Livsmedelsverket ska genomföra en analys för att se om införandet av skatt på sötade drycker – som 85 andra länder redan infört – skulle kunna fungera i Sverige, rapporterar Sveriges Radio.
Detta är inget nytt. Samma budskap upprepas med ca ett års mellanrum. Den politiska lobbyn ger sig inte. I mars 2019 skrev jag:
” Svenskarna äter allt mer socker, enligt Livsmedelsverket äter fyra av tio vuxna för mycket socker. Det är vetenskapligt bevisat att att sockerkonsumtionen gör så att att människor blir mer sjuka och dör fortare. Detta skapar onödigt lidande för alla inblandade, den enskilde och dennes familj, men även för arbetsgivare och samhället.
Även om sockerkonsumtionen ökar i takt med att människor tjänar mer så kan politiska verktyg påverka människor att leva ett sundare liv. Många lyfter fram vikten av mer information, men det är känt sedan länge att mycket socker är dåligt för hälsan. Då behövs i stället andra verktyg. Vi måste göra det lätt att göra rätt!
Sverige skulle likt Norge (och flera andra länder) kunna införa sockerskatt. En punktskatt på socker och läsk, liknande det vi i dag har på alkohol och tobak. En sockerskatt skulle med all sannolikhet minska konsumtionen i Sverige, människor konsumerar överlag mindre av en vara om den blir dyrare.”
Samma argumentation och samma statistik används nu som då eller som jag skrev i en annan artikel 2016!
”Med en årsförsäljning på drygt 60 000 ton skulle en sådan punktskatt kunna ge tiotals miljarder i intäkter till statskassan.
Adderar du dessutom en skatt på tillsatt socker i vanligt livsmedel, så skulle det kunna innebära uppåt 100 miljarder i intäkter, beroende på hur du konstruerar skattemodellen.”
Betalar vi inte tillräckligt mycket i skatt redan? Ska staten lägga sig i allting som vi gör? Det ska va gott att leva …
Men hur började det? Få födoämnen har en så märkvärdig och intressant historia som sockret. Under århundradenas lopp har ämnet betraktats som medicin, njutningsmedel, basvara – och hälsorisk. Socker presenterades tidigt av den grekiske läkaren Galenos (129–200 e Kr) som ”en sorts honung” som utvinns ur rör som växer i Indien. Under lång tid framåt kom socker – i likhet med honung – också att huvudsakligen betraktas som en medicin som ansågs lindra och bota en rad sjukdomar i både luftvägar och mage.
Romarna kände knappt till substansen, men inom det arabiska väldet blev varan uppskattad, både som lyx på kalifens bord och inom läkekonsten. Socker kan ju smältas och formas om, vilket gjorde det idealiskt för att förpacka känsliga örter och ämnen under ett skyddande hårt täcke – sockerpillret var fött.
Under medeltiden tillverkades nyttigt godis i klostrens apotek och bagerier. Marsipan, till exempel, gick under benämningen ”hjärtsocker”. Men att behandlas med sådant var ju förbehållet de allra rikaste, eftersom socker fortfarande var något mycket exklusivt. Första gången det nämns i Sverige är år 1327 vid begravningen av heliga Birgittas far, riksrådet Birger Petersson, en av landets rikaste personer som postumt bjöd på denna okända vara. Så småningom spred sig en viss skepsis i fråga om sockrets medicinska kvaliteter, men den övervägande åsikten inom läkarkåren långt in på 1800-talet var att ämnet i princip var nyttigt och stärkande.
Länge var apoteken en lika viktig inköpskälla för sötsaker som sockerbagarna. Där kunde man handla konfekt och sockerpastiller, choklad och lakrits. Tidens apotekare anammade i sanning sentensen: ”Lite socker i botten, så går medicinen ner!”
Sockerprodukternas urgamla status som medicin utnyttjades också av konfektfabrikanter. 1880 annonserade Grafströms konfektfabrik i Stockholm om en pastill som skulle hjälpa mot ”diaré, magsyra och elak andedrägt”.
