Blir vi informerade, desinformerade eller bara utsatta för massiv propaganda?

De flesta av oss blir upplysta om olika händelser via medierna. Men kan vi lita på att medierna förmedlar fakta? Kanske förmedlar de bara halva sanningar? Är det desinformation som de förmedlar till oss eller kan ske politisk propaganda? Ingen som vet! Men även om de tror att de förmedlar korrekt information så har de fått den informationen av någon annan som kanske har fått den från någon annan som kanske har en egen agenda

Få av oss är så kompletta att vi kan förstå allting. Vi har inte tillräckliga kunskaper för att ta 100 %-igt riktiga beslut. Det gäller ju även alla de som jobbar i mediebranschen. Deras analyser är inte alltid de rätta och det händer säkert ofta att de förmedlar både halvsanningar och lögner.

Mina tankar halkar in på Parkinsons lag skriven av C. Northcote Parkinson 1957. Han beskriver hur ett utskott ur den högre finansen arbetar och hur känslor tenderar att ta över när kunskaper saknas:

På den tiden var det få personer som visste vad en atomreaktor var och den kostade ca 50 miljoner kr.

1:a punkt på dagordningen var en satsning på en atomreaktor. Allt var förberett och det blev inga diskussioner och ett jakande beslut togs efter ca 2½ min.

Nästa punkt handlade om att bygga ett cykelskjul  åt kontorspersonalen till en kostnad av 4 700 kr. Alla vet hur ett cykelskjul kan se ut och det utbröt diskussioner om vilket material taket skulle vara av. Om man använde galvaniserad plåt så kunde man komma undan med en kostnad på 4 000 kr. Diskussionen varade i 45 min.

Så kom sista punkten som handlade om kaffe på företagsnämndens sammanträde till en kostnad av 9:50 kr per månad. Nu utbröt en livlig diskussion. Alla vet hur kaffe ska smaka och tillagas samt var man kan köpa billigt kaffe. Några tycker att det inte behövs kaffe på deras sammanträde. Denna diskussion slutar efter 1 timme och 45 minuter med att sekreteraren får som uppgift att ta fram det billigaste alternativet till nästa möte.

Inför valet 2018 är regeringen väldigt orolig för att information ska spridas som anses vara fejkade. Regeringen menade att allmänheten måste informeras om att mycket av det som skrivs på nätet är propaganda och desinformation. Detta kan vara en risk för samhället! Vi kommer säkert att möta samma argument inför det kommande valet!

Men vad är propaganda? Enligt Wikipedia:

”Propaganda (av det latinskapropagare, ‘fortplanta’, ‘utbreda’), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda, ett visst budskap eller väcka positiva eller negativa känslor för något (politik, policy, religion, uppfattning, förändring, vara, tjänst, etc.) eller någon (politisk, religiös eller annan kandidat till eller innehavare av ämbete, befattning, position eller tjänst). Den som sänder budskapet är som regel part i målet. Syftet är således inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, är avsiktligt ofullständigt, vinklat eller rentav falskt.”

Propaganda är alltså ett ensidigt budskap som är avsett för att föra fram en viss agenda. Skillnaden mellan reklam och propaganda är att reklamen är kommersiell.

Men då borde varje partipolitiskt budskap vara propaganda eftersom dessa budskap aldrig är allsidiga och alltid utformade för att bilda en viss opinion eller sätta en viss agenda. Varje parti vill ju vinna valet eller i alla fall få makt. Varje parti talar om det egna partiets förträfflighet och svartmålar övriga partier. Alltså är partipolitik propagandistisk.

Medierna är snabba med att haka på de politiska budskapen. Med andra ord är en stor del av deras budskap propaganda och ingenting annat! Men hur är det då med information och desinformation?

Information är en mängd fakta, vanligen av mer eller mindre exakt slag, enligt en definition som jag läste. Information behöver alltså inte vara med sanningen överensstämmande. Desinformation är däremot avsiktligt falsk eller vilseledande information som sprids på ett planerat sätt i syfte att nå en viss målgrupp. Desinformation skiljer sig alltså från felaktig information som är oavsiktligt fel, till exempel kan bristande källkritik leda till att vilseledande information sprids men avsändaren är i ett sådant fall omedveten om informationens felaktighet.

Så vad är det då som våra medier förmedlar? Propaganda, information eller desinformation – kanske allt i en salig blandning? Kan vi lita på medierna? Vems ärende går de och vem har försett dem med den information som de förmedlar åt oss?

Människor har i alla tider talat med varandra och utbytt information. Förr skedde detta informationsutbyte på kyrkbacken eller när gårdfarihandlaren kom eller på väckelsemötena. Ibland var det sann information och ibland falsk. Ofta bestod den av skvaller. En del människor  var benägna att spridda skvaller – desinformera. De flesta har dock haft en mer sansad syn på saker och sovrat i informationsutbytet. De har tagit till sig de delar som har betytt något för dem. Kafferepen har också varit en stor källa till skvaller och desinformation.

Idag samtalas människor på nätet. Informationsutbytet är ungefär detsamma. Mängder av information sprids varje dag. Ingen hinner läsa allt men nätet är ett bra komplement till de medier som vi inte kan lita på. Vissa människor diskuterar det som händer i samhället – vad som är rätt och vad som är fel. Andra talar om vad de gör under dagen. Några ägnar sig åt skvaller.

Människor har högre utbildning idag och borde vara mer kunniga i att sovra i detta informationsflöde. Vad är det som säger att politiker och de etablerade medierna är bättre i denna konst och måste tala om för oss vanliga människor vad som är desinformation?

