Varför stressas kvinnor av smala gator och män av parker?

Det finns många människor som någonsin har upplevt rädsla eller stress på gatan. Även de som går ut för att koppla av eller koppla bort från sitt hem- eller arbetsliv. Utrymmet är detsamma, men upplevelserna är tydligt olika. Således, även om gatan är ett viktigt utrymme i våra liv, vet vi knappast varför vissa människor genererar positiva känslor och andra negativa känslor.

Naturligtvis leder alla undersökningar till generaliseringar eftersom vi människor är olika. Det finns naturligtvis män som bara är män och kvinnor som bara är kvinnor. Sen finns det män som bär på en mängd kvinnliga anlag och kvinnor som har en stor portion manliga anlag. Jag räknar inte mig själv som en typisk kvinna men … jag trivs bäst i öppna landskap och får panik i trånga utrymmen och upplever det jobbigt med tät skog omkring mig.

Jag läser en intressant artikel om hur människors puls påverkas av olika situationer och funderar på om det kan stämma och i vilka andra situationer som pulshöjningar kan uppstå. Traditionellt har känslor identifierats från olika typer av undersökningar. Men det uppstår vissa problem; främst för att människor, medvetet eller omedvetet, ljuger. De kommer inte ihåg, de vill inte erkänna att något skrämmer dem eller att de inte fyller i frågeformuläret korrekt.

En ny metod behövdes. Och det har varit möjligt de senaste åren tack vare miniatyriseringen (och förbilligandet) av vissa medicintekniska produkter. Nu kan människor röra sig på gatan med instrument som mäter deras känslor.

En indikator är hjärtfrekvensen. När vi säger att någon har en hjärtfrekvens på 60 slag per minut kan vi dra slutsatsen att tiden mellan slag är en sekund. Men i verkligheten, under dessa 60 sekunder ändras frekvensen för att anpassa sig till de förändringar som personen upplever. Genom att mäta dessa variationer kan vi identifiera förändringar i de upplevda känslorna.

Och hur kan vi upptäcka dem? Till exempel med instrument som sporthjärtband, som kan mäta intervallen mellan slag. Om denna information finns vid en viss punkt – till exempel med mobilens GPS – kan vi veta på vilka platser det har skett förändringar i hjärtslaget och leta efter möjliga orsaker.

Nu kan man alltså mäta pulsens aktivitet sekundvis och koppla detta till GPS:en. På så sätt kan man se exakt var testpersonen blev stressad. Filmar man samtidigt så kan man ju se vad som utlöste stressen.

Pulsförändringarna belyser några viktiga skillnader i hur olika grupper av människor upplever det offentliga rummet. Till exempel tillåter de att identifiera förändringar i uppfattningen enligt kön.

I ett av de första testerna som utfördes för att identifiera dessa förändringar, som utvecklades i Lleidas historiska centrum (Spanien), har resultaten visat att kvinnor upplever en grad av stress som är 17,34% högre än män under hela rutten. Dessutom bedömde 20,51% av de kvinnliga deltagarna något av de besökta utrymmena som ”obehagligt”, jämfört med 8,6% av männen. På samma sätt identifierades signifikanta skillnader i de utrymmen som genererade dessa känslor.

Kvinnor tenderar att ha högre stressnivåer på smala gågator, särskilt om det finns andra människor eller parkerade fordon som genererar utrymmen med dålig sikt.

Å andra sidan är män mer stressade av parker och trädgårdar och shoppinggator med hög närvaro av människor.

En nyfiken situation observeras exakt i parker och trädgårdar. Dessa platser ger en känsla av välbefinnande för kvinnor, medan hos män är majoritetskänslan stress. Ett exempel på hur samma plats kan uppfattas olika av flera grupper.

Det är också viktigt att notera att kvinnor lättare än män uttrycker rädsla och sorg än män när de identifierar de känslor som upplevs på vägen. Istället tenderar de mer att externalisera glädje och ilska.

