Om krig, värnplikt och massförstörelsevapen

När Sveriges överbefälhavare i somras redogjorde för varför han ansåg att feminismen hade en plats i försvaret, och varför rå grabbig jargong enligt honom inte hade det, blev reaktionerna föga förvånande ungefär precis de man hade kunnat förvänta sig på förhand. Den liberala medelklassens auktoriteter hyllade honom, enstaka röster på högerkanten hånade honom, och när de förra därefter utmålade de senare som lågpannade grottmänniskor gjorde man detta i den fulla förvissningen om att man ”slog uppåt”, trots att en slagning i taxeringskalendern eller Vem är det hade gett en fingervisning om att det förhöll sig ganska annorlunda. Vad få däremot påpekade var att det inte var ett bankkontor, multinationellt it-företag eller hunddagis överbefälhavaren var chef för, utan en organisation vars syfte inte bara är att ständigt vara beredd att döda, utan framför allt signalera att den är både kapabel till och mycket duktig på att göra detta. Detta får av skäl vi snart skall utveckla närmare till följd att en sådan organisations internkultur av nödvändighet måste avvika något från den genomsnittliga arbetsplatsens, åtminstone om den skall kunna fylla detta syfte snarare än att bara fungera som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller ett skyltfönster för etablissemangets ideologi.

Läs hela artikeln HÄR.

Blev det bättre med feministisk stadsplanering?

För ungefär fyra år sedan läste jag en artikel om hur Stockholm skulle bli bättre med en feministisk stadsplanering. Jag skrev en blogg om detta:

---

 

Samtliga Stockholms stads allmännyttiga bostadsbolag ska börja jobba med feministisk stadsplanering nästa år – uppdraget skrivs in i stadens ägardirektiv för bolagen.

Jag läste detta i en artikel och genast började tankarna mala. Jag tänkte på genuscertifierade förskolor, fritidshem och lekplatser. Sen började jag fundera kring hur man gör en feministisk stadsplanering.

”– Det är många offentliga platser, torgen i en del förorter, men också andra platser, som faktiskt domineras av män där kvinnor inte känner sig trygga.

Tanken är att bostadsbolagen ska bidra utifrån sin verksamhet till förändringar som ger alla medborgare samma självklara tillgång till den offentliga miljön.”

Offentliga platser? Det bör vara gator, trottoarer, torg, parker, bibliotek, muséer, badhus och liknande. Naturligtvis ska dessa platser vara tillgängliga för alla. Men … hur kan ändra på attityder via stadsplanering? För nog är det attityder som gör att vissa platser domineras av män och kvinnor känner sig otrygga där? Vi är ju redan ett av världens mest jämställda länder! Varför har offentliga miljöer blivit otrygga för kvinnor? Det har ju fungerat bra tidigare.

Otryggheten är importerad.Vi har tagit emot människor som saknar våra jämställda värderingar. När människor – som kommer från länder där mannen intar det offentliga rummet och kvinnor håller sig hemma – tar med sig sina attityder hit så uppstår det kulturkrockar. Det kan man inte bygga bort i stadsplaneringen!

Jag förstår att problemet finns i förorterna. Där finns människor med attityder, traditioner och kulturer som inte hör hemma i vårt moderna samhälle. Men varför behöver samtliga Stockholms stads allmännyttiga bostadsbolag ska börja jobba med feministisk stadsplanering? Räcker det inte att satsa på de områden där det finns problem? Beror det på rädslan att någon ska känna sig exkluderad eller utpekad? Den rädslan gör vårt samhälle handlingsförlamat. Allt ska utredas och allt ska göras kollektivt

Undrar vad de kommer att satsa på – attitydförändringar/integration eller separata mötesplatser för kvinnor dvs könsapartheid? Jag har ju aldrig själv känt mig bekväm i kvinnoklubbar eller syföreningar. Jag väljer hellre manligt sällskap än kvinnligt. Jag är emot kvotering till styrelserum  och chefsbefattningar. Jag har många gånger blivit utsatt för kvinnlig avundsjuka och förtal. Jag tror inte att jag skulle trivas i ett samhälle där feminismen dominerade!

Om vi, rent hypotetiskt, säger att svenska samhällsstrukturer förtrycker kvinnor så undrar jag:

Hur har feminister fått så mycket makt över den svenska politiken?

---

Nu fyra år senare undrar jag: Hur blev det? Ja, jag minns ju att den feministiska snöröjningen inte fungerade så bra. Men för övrigt? Har offentliga platser blivit mindre dominerade av män och mer trygga för kvinnor?

Har stadsmiljön blivit mer jämställd eller handlar det enbart om projektpengar som hamnar i någons fickor? Vad är egentligen en jämställd stadsmiljö? Jag hittade några punkter i en annan artikel.

