I den feministiska stormakten krattar etablissemanget manegen för islamistiskt kvinnoförtryck

Han är inte ens trettio fyllda, ser trevlig ut och kör taxi. Jag sitter i baksätet och det är tiden före Covid, någon gång i höstas, men jag har inte kunnat släppa samtalet vi hade. Det finns kvar i mig, kanske för att det avslöjar en kvinnosyn jag önsketänker inte fanns. Min vana trogen inleder jag ett samtal, som jag brukar, för jag är nyfiken på människor och deras liv. Så jag frågar om hans familj och han berättar att han är gift och har ett barn som är tre år, tyvärr bara ett enda barn än så länge, säger han beklagande och då frågar jag vad hans fru gör och han ger mig en frågande blick. Hon är hemma med vårt barn, säger han och jag undrar, så där svenskt, jobbar hon inte, och han skakar på huvudet och säger att han inte vill att hon ska jobba. Att det är hans beslut. Att en muslimsk kvinna gör som mannen befaller. Och att han inte vill att hon ska arbeta utanför hemmet. “Det är jag som bestämmer om min kvinna ska arbeta eller inte, och jag vill inte att hon gör det” säger han som världens mest självklara sak.

Läs hela artikeln HÄR.

Beredskap på olika plan

Beredskapen i Sverige inför coronakrisen var inte tillräcklig. Men den avveckling av stora delar av civilförsvaret som skett sedan Kalla kriget är alla partiers ansvar, säger Stefan Löfven i en intervju med SVT. Statsministern säger också att svenskarna skött sig väl under krisen – men att det kan bli aktuellt att stänga restauranger som inte följer reglerna.

Statsministern svarar naturligtvis enligt ett inövat koncept. Han måste ju erkänna när man måste vara blind för att inte se konsekvenserna av bristen på beredskap. MSB ska ha beredskapen och ska hjälpa den offentliga sektorn, privata företag, föreningar och privatpersoner med information inför en eventuell krishändelse och bidra till förebyggande av sådana händelser. Myndigheten samlar också in information om tidigare kriser för att utröna vad som gick bra och vad som gick mindre bra, samt vad som skulle kunna ha gjorts bättre. Men på vilket sätt har MSB haft beredskap?

Mellan 2009 och 2018 satsade MSB 21 miljoner SEK på genusteoretiska studier inom samhällssäkerhet. enl Wikipedia.

På vilket sätt har vi varit hjälpta av dessa studier nu under coronakrisen? Har vi öht någon nytta av vare sig MSB eller de genusteoretiska studier inom samhällssäkerhet? Sverige behöver ju just nu munskydd, ansiktsmasker, tester, IVA-platser, sjukvårdspersonal, omsorg om äldre, fasta förhållningsregler, en handlingskraftig regering och inte minst en ansvarstagande statsminister!

”Vi har påbörjat ett arbete, och jag är även här glad att det finns en bred samsyn politiskt om att vi måste stärka vårt civilförsvar och totalförsvar”, säger statsministern. Men deras påbörjade arbete och samsyn hjälper väl ingen sjuk som blir bortprioriterad av vården?

Statsministern vet lika väl som vi andra gör att viruset frodas i storstadsregionen. Det är där problemet finns. Det är privatpersoner som smittar privatpersoner. Det är där som han måste vara handlingskraftig. Men han säger restaurangägarna ska ta ansvar och ska se till att människor håller avstånd. Annars kan det bli aktuellt att stänga restaurangerna! Kan han förklara för mig hur man håller avstånd på restauranger? Människor går ju ut tillsammans med vänner och vill umgås!

Denna bild är tagen på Södermalm igår Långfredagen.

Jag känner mig glad över de klara och tydliga reglerna som gäller i Spanien. De är enkla och lätta att följa. Håll dig hemma om du inte ska till jobbet eller köpa livsmedel eller medicin. Den som inte följer reglerna kan bli lagförda.

I vår spanska stad finns 2 motorvägsavfarter salida 305 och salida 314 och de har poliskontroller som stoppar alla fordon. Har man inget giltigt skäl att vara ute och köra så blir det böter och att vända.

Men en långvarig karantän kan påverka vår psykiska hälsa. Även om coronakrisen i många bemärkelser saknar motsvarighet har mänskligheten genomlevt andra tidigare kriser, som vi kunnat ta lärdom av. SARS 2003, fågelinfluensan 2004, svininfluensan 2009, MERS 2012, Ebola 2014. Covid-19 är i gott sällskap och de tidigare pandemierna har gett oss kunskap om hur människor påverkas och hur man kan minska de negativa effekterna av isolering.

I Spanien står befolkningen inför minst sex veckors isolering i hemmet. Men vi är inte ensamma. En fjärdedel av jordens befolkning är nu satt i karantän på grund av COVID-19, vilket innefattar cirka två miljarder människor. Kanske att det i denna svåra stund kan hjälpa att vi påminner oss om att vi är många som nu tillsammans genomgår denna extraordinära situation. Att sitta isolerad i sitt hem, utan möjlighet att gå ut och ta en promenad, ha socialt umgänge, upprätthålla ett arbete och kanske inte kunna säkra sin inkomst, i kombination med det överhängande hotet om vår egen och andras hälsa, är självklart ansträngande. Isolering i samband med osäkerhet och rädsla kan göra att vi kan känna oss stressade, nedstämda, arga, förvirrade, uttråkade, ångestfyllda och oroliga. 

