Svåra saker ska inte noviser lösa

Det är inte lätt att gå på lina. Det krävs naturligtvis både kunskap och balans. Jag såg honom spänna upp sin lina, pröva om den var tillräckligt spänd, spänna mer, pröva, … Han kunde gå på lina! Om jag hade gjort det så hade jag trillat ner och skadat mig även från denna låga höjd.

Så är det med det mesta här i livet. Det krävs kunskap och träning. Men vissa människor tror sig om att kunna allt. De förstår allting mycket bättre än alla andra och uttrycker sina åsikter högt och tydligt. Det som de inte kan är inte värt att veta. Svåra saker som de inte förstår existerar inte. Sådana människor är odrägliga!

Jag tänkte på det idag när jag läste ett inlägg på FB. Det är mycket lättare att ge sig på småsaker än att ta tag i de stora problemen. Då väljer de istället att förneka existensen av de stora problemen. Men de vill själv glänsa och ger sig på småsaker.

Jag minns en bok som beskriver ett sammanträde från den tiden då ingen visste vad en atomkraftsreaktor var. Det finns kanske inte många som vet det idag heller,  men de tror sig veta att kärnkraft är farligt. Men då! Det hölls ett föredrag för styrelsen och delades ut stenciler med information och sen togs beslutet om att bygga denna reaktor. Beslutet togs efter att några hade sagt: ”Instämmer med föregående talare.” Ingen av beslutsfattarna visste egentligen någonting om vad deras beslut innebar men de ville inte erkänna sin okunskap. Själva beslutet tog ca 5 minuter.

Nästa punkt på dagordningen tog ca 45 minuter. Den handlade om ett nytt cykelställ till de anställda. Alla vet vad ett cykelställ är och alla kunde komma med synpunkter – tak eller ej, tak av korrugerad plåt eller papp, väggar eller … behövdes det verkligen ett nytt cykelställ.

Sista punkten på dagordningen tog 2 timmar. Den handlade om kaffe på styrelsemötena. Alla kunde lägga in egna synpunkter på pris, kvalitet, smak, kaffe eller te, fikabröd osv. Frågan bordlades till nästa möte. Fru XX skulle tillfrågas om hon kunde köpa in kaffe till extrapris, koka kaffe, ordna te till herr YY och baka.

Ovanstående möte är ju raljant skildrat. Men … är det så? Jag har faktiskt bevistat liknande sammanträden! Jag har deltagit i diskussioner där väsentligheter sopas under mattan men småsaker har får alltför stora proportioner.

I dagens samhälle har det blivit viktigare att anmäla en vakt för övervåld än att se till att vakten inte behöver ingripa. Det är inte längre viktigt att förhindra kriminalitet och lagtrots. Istället ger man sig på människor som utövar sitt yrke. När ska vi få ordning och reda i vårt land då de högljudda och okunniga får bestämma?

 

Annonser

Tack utryckningspersonal för att ni finns!

Ännu en gång fick jag bevittna när ambulans och polis gör sitt jobb – lugnt och metodiskt utan att bli störda. Igår kväll såg jag gränspolisen på TV:n. De skötte också sitt jobb på ett föredömligt sätt. Detta handlar om Spanien. Jag vet att spansk polis inte ser mellan fingrarna och kan vara mycket bestämda av sig. Men jag litar på att de sköter sitt jobb! Hur är det då i Sverige? Får vi tro på medierna så fungerar det dåligt.

I utanförskapsområdena kan ambulans, polis, brandbilar och väktare mötas av stenkastning och raketbeskjutning och våld. På andra ställen filmas de när de utför sitt jobb och filmerna läggs ut på sociala medier. Sjukhuspersonal behöver överfallslarm, kunna självförsvar samt ha väktarpersonal i närheten för att de ska kunna utföra sitt jobb. Medierna frossar i detaljer om hur personal som ska tjäna allmänhetens trygghet i svåra situationer tillgriper mer våld än vad nöden kräver. Sekundsnabba beslut krävs och ibland kan det bli fel. Medierna målar hellre ut personal som gör sitt jobb som de stora bovarna än att de skriver om de som ställer till med bråk.

