Makt kräver ansvar

Har politikerna alltför stor makt och kan de se konsekvenserna av de beslut som de tar? De frågorna ställer jag mig med tanke på skandalen inom Transportstyrelsen. Denna skandal hade kanske inte fått samma omfattning om inte ett beslut hade tagits på slutet av 1940-talet. Insåg politikerna som tog detta beslut vilka konsekvenser detta skulle kunna leda till? Hade de kunskaper om hur samhället skulle se ut ca 70 år senare?

Jag tänker naturligtvis på beslutet om personnummer.

”Personnummer är ett nummer som Skatteverket tilldelar personer folkbokförda i Sverige för att identifiera dem hos bland annat myndigheter. Systemet, som var det första i världen som omfattade ett lands hela befolkning, infördes 1 januari 1947. Tilldelningen av personnummer regleras i folkbokföringslagens §18.” enl Wikipedia.

”Källskatten infördes 1 januari 1947, vilket innebar att man nu skulle betala skatten inte i efterskott utan i princip i samma ögonblick som man fick inkomsten. För att klara detta krävdes ett tillförlitligt och lätthanterligt befolkningsregister. Nu klarade man sig inte längre med kyrkböcker och manuellt förda längder och register.”

Visste politikerna att de skulle få göra en mängd andra beslut i framtiden pga införandet av personnummer 1947? Naturligtvis hade de inte en aning om detta. Jag tror inte att de gjorde någon grundligare konsekvensanalyser. Politiker trodde sig då och tror sig nu vara smartare än vad befolkningen är. De trodde naturligtvis att de hade fattat ett bra beslut – i socialistisk riktning och för att kunna hålla ordning på folket. Sverige skulle vara bäst och först! Sverige blev det enda land som använder personnumret i alla register!

Men så kom datorerna in i våra liv. Man upptäckte fusk och manipulering av personnummer.1967 fick vi en kontrollsiffra. Vi fick en Datalag som 1998 ersattes av PUL – personuppgiftslagen – som skulle reglera hur personuppgifter skulle lagras, hur de fick användas och framför allt vilka personuppgifter som fick lagras och av vem.

”En personuppgift är all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Med behandling av personuppgift avses ”varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller inte, till exempel insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring” (3 § PuL).” enl Wikipedia.

Allt borde vara frid och fröjd men … under åren har vi läst och hört om en mängd skandaler: Den senaste i raden är nu när Transportstyrelsen lade ut sin dataverksamhet till ett privat företag – som lät hemliga uppgifter behandlas av personer utomlands som inte blivit säkerhetsprövade. Hur kan en myndighet göra en sådan blunder?

”– Jag såg ingen annan utväg än att fatta det här beslutet, säger den före detta generaldirektören Maria Ågren till Sveriges Radio Ekot enligt TT.”

”– I den stunden så var jag orolig för att vi inte skulle kunna leverera det samhällsuppdrag vi hade, och jag såg ingen annan utväg än att fatta det här beslutet, säger Ågren till SR, enligt TT.

– Som generaldirektör är jag fullt ansvarig för den verksamhet vi bedriver och de beslut jag tar, så därav tog jag också konsekvenserna av mitt handlande och lämnade mitt uppdrag och har nu också betalt böterna, säger Maria Ågren till SVT Nyheter, enligt TT.”

Vari låg hennes samhällsuppdrag? Borde inte detta samhällsuppdrag vara att säkerställa befolkningens trygghet – att som högsta chef på en myndighet följa de svenska lagarna? Vad har hon att säga till alla de som ev har fått sin identitet röjd – och därmed säkerhet – genom hennes beslut? Vem gav henne ett annat samhällsuppdrag? Regeringen? Hur många fler myndighetspersoner är det som inte följer de svenska lagarna? Vilket incitament ger detta åt befolkningen? Behöver vi följa lagarna när inte makthavarna gör det?

Hur många lagar har politikerna stiftat under senaste mandatperioden som kommer att få stora konsekvenser i framtiden? Ska verkligen politiker ha så stor makt över våra liv? Med denna makt måste vi också ställa krav på dem – krav på kunskaper  om då-, nu- och framtidsläget samt analysförmåga.

