Alla som kan jobba ska jobba – eftersom regeringen har bestämt det.

Alla som kan jobba ska jobba – det är en rättvisefråga och en grundbult i ett jämställt land som Sverige. Därför behövs ett starkt samhälle som både ställer tydliga krav och erbjuder möjligheter till utbildning och arbete.

Dessa ord läser i en debattartikel från igår skriven av Anna Ekström, utbildningsminister (S) och Ardalan Shekarabi, socialförsäkringsminister (S). Jag har hört de orden så många gånger förr men … var finns mänskligheten bakom dessa ord?

”Alla som kan jobba ska jobba!”  låter ganska bra vid första fundering. Visst är det så att alla ska ta ansvar och hjälpas åt efter sin förmåga. Men … Varför är det så viktigt att småbarnsmammor ska jobba och det lilla barnet lämnas på förskolan? Jo, det höjer BNP när andra människor tar hand om våra barn. När vi själv gör det så kan inte staten stoltsera med höjd BNP! Samma sak när vi går ut och äter. Om vi lagar vår egen mat så snuvar vi staten på den höjda BNP:n och naturligtvis momspengar. När vi besöker sjukvården så höjs vårt BNP. Fler byråkrater höjer BNP. Fler enkla jobb höjer BNP.

Varför har det blivit viktigare att statens finanser är goda än hur vi människor mår? För det har ju blivit så att många människor har svårighet med att få livspusslet att passa ihop. De jäktar och stressar för att jobba hämta och lämna på förskola, vara aktiva, sköta sina kroppar, kolla mailen och FB, överglänsa grannen, köpa nya statusprylar, resa på semester ta banklån, psykisk ohälsa …

Den psykiska ohälsan har ökat, människor känner sig vilsna i tillvaron och många har svårt att klara av sina könsroller eller brist på sådana. Allt har skett i samma takt som staten lägger sig i mer och mer hur människor lever. Vad är det för fel på människor som hellre vill ta hand om och uppfostra sina egna barn än att lämna barnen i förskolan och själv stressa runt i ekorrhjulet? Är det verkligen bra för barnen att vid tidig ålder fostras av genuspedagoger? Är det kanske denna förskola som är grunden till den psykiska ohälsan? Barnen och föräldrarna mådde kanske bättre när de fick sköta barnets fostran själv?

Varför måste alla jobba när elektronik och teknologi tar över fler och fler jobb? Människor har ju rationaliserats bort pga teknologi och en stor del av tillverkningsindustrin flyttat utomlands. Men … det behövs personal inom vården – säger förståsigpåare. Med ökad läkarvetenskap och bättre mediciner så behöver vi ju inte så mycket vård – säger jag. Om vi hade minskat den psykiska ohälsan så hade vi behövt ännu mindre vård.

Jag upplever mer och mer att politiker anser att BNP är viktigare än hur människor i landet mår. Det är viktigt att öka den offentliga sektorn. Men egentligen borde den minskas för att återge självbestämmandet åt folket. Varför får inte den enskilda individen bestämma över sitt eget liv? Visst ska vi ha en gemensam välfärd – vård , skola, omsorg och infrastruktur. Men vi borde ha större valfrihet! Föräldrarollen borde stärkas istället för att minimeras. Alla barn är olika och ska inte stöpas i samma form. Alla människor är olika och har olika behov och ambitioner.

Varför är det viktigare med högt BNP än att medborgarna mår bra?

”Alla som kan jobba ska jobba – det är en rättvisefråga och en grundbult i ett jämställt land som Sverige.” Den meningen speglar ett människoförakt! Den borde ändras till:

Alla som kan försörja sig själv utan bidrag, ska göra det! Det är en rättvisefråga! Ingen ska behöva försörja någon som inte vill göra rätt för sig!

Förskolan som ska fostra våra kommande socialister

En debattartikel idag handlar om den ojämlika förskolan som drabbar barnen. Men hur står det egentligen till med förskolan där barnen fostras med genuspedagogik, jämställdhet, programmering, klimatångest och liknande? Varför lyckas inte pedagogerna i sitt uppsåt? Varför är så många barn vilsna i det kön som de tillhör och varför drabbas små barn av utmattningssyndrom?

