Obekväma sanningar: Dinamarca, hur har du mage att påstå att mord hänger ihop med klassklyftor?

När verkligheten blir jobbig så behöver vi förklaringsmodeller

Idag är det många som skriver om rapmusiken som roten till och det som ger näring åt den gangsterkultur som har ätit sig in i vårt samhälle. Men är det så eller bara en enkel förklaringsmodell till ett komplicerat problem nämligen en totalt misslyckad integration.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas en mängd liknande förklaringsmodeller som bygger på samma enögda syn på stora problem.

För snart 10 år sedan hörde jag ett inslag i radion, från 50-talet, med president Eisenhover. Med anledning av rockmusiken och att man vickade på rumpan när man dansade till den, yttrade han: ”Var tusan tog moralen vägen?” Han ansåg alltså att dansa till rockmusik förstörde moraliska värderingar!

Jag minns 70-talet där barn inte fick leka cowboys och indianer eftersom detta uppmuntrade till våld. Jag minns fortfarande att jag skämdes när jag köpte en knallpulverpistol till min son.

På 60-talet lyssnade jag på Radio Syd som spelade ”den nya” ungdomsmusiken från hela världen – en musik som ansågs kunna förleda ungdomar. SR ville ha monopol på att sända radio i Sverige. De ville styra innehållet. De ville skydda ungdomar (och andra) från influenser från utlandet, från påverkan av olämplig information och kultur. Människor kunde alltså bli indoktrinerade av att lyssna på andra former av budskap. Jag har skrivit många gånger om detta, bl a här.

Så minns jag en text från högskoletiden, den finns i Stockholms Nations Sångbok från 1972.

Ja, nu skall vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord.
Med blod skall vi stäppen färga.
Nu, änteligen, lär ja’
kunna dra nå’n verklig nytta
av min Hermodskurs i mord!

Jag tror inte att den gräsliga texten fick någon att bränna stugor, slå små barn eller mörda någon.

Samma sak gäller väl ”Brevet från kolonin” skrivet av Cornelis Wreeswijk som avslutas med raden:

men nu ska vi ut och bränna grannbaracken!

Ja, hela texten handlade ju om ungdomar som var på glid. Vi sjöng denna texten tills vi blev hesa – men aldrig fick vi för oss bränna upp något.

På 1980-talet hade vi videovåldsdebatten. Jag minns alla usch och fy om hur påverkade barn blev av detta. Åtskilliga debatt program sändes på TV bl a studio S som intervjuade ungdomar om hur påverkade de blev av videovåldet. Så läser jag på Wikipedia om arbetsmetoden som Studio S använde ifrågasattes 22 år senare i ett inslag av Filmkrönikan i oktober 2002, producerat med anledning av att det statliga Våldsskildringsrådet kommit ut med en publikation i frågan.

 I inslaget påstods att Studio S skulle ha valt ut några barn som de ansåg vara lämpliga och sedan visat de mest omdiskuterade scenerna ur Motorsågsmassakern innan de inlett en intervju. De intervjuade, nu vuxna, kommenterade inslaget med ”Allt är ju tillrättalagt!” och ”Det är rena Wag the Dog […] och vi är skådisar.” Enligt de intervjuade klipptes det tredje barnet bort ur intervjun eftersom redaktionen inte var nöjd med hans svar. Kanslichefen på Våldsskildringsrådet sade om videovåldsdebatten att det var moralpanik och att ”nästan alla som var mest upprörda var de som visste minst [och] sällan hade sett de här filmerna. Så på det sättet blev det ju en ganska högljudd debatt av en ganska okunnig skara.” Stig Linnell, reporter på Studio S, kallade Filmkrönikans inslag för ”Ohederligt och manipulativt”. Programchefen Susanne Reich avfärdade Linnells kritik av Filmkrönikans reportage som stolliga konspirationsteorier och skrev att ”Lögn, fejk och videovåld är en passande titel för den arbetsmetod som Studio S praktiserade.”

Efter intervjun fick barnen 200 kronor var samt ett McDonald’s-besök.

Så har det ju varit tecknade barnfilmer som Tom och Jerry eller barnlitteratur som Tintin och t o m vår kära Pippi Långstrump som har ansetts kunna förleda barn.

När sen sociala medier uppstod blev det ett ramaskri om hur dessa fria medier t ex Avpixlat förledde människor med fake news och förhärligade våld. Varje våldshandling har sedan sagts bero på den främlingsfientliga värdegrunden som dessa medier sprider.