Med tanke på dagens feministiska regering, värdegrundsarbete samt inkvotering av kvinnor som myndighetschefer och styrelser ser jag en stor fara inför framtiden. Handlar besluten mer om drömmar än om verkligheten? Har de kunskaper om den råa verklighet som vi lever i? Tar de sin uppgift på allvar?

 

 

 

 

Dyster framtid

En positivt tänkande person – en beskrivning av mig. Jag brukar suga åt mig det bästa av tillvaron. Jag brukar säga att jag plockar upp vardagens små guldkorn. Helst av allt vill jag fortsätta med att tro på en positiv framtid. Men nu tvekar jag!

Framtiden är ju den värld som barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen skapar. Men för att de ska kunna skapa en bra och dräglig tillvaro så måste de ju ha kunskaper. De måste ha en mängd kunskaper om hur man klarar av vardagsbekymren. Det räcker inte med att vara genuspedagog, expertkommentator i TV, filmrecensent eller ha vunnit Idol. Det finns så många andra kunskaper som är viktigare. Det räcker inte med en Medborgarlön. Alla kan inte skriva böcker eller bli politiker. Det räcker inte att tänka på miljön om man inte klarar sitt eget liv!

Ännu en gång tänker jag på Maslows behovstrappa – vägen till personlig tillfredsställelse. Maslows trappa beskriver vikten av att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen. Vilka behov finns då i Maslows nedersta trappsteg? Jo, de grundläggande fysiologiska behoven till exempel hunger, törst, sömn och sex.

Vem lär de unga de basala kunskaperna om förvaring och tillagning av livsmedel? Förr överfördes denna kunskap från generation till generation. Barnen fanns med vid sådd, utfodring av djur, plocka in ägg, slakt, skörd, handhavande av livsmedel, tillagning och förvaring. Jag lärde mig en mängd ”husmoderstips” genom att som 5-6-åring sitta med katten i knäet bredvid köksspisen och titta på mormor när hon lagade mat. Ibland använder jag mig fortfarande av denna ”tysta” kunskap.

Men dagens unga växer upp i förskolan och får mat från ett centralkök. Kanske följer de med föräldrarna och handlar halv- eller helfabrikat. Det produceras knappast några livsmedel i vårt land längre. Hur många barn vet att potatisen måste grävas upp ur marken eller att smör, grädde, mjölk, filmjölk, yoghurt och ost egentligen är samma grundlivsmedel som förädlats?  Jag läste om en undersökning bland 9:nde-klassare. Bara 1 av 5 visste att kyckling måste vara genomstekt. Trots mediernas tjatande så når tydligen inte informationen fram! Dagens 16-åringar tycker nog inte att livsmedelskunskap är någon prioriterad fråga. Det går ju alltid att köpa en pizza eller kebab. Men hur ska de göra om matserveringarna stänger? Eller när hel- och halvfabrikaten tar slut i butikshyllorna?

Sömn tycks inte heller vara så viktigt. Många unga (och deras föräldrar) prioriterar mobiltelefonen framför avkoppling och nattsömn. Därför går de trötta till skolan eller jobbet och orkar inte med att engagera sig. De fuskar sig fram istället! Fusk på Nationella prov, fusk på högskoleprov, plagiat på examensuppsatser, plagiat av andras artiklar, falska legitimationer osv. De vill nå framgång utan att anstränga sig!

Sex är också ett grundläggande behov. Men jag undrar hur detta behov kommer att tillfredsställas i framtiden – när barn inte får vara könsstereotypa utan alla måste vara könslösa ”hen”?

”Barn som går på förskolor där man tillämpar normmedveten pedagogik gör mindre könsstereotypa antaganden om andra barn. De är också mer intresserade att leka med nya barn av motsatt kön. Det visar resultat från forskare vid bland annat Uppsala universitet som nu publiceras i den vetenskapliga tidskriften Journal of Experimental Child Psychology.”

