Äldres oro

En äldre släkting, 81 år, bor 36  mil härifrån. Vi har kontakt via mail. En pigg alert dam som har varit intresserad av sin trädgård, ofta besökt barn och barnbarn samt flitigt deltagit i studiecirklar. Men … jag blev bekymrad över ett mail som jag fick denna sommar.

”Jag ska var hemma i midsommar. Det är lugnast så, det händer så mycket nu  och så har jag svårare för att gå.”

”Det är lugnast så, det händer så mycket nu”. Ja, hon bor i ett mycket oroligt område – med många våldsbrott. För den som har svårare att gå upplevs det med all säkerhet som oroligt att gå ut. Men … hon kan ju leva 10-20 år till! Ska hon sitta i sin lägenhet resten av sitt liv utan att våga sig ut? Ska hon inte kunna promenera i parken intill och kunna titta oh lukta på blommorna?

Igår berättade en granne om en äldre släkting som inte heller går ut. ”Det händer så mycket i bostadsområdet!”

Så läser jag på Brottsofferjouren:

”Det finns undersökningar som visar att de som är mest rädda för brott är de äldre som är de minst utsatta. Själva rädslan och oron i sig är ett stort problem och påverkar många äldres vardag. Många är rädda och har fått riskerna överdrivna för sig. Det behövs mer och korrekt information till äldre personer så att de inte avstår från aktiviteter i onödan. Både äldre och yngre kvinnor bär ofta på en stor rädsla och oro för överfall av okänd gärningsman utomhus.”

Kanske är det en helt obefogad rädsla? Min granne blev för några år sedan nedslagen och rånad. Han var då 83 år. Så helt obefogad kan inte rädslan vara! Men om en stor del av åldringarna inte vågar att gå ut så är det ett problem! De blir ju isolerade i sitt hem och kan drabbas av depressioner pga detta. Att bli gammal innebär ju inte att man ger avkall på sina tankar och intresse. Det innebär inte heller att behoven av vänner och att känna sig behövd försvinner.

Det finns en dam som är 105 år och bloggar. Hon skriver:

”Jag är en tuff tant, som gillar det mesta. Det kan vara en opera men det duger också med vanliga samtal om både roliga och svåra saker. Det  roliga gillar jag mest.

Man säger att jag har humor och är lite rakt på sak. Humor gör kanske att saker och ting inte behöver tas alltför allvarligt och det kan man ha nytta av ibland när det trasslar till sig.

Att vara rakt på sak är nog diskutabelt. Det är lätt att ”trampa någon på tårna” och det vill jag inte göra. Men jag tycker avgjort att man skall vara sann och ärlig. En och annan nödlögn behövs ibland om den fyller ett gott ändamål.  Men vi skall vara rädda om varandra.”

Den damen lever! Hon sitter inte i sin lägenhet och är orolig för att bli utsatt för något. Jag önskar att alla åldringar skulle kunna leva sina sista 10-15-20 år i trygghet och utan oro. Att vara trygg innebär ju också att man känner sig friskare och behöver mindre mängd med mediciner. Det måste ju vara en ren samhällsvinst med en friskare och tryggare äldre befolkning!

Vad gör makthavarna för de äldres trygghet? 5-10 minuters besök av hemtjänsten? Trygghetslarm? Svarta matlådor och microvågsugn? Men känner de äldre mindre oro för det? Jag önskar ju att min släkting och grannens släkting ska våga att ta promenader i närområdet och att de inte ska vara oroliga sina sista år i livet. Livet har ju så mycket mer att erbjuda dem!

Att bo i en samhällsstruktur som som präglas av olika våldsbrott känns inte bra! Mitt område är lugnt men hur lång tid tar det innan våldet kommer in i mitt område? Även de unga känner sig ju otrygga i dagens Sverige. Hur långt kommer våldsspiralen att accelerera innan makthavarna åtgärdar problemet?

Likhet inför lagen

Två händelser ungefär lika men som fick olika resultat. Båda inträffade för ca ett halvt år sedan. Båda handlar om ett slag i ansiktet. Det ena fallet gick till rättegång  och i det andra fallet lades utredningen ner inom en vecka.

I veckan har medierna frossat i rättegången som handlade om Kent Ekroth som gav en person, i en krogkö, en örfil. Jag vet inte om det uppstod  några skador efter slaget men jag har inte hört talas om några. Naturligtvis ska ingen människa ge någon annan person en örfil. Naturligtvis förväntar jag mig att en riksdagsman har ett bättre beteende. Men … ibland kan man kanske bli provocerad en gång för mycket? Vad vet jag? Händelsen blev polisanmäld och i veckan hölls rättegången. Medierna frossade i alla detaljer. Det är bra att rätten får ta ställning till det som skedde. Ingen ska ju kunna påstå att han klarade sig bara för att han är kändis. Ingen ska heller kunna påstå att han blir behandlad hårdare för att han är riksdagsman och tillika SD:are! Därför kommer med all säkerhet denna örfil valsa runt i alla rättsliga instanser och i medierna under lång tid framöver. Dock är han redan dömd rent politiskt – iallafall enligt Mats Knutsson på TV:n.

