Revolution i Sverige?

Bild vald a Ulsans

Med så mycket som går fel i Sverige, inte minst sådant som avsiktligt görs på fel sätt för att de som bestämmer om det är förblindade av ideologi, propaganda, politisk korrekthet, villfarelsen av att göra gott och tillhöra de goda; när blir det revolution i Sverige? Om det inte blir det i dessa dagar kan det nog aldrig bli revolution i Sverige, kanske inte ens någon märkbar missnöjesyttring.

Här är en uppräkning av några engagerade svenskar som jobbat i åratal för att väcka svenskarna i någon fråga som ligger dem varmt om hjärtat. De har fantastiska kunskaper och insikter, de presenterar sina kunskaper väl. Men de tas inte emot av media och inte av politikerna, så svenska folket svävar fortfarande i okunnighet om sin okunnighet.

Läs hela artikeln HÄR.

De mångkulturella problemen växer

Vid en pressträff igår talade statsminister Magdalena Andersson om parallellsamhälle, upplopp och regeringens initiativ för att bryta segregationen.

– I dag presenterar regeringen en rad initiativ för att bryta segregationen och stoppa nyrekryteringen, sade statsministern vid pressträffen. För ska vi lyckas trycka tillbaka våldet är det avgörande att vi förmår förhindra att barn och unga män dras in i kriminalitet och gängen som förpestar och förstör vårt samhälle.

Men problemet är ju inte nytt! Många av oss har varnat för följderna av mångkultur. Men Våra svenska företrädare har hela tiden påpekat att vi svenskar MÅSTE böja oss och acceptera. Vi har blivit kallade för de flesta invektiv som finns när vi har påtalat problemen. Det är vi som är problemen. Men igår blev statsministern tvungen att tala om svagheten i samhällets strukturer och att samhällets företrädare har tappat greppet!

Jag skrev en text för exakt 6 år sedan om det mångkulturella dilemmat. Den texten handlar om problemen då men ingen av problemen har egentligen lösts – bara eskalerat!

---

Livet blir ganska komplicerat om man inte förstår kontexten och inte har några ambitioner att inrätta sig i leden. Ännu mer komplicerat blir livet om jag hävdar att jag, trots att jag inte har förstått, är den som har rätt.

De senaste dagarna har varit turbulenta för Miljöpartiet. Bostadsministern fick avgå för att han hade umgåtts i extremistiska kretsar. Yasri Khan fick dra tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen efter att ha vägrat ta en kvinna i hand. Åsa Romson nämnde den 11 september attentatet som en olycka. MP-toppen Magnus Johansson (MP), planeringschef på utbildningsdepartementet, ville pressa SVT att släppa diskussionen om Kaplan genom att i istället erbjuda kritiska partiröster till ett program. Nu säger skolministern att han kände till att Khan inte hälsade på kvinnor med ett handslag. Men … han hade inte förstått hur kränkande många kvinnor tycker att det kan vara. Han hade inte förstått vilka reaktioner det kunde väcka. Så nu väntar vi bara på nästa dumhet från Miljöpartiet.

Skolminister Gustav Fridolin började med att inför valet tala om att han skulle minsann få ordning på skolan på 100 dagar. En vacker vision … men … nu har han varit skolminister i 1½ år och vi märker ingen skillnad. Tomma ord! För en tid sedan hörde jag honom i en intervju säga till en journalist att denne inte skulle försöka lura honom till att säga något som han inte tänkt säga. I en annan intervju sa han: ”Det skiter jag i!” ang väljarsympatier. Nu har han först tagit bostadsministern i försvar och sen att han inte har förstått att kvinnor blir kränkta – trots att han kallar sig för feminist och pratar om alla människors lika värde. Det känns som om vi har en skolminister som fortfarande går på lågstadiet! Kanske dags att byta ut honom?

Men jag har ju många gånger upplevt inkonsekvensen hos människor som kallar sig för feminister. I sin iver att vara goda och omfamna hela världen så snubblar de på sina ideal. Det har varit många debatter genom åren:

En av dem, 2012, handlade om en kvinnlig gymnasieelev som inte fick praktisera hos en damfrisör i Malmö för att hon bar slöja. Vare sig polisen eller DO ville ta upp fallet  så hon anlitade en advokat för hon ville ha skadestånd. Genom en förlikning, enligt vilken eleven gottgörs med 27 500 kronor och en ursäkt av frisersalongens ägare, fick hon upprättelse. Feministerna ansåg att hon naturligtvis skulle få ha sin slöja på sig under praktiken (trots att hon inte hade använt slöja när hon sökte praktikplatsen – efter vad jag kommer ihåg). Jag menade att frisören själv avgör vem som ska få praktisera hos henne och att det skulle upplevas lustigt med en frisör iklädd slöja. Jag fick naturligtvis feministerna på mig och det var då jag blev kallad för islamofob!

En annan sådan diskussion, 2013, handlade om en praktikant hos Trollhättans kommun som vägrade skaka hand med sin arbetsledare. Det blev en dyr historia – för den kvinnliga chefen. Istället för att få en praktikplats fick han, som vägrade ta i hand, ta emot 30 000 kronor i skadestånd. Den gången tyckte jag att som praktikant är det viktigt att försöka passa in i kontexten. Den som inte klara av att ta sin chef i handen enbart för att hon är kvinna inte passar in i den arbetsplatsens kontext. Även denna gång möttes jag av en störtskur av argument från feministerna och kallades ännu en gång för islamofob.