”- Sammantaget visar resultaten att endast könsneutral pedagogik inte leder till att barnen slutar använda kön för att kategorisera människor, men det minskar deras tendenser att välja bort människor baserat på kön och att göra könsstereotypiska antaganden. Det här kan bredda barnens möjligheter för framtiden, säger Ben Kenward, gästforskare på Barn- och Babylabbet vid Uppsala universitet och lektor i psykologi vid Oxford Brookes University.”

Det var alltså en avhandling som presenterades igår. Ja, den kan ju bara presentera hur barnen regerar idag. Hur kommer dessa könslösa varelser fungera som vuxna? Vi ser resultatet om 20 år kanske. Vi ser redan idag avarter bland feminister. Att rubba på naturens ordning med konstgjorda befruktningar gynnar knappast mänskligheten. När naturens ordning rubbas så blir också fler och fler oroliga för det naturliga. Många kvinnor vågar idag inte föda barn på ett naturligt sätt:

”Tendensen att fler vill genomföra planerade kejsarsnitt oroar vården som kan tvingas bli mer restriktiva med vilka som får lov till denna förlossningsmetod och inte. Jämfört med en vaginal förlossning är ett kejsarsnitt förenat med större risker.”

Nästa steg i Maslows trappa är trygghetsbehoven, även kallade säkerhetsbehov, handlar om att man ska vara skyddad från fysiskt våld, psykisk våld, kriminalitet och dylikt. Tja, politikerna tycks ju inte klara av att tillfredsställa detta behov. Föräldrarna är upptagna av att förverkliga sina egna drömmar genom att stressa runt i tillvaron. Vem tillfredsställer de ungas trygghetsbehov?

Här slutar jag framtidsklättringen i Maslows behovstrappa! Hur ska de unga som inte får vare sig de gundläggande fysiska behoven  eller trygghetsbehoven tillfredsställda kunna fortsätta sin klättring? Känner de någon framtidstro?

 

Sunkiga patriarkala strukturer eller politiska strukturer?

TV:n var påslagen. Jag sysslade med annat. Gomorron-soffan var lika ointressant som vanligt. Då hörde jag orden ”sunkiga patriarkala strukturer”. Nu har jag funderat några dagar. Vad menade hon?

Sunkig betyder ju dålig, ovårdad, nedgången, sjaskig eller läskig. Så jag kan tänka mig att hon menade gamla dåliga patriarkala strukturer. Men har hon några andra strukturer att jämföra med? Men patriarkala strukturer? Finns de i det svenska samhället? Eller är det kanske enbart en myt som ger feminister livsrum?

”Jag har aldrig blivit sämre behandlad på grund av att jag är kvinna. I feministtider känns det nästan galet. Man talar om patriarkalt förtryck men jag kan inte se det. Är jag blind? Kanske befinner jag mig mitt i helvetet. I orkanens öga, vad vet jag. Men tänk om det är så enkelt att patriarkatet inte finns? Att orättvisorna mellan könen som vi tycks se, egentligen är frukterna av ett matriarkat?

Säkert har jag alldeles fel. Alla karlar är ju svin. Gubbslem. Potentiella våldtäktsmän. De nedvärderar kvinnor, förtrycker och utnyttjar. Sägs det. Men vem har uppfostrat dem? Hurdana mammor har de haft? För det är ju inte papporna som varit hemma med dem.

Kanske älskar mammorna sönder sina söner. Handikappar dem genom att blåsa upp deras självbild till verklighetsfrämmande proportioner. Och samtidigt lurar i sina döttrar anorektiska ideal. För om det inte är mammorna, vem är det då? Barnomsorg och skola är fyllda av damer som formar morgondagens män och kvinnor.” läste jag i en krönika för 12 år sedan.

Precis mina tankar! Feminister utmålar män som svin för att själv kunna få makt. Om män inte är den stora boven så måste ju feminister erkänna att felet finns hos dem själv. Det är kanske så att feminister har svårt att hitta sin egen roll i samhället?

