Ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden

I dagens riksdagsdebatt sa förre statsministern Magdalena Andersson ännu en gång att hon vill ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”. I sin regeringsförklaring i december 2021 använde hon samma ord:

”Politisk vilja avgör. Det går att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden. Låt oss göra det.” 

Uttrycket ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden” återkom sedan i tal och artiklar från henne och från andra ledande företrädare för (S). Det förefaller vara ett högst medvetet ordval. Vad innebär det? Jag har svårt att förstå eftersom det är så motsägelsefullt!

”Ta tillbaka”! Vem har tagit välfärden? Jag vill snarare påstå att (S) själv har skänkt ut den och delat frikostigt med våra skattemedel. Jag minns när Håkan Juholt sa: ”Pengar ska man gödsla med!” Jag tänkte att han borde nog lära sig lite mer om ekonomi och att hushålla med resurserna, speciellt når det är andra som måste betala! Med andra ord förstår jag inte vad de vill ta tillbaka – och från vem.

”Demokratisk kontroll”! Vad är det? Demokrati betyder ju folkstyre. Men (S) vill bestämma över vad som är välfärd och hur och av vem den ska utföras. Det låter inte demokratiskt i mina öron. (S) vill bestämma över inte enbart den offentligt finansierade välfärden utan också över den privat eller delvis privat finansierade välfärden. Det låter diktatoriskt i mina öron. Dessutom vill de ju ha kontroll över demokratin!

(S) egna politiska ambitioner är alltså att de vet vad som är bäst för medborgarna. Enligt deras resonemang har någon tagit ifrån dem ”att veta vad som är bäst”. Rimligtvis betyder det att de anser alla andra tankar vara odemokratiska eller åtminstone inte tillräckligt demokratiska. Nu vill de alltså få tillbaka kontrollen över vad som är ”bäst för medborgarna” och som Magdalena Andersson säger ”göra Sverige mer svenskt”. (S) ska bestämma över våra behov av välfärd – men vi ska betala!

Det som Magdalena Andersson och (S) menar – men inte säger – är POLITISK  kontroll. De vill manipulera och styra våra liv från vaggan till graven. De vill förvandla oss till marionetter. Det finns ingen välvilja eller demokrati bakom deras ord!

Behövs mitt engagemang?

Repris från 2018 men lika aktuellt fortfarande!

---

Måste jag bry mig om vad som händer? Jag har kanske 30 år kvar att leva. Kan jag inte bara njuta av de 30 åren? Kan jag inte bara roa mig de åren? Jag vaknade av att solen sken in genom fönstret. En underbar dag att njuta av. Men ändå undrade jag: Har det hänt något under natten? Varför?

Jag skulle kunna leva pensionärsliv – gå på studiecirklar, åka på utfärder, spela boule eller något annat. Men … jag tänker! Hur kommer mitt liv att bli de sista åren? Det beror väl på vad jag gör nu för att förbättra det?

De barn som föds och växer upp idag ska ta hand om mig och andra åldringar och ge oss ett värdigt liv de sista dagarna eller åren om ca 25-30 år. Men kommer de att vilja göra det? Det beror väl till stor del på vad de själv har fått?

Det lilla barnet föds kanske i en bil på väg till BB för att närmaste BB är nerlagt. Eller i en sjukhuskorridor med sen stressad barnmorska som assistans vid ett av livets mest betydelsefulla ögonblick – födseln. Barnets ursprung är kanske dunkelt – en okänd pappa på en fyllefest eller en våldtäktsman som pappa eller en provrörsbefruktning. Mamma (och pappa) är mer intresserade av mobiltelefonen än av barnet.

Alltför tidigt (innan barnet kan prata, äta själv, gå på toaletten, tvätta sig, klä på sig, knäppa knappar osv) lämnas barnet till en förskola. I denna otrygga miljö finns en mängd andra barn som också pockar på den certifierade genus- och HBTQ-pedagogen som är mer intresserad av normkritik än av det lilla barnet.

Barnet växer upp i en otrygg förort med våld och kriminalitet som vardag. Polisen som saknar resurser. Tingsrätter som inte bryr sig om lagen. En skola där hälften av personalen saknar utbildning. En skolmiljö med så hög ljudnivå att eleverna behöver hörselskydd. En skolmiljö med stora ordningsproblem och där trakasserier och mobbing mer tillhör regel än undantag. En skola som mer har blivit en förvaringsplats än en institution att hämta kunskaper på. Familjen saknar betydelse. Barnet saknar betydelse.

Barnet lär sig tidigt att välfärd är något som kanske fanns men som nu är på väg att försvinna. De lär sig att politiker ägnar sig mer åt att lösa globala problem än åt landets problem. De lär sig att det heliga klimatet är viktigare än allt annat. Vulkanutbrott och solens påverkan ska vi glömma – det är ju vi människor som ska skämmas och späka oss. De lär sig att inte tala om problem – bara utmaningar. De lär sig att tala om det som fungerar men att sopa allt annat under mattan. De lär sig att politiker ägnar mer tid åt pajkastning, mobbing och trakasserier än åt samarbete.

