Staten har skapat mänskliga problem

Varför har svenska folket så många problem? Vi präglas ju av vår uppväxt, skolan, lärare, kompisar, arbetsmarknaden, arbetskamrater, medier, politiker, kultureliten m fl. Det är vår kultur som präglar oss. Om denna kultur hade varit en bra grogrund så hade inte vi medborgare haft så många problem.

Barnen växer ju till större delen upp i förskolan – som regleras av statligt uppsatta normer – och ändå drabbas en stor del av dem av psykisk ohälsa. När vi växte upp på 50-60-talet fick vi vara barn. Vi hade inga problem med könstillhörighet. Visst hade det varit roligt att vara pojke – då hade jag kanske fått en ångmaskin eller mekano, men jag fick nöja mig med en dockvagn och lego. Vi lyssnade på de vuxna, lärde av dem och var nöjda. Vi behövde inga genuspedagoger!

Vi fick alla förmånen att gå i samma skola och utbilda oss till samma saker – oavsett kön. Många valde könsstereotypa yrken – men det var vårt eget val. Arbetsmarknaden stod öppen för oss alla. De val som vi gjorde då avspeglar sig kanske nu i vår pension. En del av oss valde att själv ta hand om sina barn istället för att göra karriär. Vi var och är nöjda med detta. Vi har lärt oss att prioritera och fortsätter med detta som pensionärer.

Vi läste könsstereotypa medier: Bildjournalen, Veckorevyn, Fantomen, Fib Aktuellt och alla de andra. Vi har sett könsstereotyp reklam. Men vi har inte blivit kränkta eller fått dåligt självförtroende eller fått psykiska problem pga detta. Tvärtom! Vi är nog den generation som är mest jämställda. Vi lärde oss att samarbeta och hjälpas åt.

Var kommer då alla problem ifrån? Varför växer det upp barn idag som saknar könsidentitet? Varför är det så många unga som drabbas av psykisk ohälsa? Varför är det så många vuxna som går in i väggen? Var kommer all otrygghet och osämja ifrån?

Jag har en bestämd uppfattning om detta. Jag är övertygad om att den svenska samhällsstrukturen är orsaken. Varje samhälle som strävar efter att bryta normerna – som samhället har varit uppbyggt av under mycket lång tid – skapar vilsna människor. Om inte samhället ger sina medborgare trygghet så kommer befolkningen att bråka om vilka normer som ska gälla, vem som ska bestämma, vem som är orsaken till problemen och en mängd andra saker. Alla kommer att sträva åt olika håll och bråka om stort och smått. Ingen kommer att må bra av denna ständiga träta och jakt efter lycka.

 

Annonser

En troligen av vissa ansedd för kallhamrad och smaklös betraktelse

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i…

View original post 531 fler ord

Det är min sandlåda

I sandlådan  lär vi oss samarbete och kommunikation, vad som fungerar när man är med andra. Den som vill leka med den röda bilen som någon annan har, får lära sig att vänta eller kanske byta till sig den mot din gröna traktor. Den som leker med den stora grävskopan kan inte svänga runt armen hur som helst, inte släppa sanden var som helst – särskilt inte just precis där några andra gör sina sandkakor.

Alla måste visa hänsyn och respekterar de andra för att de ska respektera tillbaka. Annars måste de vuxna ingripa och tala om vilka regler som gäller i sandlådan. Reglerna talar om att alla får leka i sandlådan oavsett om de har gula eller blåa spadar eller om de bygger sandslott eller serverar sandkakor. Annars blir det anarki i sandlådan. Gängledaren får kanske bestämma över vem som får vistas i sandlådan.

Idag har jag hört och läst många röster om vem som ska bestämma i riksdagen och vem som ska få någon som helst inflytande:

• Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra.
• De är sossehatare.
•  Att övriga partier inte vill samarbeta med SD -det är att respektera folkviljan. För de allra flesta av oss som röstade på dessa andra partier vill inte att de gör det.
•  Det Nazisympatisörerna i SD inte fattar, är konceptet om ”deal breaker”… att det spelar ingen roll om 99% av alla SDare inte skulle vara nazister egentligen, eller ifall 99% av allt de ville genomföra vore guld och gröna skogar, för den där sista kvarvarande procenten är en total och fullständig deal breaker. Det spelar ingen roll ifall SD’s fantasivärld främjar mig personligen jättemycket… så länge det sker på bekostnad av mina medmänniskor är jag NOLL intresserad.SDare är förutom allt annat skit de är, extrema självupptagna narcisitsiska egoister, och sådana skall man ALDRIG ge ens ett litet lillfinger.
•  Den auktoritära populismen är ett värdesystem som ligger utanför den demokratiska gemenskapen.
•  Vi är beredda att samtala och förhandla. Nu är det upptill de andra …
•  Vi tror på jämlikhet och rättvisa. Därför kan vi aldrig samarbeta med SD.
•  Vi kommer inte att ge SD inflytande – vi står för anständighet.
•  Nu måste vi ta ansvar och aldrig ge ett oanständigt parti inflytande.
• Nu måste vi föra seriösa samtal men inte ge SD inflytande.
•  SD har gjort ett flertal grova utfall och kommer från vit maktrörelsen, sa Stefan Löfven efter dagens statsministeromröstning. Det är odemokratiskt och ologiskt  och absurt att ge dem inflytande.

Ja, detta var ett axplock av den vuxenmobbing som jag upplevde idag. Den som avviker från gruppen kan ganska snabbt bli utsatt för det som kallas för rovjaktsmobbning. Det låter hemskt och det är det också. För den som avviker spelar det ingen roll vad den gör – för den personen eller gruppen är ett hot mot den etablerade gruppen och ska mobbas ut. I den sandlådan finns ingen vuxen som talar om demokratiska regler och hänsyn.

Mobbning är när samma person utsätts för kränkningar om och om igen. Mobbning är en fråga om makt. Den som mobbar har mer makt och högre status än den som blir mobbad. Det kan vara därför som andra som ser mobbningen inte vågar säga ifrån. Man vill inte säga ifrån till den som är tuffast och som man tror att alla tycker om. Ofta kan det se ut som att mobbaren har många vänner och är väldigt omtyckt, men det är sällan sant. Det är vanligare att mobbare har människor omkring sig som ställer upp av rädsla snarare än av vänskap.

Precis så fungerar det i vår demokratiskt framvalda riksdagen. SD är inte som de andra. SD rätar inte in sig i leden. SD vill lösa problemen i Sverige på ett helt annat sätt än vad de etablerade partierna vill. SD vill riva revirmurarna och få inflytande i politiken. De etablerade rovfåglarna anfaller från alla håll.

Man skulle kunna tro att de som nu har valts in i Sveriges riksdag skulle ha vuxit ifrån sandlådenivån. Men med partiledare som har blivit fullfjädrade rovfåglar – mobbare – så vågar inte de andra höja rösten eller vågar samarbeta med SD. När mobbarna får fortsätta så urholkas demokratin mer och mer. Drygt 1 miljon väljare får inget inflytande!

När får vi ordning i riksdags – och regeringssandlådan?