När jag läser detta så förstår i alla fall jag att allt kan bli fel när offentligheten planeras av enbart män eller enbart kvinnor. Kvinnor vill ha öppna platser för att umgås och ”gulla” på medan män vill ha ”transportsträckor”. Män tycks vara mer rationella och tänka på fakta medan kvinnor vill ägna mer tid åt välbefinnande. Vi är alltså olika och reagerar olika och jag förstår varför kvinnor hellre lägger sin röst på vänsterpartier och män väljer högerpartier.

Jag tänker på skolan som under många år har uppmuntrat flickors beteende medan pojkarna har uppfattats som bråkiga och okoncentrerade. Är skolmiljön uppbyggd kring den feminina känslonormen och det manliga behovet av ordning och rationalitet har glömts bort?

Är det så att med feminin stadsplanering så blir män stressade och otryggheten ökar för alla – både män och kvinnor? Kan män och kvinnor förstå varandras upplevelser och behov?

LOUD N PROUD

De här individerna hyllar det feministiska samhället. Frågan är vad de har åstadkommit och hur ser deras ”strävanden” ut när vi summerar resultatet av deras ”ansträngningar”. (Ulsans kommentar)

Polismästaren Carin Götblad säger i en färsk intervju att ”Vi kan inte ha mördare som rymmer från ungdomshem” https://www.svt.se/…/gotblad-om-valdsvagen-unga-killar…

En överraskande sen och skäligen banal insikt från en person som offentligt stoltserat med sin skarpa hjärna, kan man kanske tycka.

För övrigt verkar det vara på modet bland kvinnor som nått en framskjuten position i offentligheten att berömma sin egen hjärnkapacitet.

Kanske jag som är svårflörtad, men mig övertygar man bäst om sin hjärnas kapacitet i praktisk handling genom att föra stringenta och elokventa resonemang, göra korrekta analyser och uppnå resultat. Inte genom att hovera sig och självbelåtet gnägga om sin egen förträfflighet.

Hans Thannerstig

Kvinnoroller i ett jämlikt land!

Har kvinnor alltid varit missnöjda? Har de alltid haft svårighet i att bara vara kvinna och mamma? Färre barn föds och fler aborter borde vara ett tecken på detta. Kvinnor verkar inte kunna kombinera barn, kvinnlighet och förvärvsarbete. Vi bor ju i ett av de mest jämställda länderna i världen! Feminismen har tydligen inte gynnat kvinnornas plats i samhället!

Jag hittade en artikel som jag skrev förr ett år sedan. I den berättade jag att jag hade lyssnat på Einar Askestads kåseri och och om hans läsupplevelser på utedasset. Damtidningen som har rubrikerna: ”Se tio år yngre ut”, ”Bättre sömn på 8 veckor”, ”Så klarade vi skilsmässan” och omslagsbilden föreställer en leende kvinna som skriver bestsellers inom genren ”Du kan må bättre”. Enligt rubrikerna sår mår alltså kvinnor dåligt, har problem med hälsan, upplever sig inte vara attraktiva och har svårt att klara vardagen. Om det är så så måste något vara fel!

I samma artikel refererade jag till Birgitta Sparfs krönika: Något om kvinnor och män. Hon har ungefär samma åsikter som jag har:

Om feministerna i dag tror att man uppnår jämlikhet genom att hata män, som står för den största delen av alla de fantastiska innovationer vi omges av, och samtidigt nedvärderar kvinnornas historiska insatser som flock- och familjebevarare har man hamnat rejält snett. Kvinnors högsta prioritet har alltid varit barnen, och är så än i dag. Om man betänker att vi sedan 70-talet dresserats att lämna in barnen på dagis för att arbeta av ekonomiska skäl och/eller självförverkligande är det inte så konstigt att dagens kvinnor är hyperstressade och inte får ihop sitt så kallade ”livspussel”.

Då och då dyker påståendet upp – att föräldraförsäkringen kan vara en kvinnofälla! Men … oftast är det unga feminister som påstår detta. De har inga kunskaper om hur och varför föräldraförsäkringen finns. Det har funnits ett gott syfte när den har kommit till och det går alltid att hitta orättvisor i allting. Den allra första föräldraförsäkringen som kom ville ju hjälpa mammorna.