• Rörelsefrihet och goda transportmöjligheter genom en utbyggnad av gång- och cykelvägar samt förbättrad kollektivtrafik innebär att unga kvinnor kan röra sig fritt. Det skapar även större möjligheter för framkomst med barnvagn och rullstol samt ser till att förflyttning till fots kan ske riskfritt. – Men är det bara kvinnor som använder kollektivtrafik, cyklar, kör barnvagn eller sitter i rullstol?
• Platser där kvinnor, barn och äldre kan vistas på ska vara multifunktionella och användbara året om, det kan vara bänkar som står mitt emot varandra vilket möjliggör kommunikation och umgänge, samt väl upplysta sittplatser i skydd för väder. – Varför enbart platser för kvinnor, barn och äldre? Varför exkluderas män?
• Synlighet och närvaro av allmänhet och myndigheter som polis och vakter. Känslan av att det finns någon som ser vad som sker på en offentlig plats bidrar till säkerhet. – Har det tillkommit fler vakter och poliser?
• Fritt tillträde till offentliga utrymmen. När semi offentliga eller semi-privata utrymmen som parker, museer eller restaurangterrasser kräver inträde, utesluts systematiskt resurssvagare delar av befolkningen. – Varför fria entréer? Ska skattemedel användas till detta?
• Välanpassad design i den urbana sfären skapar attraktiva mötesplatser. – Hur ser en attraktiv mötesplats ut?
• Flexibilitet, det vill säga arkitektoniska element som kan uppfylla flera syften och funktioner för att locka till sig olika målgrupper. En trappa är ett bra exempel, den kan vara en plats att gå i, att sitta på, att stämma möte vid, en träningsplats, en lekplats eller en scen för framträdanden. -Men de som bara vill gå i trappan? Får de plats? Behöver de snubbla sig fram emellan sittande, lekande, tränande, fikande eller framträdande människor? Hur säker är en sådan trappa att gå i?
• Väl fungerande vatten- och sanitetslösningar. Kvinnor blir mer sårbara än män när det inte finns tillräckligt med, eller brist på toaletter och sanitetsanläggningar. – Behöver inte män besöka toaletter?

Behövs feministisk stadsplanering? Varför inte en mänsklig planering?

Vem ansvarar för en manipulerad befolkning?

I en tid av vänsterrörelser, ungdomsrevolter, kårhusockupationer och föräldrars alltmer uttalade krav på daghem tillsätter statsminister Tage Erlander 1968 års Barnstugeutredning under ledning av Ingvar Carlsson.

Den första lagstiftningen på området – Förskolelagen, som trädde i kraft 1975 – innebar förskola för sexåringar, avgiftsfri 525 timmar om året. Sen vet vi vad som har hänt. Nu tillbringar de flesta svenska barn från 1½-års ålder en stor del av sin tid i förskolan. Deras dagar fylls med pedagogiskt innehåll och organiserad lek. En stor del av personalen har studerat genuspedagogik och är mer intresserade av jämställdhet än av barnets bästa. Det lilla barnet skolas in i en socialistisk anda.

Gränserna mellan det privata familjelivet och det offentliga har successivt upphävts kvinnorna har fått en ny roll i samhället – förvärvsarbetande. men är det denna roll som kvinnor vill ha. Jag fick en kommentar här på bloggen igår.

Det är oerhört tufft att både jobba och ha barn. 

Kanske är det så? Men jag har själv jobbat och haft barn samtidigt. Jag upplevde det inte som tufft. Orkar inte dagens kvinnor lika mycket som min och tidigare generationers kvinnor gjorde? Eller är det en frustration över att det offentliga har övertagit fostran av hennes barn?

Jag hade en lång chatt med en annan kvinna igår.

Du förstår dessutom inte att 70- talisterna är en grymt lurad generation som uppfostrades till att inte skaffa familj och barn ( uppmuntrade av er generation) och både kvinnor och män är singlar

Men män är det synd om

Men inte kvinnorna

De ska skylla sig själva

Ingen tar Sverigerörelsen på allvar pga av deras sjuka kvinnosyn

Unga kvinnor känner att de lika väl kan välja svart sharia som vit

Det är ju vit sharia som alternativ högern förespråkar

Kvinnor som inte föder barn ska dö

Och sen horor vid sidan av

Stackars Paulo Roberto

Dam of you do dam if you dont

—–

Jag har inte sagt att det är synd om kvinnor

Men Sverigerörelsen och antifeministrörelsen är ju helt besatta

Av att det är synd om vita medelålders män

Minsta kritik du är en manshatare

Hon var en bitter feminist. Men jag förstår henne till viss del. 70-talist och upptäcker att den biologiska klockan har tickat förbi. Hon är född i en tid med vänsterrörelser, ungdomsrevolter, kårhusockupationer och föräldrars alltmer uttalade krav på daghem. Hon kanske tillhör den första förskolegenerationen? Hon blev uppfostrad till att satsa på sig själv, men längtar nu efter både man och barn. Hon känner sig lurad!

Då är det så lätt att tycka att allt är männens fel.Det är lätt att dra till med Sverigerörelsen, antifeministrörelsen och att det är synd om medelålders vita män! Nu vet jag inget om de rörelser som hon syftar på. Själv tillhör jag inga rörelser alls men har en stark tro till samarbete mellan män och kvinnor skapar jämställdhet. Att kasta skit på varandra leder inte till någon lösning!

Vem har ansvar för att 70-talisterna känner sig som en grymt lurad generation? Ja, ansvaret borde ligga hos politikerna. De har ju missat något i sin strävan efter ett jämställt samhälle. De har skapat missnöjda feminister! Den bittra kvinnan borde inte lägga energi på att kritisera medelålders vita män. Hon borde kritisera den politik som har förts under hennes levnad. Hon borde kritisera den feministiska regeringen som fortsätter att föra en politik som är direkt kvinnofientlig!