För att känna trygghet behövs ordning och reda. Det lilla barnet behöver någon att lita på, mat när det är hungrigt, sömn och vila när det känner trötthet, tröst när det är oroligt, stimulans när det vill upptäcka världen osv. När någon tillfredsställer dessa behov känner barnet trygghet. Det större barnet behöver kunskap om den allra närmaste omvärlden för att känna trygghet. Vi vuxna behöver kunskaper om vår bostadsort, arbetslivet, politiken, ekonomi, världen osv. Alla behöver vi en värld med strukturer som vi känner igen oss i för att känna trygghet.

Men vårt land har förändrats. För 200 år sedan bodde 90% av befolkningen på landsbygden och idag bor 85% i stan. Människor bodde i småhus och nu bor många i flerfamiljs- eller höghus. För 200 år sedan så bodde man ofta ihop med flera generationer men i takt med urbaniseringen utkristalliserade sig kärnfamiljen – mamma, pappa och barn. Idag förekommer en mängd olika konstellationer – styvfamiljer, stjärnfamiljer, ensamstående föräldrar m barn, 2 mammor eller 2 pappor med barn. Bara 3 av 4 barn bor tillsammans med sin biologiska mamma och pappa.

Arbetslivet har förändrats från bondesamhället till industrisamhället – som sysselsatte halva befolkningen – till arbetslöshet och utslagning samt  till ett informations- och servicesamhälle. Den svenska modellen byggdes upp med trygghet på arbetsmarknaden och raserades lika snabbt. Nu vill regeringen implementera den misslyckade svenska modellen globalt istället. Nu säger statsministern att ”alla som kan jobba ska jobba”. Då glömmer han bort barnen. Barnen måste växa upp i förskolan – i en barnfabrik! Kvinnor tappar en bit av sin biologiska funktion – att ta hand om sin avkomma. Kvinnor och barn är de stora förlorarna när politikerna tror att de kan skapa en ny global värld och när de försöker göra om människor till lydiga marionetter.

Fram till 1975 var Sverige ett homogent land. Tage Erlander sa i riksdagen 1965 ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden. ” Herbert Tingsten skrev: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.”

Men 1975 tog riksdagen beslut om avstånd från tanken att invandrare skulle assimilera sig i det svenska samhället. Invandrarna, deras barn och barnbarn skulle behålla sin ursprungliga identitet, dessutom var ökad internationalisering ett övergripande mål i samhällsplaneringen. Alla partier var eniga och riksdagen bestod av V, S, C, FP och M. Därmed blev vi en splittrad och mångkulturell befolkning.

När ett samhälle förändras så mycket då förändras också strukturerna. Om strukturer förändras för snabbt och för mycket försvinner tryggheten Vad gör vi då? Naturligtvis söker vi trygghet – trygghet i normer och kultur. Vi försöker att hitta tillbaka till det gamla invanda. Detta gör vi oavsett etnicitet! Vi som är födda i Sverige vill ha tillbaka det gamla trygga Sverige. De som är födda i andra länder finner tryggheten i strukturerna i sina hemländer. Därmed späds otryggheten på för alla. Ingen känner igen sig i tillvaron och alla känner sig otrygga!

Politiker har medvetet skapat ett strukturlöst och därmed ett otryggt samhälle. Ja! Feministerna har rätt och invandrarna har rätt – det finns strukturella skillnader i samhället. När var och en själv formulerar samhällsstrukturerna utifrån sin kontext så skapas olika samhällsstrukturer. Då är vi ingen homogen befolkning som samarbetar och hjälper varandra. Istället har politikerna skapat en splittrad befolkning som skapar konflikter och motarbetar varandra i jakten på det grundläggande behovet av trygghet.

De obildade politikerna förstår inte detta sammanhang utan fortsätter att spä på med ytterligare konflikter istället för att skapa fasta trygga strukturer för alla. Tyvärr saknar vi den politiska viljan att ta tag i problemen som finns inbyggda i samhällsstrukturerna. Det gäller alla våra riksdagspartier. De tycks inte förstå att lösningen på de flesta problem är trygghetsskapande strukturer! Det hjälper inte att skylla på patriarkatet.

En feministisk regering gynnar inte ett tryggt samhälle. Strukturer behövs. Men de förmår ju bara  att skapa nya sunkiga politiska strukturer!