Om anknytning och frågor om barn Christian Sörlie Ekström

Släpp in de unga – låt 16-åringarna få rösta???

I dag känner sig varannan ung inte inkluderad i samhället. De flesta unga upplever att de saknar inflytande över det politiska beslutsfattandet och färre än tre av tio tror att de har stora möjligheter att föra fram sina åsikter till de som bestämmer i kommunen.

Samtidigt är unga människor i dag mer engagerade i samhällsfrågor än någonsin, och målet för den svenska ungdomspolitiken, att alla ungdomar ska ”ha makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen”, speglar varken ungdomars syn eller verkligheten.

Ännu en gång läser jag en debattartikel om att unga inte känner sig inkluderade. Vad beror detta på? Kan det bero på att det svenska samhället förändrats? Barn och unga uppfostras av samhället i förskola, grundskola och gymnasium. Många fortsätter på högskolan. Jag läste en artikel för ca 5 år sedan:

Det är den så kallade etableringsåldern – när tre fjärdedelar av befolkningen fått arbete – som har ökat med åtta år sedan 1990. Då hade 75 procent av 20- och 21-åringarna ett jobb men i dag är det först vid 29 års ålder som den gränsen nåtts,

Jag vet inte riktigt men jag tror inte att de s k etableringsåldern har minskat under dessa 5 år – snarare ökat! Jag läser om ordet vuxen på Wikipedia:

Begreppet vuxen definieras ofta som att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I Sverige och de flesta andra västerländska samhällen är denna ålder i lagens mening uppnådd vid 18 års ålder, vilket också brukar kallas myndighetsålder. Vuxen kan också innebära att en person har nått full mognad. Den mentala, kroppsliga och sociala utvecklingen till vuxen kan pågå ända till 20–25-årsåldern.

Men om den mentala, kroppsliga och sociala utvecklingen till vuxen kan pågå ända till 20–25-årsåldern och etableringsåldern ligger kring 29 år, är man då mogen att rösta när man är 16 år? Rösträttsåldern har sänkts gradvis under åren – 1945 från 23 till 21 år, 1965 till 20 år, 1969 till 19 år, och 1975 till 18 år. Men när jag var 20 år så var jag vuxen, jobbade och försörjde mig själv! Jag var mer mogen än vad dagens unga är!

Vad vet en 16-åring om samhällsplanering, sjukvård, åldringsvård, handikappvård, elförsörjning, vattenförsörjning, migration, integration, bidragssystem, pensioner osv? Vet de som inte ens försörjer sig själv något om samhällets ekonomiska förutsättningar? Ingenting kan eller vet de om vuxenlivet!

Rörelser som Fridays for Future har engagerat unga i mer än 120 länder, och bara i Sverige samlar civilsamhällets ungdomsrörelser över 650 000 medlemmar. Men hur många av dem är 16 år? Min erfarenhet säger att de flesta är betydligt äldre!

Men … vad vet Fridays for Future om ovanstående samhällsfrågor? Är dessa personer villiga och kunniga att se helheten och komplexiteten? Jag tror inte att de har de rätta förutsättningarna för att kunna styra ett land. De är alltför naiva!

Ett land, en region och en kommun ska ledas av vuxna människor med livs- och arbetslivserfarenhet!

Vem ska ta hand om barnen?

Flera toppar inom Socialdemokraterna har gått samman i en riksdagsmotion där de nu förordar att göra förskolan obligatorisk för barn redan från två års ålder. Individens ”frigörelse” ska börja redan i förskoleåldern, anser S-ledamöterna.

Som gammal barnpedagog blir jag ledsen och arg över deras oförmåga att tänka på barnens behov. Små barn behöver inte frigörelse – de behöver närhet, omtanke och kärlek!

Det 2-3-åriga barnet är fortfarande beroende av vuxna. Föräldrarna och andra som står barnet nära är mycket viktiga för hur barnet mår, utvecklas och knyter an till sin omgivning. Barnet påverkas av vuxnas närhet, uppmuntran och förmåga att se vad barnet behöver. Då känner sig barnet tryggt. Barnet använder sina nära vuxna som en trygg bas att utforska världen ifrån. Det är de nära vuxna som lär barnen allt som de behöver kunna för att klara sig själv, kunna umgås med andra barn och andra vuxna.