Strax efter denna händelse inträffade en annan händelse, även den i krogmiljö men i en annan del av landet. I den händelsen var inga kändisar inblandade. Min son jobbar i restaurangbranschen och har tidigare hotats många gånger. Men vid denna händelse placerade en utländsk kvinna helt oprovocerat sin knytnäve på hans käke! Resultatet blev en sprucken läpp och 2 lösa tänder. Orsak: Han lämnade ut kläder ur garderoben och hon kom inte ihåg, i sitt berusade tillstånd, att hon redan hade fått sin jacka och att den hängde på hennes arm! Polisen kom, anmälan togs upp, arbetsskada anmäldes, upprepade tandläkarbesök, … Sonen fick leva på flytande föda en vecka tills tänderna stabiliserat sig något. Idag, ett halvår senare är fortfarande ena tanden lös. Inom en vecka lade polisen ner fallet i brist på bevis – trots att både andra kroggäster och arbetskamrater enhälligt vittnade om händelsen och trots att kvinnan hade en del liknande incidenter på sitt samvete tidigare!

Hade händelsen med min son också hamnat i rätten om någon annan hade delat ut slaget mot hans käke? Om det hade varit en svensk kvinnas knytnäve? Eller en riksdagskvinnas knytnäve?

Är det värre att någon som står i krogkön får en örfil – utan skador – än att en anställd i krogmiljö får en käftsmäll – med skador – under sin yrkesutövning?

Hur hade utgången blivit om sonen hade varit en kändis?

Det skulle vara intressant att diskutera frågan med poliserna och åklagarna. Det borde ju vara så att alla människor behandlas olika inför lagen och att alla former av våld och misshandel bedöms opartiskt och oberoende av var i landet händelsen inträffar.

Har vi likhet inför lagen?

Röda och vita rosen i Trollhättan?

Som barn läste jag Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Kalle Blomkvist. Det var spännande att parallellt med Kalles detektivarbete följa Rosornas krig.

Kalle kämpar tillsammans med sina vänner Eva-Lotta och Anders ( Vita Rosen) helt vänskapligt mot Sixten, Jonte och Benka (i Röda Rosen) om en märkligt formad sten kallad Stormumriken. En rollek som kanske de flesta barn har sysslat med. Vi lekte indianer och vita eller tjuv och polis. Det var snälla och oskyldiga lekar.

”Kampen i röda och vita rosen är en riddarlek inspirerad av 1400-talets Rosornas krig. Det är framför allt en kamp om deras motsvarighet till sagans Graal,Stormumriken, en till synes helt vanlig sten, förvisso vagt formad som en gubbe. Den grupp som inte har denna sten måste på alla sätt söka att hitta och erövra denna. Den grupp som har stenen i sin ägo ska genom kartor och svårtydbara meddelanden göra det möjligt för motståndarna att erövra den. Att striden bland annat utspelas vid slottsruinen utanför Lillköping är kanske ingen tillfällighet, men även på den stora allmänningen Prärien utanför Lillköping där man kan leka cowboys och indianer, de tre musketörerna, skjuta lejon eller jaga gangstrar.” enl Wikipedia.

Är det detta som händer i Trollhättan? Två gäng som av någon anledning bråkar med varandra.

”Natten till torsdagen bråkade upp till 30 personer i samma område och bildäck brändes på gatan.

Bråket ska ha börjat med att en grupp hade bränt däck på Lantmannavägen i Trollhättan.

Situationen eskalerade när en annan gruppering blandade sig i.

I samband med bråket användes fälgkors och påkar. En väktare utsattes för stenkastning men ska inte ha fått några skador.

– Vad vi förstår ska två grupper ha hamnat i luven på varandra. Vår uppfattning nu är att den ena gruppen ingrep mot den andra gruppen som hade bränt däck och attackerat väktaren, sa Göran Carlbom, vakthavande befäl vid polisen i Väst under torsdagen.” enl GP.

Skillnaden är väl att Röda och Vita Rosen inte tände på bildäck eller slogs med fälgkors och påkar. Den kastade inte sten på poliser och väktare. De hade sina hederskodex. De följde samhällets regler.

”Det är andra natten i rad som det har varit oroligt i området Kronogården i Trollhättan.

– Det har varit stökigt i omgångar under kvällen men det eskalerade runt midnatt, när två polisbilar fick sina däck sönderskurna, säger Johan Josarp, vakthavande befäl vid polisregion Väst.”

”Under fredagen fortsätter polisen utredningsarbetet kring upploppen i Kronogården.

– Vi jobbar intensivt för att kunna lagföra de inblandande och har ett gott material att gå vidare med, säger Sten-Anders Jakobsson.

Polisen uppger även att de har löpande kontakt med Trollhättans kommun kring behov av trygghetsskapande åtgärder.”

Jag blir fundersam! Kan det vara så att Kalle och hans vänner levde i en socioekonomisk kontext? Behövde de trygghetsskapande åtgärder? Eller handlar de soioekonomiska problemen i själva verket om integrationsproblem?

Vi kan iallafall konstatera att Kalle och hans vänner fungerade bra i samhället trots sin gängrivalitet. De visste att man inte eldar bildäck eller slåss med fälgkors. Kan inte gängen i Trollhättan nöja sig med att leka Rosornas krig?