Barnet lär sig tidigt att det som person inte har någon som helst betydelse. Barnet är bara en i mängden utan värde, som inte ska påverka och är utbytbar. Barn lär sig att inte bry sig om tidigare generationer. Varför ska de då ta hand om oss om 25-30 år? Det finns ju robotar som kan göra det!

Det är just därför som jag måste bry mig! Jag måste se till att de barn och ungdomar som växer upp idag får en vettig barndom. De måste få lära sig allt som vi fick lära oss när vi växte upp. De måste få känna trygghet i tillvaron. Annars kommer de inte att vilja bry sig om mig mina sista dagar, veckor eller år i livet. Då får jag finna oss i att en robot hjälper mig!

Rent egoistiskt måste jag, ge de politiker som inte bryr sig, en spark i baken. Jag måste protestera mot deras ovilja att lösa problem. Jag måste protestera mot globalismen. Jag måste se till att barnen – vår framtid – får tillbaka ett värde. Barnets uppväxt är den viktigaste valfrågan i höst!

Varför har vi låtit oss styras?

I min generation, som föddes under efterkrigstiden, har vi växt upp i en era av utveckling. Industrin blomstrade, vanliga arbetare fick det bättre ekonomiskt, vi fick modernare och mer lättskötta hem, ett prylsamhälle växte fram och välfärden frodades.

Vi växte upp i en era där socialdemokratin var stark. Den byggde sin ideologi på händelserna i Ådalen 1931, då 5 arbetare sköts ihjäl vid kravaller i samband med strejk och demonstration. De goda arbetarna mot den onda arbetsgivaren. De fattiga mot de rika. De utnyttjade mot makthavare. De som det var synd om mot utsugare.

Vi fick lära oss att det var Socialdemokraterna som stod för samhällsbygge och för välfärd. De ville ha ett klassamhälle där S stod för det goda och motsatsen var kapitalismen. De polariserade medvetet. Men … hur var det? Jag skrev 2016 en artikel här på bloggen om ”Limhamnskungen” R F Berg som grundade Skånska Cementgjuteriet (idag heter det Skanska). Det var han som byggde välfärden i Limhamn med omnejd. Det har funnits många brukspatroner runt om i landet som har gjort samma sak. S tog helt enkelt deras koncept och gjorde så att detta omfattade alla svenska medborgare. S tog åt sig äran för vårt välfärdssystem och samhällsbygge!

Men i deras samhällsbygge vävdes det in ytterligare en faktor – alla skulle fostras till goda socialister. Staten skulle ta över fostran av barnen. Först blev det skolan och sen blev det barnomsorgen och föräldrapengen. Samhället skulle splittras. Barn och tonåringar skulle befinna sig i skola och fritids större delen av tiden – där de kunde påverkas i rätt riktning. De vuxna skulle jobba och bekosta välfärden samt påverkas av den fackliga indoktrineringen. De äldre skulle knuffas undan på pensionärshem och möjligen delta i pensionärsverksamheter. Helst skulle alla äldre nöja sig med att sticka vantar till barnbarnen eller mata änderna i stadsparken. Det var detta som var den svenska modellen. Alla medborgare skulle sorteras in i den S-märkta förvaringsboxen.

Under många år lyckades det! Eller misslyckades? Vi medborgare har tagit för oss av det socialistiska smörgåsbordet. Vi har velat ha välfärden. Men har vi blivit de socialister som de hoppades på?

Förskolan och skolan tycks ha misslyckats totalt både då det gäller förmedling av kunskaper och i den socialistiska fostrargärningen. Vi såg detta i valresultatet. Trots alla löften om välfärdsreformer så röstade vi ”fel”. Ändå talar detta parti om anständighet.

Är det så anständigt att vilja indoktrinera en befolkning för att få makten att regera? Är det anständigt att efter en misslyckad mandatperiod kalla andra partier för oanständiga? När socialismen knakar i fogarna och argumenten saknas så talar de om anständighet!

Efter valet 2018 skrev jag:

Dagen efter är ett nederlag för alla! Det finns ingen klar majoritet för något parti. Sverige är mer splittrat än någonsin. 71,6 % röstade inte på S-politik.

Vad är det då som splittrar befolkningen? S har ju presenterat nya vallöften nästan varje dag. Stefan Löfven har åkt land och rike runt. Han har dundrat och pekat på hur dåliga de andra partierna är. Men varför tror inte väljarna på honom eller den ideologi som han och hans parti? Kan det bero på allt käbbel?

Trots detta hävdar Löfven att han ska förbli statsminister. Men klarar landet ytterligare 4 år med honom som statsminister?

Nu, tre år senare, känner jag mig grundlurad! Partiet som hade 28, 4 % av väljarkåren hankade sig fast vid makten och fick regera tillsammans med lilla Mp med hjälp av Jöken – en överenskommelse mellan S, C och L.

71, 6 % röstade för något annat än S-politik och ändå är det S som regerar efter en mängd trixande! Varför får de styra oss? När de nu inför budgetomröstningen talar om sina satsningar på välfärden så ska vi komma ihåg att det var Limhamnskungen och en mängd andra brukspatroner som satsade på välfärd långt innan S fick något att säga till om!

Valresultatet 2018