Ghazalegate, placebo, censur

Ska svensk polis vara färgblind och baserad på meritokrati, eller ska det finnas en polis för varje minoritetsgrupp? Efter Nadim Ghazales Sommarprat och avslöjandet av hans hatiska tweetar, är detta vad frågan kokar ner till. Det finns en uppförandekod för poliser, men trots att Ghazale uppenbarligen brutit mot den får han såväl ministrars som kollegers stöd. I dag pratar Ingrid&Maria också om korrupta medier, vacciner som minskar antikropparna och spekulerar i den verkliga anledningen till att islamister inte utvisas från Sverige. Vi ses efter semestern – 9 augusti!

Redaktionen / 23 juli, 2021

Se videon HÄR.

Chris Forsne om Janne Josefssons ansvar för migrationen.

Se videon HÄR.

Chris Forsne, fd utrikeskorrespondent för SVT och skribent i Göteborgs-Posten och Aftonbladet, diskuterar mediernas ansvar för migrationsdebatten, särskilt SVT-journalisten Janne Josefssons reportage 2002.

Hon inleder med att kommentera långsamheten i den offentliga politiska debatten i att ta upp migrationen, som genomsyrar hela samhället. Konsekvenserna av massinvandringen har till sist blivit tydliga, även om Sverige knappt klarar av att tala om problemen. Expressens Anna Dahlberg är ett undantag.

Janne Josefssons rapportering från invandringskritiska diskussioner vid Moderata valstugor 2002 i SVTs Uppdrag granskning inledde det tabu som sedan dess präglat medierna och offentlighetens mörkläggning.

Hon berättar hur hon deltagit i redaktionella strategier i Göteborg för 20 år sedan där reportrar fick lära sig hur de skulle bygga upp en dramaturgi kring invandringskritiker och avslöja dem.
Liknande vinklade reportage gjordes om s.k. apatiska barn och om ett vårdhem söder om Göteborg som Forsne känner till.

Men Janne Josefsson har nu vänt kappan efter vinden och gör sig till en kritiker av migrationen, t.o.m i Dagens Nyheter. Forsne menar att hans vändning är tveksam.
Det låg, och ligger kvar eftersom många äldre chefer finns kvar, en politisk press på alla redaktioner att mörka migrationsproblem menar Chris Forsne, och hellre bedriva aktivism än neutral journalistik. Kritiker på redaktioner frystes ut och en intolerant grupplojalitet etableras. Socialdemokratiska politiker kunde förr ringa upp redaktioner innan sänding och instruera journalisterna berättar hon.

Idag finns liknande reportage om de kvinnor som valt att åka till IS, som SVT kallar ”de svenska kvinnorna” i en medveten kampanj för att få hem dem.
Forsne nämner journalisterna Merit Wager och Gunnar Sandelin som två modiga kritiker av invandringspolitiken och mediernas mörkläggning.
Det dagliga våldet, som beror av den oproportionerligt höga invandrarbrottsligheten, går inte att mörka längre utan går att läsa om men dessa händelser banaliseras och anses normala.
Forsne kommenterar en skola i Örebro där svenska elever blandats med invandrarelever med följd att fler misslyckades. En ärlig diskussion hade kunnat åtminstone pröva förklaringar.

Hon kommenterar också en skola i Kungsbacka där ett nytt område byggdes för invandrare på tvåårskontrakt ,vars barn då skulle flytta vilket skulle strida mot FNs barnkonvention enligt en lokal socialdemokratisk politiker.

Idag finns en missionerande inställning inrikes till skillnad från den utrikesmission Sverige haft genom bistånd utomlands och utrikespolitisk aktivism. De som flyttat hit ses som offer. Äldre svenskar kastas ut från äldreboende utan egentliga anledningar för att migranter ska flytta in, berättar Mikael Willgert utifrån inslag i Swebbtv.
Chris Forsne ser liknande företeelser i sin kommun Kungsbacka där migranter i princip ställer sig framför kommunhuset för att bli hjälpta.

Hon beskriver hur samhällsredaktioner vid SVT i Malmö och Göteborg planerar sina inslag för politiska syften, inte öppet men ändå i en vinkling mot att se migranter som offer och lägga locket på konfliktfyllda diskussioner. Så är inte migrationsdebatten i Danmark.

Forsne välkomnar en öppen debatt med Janne Josefsson men inte utifrån de vanliga redaktionella härskarteknikerna.
Hon kommenterar de franska generalernas upprop mot islamiseringen och att 2000 till höga militärer skrivit under uppropet. Möjligen kan ett lagförslag gå igenom att förbjuda burkini och slöja på omyndiga flickor, något som är redan förbjudet sedan 2004 i skolorna. De enorma antalet outbildade muslimer som kommit kan inte assimileras, något som diskuteras öppet idag i Frankrike.

Det enda sättet att lösa Sveriges problem är att införa personval menar hon, men det kommer ta tid replikerar Willgert. Socialdemokratins kärnväljare dör bort och ersätts av bidragstagande invandrare, ett väljarutbyte.

Hon tror på att vändning som måste bli betydligt tuffare än vad vi sett idag. Borgerligheten kan bli hårdare. Kanske bidrag kan kopplas till mottagarnas vilja att assimileras och personligt ansvarstagande. Återvandring kommer till liksom en folkräkning.
Annars kan inbördeskriget komma, både i Sverige och Frankrike varnar hon. Hon tror inte på integration utan på assimilering.