Detta ledde till polisanmälan för kvacksalveri från Medicinalstyrelsen och fallet gick ända upp i Högsta domstolen. Denna friade från ansvar med motiveringen att apoteken och konfektindustrin i stor utsträckning använde sig av samma råvaror. Fritt fram, alltså, för att fortsätta lansera godis som nyttigt och välgörande.
Populär historia har beskrivit sockrets historia mer ingående.
Bruket av socker förändrade umgängesformerna. Till att börja med lades i rikare kretsar allt större vikt vid efterrätter och man serverade gärna både glass, insyltade frukter och konfekt.
Det sista var huvudnumret blev färggranna skapelser i olika former, upplagda på eleganta fat av förgyllt silver. Just formgivningen av sötsaker är ju något som skiljer dem från andra vardagsvaror och som har hållit i sig in i våra dagar. Vi stoppar i oss geléråttor, bilar, lakritspipor, dammsugare och kanelsnurror. Kafferepet med sju sorters kakor fick en framträdande roll och blev en allt vanligare umgängesform när sockret blev tillgängligt för alla till ett lågt pris.
Vid sekelskiftet 1900 var Sverige självförsörjande som sockernation. Odlingen av sockerbetor och tillverkningen av sockerprodukter subventionerades av staten genom lägre beskattning vilket ledde till ett enormt uppsving för sockerindustrin. Men socker betraktades fortfarande av de allra flesta som en exklusiv vara, en guldkant på tillvaron, och väldiga lager byggdes upp. För att rädda den svenska sockerindustrin måste denna seglivade inställning ändras.
1929 tillsattes en utredning i frågan. Denna kom fram till att läget var synnerligen allvarligt. Sockerindustrin var ju en stor arbetsgivare, inte minst för de talrika säsongsarbetare som plockade betor, och dess kris kom mycket olämpligt i en tid av lågkonjunktur och hotande arbetslöshet.
Utredningen rekommenderade ökade subventioner till industrin av både jordbrukspolitiska och näringsfysiologiska skäl. Man lyfte fram sockret som ett slags ”superlivsmedel”. Det var modernt och rationellt, lätt att ”förvara, transportera och fördela vid användningen”, det var välsmakande och, framförallt, hade ett mycket högt näringsvärde i jämförelse med andra livsmedel.
Dessa tankegångar omsattes i praktiken genom en massiv propagandainsats där sockerindustrin och statsmakterna hand i hand lyckades omkoda sockret från njutningsmedel till basvara.
Sockerbolaget AB lanserade sina produkter genom en intensiv marknadsföring som lånade legitimitet av vetenskapliga institutioner och statliga myndigheter. Näringsläror och kokböcker gavs ut i samarbete med kostexperter och skolkökslärarinnor och i recepten snålades inte med sockret. Och strategin lyckades. Under 1930-talet ökade svenskarnas sockerkonsumtion tills den nådde närmare 50 kilo per person och år.
Men nu började det märkas en reaktion mot det utbredda sockrandet. Mönstret går igen genom historien: när en vara blir tillgänglig för stora grupper i samhället uppstår oftast en reaktion i form av krav på restriktioner och förbud.
Vi ser det när det gäller såväl kaffe som tobak, och sockret var inget undantag. ”Död åt det vita sockret – liv åt de vita folken!” var titeln på en stridsskrift av frisksportarprofeten Are Waerland, publicerad 1938 och direkt riktad mot den ihållande sockerpropagandan.
Socker kan användas till mycket. I skolmatsalen fick vi vid 1950-60-talet på lördagarna smörgåsar doppade i socker. Socker används till konservering eller tillverkning av alkoholhaltiga drycker. Ofta används socker som smakförstärkare. Min morfar brukade koka sockervatten till stödmatning av sina bin under vintern. Jag har besökt sockermuseum och chokladmuseum som konsumerar stora mängder socker. Ett liv utan socker skulle bli ganska tråkigt!
Idag vill man omkoda detta livsmedel till lyxvara och lägga punktskatt på socker och produkter där sockret ingår! Naturligtvis ser de styrande att en sådan punktskatt kan bibringa staten mycket stora belopp! Lobbyn kommer att fortsätta med sina krav! Om sockret är nyttigt eller ej kan vi fortsätta att diskutera!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer