Det var bättre och sämre förr!

Det finns dagar då jag bara suckar över all dumhet som upprepar sig gång-på-gång. Argumenten är så dumma att de knappast går att bemöta. De fokuserar på detaljer som är av mindre vikt. Men jag ska bemöda mig till att svara på några av dumheterna – för det var faktiskt mycket som var bättre förr.

”Nu får ju någon förklara för mig, vad som var bättre förr? Varför tycker ni samhället är sämre nu?? Våldet var ju inte mindre, lagarna har ju kontinuerligt ändrats, blivit hårdare. Nazisterna har ju i alla tider klagat på samhället, så tankegångarna där har ju inte ändrats genom tiderna. Vad är det som var så mycket bättre förr?? Är det att det var tillåtet att våldta sin fru och aga sina barn? Var det de långa arbetsdagarna? Var det de stora antalen dödsfall bland barnen på 50 talet? Var det att vi bara hade två tv kanaler, utan färg?? Vad var bättre? Förklara för mig, för jag förstår inte. Var det att homosexuella klassades som en sjukdom? Var det att inga transpersoner syntes? Var det att aborter var förbjudet, så kvinnor fick riskera sitt liv genom att få det utfört? Var det att preventivmedel inte fanns? Var det folks intolerans och okunskap för de som var annorlunda!? Ska vi svälja vår kunskap och gå tbx i tiden, ska vi vara ett okunnigt inskränkt folk som är rädda för främlingar? Ska vi inte gå framåt? Är det att vara korkad och omodern som är det nya?? Jag fattar inte! Förklara för mig.”

Så skrev en kvinna på FB. Jag tror inte att hon fattar även om jag förklarar. Men jag gör ett försök.

Våld såg faktiskt annorlunda ut. Man slogs kanske med knogjärn men använde inte skjutvapen. Sparkade inte på någon som låg på marken. Det oprovocerade våldet förekom knappast. Även om lagarna har blivit hårdare så har de reella straffen blivit mindre. Polisens resurser har blivit mindre – med påföljd att färre brott utreds. Straffrabatter. Benägenheten att använda ”tycka-synd-om-förövaren” i domstolarna istället för att döma utifrån själva brottet och brottsoffrens lidande.

Våldta frun och misshandla barnen? Det kanske förekom? Men var går gränsen? En dask i baken har knappast skadat någon av oss! Men, sen drygt 50 år tillbaka har ju det svenska folket har lärt sig att argumentera med ord istället för med våld. Nu tillåts ju detta våld i utanförskapsområdena – ”vi måste ju ta hänsyn till deras kultur och religion”. Varför måste vi det? Har inte dessa invandrarkvinnor och barn samma värde som oss andra? Varför tillåter vi hederskulturer i vårt land?

De två TV-kanalerna försökte i alla fall att vara seriösa och allmänbildande. Idag finns det knappast ett TV-program som är värt att titta på. Tro inte att färgen eller utbudet av kanaler gör programmen bättre. Istället har alla program blivit ytliga, tramsiga och politiskt korrekta. Mängder av människor ägnar sig åt att analysera det som vi just såg. Kan vi inte själv analysera?

Homosexuella och transpersoner? Vi talade aldrig om människors sexuella läggning! Däremot accepterade vi! Det var lagstiftningen och den tidens politiker som då som nu trodde sig veta bäst.

Preventivmedel och aborter? På 30-talet bildades RFSU i Sverige. Kondomer och pessar fanns att tillgå. På 60-talet kom p-piller. Sen kom spiraler, p-sprutor och p-plåster. Men samtidigt har antalet aborter ökat – nu ca 38 000 per år dvs 1/4-del av alla graviditeter. Varför? Vi har ju fått en annan syn på ensamstående föräldrar och bättre socialt skyddsnät. Så varför ökar antalet aborter?

Är vi främlingsfientliga? Varför är vi då ett resande folk? Varför vill vi då lära oss mer om andra kulturer?

Nej, jag tror inte att någon av oss vill gå tillbaka i tiden. Men vi ser hur allt som vi har byggt upp raseras. Skolan har blivit sämre och har utvecklats till en otrygg förvaringsplats – istället för att vara kunskapsförmedlare. Sjukvården har försämrats med långa väntetider och vårdköer – trots bättre teknisk utrustning. Omsorgen om äldre har försämrats – istället för att ge de som har byggt upp landet ett värdigt slut på livet. Pensionerna har försämrats. De följer vare sig Konsumentprisindex eller löneökningar – trots att vi har betalat in till dem under hela vårt arbetsliv. Istället används våra pengar till annat – politiska projekt, migration, EU och bistånd som hamnar i fel fickor.

Det var mycket som var sämre förr – men också bättre! Då kände vi oss trygga. Vi kunde ställa bilen på parkeringsplatsen utan att riskera stöld, inbrott, förstörelse eller en uppbränd bil. Vi kunde ta en promenad utan att riskera att bli utsatta för misshandel, rån eller våldtäkt. Polisen kom om vi ringde efter dem. Polisen utredde brott. Det behövdes inga ordningsvakter på bussar eller på allmänna platser.

