Varför är kvinnor så missnöjda?

Efter att ha debatterat med några kvinnor – om barn, genuspedagogik, uppfostran, respekt för motsatta könet, jämställdhet osv. – tänker jag ”Varför är de så missnöjda?” Vi kvinnor har ju uppnått så mycket och vi lever i det bästa landet då det gäller jämställdhet. Kvinnor har historiskt haft mer att säga till om än vad många feminister vill erkänna! Även om kvinnor inte har haft den formella makten så har de funnits med i bakgrunden. Om vi nöjer oss med några förbättringar för kvinnor från 1900 och framåt:

• 1901 Rätt till ledighet i fyra veckor utan lön vid barnsbörd.
• 1910 Första kvinnorna i Stockholms stadsfullmäktige: Gertrud Mansson (SAP) och
  Valfrid Palmgren (högern).
• 1921 Kvinnor får allmän rösträtt och blir valbara till riksdagen.
  Ny giftermålsbalk innebär likställdhet inom äktenskapet, ekonomiskt och
  juridiskt.
  Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder.
• 1931 Moderskapsförsäkringen införs.
• 1935 Lika folkpension för kvinnor och män införs.
• 1938 Preventivmedel tillåts och moderskapspenning för alla införs. Bidragsförskott
  införs. Statlig mödrahjälp till behövande införs.
• 1939 Förbud att avskeda kvinnor på grund av havandeskap, förlossning eller
  giftermål.
• 1947 Första kvinnan i regeringen, Karin Kock. Lika lön för samma tjänst införs för
  statligt anställda.
  Barnbidrag införs.
• 1950 Modern blir förmyndare tillsammans med fadern för gemensamma barn.
• 1964 P-piller godkänns i Sverige.
• 1965 Mannen kan straffas för våldtäkt på sin hustru.
• 1969 Grundskolan får ny läroplan.Skolan bör verka för jämställdhet.
• 1980 Lag om jämställdhet i arbetslivet införs. Aktiva åtgärder omfattar bara den
  avtalslösa sektorn.
  Diskriminering på grund av kön förbjuds.
• 1995 Pappamånad införs. En månad av föräldraförsäkringen reserveras för
  modern och en för fadern. Kan inte överlåtas.
• 2001 Jämställdhetslagen skärps bl.a. vad avser årlig lönekartläggning och analys
  av löneskillnader mellan kvinnor och män.
• 2002 Antal dagar i föräldraförsäkringen utökas med 30 s.k. sjukpenningdagar till
  480 dagar. Av dessa reserveras 60 till vardera föräldern och kan inte överlåtas.
• 2005 Ny sexualbrottslagstiftning.
• 2006 Riksdagsbeslut om nya mål för jämställdhetspolitiken.
• 2009 Diskrimineringslagen träder i kraft. Den omfattar diskriminering pga kön,
  könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet,
  religion eller annan trosuppfattning funktionshinder samt ålder.

Listan blev lång och ändå har jag bara tagit med de viktigaste milstolparna för kvinnor. Idag dominerar kvinnor hela utbildningsväsendet, både i antal och betyg. Idag har vi en feministisk regering. Medierna domineras av kvinnor. Många kvinnor har högt uppsatta positioner. Kvinnor har tagit för sig i samhället. Kvinnor har exakt samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som män har.

Men i debatten klagas det nästan uteslutande på män. Varför är många kvinnor så missnöjda? Inser de inte att de inte alls är missgynnade? Hade de så stora ambitioner och trodde att de skulle erövra världen? Trodde de att allt skulle bli så mycket lättare om de fick bestämma? Upptäckte de att det är jobbigt att ta egna beslut och själv utforma sina liv?

I debatten möter jag ofta besvikna, bittra och vilsna kvinnor. De saknar förmågan att glädjas över allt som kvinnor har uppnått. Det beror antagligen på att de saknar den historiska kunskapen. En annan avgörande faktor är med all säkerhet deras enögda seende – de ser allting ur kvinnoperspektiv. I ett land där kvinnor och män lever jämlikt sida vid sida krävs acceptans för båda könen samt att män och kvinnor värderas lika. Detta tycks feministerna inte klara av! Att bråka om småsaker skapar ingen jämställdhet!

 

Annonser

Är det svårt att vara kvinna?

