ÖPPET BREV TILL SVERIGES UTRIKESMINISTER Margot Wallström

Vänner, jag hoppas ni kan hjälpa mig dela detta viktiga brev.

Kära Margot,
Mitt namn är Maria Rashidi. I över tjugo år har jag kämpat för kvinnors rättigheter i Sverige. De kvinnor som lider under det vi kallar hedersrelaterat våld. Både du och jag vet att det inte finns någon heder i detta och både du och jag kallar oss själva för feminister. Nästa vecka tar du emot Irans utrikesminister Javad Zarif här i Stockholm. Enligt ett uttalande kommer ni föra ”överläggningar kring bilaterala och regionala frågor…”. Det låter viktigt.

Jag vill dock berätta om något annat som är viktigt. Jag vill berätta om det Iran jag en gång lämnade bakom mig och som jag än idag inte kan återvända till. Det Iran där vi kvinnor tvingas bära slöja. Där vi kvinnor inte får arbeta fritt. Där vi kvinnor inte får cykla. Ja, där vi kvinnor inte ens får skaka hand med en man. Saker som i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, är en självklarhet… eller åtminstone borde vara det.

För över 100 000 ungdomar uppskattas idag leva i hedersrelaterat förtryck i Sverige. Ett våld som har mycket av sina rötter i religiös fundamentalism, inte minst i Iran. För bara två veckor sedan dömdes tre kvinnor till totalt 55 års fängelse för att de vågat ta av sig slöjan. I mars i år dömdes människorättsförsvararen Nasrin Sotoudeh till 148 piskrapp för sin kvinnokamp. Och 2016 anklagades tecknaren Atena Farghadani för oanständigt beteende för att hon skakat en mans hand. Jag upprepar. För att hon skakat en mans hand. Och det här är bara en bråkdel av allt. Bara under nuvarande ”reformvänlige” president Hassan Rouhani’s ledarskap har tusentals människor avrättats.

När så handelsminister Ann Linde besökte Iran 2017 valde hon att bära slöja. Det förklarade hon med ”Det är lag i Iran på att kvinnor måste bära slöja. Man kan knappast komma hit och bryta mot lagarna”. Jag måste erkänna att jag blev besviken. Här träffades representanter för världens första feministiska regering med representanter för en av de mest brutala regimerna i världen, och Sverige valde att böja sig för förtryckande sharialagar.

På måndag träffar du Javad Zarif, en av de högst uppsatta inom den iranska regimen. Mötet sker på svensk mark, i ett land där föråldrade sharialagar inte hör hemma. Ett ypperligt tillfälle att visa att vi i Sverige värnar demokratiska principer. Att vi i Sverige står upp för allas rättigheter och inte minst att vi i Sverige även kräver att man respekterar våra lagar, regler och värderingar.

Margot, kommer du se till att Javad Zari följer våra värderingar och seder såsom Ann Linde gjorde 2017? Kommer du, som Sveriges representant, se till att herr Zari visar tillbörlig respekt och skakar även din hand?

För alla kvinnors rätt, överallt och alltid.
Maria Rahidi – ordförande Kvinnors Rätt.

Annonser

Lögner tillhör vardagen för vår regering

Det går knappast en dag utan att vår regering serverar en ny lögn eller iallafall en halvsanning. Idag funderar jag på om de skulle klara av att avlägga vittneseden:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall vittna och giva tillkänna allt, vad jag i denna sak vet sant vara, utan att något därav förtiga eller något därtill tillägga eller däri ändra.”

Svenska folket är ju deras uppdragsgivare och arbetsgivare. Vi betalar deras lön. De betalar tillbaka genom att ljuga oss fulla. Varför? Jo, de vet att svenska folket är medgörliga och på gränsen till mesiga. Vi är lätta att manipulera. Många har dessutom väldigt dåliga kunskaper med sig från skolan och har svårt att sticka hål på regeringens lögner.

Idag kunde vi läsa en debattartikel:

Varför är tullen högre på kläder för tjejer?

Utrikeshandelsministern: Nu satsar regeringen på en feministisk handelspolitik

Jag skrev en kommentar till den.

Hon silar alltså myggen oh sväljer kamelerna. Det är viktigt att visa musklerna i den feministiska regeringen. Därmed väljer hon att fokusera på kvinnors klädkonto. Genom att inte nämna några procentsatser påskiner hon att större delen av klädkostnaden är tull. I själva verket är tullen en försvinnande liten del av slutpriset max 1 % i exemplet ovan. Men hon vet ju att många människor är dåliga i matte och speciellt i procenträkning. När vi hade vår butik stötte jag ofta på detta. Om vi hade 20 % rabatt så var det många som sa: ”Hur mycket är det? Jag är så dålig i matte!” Ibland tänkte jag att jag skulle kunna lura skjortan av dem för de hade ingen hum om priser överhuvudtaget.

”När vi ljuger för vår egen vinnings skull producerar amygdala en negativ känsla som begränsar till vilken grad vi är beredda att ljuga. Men denna respons förbleknar när vi fortsätter att ljuga. Och ju mer responsen förbleknar, desto större blir lögnerna”, säger en av forskarna bakom studien, Tali Sharot, i en kommentar.

Resultatet, säger han, kan bli ett ”sluttande plan” där små ohederliga gärningar snabbt eskalerar och blir till allt grövre lögner.

