lika bra (eller lika taskigt)! Alla ska bo likadant, gå i likadana skolor osv.

Nu med facit i handen ser vi att paret Myrdal lyckades och George Orwell hade rätt. Fredrik Reinfeldt hade ett sovande folk som var lydiga och snälla mot staten. Alla var stöpta enligt samma mall! Men han hade ju ett problem: Vi var FÖR välutbildade! Välutbildade människor ställer krav! Därför var det nödvändigt att rusta ner skolan. Han vill ju ha kvar ett sovande folk som han och EU kan styra hur de vill! EU vill ju också ha ett sovande folk!

Men det finns en del människor som vägrar att sova! De människorna är naturligtvis obekväma och de försöker makthavarna att trycka ner. Men istället är det fler och fler som vaknar och har idéer om hur ett land och hur EU ska styras. Våra makthavare har stora problem!”

Nu har det alltså gått 5 år sedan jag skrev detta. Vad har hänt under dessa 5 år? En ny regering med en grundskoleminister som skulle lösa skolans problem på 100 dar. Men skolan har bara blivit sämre. Disciplinproblemen är omfattande. Vakter, låsta dörrar, polis, våldsbrott, narkotikaproblem mm har blivit vanliga inslag. Gymnasieministern som har varit GD för skolverket är mer intresserad av värdegrunder, normkritik, genuskunskaper, jämlikhet och Socialdemokrati än att skolan är till för kunskapsinhämtning.

Regeringen vill INTE ha en välutbildad befolkning. En välutbildad befolkning är kritisk och kan bli systemkritisk. Den ställer krav och konfronterar politikerna för dåliga beslut och höga skatter. En sådan befolkning kan vända etablerade politiker ryggen. De kanske inte bryr sig om att politiker kallar dem för populister eller rasister. En kunnig befolkning går inte att skrämma eller manipulera. Därför har politikerna medvetet skapat kaos i skolan och kaos i samhället för att medborgarna ska vara beroende av ”den politiska välviljan”.

Politiker vill inte ha en kunnig befolkning! Det måste vi komma ihåg inför höstens val!