Jag är rädd för alla korkade debattörer som inte för sakliga diskussioner om nutid och dåtid!

Annonser

De trivs med sina offerkoftor – som ger dem makt!

Det finns dagar som får mig att känna att vissa människor stampar omkring på samma fläck. Detta gäller speciellt de som har tagit på sig offerrollen. Feministerna trivs helt enkelt i sina offerkoftor. Då kan de hela tiden dra till med kortet patriarkalt förtryck!

Idag tänkte jag på det när jag läste en kommentar skriven av en kvinna som jag debatterade med för 7-8 år sedan. Då som nu gällde kommentaren våld mot kvinnor i nära relationer. Hennes ord var exakt samma då som nu ”I den verkliga verkligheten är det s k vanliga män. Din arbetskamrat, din släkting, din kompis, din son, din granne. Vad gör du då?” Hon bryr sig inte om VILKEN arbetskamrat, släkting, kompis, son eller granne. Hon vill att vi alla ska titta snett på alla manliga individer. Vi ska definitivt inte nämna de grupper som har våld inbakat i sin kultur – för då är vi rasister.

Diskussionen gäller naturligtvis Dramatenskådespelaren. Brottet som han begick för drygt 20 år sedan vill feministerna att han ska sona nu. Inte bara han – utan alla svenska cis-män ska stå till svars. Alla män ska betraktas som gubbslem – tills de har bevisat motsatsen. Jag mår illa när jag läser all skit som skrivs. Jag har upplevt denna diskussion gång-på-gång och år-efter-år. Allting är patriarkatets fel och alla män ska rullas i tjära och fjädrar – om de inte gör avbön. En av feministernas paradgren är att anmäla och se till att förövaren förlorar jobbet. Jag skrev en blogg för ca 1½ år sedan som handlade om att anmäla:

”När jag var liten och blev ovän med någon eller några så sa jag: ”Akta er! Min pappa är flygare! Han kan bomba er!” Nej! Han var inte flygare – bara flygmekaniker – men det ingav en del makt. Andra barn drog till med: ”Jag ska skvallra för min storebror” eller ”Jag ska skvallra för fröken”. Alla yttrade vi de här orden för att vinna striden och få makt.

En del människor fortsätter med de här hoten om angiveri hela livet. Vi läste om det bl a i George Orwells bok ”1984” och P D James bok ”Människors barn” och P C Jersilds ”Efter floden”. Men det förekommer även i verkliga livet.

”För ett antal år sedan hände det sig, att en ung pojke i staden Leipzig i gamla DDR skrev en liten uppsats i sin skola. Gossen var mycket tekniskt intresserad och valde därför att behandla ett ämne, som var honom mycket kärt, nämligen bilar.

Hans uppsats kom, visade det sig efteråt, att innehålla politiskt sprängstoff. Han riktade nämligen en svidande kritik mot det östtyska bilmärket Trabant, östtyskarnas folkbil. För en ny Trabant fick man vid den tiden betala ett pris på över 20 000 Mark. Det är, skrev pojken, ”rent oförskämt, att begära ett sådant överpris för en så dålig, primitiv och ful bil”. Han tillade, att även den minsta och enklaste modellen av det västtyska bilmärket Volkswagen, den lilla Polo, var både vackrare och komfortablare än något av bilmärkena från östblocket.

När elevens magister läste dessa ord, insåg han strax att det rörde sig om statsfientlig verksamhet och överlämnade därför pojkens uppsats till skolans rektor. Denne tog, skolchef som han var, sitt samhällsansvar och översände uppsatsen till säkerhetspolisen STASI, (ordet är en förkortning av tyskans Staatssicherheit) för granskning.

Därmed blev uppsatsen ett polisärende. Pojken och hans föräldrar sattes under bevakning och kallades till förhör. Föräldrarna begärde förgäves att få uppsatsen tillbaka. Allt dokumenterades noggrant. Kring den äreröriga skoluppsatsen bildades på så sätt en ganska omfattande akt, som inordnades i säkerhetspolisens arkiv i Leipzig.

Den lilla skoluppsatsen finns idag att beskåda i en permanent utställning i ”Runde Ecke” i Leipzig. Platsen är bekant för alla invånare i staden. ”Runde Ecke” – runda hörnet – var nämligen det folkliga namnet på STASI:s lokala huvudkvarter, döpt efter kvarterets huvudingång i det ena rundade hörnet.” läser jag.

Under  nazitiden var det vanligt med angiveri:

”Andra gjorde det av fri vilja. Plikttrogna och ideologiskt övertygade nazianhängare trodde att angiveri av misstänkta regimfiender skulle öka välståndet bland alla tyskar. Moraliska aspekter undantrycktes eller åsidosattes – det finns exempel på bröder, systrar och äkta makar som angavs av anhöriga för att ha uttalat sig negativt om ”Der Führer”.