Nu är det alltså rapparna som får en släng av sleven enbart för att grovt kriminella människor också är rappare. Men denna musik har ju sitt ursprung från 1960- och 1970-talet på Bronx, New York City och är starkt förknippad med hip-hop musiken.

Jag vägrar att tro att rapmusiken är orsak till gängkriminalitet eller lockar unga till gängen! Istället för att inse det politiska misslyckade projektet med ett mångkulturellt land väljer man att förklara med floskler. Politikerna har släppt in för många människor av för många olika nationaliteter med stora kulturella skillnader under mycket kort tid. De har inte klarat av att integrera dessa människor i vårt samhälle. Det är roten till problemen – inte musik eller sociala medier. Narkotika, vapen, trafficking och våld har blivit normaltillstånd i vårt land och politikerna står handfallna! Då är det lätt att ta till förklaringsmodeller!

Som Mikael Damberg för två dagar sedan utvecklade sina tankar kring den skildring som görs av Sverige genom landets växande hiphopscen – där våld och brottslighet ofta förknippas med framgång.

– Det som är farligt tycker jag, det är att det finns en subkultur bland unga människor där man glorifierar den här gangsterkulturen. Man tror att livet med narkotika innebär mycket pengar, fina klockor och dyra resor medan verkligheten i de här gängens miljö är väldigt mycket ångest och lidande, säger han.

Det är mycket lättare för honom att förklara gängvåldet på detta sätt än att erkänna att politikerna är en grupp misslyckade individer som inte har förmåga att lösa problemen som de själv har skapat.

HANG ON TO YOURSELF

Sverige är ”ett föregångsland, ett framgångsland”, skröt Stefan Löfven när han talade på nationaldagen i Lund 2019. https://omni.se/lofven-det-ar-valdigt-fa-saker…/a/xP9v88

Det var vi förvisso en gång i tiden men det är vi verkligen inte längre och särskilt inte sedan den olyckans dag när Stefan Löfven blev statsminister.

I vårt grannland Norge är uttrycket ”det svenska tillståndet” numera ett etablerat begrepp som används för att beskriva en utveckling som man till varje pris vill undvika. Så här skriver t.ex Norges stora tidning, Verdens Gang, efter den senaste explosionen i Göteborg:

”Det kan ta flere år før politiet får kontroll over den destruktive voldsspiralen. Inntil da stålsetter svenskene seg for flere skytinger, bombeeksplosjoner og meningsløse tap av menneskeliv.

For å omskrive tittelen på Göteborg-sangeren Håkan Hellströms klassiske sang til hjembyen: Vi kjenner en sorg for deg Göteborg – og resten av vårt gode naboland.”

https://www.vg.no/…/meninger/i/0GopgE/det-er-en-dyp-krise

Och i någon dansk tidning läste jag nyligen att man betraktar Sverige ungefär som man betraktar en älskad storebror som gått ned sig på sprit och bara är en skugga av sitt forna jag. Samma sak i Finland, Tyskland och andra europeiska länder. Hittar man en artikel om Sverige i utländsk media så handlar den numera skrämmande ofta om våld, skjutningar, explosioner, gangstervälde och en maktlös polis som famlar i blindo i en hopplös kamp mot klaner och hänsynslösa gäng.

Jag har sedan länge givit upp allt hopp om att den här katastrofusla regeringen ska ”knäcka den organiserade brottsligheten” i Sverige. Utvecklingen går i expressfart i den diametralt motsatta riktningen, det orkar inte ens Aftonbladet förneka längre. Vi kan bara be en bön att den återstående tiden till nästa val går fort och att så få som möjligt kommer till skada. Sedan börjar ett mödosamt arbete med att först få stopp på vagnens skenande ras nedför i utförsbacken för sedan ta itu med den ännu mödosammare uppgiften att långsamt bogsera ekipaget uppför backen tills vi är på någorlunda samma nivå som våra grannländer.

Men om regeringen inte kan något annat så borde de alla fall kunna sluta upp med det pompösa, uppblåsta och högfärdiga dravlet om Sverige som ett framgångsland och föregångsland. Vi fungerar numera bara som ett avskräckande exempel som väcker medlidande och oro i våra bekymrade grannländer.

Och vad de ska tro om oss svenskar om vi ger den här pajasregeringen förnyat förtroende nästa år och därmed förklarar oss nöjda med situationen vill jag inte ens tänka på.

Hans Thannerstig