Jag vägrar att skämmas!

Varför vill de att vi ska skämmas? Vissa dagar känns det som om de vill att jag ska skämmas för att jag lever. Andra dagar ska jag skämmas för allt som jag säger, skriver, äter, dricker eller om jag flyger eller åker bil. Jag ska också skämmas över att jag hushållar med mina pengar så att jag får en slant över att använda till mitt välbefinnande.

Nu läste jag en krönika om att varje svensk köper 50 klädesplagg per år. Vem köper så mycket kläder? Inte jag iallafall. Vad räknas som kläder? Underkläder, strumpor eller ytterplagg? Om jag räknar med mina underkläder och strumpor så har jag köpt 6 plagg det senaste året  och 7 plagg förra året. Det måste vara någon annan som köper alla de andra kläderna. Så jag kommer inte att skämmas når jag köper ett nytt klädesplagg.

Krönikören hade köpt en ny blus. När hon kom hem så upptäckte hon att den var gjord av polyester. Vadå? Kollar hon inte innan hon köper? Polyester – syntetmaterial gjort av olja! Usch och fy! Släpper ut microplaster i vattendragen när man tvättar. Jag vill bara uppmana krönikören att tvätta i tvättpåse eller fylla tvättmaskinen samt tvätta vid lägre temperatur för att minimera utsläpp.

”Jag skulle ha köpt en bomullsblus i stället, men frågan är förstås om den hade varit bättre för miljön. Bomullen besprutas med bekämpningsmedel och framställningen kräver enorma mängder vatten. För att producera ett kilo bomull kan det krävas mellan 10 000 – 20 000 liter vatten.” skrev hon.

Bekämpningsmedel och konstgödsel används inom nästan all odling idag – iallafall då det gäller stordrift. Då det gäller vattenmängden blir jag full i skratt. Har hon aldrig hört talas om vattnets kretslopp? Jag lärde mig om det i grundskolan.

”Vattnet på jorden används om och om igen i ett evigt kretslopp. Allt börjar i havet där vattnet avdunstar från havsytan och stiger upp i atmosfären som vattenånga. Vattenångan kondenserar och bildar moln. Vinden för in molnen över land där de stiger uppåt och förtätas ännu mer. När vattenångan kyls ner bildas små vattendroppar. Desto kallare luften blir, desto tätare och tyngre blir molnen.

Till sist är vattendropparna så stora och tunga att de faller ner. Nederbörden som kommer samlas upp i sjöar, varifrån vattnet åter kan avdunsta och bilda moln eller sippra ner till grundvattnet. Till sist når vattendragen havet.”

Vattnet förbrukas inte vid bomullsodlingen utan sugs upp av växten och går så småningom ut i luften och faller ner som nederbörd. Ja, det behövs kanske bevattning vid odlingen men det beror på utdikningar och att nederbörden kanske inte faller på samma plats. Men vattnet finns kvar på vår planet.

Den räddhågsna krönikören skulle kanske ha valt ett plagg av viskos eller Lyocell, tyger som framställts ur träråvara. De är starka och tvättåliga och har god förmåga att transportera fukt. De blandas ibland med bomull, lin och polyester. Men baksidan är ju förstås att man använder kemikalier vid framställningen av dessa tyger.

Mitt råd till krönikören blir att hon inte behöver köpa 50 nya klädesplagg om året och att hon inte behöver försöka ge oss andra dåligt samvete om vi vill köpa nya bomullstrosor. Jag avgör själv vilka klädbehov jag har.

Annonser

Mindre rap ska ge klimatvänligare mjölk???

Rapande kossor går knappast att avskaffa. Men det går att kompensera. Mejerijätten Arla slår nu på stora klimattrumman och siktar på nollutsläpp, netto, senast 2045. Men många av de ekonomiskt hårt prövade mjölkbönderna kan få det tufft.

Nej, kossor är idisslare och de kommer att fortsätta att rapa oberoende av miljönissarnas propåer. Men Arla vill få ned utsläppen med 30 procent mellan 2015 och 2030. Exempel på insatser på pionjärgårdarna är; egna vindkraftverk, solpaneler, anläggningar som förvandlar gödsel till biogas för kollektivtrafiken och sätt att använda värmen från mjölken för att värma bostadshuset. Men också att sätta upp anläggningar som suger upp kornas rapningar och använder dem som biogas. Kor rapar mycket klimatskadlig metangas enligt miljönissarna, men kan minskas med annat foder.

Vad kostar allt detta för bönderna? Arla vill naturligtvis vinna på det. Men många bönder – av de som finns kvar – är sedan lång tid tillbaka skuldsatta upp över öronen. De har försökt att överleva på olika sätt t ex genom investeringar i stora kofabriker eller genom kosläpp.

”Kor som släpps ut på grönbete är ett tydligt vårtecken. Arlas kosläpp verkar bli populärare för varje år och när anmälningen öppnade till helgen kom det in 50 000 anmälningar på bara några timmar.

-Det är ett enormt tryck på gårdar över hela Sverige, men speciellt gårdarna runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Folk har ringt ned oss i veckor och frågat när anmälningen öppnar, säger Fredrik Larm på Arla till TT.

En gård på Ekerö utanför Stockholm blev fullbokad inom femtio minuter när anmälningssidan öppnade i fredags. Förra året anmälde sig 185 000 personer, och de största gårdarna kan få upp emot 9 000 besökare.

Årets kosläpp är det fjortonde i rad, och Arla märker tydligt hur intresset ökar för varje år.

