Det globala samhället där de få bestämmer.

Demokratin utbytt mot att de besuttna engagerar lobbyister som styr över våra liv.

Den här videon är skämtsam men tänker man efter fastnar skämten i halsen. Den lilla människan blir än mer negligerad i den globala världen.

Det är nästan alltid ett tecken på oförstånd när man tror sig vara klokare än alla andra.

Ovanstående citat tillskrivs författaren Johann Peter Hebel, 1760 – 1826. Jag tycker att det stämmer så bra på en person som ofta skriver texter där han framhåller sig själv som en person som har skådat ljuset – medan alla övriga är okunniga idioter.

Sanna (mina) ord. 1. (aktivism)
Ja, det finns inte mycket annat som är sannare. Eller mer brådskande. Dock verkar det finnas oerhört mycket annat som är lättare att ta till sig. Varför nu det ska betyda något? Det är ju de som förstår och reagerar som ska leda utvecklingen. Demokrati som resignerar inför storskaliga dödshot eller inte förstår dem, eller vill förstå dem, är ju bara på låtsas.

Ja, ovanstående skrev personen om klimataktivism. Personen själv tillhör aktivisterna. Han anser att det är han som förstår och reagerar. Alltså är han en av dem som ska leda vår, Sveriges och världens utveckling. De som inte förstår hans argument och anser att han har fel, är odemokratiska! Demokrati betyder ju folkstyre. Det betyder absolut inte att självutnämnda experter ska ha ensamrätt på att styra utvecklingen. Tvärtom! Allas åsikter – även om de inte överensstämmer med mina – ska komma till tals. Via allmänna val bestämmer majoriteten. Att det som bildas politiska karteller som DÖ eller JÖKen är en helt annan sak som inte heller hör hemma i en demokrati.

Den som sätter sig över demokratin uppför sig som ett barn i trotsåldern: Stampar i golvet och skriker ”Jag kan, jag vill, jag ska!”

Sanna (mina) ord 2.

Det är så mycket man inte vet eller förstår. Men ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet.

Den kunskap som ryms inom varje fält är närmast oändlig. Bara den obildade förstår inte kunskapens värde. Bara den som har intressen som går på tvärs med vetenskapen förnekar den.

”Ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet.” Helt rätt! Samma sak gäller ”Den kunskap som ryms inom varje fält är närmast oändlig.” Sen kommer hans feltolkningar. Om mängden av kunskap är oändlig och varje människa bara vet eller förstår en del av vår komplexa verklighet – hur kan någon då veta om just de egna kunskaperna har någon större betydelse för hela världen? Hur kan någon veta vems vetenskap, vilka böcker, vilka ”experter”, vilka profeter, vilka medier, vilka grafer, vilka artiklar eller vilka politiker som är den mest relevanta? Hur kan någon veta om de som presenterar ”fakta” för oss har några egenintresse?

Den oförståndige är den som tror sig vara bättre på att inhämta kunskap än alla andra. Den oförståndige är odemokratisk. Den förståndige inhämtar kunskap från en mängd olika källor, sammanställer och gör en analys innan denne bestämmer sig för vad den ska tro på. Den förståndige ifrågasätter och omvärderar sina kunskaper hela tiden.

Det fanns en oändlig rymd av frihet

Det fanns en oändlig rymd av frihet. Jag såg den överallt när jag kom till Sverige. Öppenheten och de olåsta dörrarna var frukter av en förtroendekultur där man var övertygad om att svek var undantag. Jag blev förälskad i det öppna samhällets låga staket och i hur lätt det var att leva i en värld där ja var ja, nej var nej och en kvinna var en människa. Jag kom till Bullerbyn och jag älskade det!
Men samtidigt med mig kom andra som såg öppenheten som naivitet, landet som ett oskyddat byte redo att rövas och friheten som en synd. De såg Sverige som en tam gås redo att plockas.
Jag förstår om många svenskar har svårt att ta till sig att idag ligger Bullerbyn granne med Rinkebyn och som har svårt att skilja oss invandrare som älskar friheten i detta land från dem som ser det öppna samhället som en svaghet att utnyttja.
Många talar om en invasiv religion som kommer och tvingar på andra sina värderingar. De missar att den inhumana kulturen snarare hänger på en krok av kvinnoförtryck och könsapartheid. Vi har religionsfrihet i landet och människor har rätt att be till sin gud eller till ingen gud alls men ingen ska ha rätt att förtrycka andra, vare sig utifrån religion eller kön.
Efter mer än ett kvarts sekel i Sverige ser jag att inte alla förstår vilken situation många av oss invandrarkvinnor hade i våra hemländer och lever i här. Därför fortsätter jag att informera med förhoppningen att i alla fall någon ska få upp ögonen för könsförtrycket. Striden för våra rättigheter handlar inte om något så banalt som ett tygstycke. Striden går mycket djupare.
Men människor väljer ofta enkla sanningar som om våra egenskaper och förmågor satt i skinnet eller i könsorganen eller att idealisera våra liv så att ju brunare vi är, ju mer oskyldiga offer är vi. Men det är inte rasism att se med båda ögonen.
Er historia bär på en lång tradition av kvinnors kamp för mänskliga rättigheter. Och ni har nått långt. För ungefär ett hundra år sedan blev den kvinnors rätt.

Problemet för oss är att vi saknar just det ni vunnit. När vi kommer hit vill många av oss bli en del av Sverige medan andra gör motstånd mot det öppna samhället. Genom brödraskap och studieförbund infiltrerar de begåvade samhällsapparaten medan begåvningsreserven istället misshandlar kvinnor som rör sig opassande fritt i samhället (se tidigare inlägg). Metoderna är olika men målet det samma.

Vi frihetsälskande kvinnor har att välja mellan att vara osynliga, censurerade och tysta i lägenheterna eller att sjunga ut till priset av reaktioner från kvinnoförtryckarna. Bland dessa hittar vi män som hade status i hemländerna, just för att de var män. Här utmanas deras makt, här måste de dammsuga, ta hand om barnen och gå ut med soporna medan kvinnor som ”borde vara hemma” måste gå till SFI, lära sig språket och bli jämlika. Samtidigt finns det många män med utbildning som kan acceptera en kvinnlig jämlike medan detta är mycket svårt för andra.

Därför har vägen varit svår för mig. Motståndarna vet att de är i minoritet. Därför är terrorn sällan fysisk. Istället är den oftast psykisk och handlar om karaktärsmord – slutshame.
Kampen för mänskliga fri- och rättigheter behöver ingen publik på läktare och ingen tifo med banderoller, applåd- och tåremoljis. Den behöver oss alla på planen. Vi alla måste kämpa för mänskliga fri- och rättigheter genom att leva efter dem.
Tack för allt stöd.

Soheila Fors