En liten historisk tillbakablick:

• 1900 lagstadgades det om att industriarbetande kvinnor fick rätten att vara hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön i samband med förlossningen.
• 1930 infördes moderskapspenningen för kvinnor som varit anslutna till sjukkassan i minst 270 dagar.
• 1937 utökades denna försäkring till att gälla alla mödrar. De fick ett engångsbelopp men sjukkasseanslutna fick ett högre belopp. Dessutom kom en behovsprövad mödrahjälp.
• På 1950-talet inskränktes genom lagstiftning arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Genom denna reglering skyddades kvinnan mot uppsägning och försämrade anställningsvillkor på grund av omständigheter som kunde härledas till graviditet eller födsel.
• Under det senare 60-talet fick vi en generösare försäkring i form av en allmän moderskapspenning till ett värde av 1 080 kr.
• 1974 ersattes moderskapsförsäkringen av en föräldraförsäkring. Den tidigare kallade moderskapspenningen översattes till föräldrapenning och hade syftet att utgå till den förälder som huvudsakligen vårdade barnet, med undantag för tiden närmast förlossningen då ersättningen alltid tilldelades modern.
• 1995 infördes 1 pappamånad.
• 2002 infördes 2 pappamånader.
• 2016  har vi fått 480 dagars föräldraledighet varav 90 dagar är vikta till var och en av föräldrarna.

Idag börjar de flesta barnen förskolan vid ett års ålder. Det innebär att föräldrarna måste klara av vardagspusslet med jobb, lämna och hämta barn, sköta hemmet, umgås med släkt och vänner, satsa på den egna utvecklingen och försöka att hålla ihop familjen. Många klarar inte av detta! Många kvinnor är missnöjda med sin föräldraroll och ser inte föräldraledigheten som ett tillfälle att återhämta sig efter förlossningen, att lära känna sitt barn, att bygga upp en trygg relation med barnet och att samla krafter inför de kommande åren. Jag blev glad när jag hittade detta text-TV meddelande:

Ett skydd mot psykisk ohälsa! Precis vad jag har trott!

Med ovanstående historiska bakgrund så tycker jag att vi har uppnått mycket. Hela tiden har mammornas ställning stärkts. Ändå känns det som om en del mammor inte vill ha den lagstadgade samvaron med barnet och jag har svårt att förstå varför. Jag blir lite trött på alla krav om kvoteringar och att båda föräldrarna ska vara hemma samtidigt. Om vi sen lägger till kravet om 6-timmarsdag så undrar jag varför de yngre generationerna har så svårt att få ihop ”vardagspusslet”. Det har ju fungerat så länge som mänskligheten ha funnits!

Så läste jag en ledarskribent som påstod:

”Syftet med föräldraförsäkringen är faktiskt att ta hand om barnet när det är riktigt litet. Meningen var inte att den skulle bli en kvinnofälla.”

Nej, syftet var inte att ta hand om sina barn. Det har nämligen föräldrar och främst kvinnor gjort så länge som det har funnits människor. Syftet var att stärka kvinnors rätt till att återhämta sig efter graviditet och förlossningen, kunna amma sitt barn samt rättighet att komma tillbaka till jobbet efter barnledigheten.

Varför ses mammarollen som en kvinnofälla? Jag anser att föräldraförsäkringen ger kvinnor förmånen att umgås med sina barn, se sina barn växa och utvecklas samt uppfostra sina barn till trygga medborgare. Det är en förmån och inget annat!

Kvinnorollen är tydligen svår att finna. Feminister vägrar att inse hur bra svenska kvinnor egentligen har det. Jag hittade ett klipp på twitter idag som handlar om shariaislamisten Ebitsam Aldebe ser på jämställdhet och kvinnorollen. (Hanif Bali har tweetat men i detta sammanhang år det Ebitsam Aldebes syn på kvinnorollen som är viktig.) Den är så långt ifrån den svenska feministiska bilden som den kan komma! Vem lever i en kvinnofälla – svenska feminister eller muslimska kvinnor?

Muharrem Demirok, alltså.

Killen som var ansvarig för att sätta shariaislamisten Ebtisam Aldebe på en riksdagslista då han ledde partiets ”mångfaldsgrupp”. Det var det bästa de kunde vaska fram?pic.twitter.com/Z7drmdKlxs

— Hanif Bali (@hanifbali) January 11, 2023