I det aktuella experimentet testade forskarna bara ohederlighet, men de tror att hjärnan fungerar på liknande sätt även vid exempelvis risktagande eller våldsamt beteende.

Ovanstående läste jag för några år sedan. Men jag är övertygad om att det stämmer att smålögner härdar hjärnan – så att den lättare kan leverera större lögner. Det är därför som vår regering ljuger så mycket! Deras hjärnor är härdade.

Här är jag!

Den moderna nutidsmänniskan strävar efter att synas och höras. Att förverkliga sig själv har blivit en ledstjärna för många. Detta leder till att människor är vilsnare än någonsin och den psykiska ohälsan sprider sig.

Det fanns en tid då varje individ hade en roll i samhället. Pojkar visste vad som förväntades av dem när de växte upp – militärtjänst, familjeförsörjare, se till att släkten levde vidare, inordna sig i samhällsstrukturen osv. Flickorna visste på samma sätt – ta hand om hemmet och trevnaden i det, föda barn, amma, uppfostra barnen till laglydiga samhällsmedlemmar, hjälpa sin man med små och stora sysslor osv.

Ingen hade något större behov av att synas eller höras utanför det kollektiv / den grupp / den familj / den arbetsplats som vederbörande levde i. Alla strävade efter ungefär samma saker.

Som barn lekte vi ungefär samma lekar. Jo, det skilde lite mellan pojk- och flicklekar. Pojkarna spelade kula eller sparkade fotboll. Flickorna hoppade rep, bytte bokmärke eller lekte med dockor eller klippdockor. Men vi lekte också gemensamt – åkte pulka, byggde snögubbar, lekte gömme eller tafatt.

”En docka är en leksak som efterliknar en människa. De är i regel tillverkade av tyg eller plast, men även trä-, porslins-, celluloid- och vaxdockor förekommer. Vanligen är dockorna tillverkade som leksaker för barn, traditionellt sätt främst flickor, men det finns även dockor vars funktion är rent dekorativ.” läser jag på Wikipedia.

”Leksaksdockor efterliknar människor i olika åldrar. Babydockor kan ha naturlig storlek medan övriga dockor är miniatyrer.”

Jag minns mina dockor. Babydockan som jag satte blöja på, matade med en liten nappflaska och som sa mamma när jag vände på den. Jag minns också min fina celluiddocka och gådocka  Gunilla som jag sydde kläder till av de tygbitar som jag fick av den gamla sömmerskan, tant Jönsson,  som bodde på bottenvåningen. Tant Jönsson hjälpte mig att klippa till tyget men jag sydde själv på mors nya symaskin. Den symaskinen blev min och jag har sedan sytt de flesta av mina tonårskläder på den och senare även mina barns kläder.

När jag blev äldre kom kissedockor och negerdockor – men jag hade aldrig några sådana. Men mina docklekar blev förberedelse inför vuxenlivet. Jag hittade min plats i livet. Jag levde i ett kollektiv men var en individ som trodde på sin egen kraft och förmåga. Jag behövde inte någon som talade om för mig hur jag skulle förverkliga mig själv! Jag visste ju att jag kunde – om jag ville!

”Detta är den nya ”feministiska” pedagogiken som ledande vänsterpolitiker i Sverige försvarar. Jag träffade en 5-årig ficka i grannskapet igår
som visade mig glatt sin docka och sa att hon blivit uppmuntrat att göra en docka som är ”muslim för att hon själv gör det” sa hon. Jag sa vad duktig flickan var att fixa en docka men så klart att dockor har inte religioner. Ju sa flickan det har fröken i förskolan sagt och även sin mamma. Inte ens i muslimska länder satt vi slöjor på våra trasiga blunda dockor och det görs faktiskt inte ens idag. Men i Sverige är normerande idag att försvara påbud och kvinnoförtryck, indoktrinerar invandrade små barn att även deras leksaker måste få ett religiös identitet. Och detta försvaras av bla inte ledande vänsterpolitiker men också landade vänsterfeminister i Sverige.” skriver Amineh Kakabaveh.

Den 5-åriga flickan söker naturligtvis sin identitet när hon sätter en slöja på dockan. Hon går baklänges när hon i sin iver att förverkliga sig själv väljer att gå i en segregerande och förtryckande värld. Hon skriker: ”Jag är här – trots att jag lever i en kvinnoförtryckande kontext!”

Varför tror jag inte på det feministiska budskapet? Varför tror jag inte på allt trams om självförverkligande? I det svenska samhället idag finns alltför många individualister som trampar på de som behöver stöd för att söka en egen identitet. I det svenska samhället vandrar det kring en mängd vilsna själar som hela tiden ropar: ”Här är jag! Se mig! Hör mig!” Men individualisterna rusar vidare i sin kollektiva grupp – utan att ta hänsyn till andra.

Kanske söker de lycka, rikedom eller makt. Men jag tror inte att man kan uppnå något av detta som renodlad individualist! Vi lever i ett kollektiv och måste inordna oss i det. Det behövs ett mellanting mellan dessa odrägliga  förtryckande individualister och de odrägliga kollektivet-löser-allt-människorna. Detta mellanting är kanske det som jag kallar för personligt ansvar!

Här är jag – en individualist som inte klarar sig utan kollektivet!