Betyg på eleven eller samhället?

Denna veckan börjar sommarlovet för de flesta eleverna i grundskolan. Alltför många elever, som går ut 9:an, kommer inte att få ett fullständigt betyg och en stor del av dem får inte godkända betyg i basämnen. Vad beror detta på?

Det ser alltså inte bra ut för den svenska grundskolan. Jag läste en artikel om grundskolan i Vivalla och lärarnas oro för att tjänstgörande stödpersonal dras in.

”– Det gäller inte lärare, men det är vuxna i skolan som har hjälpt till med de stökiga eleverna. Nu försvinner de och lärare kommer att lämnas ensamma med stöket i klassrummet. Och det har ju inte ens fungerat fram tills nu, ska poängteras. Det är allt från elever som vägrar gå in i klassrummet, skriker, kastar bänkar, slåss och skallas.

Vivallaskolan har länge dragits med ordningsproblem. I ett försök att komma tillrätta med det lade man successivt ner högstadiet från 2017 och framåt, och delade upp de eleverna på andra högstadieskolor i kommunen. Nu är bara F-6 kvar, men problemen har inte försvunnit.”

Studiemiljön i skolan är alltså ett stort problem med ”elever som vägrar gå in i klassrummet, skriker, kastar bänkar, slåss och skallas”. Vad beror det på? Jag är övertygad om att det beror på hela samhällsstrukturen! Att barnen bråkar beror antagligen på att de inte känner någon trygghet i skolan och saknar de vuxna trygga förebilderna som ska tala om vilka regler som gäller i skolan och i vårt samhälle. När de vuxna är otydliga  så kommer de unga att testa gränserna. Alla unga behöver en fast trygg och tydlig ledning.

Alla som har försökt att dreja vet hur svårt det är att få lerklumpen att bli en vacker skål. Det krävs kunskap, handlag och tålamod. Ofta rasar allt eller blir snett. Då måste man göra om från början. Samma saker föreställer jag mig att det krävs för att forma unga individer till vuxna ansvarstagande medborgare. De behöver formas i tid – innan allt går snett. Ibland måste de omformas många gånger innan resultatet blir bra! Egentligen tror jag inte att fler resurser ger bättre resultat. Det är snarare så att alla resurser måste samarbeta och ha samma mål!

Det ej fullständiga betyget beror inte enbart på eleven. Detta betyg är ett betyg på alla de vuxna som skulle ha möjliggjort ett fullständigt betyg. Det är betyg på lärarens förmåga att lära ut och att tillgodose en bra studiemiljö i klassrummet. Det är också ett betyg på skolledningen som inte klarar av att hålla ordning i skolan och att ta tag i de problem som uppstår. Det är betyg på Skolverket som ägnar sig mer åt läroplaner och mindre åt elever. De hindrar ju eleverna, lärare och skolledning att få den arbetsro som de så väl behöver. Det är ett betyg på politiker som inte ger lärarna och eleverna arbetsro – som hela tiden vill sjösätta nya reformer innan de gamla har gett resultat. Det är ett betyg på föräldrarna som har abdikerat som föräldrar och som inte uppfostrar och stödjer de unga. Föräldrarnas uppgift är ju att ge sina barn en bra framtid. Men hur blir den om inte föräldrarna ger dem trygghet och lär dem att uppföra sig väl?

”– Steg ett måste vara att ge lärarna någon form av status. Det är läraren som bestämmer, jävlar anamma. Vi lever i en tid med förvirrade betygskriterier och ett lärarkollektiv som är utsatt för både föräldrars och skolledares illvilliga ränker. Så det kommer att ta tid, det är ingen quick fix. Man har förstört det som fungerade för 50 år sedan. Det är möjligt att det tar 50 år sedan igen innan det blir bra. Det är min bistra förutsägelse”, säger docent Lars Melin.

Jag är övertygad om att alla vuxna i barns och ungdomars närhet måste visa upp en stor portion ”jävlar anamma”. Det räcker inte med mer resurser. Det krävs bättre utnyttjande av de resurser som finns! Ingen tycks bry sig om att en stor del av grundskoleeleverna inte klarar av den svenska skolan eller varför!

Annonser

Är åldrandet en samhällsutmaning?

I Sverige bor cirka 2 miljoner ålderspensionärer dvs personer som är 65 år eller äldre. Av dessa år det cirka 230 000 personer över 65 år som idag har hemtjänst och ytterligare 82 000 har permanent särskilt boende. Men resten? På vilket sätt är vi en samhällsutmaning?

