Stora problem uppstår då olika kulturer ska mötas.

Alla samhällen består av en grupp av människor som förenas med gemensamma normer och förhållningssätt. Människor med ganska lika utseende och samma kulturella förståelse. Människorna i samhället strävar efter samma mål. Samhället är uppbyggt i en viss struktur för att underlätta levnaden för dess medlemmar. Redan på grottstadiet fanns en viss samhällsstruktur. Människor bodde tillsammans för att kunna jaga tillsammans och för att kunna skydda grottan. Allt blev lättare när gruppen samarbetade. De som inte ville samarbeta fick lämna gruppen och bildade kanske en annan grupp i en annan grotta.

Men när grupperna blir för stora uppstår problem. Vissa vill ta makt över andra. Andra vill inte rätta sig efter den rådande strukturen. I vårt civiliserade samhälle har vi löst detta genom gemensamma lagar och gemensam förvaltning. Vi betalar skatt för att administrera dessa strukturer och för att göra livet enklare för samhällets medborgare. Det fungerar så länge som alla strävar mot samma mål.

Vad händer då när vissa personer inte ställer upp på detta samhällskontrakt? Lagarna och våra samhällsföreträdare har försökt lösa situationen med blandat resultat. De flesta har rätat in sig i leden. Men vi har människor som har vandrat ut och in på våra fångvårdsanstalter.

Det är inget nytt fenomen med människor som inte vill anpassa sig till samhällsstrukturen. Begreppet ”Sociala problem” har ett  ursprung spårat till senare delen av 1800-talet. Föreningen Studenter och arbetare, bildat i Uppsala 1886, var exempelvis tidigt ute med att använda sig av begreppet.

Det ”Sociala arvet” är ett uttryck som myntades av barnpsykiatrikern Gustav Jonsson vid Barnbyn Skå utanför Stockholm. Han kunde visa att de barn som vårdades där oftast hade föräldrar som haft eller fortfarande hade sociala svårigheter, vilka således gick ”i arv”. Barnbyn Skå anlades 1947 på initiativ av Stockholms barnavårdsnämnd.

”Den nya, experimentella verksamheten skulle vara ett alternativ till dåtida barnavårdsinstitutioner, då alarmerande rapporter och undersökningar påvisade inhumana uppfostringsmetoder på dessa, såsom straff och aga. Inriktningen var pojkar och flickor i åldrarna 7–15 år med en neurotisk och psykopatisk problematik, vilken manifesterades genom ett avvikande antisocialt beteende med missbruk, kringdrivande, våld och stölder som följd.” enl Wikipedia.

”Barnbyn har liksom samhället varit i konstant förändring och utveckling ända sedan starten och har omvandlat, omdanat samt omformulerat sin verksamhet vid flera tillfällen under årens lopp. Under sina 57 verksamma år har Barnbyn Skå har haft ett stort inflytande inom den öppna barn- och familjevården både i Sverige och internationellt. Inom nordisk barnpsykiatri har institutionen spelat en ledande roll vid utvecklingen och introduktionen av nya psykoterapeutiska metoder. I begynnelsen framhöll Gustav Jonsson att Barnbyn Skås främsta uppgift var att ta hand om samhällets mest utsatta människor, ett ideologiskt och etiskt ställningstagande Barnbyn Skå höll fast vid in i det sista.”

Tja, jag är kanske inte så övertygad om att verksamheten var så lyckad. Men vi vanliga samhällsmedborgare slapp att se problemen. Kanske en och annan individ räddades. Men det var experimentell verksamhet på unga som inte ville anpassa sig till vår samhällsstruktur.

Men då, när Barnbyn Skå anlades 1947, var inte problemen desamma som i dagens samhälle. Då var det fortfarande en ganska homogen befolkning som hade samma kultur.

De fanns problem och det finns problem! Under årens lopp har dessa problem spätts på. Det har uppstått nya grupperingar med olika intressen. De vill inte följa våra gemensamt överenskomna normer. De vill hitta på helt nya normer som gagnar de själv men knappast HELA svenska folket. Mycket handlar om makt. Om befolkningen är splittrad så är det lättare att få makt över landet. De politiska partierna spelar på denna splittring. Men även feminismen, klimatrörelsen och de många invandrargrupperna.

