Massinvandring är skälet till mångkriminaliteten i Sverige – när ska politikerna våga erkänna det?

11 NOVEMBER, 2019 01:25

Efter ännu en blodig och våldsam helg i Sverige är det bara att konstatera: Ja, våldet eskalerar. Polis och myndigheter har tappat greppet om åtskilliga utsatta områden, oavsett vad de försöker hävda. Det är ett faktum att de kriminella skrattar åt det lama, konflikträdda “våldsmonopolet” som har lika mycket “våld” i sig som en bebis med en plastspade i handen. Det är ett faktum att laglöst klanvälde brer ut sig i Sverige, i enklaver där sharialagar nu gäller och där kvinnor, djur och sexuella och religiösa minoriteter lever farligt. Och jag ser politiska utspel på sociala medier där politiker bröstar upp sig och slår verbala nävar i osynliga bord. Men fortfarande erkänner ingen av dem att det är deras egna sjuka, kravlösa migrationspolitik som försatt oss i detta kaos – och att den måste ändras snabbt och radikalt för att förändring ska kunna vara möjlig.

Läs hela artikeln HÄR.

När ingen längre minns det gamla Sverige, hur blir det då?

Posted on 3 november, 2019 By Helena EdlundPosted in BloggTagged Afghanistan, demokrati, framtid, Helena Edlund, mångkultur, migration, Mona Sahlin, politik, terrorism, värderingar

”Det gamla Sverige kommer inte tillbaka” konstaterade Mona Sahlin i ett inslag som sändes i Sveriges Radio P1 den 17 maj 2001. Idag kan vi konstatera att Sahlin hade rätt, och att Sverige på mindre än två decennier har genomgått en förändring få kunde föreställa sig. Våren 2001 levde vi till stor del fortfarande i ”det gamla Sverige”. Då fanns inga tiggare på våra gator, gruppvåldtäkter var ett okänt begrepp och om någon hade detonerat en bomb i en trappuppgång hade löpsedlarna bestått av krigsrubriker i veckor.

Idag lever vi i ett annat samhälle, i en annan värld. Samtal människor emellan handlar om detta nya – om hur det är, hur man bör förhålla sig till det och vad man kan förvänta sig. Man hjälper varandra att försöka dechiffrera de massmediala koderna och förutspå tendenser, samtidigt som samtalen ofta utgör någon form av terapi i lekmanna-form. Har andra samma verklighetsbild som man själv? Ska man flytta? I så fall vart? Inom eller utom landet? Vilka skolor ska man söka till barnen (här måste både möjligheten till kunskapsförmedling och risken för övergrepp vägas in)? Hur löser man familjens säkerhet? Hur får man tillgång till adekvat sjukvård? Hur kan man ordna de kontakter som behövs för att få en bostad? Hur tar man enklast vapenlicens och vilka lagliga försvarssprayer är tillräckligt bra? Att Sverige åter ska bli det trygga välfärdssamhälle det en gång var ter sig alltmer osannolikt för varje trapphussprängning.

Läs hela artikeln HÄR.

Att ställa krav på individen

Under hela mitt liv har jag haft krav på mig – från föräldrar, skola, arbetsgivare och myndigheter. Jag har följt lagar och förordningar och betalat in skatt. Jag har alltid jobbat och aldrig legat samhället till last och sällan varit sjuk. Jag har fött 4 barn som också har skött sig lika väl som jag har gjort. Nu som pensionär fortsätter jag att sköta mig. Så läser jag:

Nu gäller det att ställa krav på individen!  

Ja, det måste ställas krav på varje infödd, svensk individ att ta sitt ansvar för att välkomna nya samhällsmedlemmar och erbjuda dem förutsättningar för att komma till ro och fortsätta bidra – var och en på sitt sätt – till vårt gemensamma Sverige, vårt växande hem.  

Jag känner adrenalinet komma! Ansvar? Jag har alltid tagit ansvar och jag är övertygad om att de flesta svenskar också har gjort det. Vi har ställt upp på de krav som samhället har ställt på oss. Med vilken rätt anklagar denna kvinna svenska folket för att inte ta ansvar?

Den som tar ansvar för sitt land tar också ansvar för landets ekonomi och resurser. De ser till att välfärden i landet fungerar! Den oförskämdhet som debattören uttrycker gör mig fruktansvärt arg!

Men ursäkta en obekväm fråga: Vem ska ta hand om alla infödda svenska åldringar framöver? Och vem ska fortsätta betala in skatt? Vi har ju inte en statisk situation där det bara finns en bestämd mängd människor av en viss sort – eller en bestämd mängd gemensamma resurser.

Skyll inte på åldringar! Infödda åldringar tar faktiskt hand om varandra! De flesta behöver inte hemtjänst förrän de allra sista åren av sina liv. Få åldringar bor på institutioner. Nej, jag vill inte bli vårdad mina sista år av någon som inte ens kan tala mitt språk eller känner till min kultur!

Menar hon att de som inte ens är placerbara på arbetsmarknaden eftersom de saknar kvalifikationer – och lever på bidrag – ska betala in skatt för att försörja mig mina sista år? Jag har faktiskt betalat skatt under hela mitt vuxna liv och de pengarna vill jag ha valuta för! Jag vill ha det som jag blivit lovad.

Men … mina pengar används ju istället till att försörja dem som debattören tycker ska ha fritt tillträde till landet! Det går ju alltid bra att vara givmild med andras pengar!