Vissa stunder tänker jag att jag bryr mig inte om restriktionerna: ”Nu går jag ut och tar en promenad!” eller ”Nu går jag ner till stranden och känner hur varmt det är i vattnet!” Men det sunda förnuftet vaknar och det blir lite balkongräckehäng istället eller pusselläggande på datorn.

Läs gärna den intressanta artikeln om hur man hanterar en långvarig isolering och den ångest och oro som kan uppstå. I en krissituation är det ju alltid enskilda människor som drabbas.

Varje enskild människa måste ha en egen beredskap – för att möta krisen och för att klara av politisk dumhet!

Fokusera på sådant som har betydelse för dig själv och som du själv kan påverka!

Är Sverige feministskadat?

Kanske är jag extra känslig i min karantän? Kanske har jag mer tid att tänka? Men varför är reaktionerna på smittspridningen runtom i världen så olika? Varför är den svenska reaktionen så extrem?

Jag som sitter i karantän i Spanien och samtidigt följer den veliga debatten i Sverige om smittspridningen skakar bara på huvudet och undrar: Vad är det för fel på svenska folket? Idag läser jag följande:

Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen möter idag kvinno- och tjejjourer för att prata om utsatthet i hemmet, som kan öka på grund av coronaviruset. 

Hon träffar riksförbundet Unizon och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), för att få mer kunskap om hur kvinnor och barn som lever med våld i hemmet blir extra utsatta på grund av det nya coronaviruset.

– Corona är en stor prövning för vårt samhälle, på många plan. Kvinnojourerna har larmat om att utsattheten ökar för kvinnor och barn som lever med förövare när möjligheterna att lämna hemmet begränsas. Jag träffar kvinnojourerna idag för att ta del av deras kunskap om den allvarliga situationen som uppstår för de utsatta kvinnorna och barnen, säger jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i ett pressmeddelande.

Liberalerna hakar på. Nyamko Sabuni, partiledare (L) och Juno Blom, partisekreterare (L) skriver en debattartikel angående stängda skolor.

▶ Barnperspektiv i krishanteringen. 

Isolering i hemmet och eventuellt beslut om stängda skolor är ett medel för att minska risken för spridningen. Det kan samtidigt innebära en risk för att barn far illa eller upplever att de saknar en vuxen att prata med kring allmän oro.

▶ Säkra barns trygghet i hemmet

De alarmerande signalerna om att våld i hemmet ökar i takt med karantänerna måste tas på stort allvar. Detta uppmärksammar vikten av att olika myndigheter och förvaltningar samarbetar nära och att rutiner för att följa upp barn det finns oro kring fungerar.

▶ Riskerna på nätet ökar

Det är också viktigt att alla vuxna runt barn har kunskap om och är uppmärksamma på att när barn vistas mer hemma kommer barn att vara mer på nätet och där finns risker.

Runt om i världen är skolorna stängda. Är de barnen som omfattas av detta otrygga på något sätt? Det får mig att undra över om svenska barn är känsligare och mer utsatta för våld i hemmet samt risker på nätet än vad barn är i resten av världen? Jag tror knappast det! Jag ser snarare ett mönster … ett mönster där feministerna tar varje tillfälle att skjuta fram sina positioner. Hela tiden försöker dessa feminister göra sig till experter över mänskligheten.

Barn är barn oberoende var i världen de bor. Varför kan inte svenska barn klara av att den svenska skolan stängs under några veckor eller kanske månader? Är de så bortklemade eller beror det på att feminismen har fått ett starkt fäste i Sverige? En feministisk regering har inte förbättrat familjesituationen i Sverige! Skilsmässor, ensamhushåll, urbanisering! Avståndet mellan människor har ökat – trots höghusboende och tunnelbanor.

Vi umgås bara med de som delar våra egna åsikter. Detta gör oss sårbara och feministviruset har spridit sig över Sverige. Otryggheten har spridit sig. Idag läser jag också en text i Feministiskt Perspektiv:

Konsekvenserna av smittspridningen tränger sig in i varje hörn av vardagen, och påverkar oss alla på olika sätt. Vi är påbjudna olika grad av isolering för att skydda de som riskerar att drabbas mest av viruset, det är en självklar handling av solidaritet, men vi vet också att det är några grupper som kommer drabbas extra hårt av just isoleringen i sig.

Att stänga in sig hemma borde vara det som skyddar en bäst, men för många kvinnor är det egna hemmet inte den trygga plats som det borde vara. För dem är hemmet inte alls tryggt utan en plats där våldet utövas och hoten uttalas. Där rädslan är som störst och där tryggheten för varje dag krymper. När samhället runt omkring oss förändras är det inte alla omständigheter som gör det samma.

För många förvärras situationen brutalt när världen krymper, rörelseutrymmet blir mindre och de sociala kontakterna färre. Ingen ser din utsatthet och det vet naturligtvis också den som utövar våldet.

Där kom det! Mäns våld mot kvinnor! har inte kvinnorna själv ett ansvar om de stannar i ett destruktivt förhållande? Varför måste feminister hela tiden likt Don Quijote slåss mot väderkvarnar? Jag tror att den extrema feminismen skadar mer än vad den gör nytta!

Politikerna i Sverige inriktar sig nu på att tala om att problemet är individerna. Individerna som hellre vill vara hemma med sina barn än att jobba, pensionärerna som envisas med att gå ut och köpa sin mat och sina mediciner, barn som inte klarar av dagar och veckor utan skolan.

Allt är individens fel! Inget är politikernas fel – trots att de under mycket lång tid har tagit ifrån familjerna och individerna ett eget ansvar! Vi ska vara feminister och ingenting annat! Vi får inte tänka självständigt!