Små barn behöver vuxna som har tid, tröstar, visar och förklarar. Hur ska förskolepersonal få den tiden i stora barngrupper och med feministiska läroplaner att följa? Jag har skrivit om ämnet många gånger. För 3 år sedan skrev jag:

Varför sätter man barn till världen? I dagens Sverige tycks ju barn mest vara en belastning. Småbarnsföräldrar vill helst fortsätta exakt samma liv som de hade innan de blev föräldrar.

De vill gå ut på café och dricka kaffe latte med vännerna istället för att ägna sin tid åt sitt spädbarn. Det är trevligare att gå på gym än att umgås med barnen. Mobiltelefonen, vännerna, jobbet och semesterresan är viktiga. Barnen får bara hänga med! Uppfostran får förskollärare och lärare stå för.

Riktigt små barn är inte mogna för förskolan! Först vid 3 års ålder har barnen nått den mognad att de klarar av separationen från vårdnadshavarna och umgänget med andra barn. Att lämna barn  i förskolan vid 1½ års ålder – som de flesta gör idag – är inte bra.

Nu får jag ytterligare en bekräftelse om detta:

” Förkylningar, influensa och kräksjuka. Många småbarnsföräldrar bävar för höstens vab-träsk.

Mellan ett och två års ålder slår vab-dagarna i taket.

Men går det att minska smittorna – och när lättar det egentligen?

För många föräldrar är det infektionstäta vinterhalvåret en påfrestning, med både oro för sjuka barn och vab-stress.

– Det hör till det normala att vara förkyld ofta, kanske omkring tio gånger per år för ett litet barn, säger Staffan Gullsby, medicinskt sakkunnig läkare på 1177 Vårdguiden.”

”Om varje infektion varar cirka fem dagar innebär det en total sjukdomsperiod på nästan två månader per år och barn.

Finns det dessutom syskon i familjen är det kanske inte så konstigt att vissa känner att de ibland är mer hemma än på jobbet under vab-säsongen.”

Naturligtvis blir små barn sjuka oftare. Deras immunförsvar är inte helt utvecklat förrän vid 4-5 års ålder. Alla som har haft småbarn vet att de stoppar allt i munnen och suger på. Har ett annat barn sugit på det innan så får barnet i sig nya bakterier och kan smittas. Barnen smittar varandra.

Det är inte alls konstigt att det blir mycket vabbande bland småbarnsföräldrar. Men hur är det med barnen? Tänker föräldrarna på dem? Eller är barnen enbart en statuspryl och en belastning.

Själv anser jag att småbarnsåldern är viktig för både barnet och föräldrarna. Den är så viktig att föräldrarna kan göra avkall på sin bekvämlighet, semesterresorna, kaffe latte-drickandet och ta ledigt från jobbet. De flesta människorna skulle nog kunna ordna så att barnet får vara kvar i sin hemmiljö tills det blir i alla fall 3 år – med lite god vilja! Men den politiska indoktrineringen är motsatt. Alla ska jobba och barnen ska vara i förskolan från 1½ år. Men tänker politikerna på barnen eller tänker de på att fostra goda socialistiska medborgare?

Varför är inte barn viktiga i vårt samhälle?  Barn är viktiga för mänsklighetens fortbestånd. Utan barn dör mänskligheten ut. Men vad blir det för barn och mänsklighet om ingen vill ta hand om sina avkommor?

Nu skriver 11 S-toppar i en motion att hålls förskolan är den bästa platsen för små barn och ställer den i motsats till ”destruktiva familjeförhållanden”.

”En utbyggnad av barnomsorgen handlar om mer än att bara ge alla barn samma möjligheter. Det handlar också om att ta ytterligare steg mot ett mer jämställt samhälle”, anser de elva riksdagsledamöterna från S. Bland dessa ingår Fredrik Lundh Sammeli och Hanna Westerén som båda sitter i partistyrelsen. ”Vägen till ett jämlikt samhälle börjar i sandlådan”, skriver de.

I dag har Sverige en allmän förskola från tre års ålder, det innebär att alla barn som fyllt tre erbjuds 15 timmars förskola per vecka. Socialdemokraterna driver sedan tidigare att allmän förskola ska gälla från två års ålder.

Skulle partiet som helhet anta motionärernas linje innebär det att man anser att ett erbjudande om förskola för tvååringar i stället bör bli en plikt. Då har vi uppnått en situation nära diktaturer. Staten äger barnen och fostrar dem till goda medborgare!

Barnen är en garant för framtiden – men vilken framtid? Politiker vill göra barnen till lydiga marionetter. Jag tycker synd om barnen om dessa verklighetsfrånvarande politiker får styra!