Hur har det blivit så i Sverige? Jag växte upp i ett land där barn uppfostrades till att lita på räddningspersonal. Vi lärde oss att följa polisens uppmaningar och att ta hänsyn och aldrig hindra någon i deras yrkesutövning. Jag har själv jobbat inom vården – men kände mig aldrig otrygg i min yrkesutövning. Men något gick snett! Det blev på 60- och 70-talet fult att uppfostra sina barn. ”Fri barnuppfostran” blev det nya men vi som förstod att detta inte håller kallade denna metod för ”Fri från uppfostran”. Det växte upp en mängd vilsna själar som bara krävde men inte lärde sig att ta hänsyn. Den generationen har inte kunnat uppfostra sina egna barn utan överlåtit detta till förskola och skola. Förskolan och skolan har inte tagit det ansvaret och en mängd ansvarslösa egoister har vuxit upp.

Som ett extra plus kan vi lägga den stora gruppen invandrare som i sina hemländer har lärt sig att bråka och tillgripa våld för att uppnå något. Det ingår i deras kultur att vara högljudda och bråka. De använder sin mobil till att filma vakter och poliser som gör sitt jobb men hoppar över att filma när dessa provoceras till våld. Sen lägger de ut filmerna på sociala medier och skickar dem till medierna som utan eftertanke publicerar. De vänsterblivna som aldrig själv lärt sig något om ansvar spär på berättelserna med våld och rasism.

Politikerna vågar inte ta itu med problemen. Regeringen pratar om resurser till fler poliser. Men vem vill bli polis idag? Vem vill bli trakasserad av bråkmakare, vänsterblivna och medier samtidigt som de inte får befogenheter att ingripa på ett bestämt och resolut sätt? Vem vill bli bespottad och slagen i sin yrkesutövning till låg lön?

Tack alla ni som jobbar i denna uppförsbacke men behåller lugnet och värdigheten! Tack för att ni gör allt ni kan för att vi ska få känna oss trygga!

Vad har hänt med min barndomsstad?

Malmö -staden där jag tillbringade mina dagar från 9 års-ålder till min 23-årsdag. Dit har jag sedan återvänt – glesare och glesare mellan gångerna. Senaste gången var för snart ett år sedan. Jag känner inte igen mig längre.

Jag kände mig aldrig rädd när jag bodde där. Visst hände det saker – men inga som jag upplevde som allvarliga. Det var ju knarklangarna som försökte sälja till oss tonåringar. Men sådant aktade vi oss noga för! Det var väskryckaren som försökte rycka min väska – men jag ryckte tillbaka. Det var han som hade snedtänt och gick mitt i gatan med en kniv och skrek: ”Jag ska döda alla djä..ar!” Men han var så inne i sitt rus så han såg oss inte när han gick förbi.

Det hände saker då med. Jag försöker inte blunda och glömma. Men det hände ju inte så mycket och inte så ofta och inte så allvarliga saker. Idag läste jag Ann Heberleins text på FB. Jag hade inte långt från tårarna:

”ETT DYGN I MALMÖ
Igår blev en sextonåring skjuten på en pizzeria vid Värnhemstorget. Igår detonerade en sprängladdning i en trappuppgång på Gullviksborg. Skottlossning utbröt vid Akutmottagningen. Igår larmades polis till en misstänkt skottlossning vid Kroksbäck. Bilar brann i natt på Ellstorp. Igår förstörde en explosion en butik vid Nobeltorget.”

Ja, detta är alltså vad som hände i Malmö under ett dygn. Jag tänker på min dotters familj med mina två barnbarn. De bor inte så långt ifrån två av händelserna. ”Men här där vi bor händer det inte så mycket! Det är några kvarter längre bort!” sa hon när jag frågade för ett år sedan.

Nej, vi hade inga skottlossningar, explosioner eller bilbränder på den tiden som jag bodde i Malmö. Det är 45 år sedan. Mycket har hänt under dessa 45 år – en del saker till det bättre men alltför mycket till det sämre.

Jag är glad över att jag inte bor kvar i Malmö men ledsen över allt som händer där varje dag. Jag undrar en hel del över hur mina barnbarn påverkas av detta. Varför har det blivit såhär? Varför har inte politikerna gjort något för att stoppa problemen? Tror de att människor som bor i Malmö kan känna sig trygga?