MIKAEL WILLGERT:Kommunisterna stoppar vår konferens och därmed yttrandefriheten i Sverige

I eftermiddags fick vi på omvägar höra att Skansens Restauranger i brott mot vårt avtal avbokar vår konferens den 25 mars.

Jag har försökt få tag i restaurangens personal under eftermiddagen men får inga livstecken på telefon eller mail. De har gått under jorden.

Senaste veckorna har vi har vi diskuterat detaljerna i planeringen av konferensen. Längre ner kan du se planeringen i stort.

Efter letande för att hitta någon som kan svara på vad som pågår finner vi ut vilket bolag som äger verksamheten och försöker få tag i dem. Det är ett göteborgsbolag som går under namnet Burgsviks Group AB men även där har man gått under jorden.

Jag mailar de personer i ledningen för Burgsviks Group som jag får tag i men jag får inget svar.

Inte förrän senare i kväll fick  jag förklaringen av vad som hänt. Den finns på EXPO:s sida.

https://expo.se/2023/03/swebbtv-avbokas-planerade-konferens-pa-skansen

Läs hela artikeln HÄR.

THE GAME OF LOVE

I debatten om yttrandefrihet hävdar en del att Rasmus Paludans upptåg borde kunna stoppas med hänvisning till den allmänna ordningen.

Det får mig att dra mig till minnes ett vagt minne från min barndom. Sverige mötte Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) i Davis Cup-tennis i Båstad 1968. I Rhodesia rådde då Apartheid och en stark opinion tyckte inte att matchen borde spelas, demonstrationer anordnades och beviljades av polisen på en plats på behörigt avstånd från centrecourten

Tyvärr urartade det dock snart i våldsamheter. En del demonstranter nöjde sig inte med den anvisade platsen utan tumult uppstod både vid grindarna och inne på arenan. Ägg kastades mot poliser, polisen svarade med vattenkanoner och tårgas (detta var långt innan svensk polis började med ”lågaffektivt” bemötande) och till sist fick matchen ställas in och fick spelas på hemlig ort i Frankrike några veckor senare istället. Bo Widerberg m.fl gjorde senare en film om händelserna kallad ”Den vita sporten”.

Sju år senare var det dags igen. Sverige lottades 1975 mot Pinochets Chile också i Båstad och framför allt den svenska vänstern manade till strid. Hoola Bandoola Band gav ut singeln ”Stoppa Matchen” som ger en god bild av stämningsläget. https://youtu.be/Mt5EaTMBE6o

Trots händelserna sju år tidigare beviljades demonstrationstillstånd. Polisen hade lärt sig läxan, samlat avsevärt större styrkor och matchen kunde spelas utan några incidenter. Demonstranterna skanderade slagord mot militärjuntan. Visselrop och sirener användes också för att man skulle höras till centrecourten. Efter demonstrationen upplöstes allt mycket stilla och demonstranterna städade till och med upp efter sig. Det förekom aldrig något våld i någon väsentlig utsträckning. Matchen spelades som planerat, Sverige vann och gick därefter vidare till att vinna hela Davis Cup för första gången med Björn Borg som lagets ankare.

Själv menar jag att det svenska samhället agerade rätt. Den enkla vägen 1975 hade varit att inte bevilja utan totalförbjuda demonstrationerna med hänvisning till den allmänna ordningen och händelserna i samband med Rhodesia-matchen. Men istället stod man upp för yttrandefriheten och såg istället till att organisera polisens och samhällets bemötande bättre.

Bland de tongivande demonstranterna den gången fanns namn som Mikael Wiehe , Frank Baude och i princip alla som betydde något inom den svenska vänstern på den tiden befann sig i Båstad när Chile-matchen spelades. Jag vågar inte ens tänka på reaktionerna om polisen avlyst demonstrationerna av ordningsskäl…

Delar av dagens vänster borde kanske tänka på att det ligger i deras intresse också att man inte tafsar på yttrandefriheten så fort den blir lite obekväm.

Så länge man har tillstånd och följer polisens anvisningar tycker jag man ska få demonstrera mot både apartheid, militärdiktaturer och islam. Om vi bara tillåter demonstrationer som är helt okontroversiella tycker jag faktiskt inte vi har någon yttrandefrihet värd namnet.

Och jag är varken någon fan av Rasmus Paludan eller Frank Baude men vill man ha yttrandefrihet så får man tolerera dem. Att bara tolerera dem som är på samma linje som man själv är ju ingen större prestation och kan svårligen benämnas som att stå upp för yttrandefrihet.

Hans Thannerstig

Åsiktsförtrycket vilar tungt över Svea rike.

Det betecknande för svenska regeringar är de ständiga försöken, att begränsa den grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheten.

Den är under ständig och oavbruten attack från dem, som säger sig försvara det fria ordet, men som inte bryr sig ett skvatt om åsiktsfrihet.

De med ”problematiska” idéer skall tystas och censureras.

Allt för att ”värna demokratin”.

Det finns i riket en sjuklig vurm för åsiktsförtryck, som blivit allt tydligare hos den så kallade makteliten.

En morbid likriktning, som Sverige i motsats till övriga nordiska länder har en olycklig fallenhet för.

De självutnämnda rättesnörena, de alltigenom anständiga, renhjärtade och moraliskt högtstående får bara inte ifrågasättas.

Media bär ett tungt ansvar för att Sverige nu går mot en kollaps.

Domen över dessas roll i destruktionen av riket kommer att bli hård.

Det säger sig självt, att om den öppna debatten hade existerat, så skulle den plågade nationen inte befunnit sig i dagens katastrofala läge.

Offensiven mot yttrandefriheten ökar alltmer.

Människorna får inte ge uttryck åt sorgen och vreden över den pågående politiska dårskapen utan att förföljas och bli utsatta för nedtystningsförsök.

Angiveriet, det ständiga förtalet och den politiska demoniseringen är bara alltför effektiva.

Åsiktshegemonin har infiltrerat landet.

Det förefaller, som om man i vida kretsar har glömt bort eller inte förstått, att grunden för demokrati är tankefrihet, åsiktsfrihet, fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri och öppen debatt.

Rättigheter, som är fundamentet för den traditionella västerländska demokratisynen.

Claudia de Longueville