Idag läser jag en debattartikel skriven av ordförande för Stadsmissionen. Den bygger på en mängd klyschor om samhällsutmaningar med en åldrad befolkning. Den rimmar illa med de förslag som finns att man ska jobba tills man är 75! Men artikeln handlar till stor del om ensamhet och behov av kollektiva aktiviteter för att hindra depressioner.

Ja, jag vet! Det fanns en tid då människor bara levde för jobbet. När det tog slut blev de sysslolösa och hade kanske svårt att aktivera sig själv. Det är ju allmänt känt att många hemmafruar fick psykiska problem när barnen flyttade hemifrån. Nu tar artikelförfattaren upp depression när livspartnern går bort. Men … många har ju redan upplevt skilsmässor tidigare i livet och startat om med ny partner!

Dagens pensionärer är mer flexibla, friskare, äter bättre mat, motionerar och sitter inte stilla och väntar på aktiviteter som ska ramla över dem. De flesta har intressen, aktiviteter och vänner. Många reser och upplever en mängd nya saker som de aldrig kunde göra innan de blev pensionärer. Framför allt har de stora kunskaper och erfarenheter som de kan dela med sig av. De behöver inte särskilt äldreboende eller hemtjänst. Jag har grannar som är i 90-års åldern som klara sig själv och lever ett aktivt liv.

Cirka 96 000 är över 90 år idag – dvs knappt 5 % av pensionärerna. På vilket sätt utmanar dessa personer samhället? Den gruppen lär inte bli så mycket större, så jag förstår inte utmaningen.Vi behöver någon som tar hand om oss när vi blir gamla! Det har varit ett av argumenten, under många år, för en ökad invandring! Men … behöver de tas hand om? En utmaning kan vara att betala ut rimliga pensioner till de som under hela sitt vuxna liv har avstått en bit av sin lön för att regeringen har lovat dem en tryggad ålderdom. Men pengarna har tydligen använts till annat istället!

Det känns nu som att politikerna har fått in barnen på förskolorna och föräldrarna på arbetsplatser. Nu återstår … pensionärerna … hur ska vi kunna hålla koll på dem? Pensionärer är inte en hjälplös inaktiv grupp som behöver styras av de yngre! Vi klarar själv av att organisera våra liv – även om vi får sämre rörelseförmåga så har vi fortfarande tankeförmåga!

Att insinuera att vi är en samhällsutmaning som behöver extra resurser är förnedrande! Det är ju samma resonemang som att det behövs fler fritidsgårdar i förorterna. Att åldras är ingen sjukdom eller brist på integration. Att åldras är ett naturligt tillstånd. Vi fortsätter att leva våra liv – trots att vi inte går till jobbet. Vi gör allt som vi inte hann med tidigare i livet. Allt som behövs är egentligen mer respekt för vårt kunnande och våra erfarenheter samt att våra inbetalda pensionspengar kommer tillbaka till oss istället för att användas på en mängd politiska projekt!

Klarar den moderna människan av att leva i en demokrati?

Röster höjs allt oftare om ett elitstyre. Spontant säger jag nej! Men … ju mer jag funderar … hur fungerar egentligen demokratin? Alltför många anser ju att demokrati gäller enbart för deras värdegrund. De har tolkningsrätten och alla som inte ställer upp på detta är odemokratiska.

Vi har ju praktexemplet – vår statsminister – som stämplar alla som inte har det socialdemokratiska värdegrunden som odemokratiska eller t o m som fascister! Har han förstått vad ordet demokrati betyder?

Justitieministern vill förbjuda allt som inte stämmer in i hans världsbild – runor, organisationer med fel värdegrund, ”fel” Sverigebild osv.

Ja, uppräkningen kan bli hur lång som helst då det gäller våra ministrar.  Men detta gäller många andra politiker. Vi har hört deras röster i EU-valdebatten: De länder som inte gör som vi säger angående flyktingpolitiken ska straffas genom uteblivet jordbruksstöd! Hur demokratiskt är det?

Så tänker jag på de senaste 10 årens debattklimat. Åsiktskorridoren har varit trång. Alla som inte höll med de politiskt korrekta fick finna sig i att brunmålas och bli benämnda med diverse invektiv. Många har under årens lopp förlorat sina jobb, blivit uthängda i pressen eller blivit dragna inför domstol för sina åsikter skull. Åsikterna har kanske inte varit extrema men en PK-elit har tolkat begreppet demokrati på sitt sätt.