För det har kommit människor till vårt land som har en helt andra kulturer. En stor del av dem smälter in i och anpassar sig till vårt samhälle. Men alltför många tar med sig den kultur som de har flytt från och vill tvinga oss att acceptera den. Om de har misslyckats, blivit förtryckta eller diskriminerade i sitt hemland så vill de att vi ska ta ansvar för det! Vi ska alltså bli en del av det förtryck som de har flytt ifrån!

Nu är det Black Lives Matter som kallar oss och vår historia för rasism. Vi ska skämmas för något som har hänt i en helt annan världsdel! Vi känner till allt om slaveriet. Jag grät floder när jag läste ”Onkel Toms stuga”, skänkte pengar till de fattiga barnen i Afrika och blev överlycklig när Apartheid – rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994 – upphörde.

Jag är inte ansvarig för det som hände då. Carl von Linné var inte heller ansvarig – trots att han delade in människor i raser. Han har gjort många bra saker. Klassificeringen av växter och djur har större betydelse än att han har nämnt hudfärger. Han var ingen rasist och statyer med honom ska inte rivas. De är en del av mänsklighetens historia.

Slaveri har funnits även i Sverige! Min mormor såldes för drygt 100 år sedan på auktion – 2 ggr. Hon såldes inte pga sin hudfärg eller sitt utseende eller intellekt. Hon såldes första gången som 5-åring pga att hennes mamma låg döende och ingen visste vem som var pappan.

Sverige har så många inhemska problem så vi behöver inte ta ansvar för det som händer i andra världsdelar. De svenskar som ansluter till organisationen Black Lives Matter är historielösa. De kan ingenting om hur våra förfäder levde. De vet ingenting om de minoritetsgrupper som har funnits i vårt land. De vet ingenting om fattigdom och armod eller om allmogens strävan. När den svenska poliskvinnan knäböjde och visade underkastelse så mådde jag illa! Hon är definitivt inte en som tillhör min grupp!

Urbaniseringen är problemet.

Corona och olika pandemier som drabbat samhället de senaste åren beror kanske på de strukturer som vi byggt upp, dåde nationellt och globalt.. Tillbaka till det ursprungliga samhället. Tyvärr är vi låsta i de strukturer som vi byggt upp. Men som vanligt är det den mänskliga stupiditeten som övergår sunt förnuft. Ett ”modernt” arv som varje svensk bör ta till sig är vad som Bengt Bratt åstadkommit.

OBS! Vi tittar på Youtube! Men det går inte i Sverige. Använd Öppet Arkiv istället: https://www.oppetarkiv.se/video/1985704/hem-till-byn-sasong-1-avsnitt-1-av-6

Analfabetism – ett kommunikationsproblem

Redan som litet barn var jag nyfiken. De vuxna läste dagstidningar. Det ville även jag kunna! Jag fick några plastbokstäver, Försökte lägga mitt namn och andra ord. Men bokstäverna räckte inte till. Då blev det en sax och dagstidningen. Genast kunde jag som 5-6-åring skriva egna ord och meningar. Sedan fick jag papper och penna. Jag skrev helt enkelt av orden som jag hade skrivit med mina tidningsbokstäver. Det var så jag lärde mig att läsa och skriva och så småningom även räkna. När jag började skolan kunde jag allt detta och tyckte att klasskamraterna var ”dumma i huvudet”. Jag skolvägrade! Mor talade med rektorn som talade med skolfröken och jag fick en mängd extra uppgifter. En bild från min första läsebok:

Snart blev jag stamkund på biblioteket. Lånade hem stora travar av böcker och en värld utanför hemmets väggar öppnade sig. Jag läste Anne Franks dagbok, Tom Sawyer, Huckleberry Finn, Onkel Tom, Pippi Långstrump, Pelle Svanslös, … Ganska snart övergick jag till vuxenböcker. Föräldrarna prenumererade på tidningen Vi och där läste jag reportage från andra länder. Morgontidningen Arbetet blev en nödvändighet. Det var så jag började ta del av politiska skeenden och skapa en egen politisk grund att stå på.

Som vuxen har denna kunskapstörst fortsatt och det går knappast en dag utan att jag lär mig något nytt.

