Något har hänt mig!

Idag läser jag rubrikerna i medier om händelser i Sverige och nickar lite uppgivet: Jaha, det också! Men de får mig inte att bli upprörd längre. Jag har blivit avtrubbad! Dagens snabbtitt:

• Misstänkt man skjuten av polis vid gripande i centrala Luleå
• Explosion i Stockholm – 20 evakuerade
• Mord i Oskarshamn – två gripna
• Totalt 48 personer har skjutits ihjäl i Sverige sedan årsskiftet
• Misstänkt våldtäkt på nattklubb i Stockholm
• Försökte kapa taxibil vid mack
• Bil krockade med buss efter polisjakt

So, what? Samma dag efter dag! Jag orkar inte bry mig längre – i alla fall inte så länge som jag inte drabbas själv! Jag kommer att tänka på en artikel som jag skrev i januari 2016. Här kommer den igen:

---

Min uppväxt på 50-talet var trygg. Min mamma kunde bli arg och kasta saker omkring sig. En gång kastade hon ett löskokt ägg på väggen i köket. Hon kunde ge mig en dask i baken. Men det var allt våld som jag såg. Jag gav dock en gång min storebror ett blått öga av misstag. På skolgården hamnade pojkarna någon gång i slagsmål – men det uppstod aldrig blodvite och inga vapen användes. På 60-talet tittade jag på Bröderna Cartwright och Ivanhoe. Det är i stort sätt det enda våld som jag kommer ihåg från den här tiden.

När mordet hände på president Kennedy hände kändes det som om en bomb hade briserat. Hur kunde världen vara så grym. Likadant kände jag vid mordet på Palme och på Anna Lindh samt Malexandermorden.

Mina barn som växte upp på 70- och 80-talet uppfostrades med ”peace and love” – alla konflikter löstes med ord och samtal. Jag skämdes när de fick en knallpulverpistol eller ett plastsvärd. De växte ju upp i en icke-vålds-generation.

När mitt sladdbarn kom hem (ca 2005) från skolan och talade om elever som sparkade sönder väggar och dörrar blev jag varse att våldet kommit till Sverige. När han några år senare flyttade till Landskrona fortsatte han att rapportera om våld, patrullerande med ridande poliser och polishelikoptrar.  Så flyttade han till Göteborg. Nu började han rapportera om skjutningar, brända bilar, trakasserier mot polis och räddningstjänst i närområdet. Han fått motta våld och mordhot i sitt yrkesutövande på restaurang.

Samtidigt har dessa rapporter blivit vardagsmat i medierna. Till detta har kommit våld och trakasserier på sjukhus, badhus och bibliotek. Men medierna har ju hela tiden försökt att dölja och förringa. Alla som har försökt nämna vilka som står bakom våld och trakasserier har blivit kallade för rasister – och blir det i viss mån fortfarande. Politiker har hängt på tåget om förnekelser.

Men mediernas åsiktskorridor har börjat breddas. De rapporterar mer och mer. Ofta tänker jag att detta har jag skrivit om i många år. Jag rycker på axlarna och accepterar. Idag läste jag rubriken på en skjutning. Jag orkade inte ens kolla var det hade hänt. Samma sak kände jag när sambon läste om sextrakasserier på ett badhus. Jag nickade och sa: ”Jaså!”

Vad är det som händer med mig? Hur kan jag höra om våld utan att reagera? Har jag utsatts för långsam tillvänjning och resignerat? Men … jag vill ju inte acceptera! Varför ska jag acceptera denna våldsamma förändring av vårt land? Vad tänker våra politiker göra åt detta? Jag vägrar att se detta problem som en utmaning!

---

Ovanstående skrev jag alltså i januari 2016. Nu känner jag stor förtvivlan över att jag inte blir upprörd över nuläget i Sverige! Jag har kanske insett att makthavarna har misslyckats totalt? Våldet har gjort sitt intåg i landet och blivit grövre och grövre. Framförallt har acceptansen för våld ökat! Vad händer egentligen med vårt land? När ska detta sluta – hur?

Avväpning

Morgan Johansson höll presskonferens om att han tänker stoppa skjutvapenvåldet efter valet genom att ta av licenserna av lagliga vapenägare med högerextrema åsikter. Som exempel anfördes fyra våldsdåd i Sverige på senare år. Dåd som utförts med kniv!
För mig är det en tydlig illustration till regeringens misslyckande mot gängkriminella och den rena galenskap som präglar Morgan Johanssons hat mot både högeridéer och legala vapen. Flera alternativmedia och facktidningar för jägare och skyttar har reagerat skarpt på utspelet.

Läs hela artikeln HÄR.

Till Magdalena Andersson,

Du har livvakter, det har inte min familj.

En mördare går lös där min familj bor. Vad ska du göra åt det? Polisen visste om mördaren och lät bli att informera och varna oss och nu är en kvinna våldtagen och mördad mitt på blanka dagen.

Vad gör de föräldrar som drabbas av detta?? Blir man knäpp eller tar man livet av sig när polisen inte skyddar våra döttrar och söner från importerade mördare?

Jag visste redan på 70-talet att ni politiker inte värnar Sverige. Redan då mötte jag de som kom hit för att parasitera och utnyttja.

Men jag anade inte då att ni skulle rasera vår trygghet så hänsynslöst.

Jag har arbetat varje dag i hela mitt liv, i många år även dubbelt, för att mina barn skulle få en bra framtid. Nu är de vuxna och även de trogna skattebetalare. Skatter som ni politiker förvaltat och förvaltar på ett oklokt sätt.

Mina barnbarn är mina ögonstenar.

Hela dagarna går jag och oroar mig för att någon importerad mördare ska göra illa mina barn och barnbarn. Jag har ont i magen varje dag och livsglädjen går på sparlåga.

Detta öde anade jag inte då, när varningsklockorna ringde för fullt på 70-talet.

Men ni fortsätter som vanligt, som om inget har hänt.

Jag är inte troende men nu ber jag till gud i alla fall, att Sveriges folk ska rösta bort er, allihop. Att helt nya ansvarsfulla och bildade personer, som värnar Sverige och Sveriges folk, ska få styra detta underbara land som ni har förstört.

Skäms ni inte?

Från Facebookflödet