Alltför många skriver kommentarer som kanske aldrig borde skrivas. Det gäller människor ur alla kategorier. Alla är kanske inte mogna för att ta ansvar över sitt skrivande. Långt ifrån alla förstår begreppet demokrati.

Miljöpartiets toppkandidat till EU-parlamentet Pär Holmgren (MP) har uttryckt att Sverige borde ”snabbt avskaffa alla val” eftersom vi inte har ”tid att hålla på och käbbla mellan partierna till exempel, utan nu gäller det verkligen att sätta ner foten och visa att vi är faktiskt ense.” Så sent som 2018 resonerade Holmgren öppet på Twitter om vilket alternativt ledarskap som bäst kunde ”rädda oss” från klimatkrisen. Men … är hans elitstyre något bra alternativ?

Knappast! Sverige står inför ett gigantiskt elproblem om han och de andra klimatalarmisterna får råda.

”Det första problemet handlar om risk för otillräcklig elproduktion, särskilt under vintertid när elbehovet är som störst. Det måste alltid finnas balans mellan produktion och användning för att elsystemet ska fungera.”

”Det andra problemet är begränsad kapacitet i elnäten som sätter stopp för nyetableringar i vissa delar av landet. Det pågår just nu en snabb ökning av elanvändandet i samhället, inte minst i nya datacenter och tillverkande industrier, men också i nya bostadsområden och elanvändande lösningar i transportsektorn – som elbilar och ny tunnelbana i Stockholm.

I vissa delar av landet klarar elnäten helt enkelt inte av att föra över tillräckligt med el till de nya elanvändarna. Och att bygga ut elnäten är en process som tar många år på grund av de långa processerna med att få tillstånd.

Om näringslivets behov av nyanslutningar inte möts kan det leda till en samhällsekonomisk kostnad om 150 miljarder om året fram till 2030, enligt en rapport som Energiföretagen låtit konsultföretaget Pöyry ta fram.

Rapporten visar även att trängseln i elnäten på många håll redan utgör ett hinder för både klimatomställning och tillväxt vilket innebär en samhällsekonomisk kostnad på 80 miljarder kronor per år redan nu.” enl en artikel.

Så läser jag ännu en gång om Peter Lundgren. Nu ska han springa gatlopp och helst ställas ut på kyrkbacken. Varje feminist med självaktning har synpunkter och varje feminist som vill hänga på har ännu mindre begåvade synpunkter.

”Snuskgubben simmar inte i ett akvarium på ett zoo. Han är en del av ett misogynt stim på framväxt i den politiska maktens ocean. Från Alabama hela vägen över Atlanten till Polen simmar politiker, främst män, för att inskränka kvinnors rätt att beslut om sina egna kroppar”, skriver Alice Bah Kuhnke (MP).

Nu har SD lagt ut en film på sin Facebooksida. Där den kvinna som utsattes påpekar att hon anser saken ”utagerad”. Och att hon bestämmer. Men så är det faktiskt inte. Det är inte hon som bestämmer över detta. Detta är inget målsägandebrott, skriver Maria Robsahm.

De mindre begåvade kommentarerna handlar om Peters utseende och/eller gubbslem och/eller SD:s del i incidenten. Jag är ju övertygad om att detta tafsande gjordes av privatpersonen Peter och kan inte blandas ihop med hans profession som SD-kandidat. Jag kan inte heller anklaga partiet för Peters agerande. Men … många har stora svårigheter i att skilja på detta. De skriver hellre spaltkilometer om tafsande än om t ex hedersvåld, könsstympning, barnäktenskap, pedofili, våldtäkter eller terrorverksamhet.

Jag tror faktiskt att en stor del av befolkningen inte klara av vår yttrandefrihet och vår demokrati! Men … jag vet inte vad alternativet skulle vara. Demokratur har vi ju redan – enligt vissa skribenter. Diktatur vill väl ingen ha. Elitstyre är nog inget att tänka på. Så vad återstår? Måste vi finna oss i feministiska uttryck om snuskgubbar och gubbslem? Måste vi acceptera klimatalarmisternas klagolåt? Måste vi tillåta obegåvade människor bestämma över våra huvuden och om våra skattemedel? Finns det några alternativ?