Detta är grunden till att jag anser att språket är den absolut viktigaste faktorn för en lyckad integration! Den som inte lär sig att uttrycka sig både muntligt och skriftligt på ett språk som förstås av majoriteten, får stora problem med att förstå omvärlden. Den personen får stora problem med att anpassa sig till rådande lagar och normer. Vederbörande kommer att känna sig utanför och kanske känna sig kränkt. Att inte kunna kommunicera med och förstå omvärlden leder inte till integration utan enbart till segregation.

Igår blev jag frustrerad. Min världsbild förändrades en bit. På något sätt har jag varit naiv och trott att analfabetismen är minimal i Sverige och övriga Europa. Om vi lägger tillräckliga resurser i bistånd så kanske vi kan minimera även analfabetismen i de fattiga u-länderna. Men hur är det egentligen? Är det inte bara vår bild av präktighet och vilja glänsa som lyser igenom?

Allt började med att vaktmästaren i vårt vinterboende i Spanien klippte ner pelargonierna som växer utanför entrén. Han kan inte engelska. Min spanska är dålig. Men jag fick ta en stickling av pelargonian. Han och damen som hjälpte honom ville att jag skulle ta den meterhöga biten, som de hade klippt av, och sätta ner i jord. Jag försökte förklara att jag bara ville ha en liten krukväxt. Det blev google translate – översättning från svenska till spanska. Jag skrev ner att vi har dessa blommor som krukväxt i Sverige. När jag visade honom så skakade han sorgset på huvudet och sa att han inte kan läsa. Så återgick han till att klippa ner växterna. Jag kände mig som ett fån. Han är analfabet!

Jag kunde inte sluta att tänka på detta. Jag känner mig som privilegierad som kan både läsa och skriva både på svenska, engelska och tyska. Jag kan förstå andra språk – även om jag inte är bra på dem. I min frustration googlade jag på analfabetism och fann bl a:

1936 när inbördeskriget startade och efter att Spanien hade varit en republik under ett antal år var 25 procent av spanjorerna analfabeter. Analfabetismen var en plåga fram till 1950-talet då allt fler lärde sig att läsa. Utbildning har gjort att antalet analfabeter har minskat men fortsatt idag är det 581.600 invånare i Spanien, 1,25 procent av befolkningen, som inte kan läsa eller skriva.

Men hur är det i Sverige då? Det är svårt att hitta någon vettig statistik. Ordet analfabetism tycks vara förbjudet. Istället talas det bara om det mer positiva ordet alfabetism dvs läskunnighet. Men vad innebär läskunnighet? Att kunna läsa en text eller att kunna läsa och förstå? Hur stort ordförråd ska finnas med i texten för att det ska räknas som läskunnig?

Svenska skolbarn har länge varit bäst i världen på att läsa, men sedan 2001 har läskunnigheten bland barn i årskurs fyra minskat i förhållande till Ryssland, Hongkong och Kina som alltså har fler läskunniga barn i samma ålder, läser jag på Wikipedia.

På Europaportalen hittade jag följande statistik från 2009:

Ja, det har nog inte blivit bättre! 2015 hade vi ju en flyktingvåg och vi vet att många av de som kom saknade utbildning. Så vi kan kanske förutsätta att andelen med lässvårigheter har ökat. Sverige kan inte ståta med sitt höga anseende som politikerna försöker slå i oss!

Redan på 1980-talet hade Mac Donalds (i många amerikanska stater) kassaapparater med symboler istället för siffror. Orsaken var svårigheter i att hitta lämplig personal i områden med hög analfabetism. Vem som helst kunde klara dessa enkla arbeten med att bara trycka på den valda menyn. I kassasystemet fanns ju priset inprogrammerat. Kanske något för vår arbetsmarknadsminister som söker med ljus och lykta efter enkla jobb?

Ännu en gång konstaterar jag vikten av att kunna läsa och skriva. Annars uppstår det kommunikationsproblem. Den absolut största uppgiften för den svenska skolan är att lära invandrarna koderna till att komma in i det svenska samhället – nämligen att behärska svenska språket muntligt och skriftligt samt vilka normer och regler som finns i vårt land.