Ännu en morgon där TV:n manglar ut budskapet om unga kvinnors ohälsa. Jag funderar ännu en gång på varför det är svårare att vara ung kvinna idag än vad det har varit i tidigare generationer.

Ungdomen är en brytningstid – en tid mellan barn och vuxen. Ena stunden känner man sig som ett barn som vill bli omhändertagen av vuxna. Nästa stund är man vuxen och vill frigöra sig. Det är en jobbig tid både för en unge och de vuxna i dennes närhet. Men är det svårare att vara ung idag än vad det har varit för tidigare generationer?

”Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.”

Citatet är tillskrivet Sokrates som levde ca 400 år f Kr. Men det finns inga bevarade texter från honom. Däremot kan vi nog dra slutsatsen att det alltid funnits konflikter mellan de unga och de vuxna. Men allt som oftast läser jag i kommentarsfälten: ”Ni har ingen aning om hur jobbigt det är att vara ung idag.”,  ”Det är mycket jobbigare  och stressigare att vara ung idag.”, ” Vi har betygsstress  och prestationsstress idag.” samt ”Vi blir förminskade, förtryckta, utsatta för sexism och patriarkala strukturer vilket leder till psykisk ohälsa.” Det låter väldigt besvärligt att vara ung idag. Hur har det blivit så? Vad har hänt? Varför drabbas dagens unga kvinnor av ohälsa?

Mormorsmor jobbade som piga när hon var 12-13 år i slutet av 1800-talet. Mormor såldes på auktion 2 ggr i början av 1900-talet. Första gången som 6-åring. Hon blev ”lillpiga”. Hurdan var deras ungdom?

Mor fick gå en halv mil till skolan varje dag utom när hon måste stanna hemma och ta hand om småsyskonen. Hon gick i träskor som på vintern fylldes med halm för värmens skull. På den tiden eldades med vedspis. Vatten hämtades i brunnen.

När jag var liten på 50-talet hade vi utedass, bara kallvatten i kranen, inget kylskåp eller frys, ingen tvättmaskin, ingen telefon eller TV. Mor värmde vatten och hällde i en Zinkbalja som stod på köksgolvet. Där badade vi. Som 7-åring hjälpte jag mor att både luka och skörda sockerbetor. Jag hjälpte till med städning, tvätt och matlagning. När jag var 9 år flyttade vi till en modern lägenhet med varmvatten, kylskåp, gasspis, värmeelement och badrum med WC. Vilken lyx. Dessutom hade vi bil som vi använde bl a till att åka på campingsemester. När jag var 10 skaffade vi telefon. När jag var 13 kom en TV till vårt vardagsrum.

Jag hade betyg i skolan – både i de olika läroämnena och i ordning och uppförande. Fick alltid höra att jag skulle kämpa för bra betyg. Fick redan som liten lära mig att vara artig och att ta ansvar för mina handlingar och aldrig skylla på andra. Jag har aldrig någonsin känt mig könsdiskriminerad, förtryckt eller förminskad. Började jobba som 17-åring som praktikant i en familj. Tjänade 300 kr i månaden. Betalade hem 150 kr av dessa för mat och hyra. Jag kände mig vuxen som tjänade egna pengar och tog ansvar.

Dagens unga har all bekvämlighet som vi saknade när vi växte upp. De behöver inte göra något hemma och vill inte ha betyg. De tycks ha mobiltelefonen fastklistrad i handen. De går i skolan tills de är 19 år. Många fortsätter till högskolan. De flesta har inte ett riktigt jobb förrän vid 29 års ålder. De är alltså försörjda tills dess! Kanske de har för mycket tid över – tid som de använder till att tycka synd om sig själv?

Den enda stressfaktor som jag kan hitta är att de inte kan frigöra sig från vuxna och inte leva ett helt eget liv rent ekonomiskt. Vill de ta ansvar för sitt eget liv? Vill de anstränga sig en smula? Men det är ju synd om dem – det finns ju inga jobb! Jo, det finns jobb för den som vill anstränga sig – ha olika arbetsgivare. Men det finns ju inga lägenheter! En tid bodde min yngsta son i ett källarrum utan kök eller toa. Han jobbade under många år hos 5- 6 arbetsgivare samtidigt. Nu har han egen lägenhet 1 arbetsgivare. Ibland jobbar han 96 timmar i veckan. En annan vecka arbetar han kanske 20 timmar. Men allting går om viljan finns! Hur många unga har den viljan? Hur många unga lägger mer tid på att gnälla än att försöka göra någonting med sitt liv?