”Hösten och vintern 1927 umgås den 25-åriga nyblivna mamman Alva Myrdal ofta med självmordstankar. Hon står vid fönstret i familjens lilla lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, ser ner på den tillfrusna Karlbergskanalen och S:t Eriksbron, funderar på att öppna fönstret och dra på sig en lunginflammation, som regel dödlig vid denna tid före antibiotikan. Hon anförtror sin dagbok:
”Skall jag – eller skall jag inte? När jag nu försöker föreställa mig allting så är det så innerligt likgiltigt vilket som sker. Jan är en liten hård krabat, han reder sig utan mig. Och Gunnar önskar det så ofta – snart skulle det i alla fall komma till något slags uppbrott från det som varit vårt gemensamma liv.” Hur hade den unga Alva kommit dithän?
Alva Reimer föddes 1902 och växte upp på en bondgård utanför Eskilstuna. Fadern Alfred Reimer var lantbrukare och byggmästare. Modern Lova var, som tidens konvenans krävde, hemmafru och skulle förestå gårdshushållet. Men hon var illa lämpad för den rollen, vantrivdes och gick snart in i ett sjukdomsliknande tillstånd.” enl Pedagogiskt Magasin

Det var denna privilegierade kvinna som skapade dagens barnomsorg! Hon som fick tillgång till studier, bra ekonomi och tjänstefolk var missnöjd med sitt liv. Hennes idéer påverkar våra liv idag. Det är hennes idéer som de rödgröna har förverkligat och slukat med hull och hår. Mammor ska inte vilja vara hemma med sina barn. De är definitivt inte lämpliga att uppfostra barnen. Till detta behövs pedagoger som kan utbilda barnen till goda socialistiska medborgare. Barn ska uppfostras i storbarnkammare!

1935 utkom hennes bok ”Stadsbarn” som var Sveriges första skrift om ”kollektivt ordnad barnomsorg”. Både hon och hennes man Gunnar Myrdal var aktiva i debatten om behovet av barnomsorg. De ansåg att samhället hade en skyldighet att ge sådant stöd till barnfamiljerna. Denna kvinna är förebilden inom barnomsorgen idag, drygt 80 år senare. Det är hennes idéer som drabbar de svenska barnen idag!

Idag läser jag i debattartikeln:

Det är dags att se förskolan i ett större socialt sammanhang. Vi vet att tidiga insatser hos barn är en god och lönsam investering. Förskolan har en förmåga och en potential att främja integration och jämlika uppväxtvillkor.

Nu ska alltså förskolan vara integrationsskapande. Förskolan ska alltså klara av det som politikerna har misslyckats totalt med. Önsketänkande?

Jag har många gånger uttryckt min tveksamhet till att riktigt små barn ska placeras i förskolor och institutionaliseras. Små barn behöver trygghet och anknytning till endast ett fåtal vuxna. De klarar inte konkurrensen med en mängd andra barn. Egentligen är inte förskolans miljö lämplig  för barn under 3 år. Men vissa barn klarar det bra och andra mindre bra. Jag läste i en rapport för några år sedan:

”Svenska och internationella studier har visat att förskollärare bedömer att någonstans mellan 15 och 20 % av barnen i förskoleåldern upplevs ha problem att fungera bra i förskolan. I Sverige går ca 80-90% av alla barn i förskola från 1-2 års ålder.”

Om 15-20 % av barnen har problem att fungera i förskolan så är det kanske förskolan som det är problem med! Alla barn klarar nog inte förskolemiljön. Beteendeproblemen kan vara många. Hyperaktiva barn märks ju naturligtvis men de tysta som drar sig undan märks mindre. Personalen engagerar sig mer i de livliga och bråkiga som hela tiden kräver uppmärksamhet. Men de tysta behöver också uppmärksammas.

Men förskolan är ju så bra? ” Det är dags att se förskolan i ett större socialt sammanhang. Vi vet att tidiga insatser hos barn är en god och lönsam investering. Förskolan har en förmåga och en potential att främja integration och jämlika uppväxtvillkor”, enligt dagens debattartikel. Men längre upp i samma artikel läser jag:

Kunskap och forskning: Det finns ytterst lite forskning om den svenska förskolans effekter. Det finns inte heller något nationellt uppföljningssystem för mätning av förskolans likvärdighet.

Det finns alltså ytterst liten forskning kring den svenska förskolans effekter! Det är denna förskola som de flesta småbarnsföräldrar litar på och lämnar sina barn till. Det är i den svenska förskolan som den svenska framtiden skapas!

Går det att försvara slöjor på barn i ett modernt samhälle?

Den första gången som jag såg slöja på ett barn var för ca 20 år sedan! Dar på en skola i Sverige! Flickan var i nedre tonåren. Jag blev förtvivlad och tänkte VARFÖR?