Men oftare var angiveriet ett uttryck för girighet och egen vinning, där de exakta motiven är svåra att precisera. Det kunde exempelvis handla om social konkurrens och avundsjuka, personliga hämndaktioner och ren illvilja mot andra människor, särskilt mot ”icke-arier”.

De kvinnliga angivarna skilde sig ofta från de manliga; de rörde sig på andra arenor. Kvinnorna var i större utsträckning en del av det civila samhället – de tillbringade mycket tid i tvättstugan, skyddsrummet, trapphuset, affären och ute på gatan, där regimfientliga uttalanden kunde fångas upp och märkliga beteenden iakttas.

Kvinnornas betydelse ökade ytterligare när kriget krävde allt fler män till fronten, och de fick överta männens positioner i lokalsamhället.”

I dagens Sverige har vissa grupper satt i system att ange dem som har ”fel” åsikter. Vi ser massanmälningar på Facebook. En del människor letar systematiskt för att hitta något att anmäla. Anmälningar till arbetsgivare och fackförbund om ”olämpliga yttrande”. Anmälningar om påstådda sexuella  eller sexistiska trakasserier. Det anmälda behöver inte ha hänt nu! Det kan ha hänt för ett år sedan eller kanske 30 år sedan. Man (eller kvinna) letar efter något att anmäla. Allt för att konkurrera ut och eliminera motståndare och för att själv få mer makt och kanske kunna klättra ett steg högre i karriärstegen.

De som anger andra människor anser oftast att de är demokratiska, har ”rätt” värdegrund och ”rätt” människosyn. De talar ofta om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter. Men vilket värde anser de att den har som de felaktigt angiver – den som de offrar för att själv vinna godhetspoäng?

Vart är vi på väg? Ska vi ha ett samhälle där alla tittar sig över axeln och undrar: Är det jag som blir angiven nästa gång? För vad?”

Så skrev jag då. Mina tankar är desamma nu. Varför ägnar sig vissa åt skvaller och angiverier? Vad vinner de på det? Jo, MAKT! Dessa feminister vill ha makt  över männen. De nöjer sig inte med att leva i ett jämställt samhälle! De vill behålla sin offerkofta!

 

Dömd för resten av sin livstid … eller …

Nu ställer Dramaten in de sista föreställningarna i den produktion där den tidigare pojkvännen till Josefin Nilsson är delaktig. Varför? Ett upprop skapades i helgen och har fått över 9000 underskrifter. Uppropet manar till bojkott av Dramaten. Varför? För att Dramatencheferna inte har avskedat pojkvännen. En ny våg av #metoo?

Naturligtvis tar jag avstånd från allt våld – även våld i nära relationer.  Men storyn går tillbaka drygt 20 år i tiden. Det är egentligen bara pojkvännen som vet exakt vad som hände eftersom Josefin inte lever idag. Det är aldrig ens fel när två träter. I en relation krävs samarbete. Vi vet ingenting om hur stor del av trätan som han eller hon stod för. Men … pojkvännen blev dömd för misshandel i domstolen och fick villkorlig dom i hovrätten.

Varför protesterade inte de 9000 som gjort underskrifterna då – för drygt 20 år sedan? Varför måste han och hans anhöriga stå till svars för det nu? Varför anklagar man Dramatens chefer – nuvarande och tidigare – för detta? Brotten begicks väl i hemmiljön och har ingenting med hans skådespeleri att göra. Är det så att en man som begår ett brott mot en kvinna måste sona det under resten av sitt liv?

Regeringen har satt som mål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. I strategin skriver ni bland annat hur det ska genomföras genom ”ett perspektivskifte”. Vad betyder det?

– Vi behöver prata mer om hur vi beter oss mot varandra och att vi inte accepterar våld. Det är viktigt att jobba med skolan och att jobba med att de män som utövar våld slutar med det, säger Jämställdhetsministern Åsa Lindhagen.

– Det är vi män som måste förändra oss, säger justitieminister Morgan Johansson (S).

Jaha, de uttrycker sig lika luddigt som vanligt! Hur vanligt är det med våld i nära relationer?

Antalet kvinnor som anmält att de blivit misshandlade av sin partner har minskat i Sverige sedan 2015. Då utlovade Sveriges regering en nationell strategi mot våld i nära relationer. 2017 anmäldes knappt 10 000 fall.

 

Ännu en gång betonar jag att jag aldrig kan acceptera våld! Men detta är brott begångna för drygt 20 år sedan. Vad vill de uppnå egentligen. Varför skriver de inte på upprop om hedersvåld eller våldtäkter som sker i nutid? Varför skriver de inte på ett upprop om att IS-terroristerna inte ska få komma tillbaka till Sverige? Varför skriver de inte på ett upprop om könsstympningar?

I det feministiska Sverige måste män hela tiden bekänna sin skuld. Män ska ta hela ansvaret och de måste vara beredda på att sona sitt eventuella brott resten av livet. Män får aldrig en ny hans enligt den feministiska läran.