Men, unga kvinnor/flickor är ju diskriminerade! De har ju inte samma chanser som män/pojkar har. De är ju utsatta för de patriarkala strukturerna. Jag vill nog påstå att de unga är utsatta för de feministiska strukturerna! Den som från barnsben får höra sig vara diskriminerad , tror ju på budskapet! Alla – oavsett kön – har samma möjligheter i dagens Sverige. Det gäller dock att prioritera och att välja rätt.

”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?” Karin Boye

Varje ny ung generation måste själv lösa sitt livspussel och gör det bästa av det! Alla måste ta eget ansvar – även feminister! Det går inte att skylla på andra! Men det är ingen smärtfri process!

 

En ny skreva-debatt?

Inget nytt undersolen, heter det. Jag kan bara instämma.Allt återkommer – även om det kommer i nya skepnader! Det har varit många skreva-debatter de senaste åren – eller som det så fint heter ”manspeading”. Allt handlar då om att män sitter med benen brett isär.

”Män som sitter med benen brett isär, så kallad ”manspreading” har länge vållat besvär bland annat på tunnelbanan och bussar runt om i världen. Nu tacklar Madrids kollektivtrafik problemet med förbudskyltar.

Fenomenet ”manspreading” har under en lång tid debatterats flitigt i sociala medier och det har även rapporterats om problematiken med att män, genom att sitta bredbent, frekvent tar upp onödigt mycket plats i till exempel kollektivtrafikens gemensamma utrymmen.” kunde vi läsa under sommaren.

I oktober 2015 kunde vi läsa i en blogg om män som skrevar i TV-sofforna:

”Det är lätt att sära på benen, men det är inte alla som behärskar en full manspread. En sån där som kortsluter alla tankar i rummet. Det är nämligen omöjligt att RÅKA göra en full manspread. Om du verkligen vill markera att du inte tillhör samtiden måste du kanalisera tusen år av patriarkal energi genom underkroppen. Och det kräver övning.”

Genast följde Public service upp detta i en mängd artiklar samt radio och TV-program.

Jag minns en debatt som jag var med i för ungefär 2½ år sedan – eller rättare sagt så blev det två debatter på samma tema. Den första debatten handlade om ”Hur kommer vi åt sextrakasserier?” – om sextrakasserier på tågen i tunnelbanan. Vad trakasserierna bestod av kom aldrig fram. Inte heller vem som stod bakom dessa trakasserier eller omfattningen på problemet. De flesta som debatterade tycktes uppfatta detta som att några få kvinnor kanske utsatts – men att det var ett litet obetydligt problem och att dessa kvinnor bara ville klanka på män i allmänhet.

Den andra debatten handlade om ”Vad får man stå ut med på bussen?” – hyfs i kollektivtrafiken och främst om skrevande män. Debatten kändes löjlig! Naturligtvis ska den skrevande inte breda ut sig över två säten men annars? Var det ytterligare ett påhopp på män i allmänhet? När jag ställde en konkret fråga till dialogredaktören så fick jag svaret att det rörde sig om män som onanerade framför unga flickor. (Fråga och svar modererades bort ganska snabbt!) Men i så fall var det väl inte mäns skrevande som skulle debatteras? Debatten borde gälla problemet och inte helt vanliga män som råkar skreva när de åker kollektivt!

Idag kommer jag att tänka på dessa debatter igen. Naturligtvis är dessa ”skreva-debatter” lanserade av kränkta feminister. . Men om vi kan ha manspreading så borde vi i jämställdhetens namn kunna ha womenspreading. Vad gjorde Dinamarca på Medborgarplatsen? Vill vi se kvinnor skrevande på en offentlig plats? Är det inte lika osmakligt när en kvinna skrevar? Blir inte män sexuellt trakasserade av denna womenspreading? Public service var är ni? Jag ser framemot alla oändliga debatter som ni lanserar i jämställdhetens namn!

Manspreading eller womenspreding – vad är värst?