Jag tänkte på vad Yones hade berättat för mig om Iran. Kvinnor som inte var ”anständigt” klädda dvs inte täckte håret och anklarna kunde bli fängslade. De som vågade använda läppstift riskerade att få läpparna bortskurna. Jag tänkte på alla de böcker som jag har läst om kvinnoförtryck i Bangladesh, Indien, Afghanistan, Sydafrika osv. Jag tänkte INTE HÄR OCKSÅ!

Tillägg! Yones fru använde slöja – även här i Sverige. Yones ville ha det så! Hon skulle skyddas från mäns lystna blickar. Det fanns inga religiösa aspekter på detta – bara mäns lystna blickar. Alltså manliga attityder som han hade med sig från Iran.

Även om slöjan skulle vara en del av ett hedersförtryck är inte ett slöjförbud lösningen, anser utbildningsminister Anna Ekström. Hon är alltså inte övertygad om att det är så.
I januariavtalet mellan regeringen och Centern och Liberalerna finns beskrivet att skolans arbete mot hedersförtryck ska stärkas. 
 – Erfarenheten visar att unga flickor och pojkar som är offer för hedersvåld eller förtryck ofta vänder sig till sin lärare, kurator eller skolsköterska. Jag vill att skolan ska vara en trygg miljö dit elever som råkar ut för det här vedervärdiga förtrycket kan vända sig med förtroende, säger utbildningsministern.
Visserligen ska läroplanen gälla lika för alla flickor. Man ska inte ha en sorts jämställdhet för flickor med en religiös åskådning och en annan för flickor med en annan religiös åskådning. Men Ekström menar att valet av klädsel är en individuell handling, det är något en elev i stor utsträckning bestämmer själv. 
Ekström gör slöjan det till ett eget val. Hon har inget att säga till dem som menar att det finns ett tvång i muslimska grupper mot flickorna att bära slöja.

Religiös åskådning? Slöjan har ingenting med religion att göra – snarare kultur! Fritt val? Nej! Barnet har inget val! Skolan är obligatorisk och föräldrarna är barnens målsmän tills barnet är 18 och myndigt. Föräldrarna bestämmer alltså över barnet men … i skolan bestämmer Skolverket, läroplanen, skolstyrelsen och personalen på skolan.

I debatten läser jag en mängd dumma påstående som detta: ”Så har det varit här också! Vi hade ju sjalett på oss.” Ja, det var ett tonårsmode på 60-talet. Men i skolan och i klassrummet? Jag hittade ett skolfoto som togs för 100 år sedan.

Jag ser inga etter eller något täckt hår. Men detta skolfoto från 1970-talet alltså för 50 år sedan …

Nej, flickor och pojkar klädda ungefär på samma sätt. Håret är inte täckt! Men varför brukade farmor ta en sjal över axlarna när hon gick ut? Hon var inte religiös. Kanske var det traditionen? Jag googlar:

När den kristna kulturen nådde Sverige under medeltiden blev bärande av huvudduk, ‘dok’, vanligt bland profana kvinnor i de övre samhällsklasserna. Från tidig modern tid till senare halvan av 1800-talet dolde kvinnor, särskilt gifta kvinnor, håret med huvudduk utomhus. Med sekulariseringen följde att kvinnor började visa allt mer av håret, men huvudbonad (sjal eller hatt) ansågs fortfarande vara en dygd för kvinnliga gudstjänstbesökare långt in på 1900-talet, särskilt inom viss kristen väckelsefromhet i Sverige. enl Wikipedia.

Farmor hade alltså låtit sjalen glida ner över axlarna. Det var praktiskt med en värmande yllesjal. Under den kunde hon dölja vad hon hade i händerna för nyfikna grannar. Där dolde hon pissepottan som hon skulle ut och tömma, matresterna som hon skulle ge hönsen eller äggen som hon hade med sig in från hönsgården. Hon dolde vad hon hade i korgen när hon gick med mat till fattigstugan. Var det riktigt kallt så drog hon kanske upp sjalen för att värma huvudet.

Men ingenstans hittar jag att barn ska täcka håret på huvudet! Det var alltså de övre samhällsklassernas kvinnor som täckte sitt hår för att visa sin status. Min mamma hade hatt på sig de få gångerna som hon besökte kyrkan. Aldrig annars! Det var ett sätt för henne att visa sin status. Hon hade ju haft råd att köpa en hatt klädd med persianskinn! Hon var mycket stolt över denna hatt!

Men barn … i ett modernt samhälle? Ska svenska skolan säga ifrån? Politisk ängslighet sätter gränserna. Men våra politiker är mer rädda för att tappa invandrarväljare än att de bryr sig om barnen. De offrar dessa barn för att inte kränka vissa invandrargrupper! SKÄMS!