-I storstäder har många tappat anknytningen till jordbruket. Jag tror att man uppskattar att se hur det fungerar på en gård och att få se våra kor hoppa och skutta av glädje när de får komma ut på grönbete.”

Jag läste att nötkreaturen blir all färre i Sverige:

”För 100 år sedan och ända in på 1950-talet fanns det kor på nästan varenda bondgård i Sverige. Korna gav inte bara mjölk och kött utan också dragkraft, skinn och gödsel. Att ha många kor och en stor gödselhög var ett mått på välstånd. Omkring 1930 hade Sverige cirka 3 miljoner nötkreatur, varav 2 miljoner mjölkkor. Idag är antalet mjölkkor 337 000. Den minskande mängden mjölkkor innebär färre betesdjur, men även minskad tillgång på svenskt kött. För att kompensera bortfallet har flera uppfödare satsat på dikor. Att de kallas dikor beror på att korna går med sina kalvar och ger dem di tills det är dags att vänja av dem vid 6–7 månaders ålder.

Antalet nötkreatur i Sverige har halverats sedan mitten av 1930-talet. Efter år 2000 har minskningen varit 12 procent

De flesta dikor föder sina kalvar på våren och går med dem på bete hela sommaren tills det är dags att stallas in på hösten. Betesperioden är ofta upp till 200 dagar lång. Dikorna ökade fram till 2010 men har därefter blivit färre. År 2015 fanns knappt 176 000 dikor i Sverige. Trots en nettoökning av antalet dikor har den sammanlagda mängden nötkreatur, inklusive tjurar, stutar, kvigor och kalvar, halverats i Sverige, från cirka 3 miljoner på 1930-talet till dagens 1,5 miljoner djur. Enbart under 2000-talet minskade antalet nötkreatur i Sverige med 12 procent.”

Antalet nötkreatur har alltså halverats sedan 1930-talet. Ändå anklagas dem för farliga klimatutsläpp när de rapar och fiser!

”Att ha många kor och en stor gödselhög var ett mått på välstånd. ” Ja, på den tiden användes gödseln till att gödsla åkrarna. På den tiden odlades det ekologiskt. Nu vill miljönissarna ta gödseln och göra biogas av. Vad ska då åkrarna gödslas med? Konstgödsel? Hur går det då med ekologin? Kan bönderna verkligen investera mer för att gå okunniga miljönissar till mötes?

Antalet mjölkkor har minskat från 1930-talets 2 miljoner till dagens 337 000. Ändå har vi fått fler sorters mejeriprodukter. Varje ko producerar alltså mer mjölk eftersom varje svensk konsumerar 340 kilo mjölk i form av olika mejeriprodukter under ett år.

Hur kan kornas rapande vara farligare idag än vad det har varit tidigare? När antalet nötkreatur har halverats de senaste 80-90 åren så kan väl knappast deras rapande och fisande påverka klimatet så mycket? Miljönissarna vet inte vad de talar om!

 

Olika världar

Oftast får man olika perspektiv på tillvaron beroende på var man befinner sig i världen och när man befinner sig där. Kanske man reflekterar mer på det ju äldre man blir. Men jag undrar om godhetsfascisterna någonsin funderar på detta.
Nu har jag funderat en hel del kring miljöpartistiska idéer. Maria Wetterstrand som gör utredning om framtida energiförsörjning samtidigt som hon har aktier i ett energibolag klingar ganska falsk i mina öron.
För några kvällar sedan satt vi högt uppe i en bergsby i södra Spanien och serverades en god middag. Tallrikarna var stora och köttbiten fyllde större delen av tallriken. Det var få i sällskapet som åt mer än hälften. Då tänkte jag på debatten i Sverige om att vi kastar så mycket mat. Nu hoppas jag att vår överblivna mat inte kastades utan gick till djurfoder. Men … vad hjälper det att vi i Sverige ska serveras mindre portioner, inte ska äta kött, ska kasta mindre mat och framför allt skämmas över vår konsumtion … om resten av världen har en annan syn på saken!
Jag tänkte också på att vi ska sopsortera och ta ansvar för all nedskräpning i världen och för all miljöförstöring. Men … uppe i bergen ligger mycket plastpåsar och skräp. Det är INTE vi svenskar som är skyldiga till detta! Jag ser också längs stranden … männen står och fiskar … lämnar efter sig cigarettpaket, petflaskor, plastkassar och annat skräp. Vad hjälper det att vi i Sverige har blivit mer eller mindre avvanda med plastkassar, sopsorterar och lämnar till återvinning?
Fossilfritt drivmedel? Det kan väl knappast fungera uppe i bergen? Var ska man bygga anläggningar för biobränsle och hur ska man samla in det från dessa bergsbyar och verkligt glesbebyggda trakter? Hur många laddstolpar kan det byggas? Går det att köra med batteribilar på dessa serpentinvägar?
Ett helt långt liv som miljömedveten har präglat mig men jag inser ju att miljötänkandet är olika beroende på var man befinner sig. För att inse detta krävs kanske ett besök i verkligheten. För att komma ut i verkligheten behövs kanske flyg och dieseldrivna bussar – trots att politikerna helst vill att vi ska avhålla oss från allt sådant..
Ja … våra miljöfascister vill förbjuda allting och straffa oss för allt som vi både gör och inte gör – med skatter. Vi ska ta ansvar för allt som händer i hela världen och leva ett asketiskt liv. Samtidigt lever de själv ett gott liv på våra skattemedel!