Feminister, som borde stå upp för kvinnor och jämställdhet, har stora svårigheter i att ställa krav på andra människor som lever i en annan kulturell kontext. I sin politiska korrekthet tar de avstånd från sin egen kultur. De ställer hellre krav på att svenska folket ska acceptera och förneka sin egen kultur än att de kräver att de som flyttar hit måste anpassa sig till vår kultur. Feministerna och Miljöpartiet i spetsen har helt enkelt motarbetat all form av integration!

De senaste dagarnas utveckling har dock lyft på locket! På några år har åsikterna vänt och nu diskuteras handskakningar på alla medier igen – utan att följas av usch och fy hemska islamofob! Kanske Sverige börjar vakna ur detta multikulturella dilemma.

Paludan var inte den utlösande faktorn

Jag skrev en artikel om stenkastning sommaren 2016. Då skrev jag t ex att första gången som jag uppmärksammades om stenkastningsproblematiken var i januari 2003 då några elever på en skola i Rosengård i Malmö drabbade samman med byggjobbare som renoverade skolan.

Rasmus Paludan genomförde eller planerade inte några sammankomster där koranbränningar ingick, 2003. Det behövdes ingen dansk eller koran för att trigga igång stenkastning! Läs artikeln och fundera över om något har förändrats. Samma hat mot polis, myndigheter och samhällsfunktioner!

---

Vi har under många år kunnat följa stenkastning mot polis, brandkår, ambulans, tidningsbud, brevbärare, sophämtare, snöröjare, varuleveranser, … Stenkastningen har varit riktad mot samhällsbärande funktioner. Makthavarna har blundat och hoppats på att problemet ska avta men det har eskalerat istället. Nu i mitten av juni 2016 ska äntligen riksdagen diskutera problemet.

Första gången som jag uppmärksammades om stenkastningsproblematiken var i januari 2003 då några elever på en skola i Rosengård i Malmö drabbade samman med byggjobbare som renoverade skolan. Stenar och flaskor kastades. Bygget stoppades tillfälligt, och kunde återupptas först när skolan omgärdats av höga staket.

Nästa minne är från ”Kravallerna i Rosengård 2008” då hade några ungdomar ockuperat en lokal som tidigare hade använts som föreningslokal men nu skulle användas till annat ändamål, enl Wikipedia:

”Fastighetsägaren och Kronofogden tog hjälp av polisen för att avhysa ockupanterna. Ett femtiotal pojkar och män fick med hjälp av stenkastning och fyrverkeriavlossning polis och brandmän att dra sig tillbaka och enligt några av ungdomarna på plats skulle situationen kunna lösas om man fick tillbaka sin moské. Samtidigt som kravallerna pågick spreds oroligheterna till Tensta och Husby i nordvästra Stockholm. Ungdomar kastade sten mot räddningstjänsten och flera bränder anlades. Fredagen den 19 december anlände förstärkning från Stockholm och Göteborg till Rosengård.

Oroligheter förekom nätterna mellan den 18-19 och 19-20 december. Händelserna omfattade anlagda bränder på lastvagnar, bilar och soptunnor, bombhot och hemmagjorda slangbomber mot poliserna. Polis och lokalpolitiker menar att det främst var de autonoma demonstranterna som låg bakom bråk och vandalism, och särskilt Antifascistisk aktion pekades ut. Polisen grep en aktivist med koppling till AFA och omhändertog arton under den första natten som oroligheterna pågick. En aktivist uppgav att de var där som ”ideologiskt stöd” och att aktivister bara var en minoritet av deltagarna i aktiviteten.

Islamiska kulturföreningen och sju andra föreningar gick den 19 december ut med ett pressmeddelande där de tog avstånd från oroligheterna. Oroligheterna upphörde efter att cirka 200 vuxna skickades ut för att tala med ungdomar och deras familjer.”

Sen dess har stenkastning och bilbränder varit vardagsmat för oss som läser sociala medier. Men locket har varit mer eller mindre på i etablerade medier. Makthavarna har istället för att ta tag i problemet diskuterat i socioekonomiska termer och utanförskapsområden. Deras botemedel har blivit mer resurser efter varje stenkastning! Dessa områden får mer resurser än andra områden men resultaten uteblir! Effekten har snarare blivit ökad segregering! Jag läser i BT:

”Problemen är följden av drygt 20 års ekonomisk segregation och inget unikt för storstäderna, menar Per Olof Hallin, professor i kulturgeografi som samarbetat med polisen vid kartläggningen av så kallade utsatta områden.

– Det har funnits en potential och förutsättningar för den här utvecklingen både i de här och många andra städer, säger han. Det räcker, menar han att områden med social utslagning får en tillräckligt stor tillväxt av killar i rätt ålder för att problemen ska börja.

– Jag tror att man lär sig via media och tv, en slags social inlärning, att man kan göra så här och så sprids det, säger han.”

Men varför kastar man sten? Kan förklaringen vara religioner? Jag läser följande om ”Vallfärden” Wikipedia:

”Dagen därpå utförs steningsritualen då man kastar 49 stenar på stenpelare (på senare år har dessa ersatts med en mur för att motverka olyckor) som representerar Satan”

Ser dessa unga män (för det är oftast män) våra samhällsfunktioner som representanter för Satan? Vill de inte ta del av den svenska samhällsstrukturen? Klarar riksdagen av att möta sådana funderingar eller kommer de att tillsätta utredningar om fler resurser och straffskärpningar? De kommer aldrig att lösa problemen om de inte vågar diskutera orsakerna – de riktiga orsakerna!