Vid en pressträff igår talade statsminister Magdalena Andersson om parallellsamhälle, upplopp och regeringens initiativ för att bryta segregationen.
– I dag presenterar regeringen en rad initiativ för att bryta segregationen och stoppa nyrekryteringen, sade statsministern vid pressträffen. För ska vi lyckas trycka tillbaka våldet är det avgörande att vi förmår förhindra att barn och unga män dras in i kriminalitet och gängen som förpestar och förstör vårt samhälle.
Men problemet är ju inte nytt! Många av oss har varnat för följderna av mångkultur. Men Våra svenska företrädare har hela tiden påpekat att vi svenskar MÅSTE böja oss och acceptera. Vi har blivit kallade för de flesta invektiv som finns när vi har påtalat problemen. Det är vi som är problemen. Men igår blev statsministern tvungen att tala om svagheten i samhällets strukturer och att samhällets företrädare har tappat greppet!
Jag skrev en text för exakt 6 år sedan om det mångkulturella dilemmat. Den texten handlar om problemen då men ingen av problemen har egentligen lösts – bara eskalerat!
Livet blir ganska komplicerat om man inte förstår kontexten och inte har några ambitioner att inrätta sig i leden. Ännu mer komplicerat blir livet om jag hävdar att jag, trots att jag inte har förstått, är den som har rätt.
De senaste dagarna har varit turbulenta för Miljöpartiet. Bostadsministern fick avgå för att han hade umgåtts i extremistiska kretsar. Yasri Khan fick dra tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen efter att ha vägrat ta en kvinna i hand. Åsa Romson nämnde den 11 september attentatet som en olycka. MP-toppen Magnus Johansson (MP), planeringschef på utbildningsdepartementet, ville pressa SVT att släppa diskussionen om Kaplan genom att i istället erbjuda kritiska partiröster till ett program. Nu säger skolministern att han kände till att Khan inte hälsade på kvinnor med ett handslag. Men … han hade inte förstått hur kränkande många kvinnor tycker att det kan vara. Han hade inte förstått vilka reaktioner det kunde väcka. Så nu väntar vi bara på nästa dumhet från Miljöpartiet.
Skolminister Gustav Fridolin började med att inför valet tala om att han skulle minsann få ordning på skolan på 100 dagar. En vacker vision … men … nu har han varit skolminister i 1½ år och vi märker ingen skillnad. Tomma ord! För en tid sedan hörde jag honom i en intervju säga till en journalist att denne inte skulle försöka lura honom till att säga något som han inte tänkt säga. I en annan intervju sa han: ”Det skiter jag i!” ang väljarsympatier. Nu har han först tagit bostadsministern i försvar och sen att han inte har förstått att kvinnor blir kränkta – trots att han kallar sig för feminist och pratar om alla människors lika värde. Det känns som om vi har en skolminister som fortfarande går på lågstadiet! Kanske dags att byta ut honom?
Men jag har ju många gånger upplevt inkonsekvensen hos människor som kallar sig för feminister. I sin iver att vara goda och omfamna hela världen så snubblar de på sina ideal. Det har varit många debatter genom åren:
En av dem, 2012, handlade om en kvinnlig gymnasieelev som inte fick praktisera hos en damfrisör i Malmö för att hon bar slöja. Vare sig polisen eller DO ville ta upp fallet så hon anlitade en advokat för hon ville ha skadestånd. Genom en förlikning, enligt vilken eleven gottgörs med 27 500 kronor och en ursäkt av frisersalongens ägare, fick hon upprättelse. Feministerna ansåg att hon naturligtvis skulle få ha sin slöja på sig under praktiken (trots att hon inte hade använt slöja när hon sökte praktikplatsen – efter vad jag kommer ihåg). Jag menade att frisören själv avgör vem som ska få praktisera hos henne och att det skulle upplevas lustigt med en frisör iklädd slöja. Jag fick naturligtvis feministerna på mig och det var då jag blev kallad för islamofob!
En annan sådan diskussion, 2013, handlade om en praktikant hos Trollhättans kommun som vägrade skaka hand med sin arbetsledare. Det blev en dyr historia – för den kvinnliga chefen. Istället för att få en praktikplats fick han, som vägrade ta i hand, ta emot 30 000 kronor i skadestånd. Den gången tyckte jag att som praktikant är det viktigt att försöka passa in i kontexten. Den som inte klara av att ta sin chef i handen enbart för att hon är kvinna inte passar in i den arbetsplatsens kontext. Även denna gång möttes jag av en störtskur av argument från feministerna och kallades ännu en gång för islamofob.
Feminister, som borde stå upp för kvinnor och jämställdhet, har stora svårigheter i att ställa krav på andra människor som lever i en annan kulturell kontext. I sin politiska korrekthet tar de avstånd från sin egen kultur. De ställer hellre krav på att svenska folket ska acceptera och förneka sin egen kultur än att de kräver att de som flyttar hit måste anpassa sig till vår kultur. Feministerna och Miljöpartiet i spetsen har helt enkelt motarbetat all form av integration!
De senaste dagarnas utveckling har dock lyft på locket! På några år har åsikterna vänt och nu diskuteras handskakningar på alla medier igen – utan att följas av usch och fy hemska islamofob! Kanske Sverige börjar vakna ur detta multikulturella dilemma.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer