Vem vinner och vem förlorar på en allmän förskola?

Är förskolan till för barnen, föräldrarna, näringslivet eller politiken? Frågan kan ställas men det finns nog inga riktiga svar. Jämställheten har kanske ökat med förskolan men mår befolkningen bättre av det? Jag läste om en rapport som hävdar att förskolan är bra för små barn och en annan rapport som säger motsatsen. Allt beror tydligen på vem som har skrivit rapporten och vad syftet är.

Rapporten ”Föräldraledighet kontra tid i förskola” som publicerades i början av maj, har fått stor spridning i media för slutsatsen att det är bra för ettåringar att gå i förskola. Bakom den står tankesmedjan SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Näringslivet vill naturligtvis att föräldrarna ska jobba. Samhället dvs politikerna vill naturligtvis att hjulen ska rulla, BNP öka och skatterna ska rulla in i statskassan. Men vad vill ettåringarna och hur påverkas deras utveckling?

I  Norge har man forskat i flera år på förskolans effekt på barn och i studien ”Trygg innan 3” har det visat sig att stora barngrupper och långa dagar – mycket vanligt även i Sverige –riskerar att påverka barnen negativt under resten av livet. I Quebec i Kanada visar studier på förskolans effekt att barn i åldrarna noll till fem år drabbades av en betydande ökning av ångest, aggression, hyperaktivitet samt att de begick fler brott än barn som inte gått i förskola.  

En färsk kvalitativ och randomiserad studie från USA på närmare 3 000 barn till låginkomsttagare. Den visade att barn som deltog i förskoleverksamhet presterade betydligt sämre vid samtliga mätningar i skolan i sjätte klass, jämfört med barn som inte hade gått i förskola. De barn som till största delen enbart hade haft hemmaomsorg överträffade också vida förskolebarnen i läsning, matematik och naturvetenskap.

Det verkar alltså som att små barn inte är vinnare då det gäller förskolan! Men varför lämnar man då små barn i förskolan? Det kan finnas många skäl men det främsta är nog att politiska beslut har gjort det omöjligt för en familj att klara sig ekonomiskt om inte båda föräldrarna jobbar. Näringslivet behöver arbetskraft. Dessutom har en massiv kampanj drivits om jämställdhet och mot kärnfamiljen och hemmafrun. Det blev dåligt att vara hemmafru, sköta hemmet, passa sina egna barn och att uppfostra barnen själv. Barn uppfostran skulle överlämnas åt pedagoger. Jag läser om hemmafrun på Wikipedia:

Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Från 1930-talet och framåt minskade antalet sysselsatta inom jordbruket. Allt fler flyttade från landsbygden till städerna. Samtidigt ökade antalet gifta par. Allt fler, i huvudsak män, tjänade ihop till försörjningen utanför hushållet, primärt genom lönearbete i industrin. Kvinnorna, särskilt i medelklassen, blev hemmafruar och med särskilt ansvar för barnen.

I början av 1960-talet fördes livliga diskussioner om kvinnans roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. I en inflytelserik artikel från 1961, med titeln Kvinnans villkorliga frigivning, beskrev Eva Moberg, en av de mest tongivande debattörerna, idén om den hemmavarande hustrun som en omodern rest från bondesamhället.

Från och med 1960-talets senare del kom antalet hemmafruar stadigt att minska. Många tog lönearbete inom skola, vård och omsorg, när den offentliga sektorn byggdes ut.

En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg.

Det var alltså politiker och arbetsmarknaden som gemensamt drev på att alla hemmafruar skulle ut på arbetsmarknaden! Men hur började det egentligen och vem tänkte på barnens bästa?

”Hösten och vintern 1927 umgås den 25-åriga nyblivna mamman Alva Myrdal ofta med självmordstankar. Hon står vid fönstret i familjens lilla lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, ser ner på den tillfrusna Karlbergskanalen och S:t Eriksbron, funderar på att öppna fönstret och dra på sig en lunginflammation, som regel dödlig vid denna tid före antibiotikan. Hon anförtror sin dagbok:
”Skall jag – eller skall jag inte? När jag nu försöker föreställa mig allting så är det så innerligt likgiltigt vilket som sker. Jan är en liten hård krabat, han reder sig utan mig. Och Gunnar önskar det så ofta – snart skulle det i alla fall komma till något slags uppbrott från det som varit vårt gemensamma liv.”

Hon var illa lämpad för mammarollen, vantrivdes och gick snart in i ett sjukdomsliknande tillstånd. Det var denna privilegierade kvinna som skapade dagens barnomsorg! Hon som fick tillgång till studier, bra ekonomi och tjänstefolk var missnöjd med sitt liv. Hennes idéer påverkar våra liv idag. Det är hennes idéer som de rödgröna har förverkligat och slukat med hull och hår. Mammor ska inte vilja vara hemma med sina barn. De är definitivt inte lämpliga att uppfostra sina egna barn. Till detta behövs pedagoger som kan utbilda barnen till goda socialistiska medborgare. Barn ska uppfostras i storbarnkammare!

Makarna Myrdal betonade i boken ”Kris i befolkningsfrågan” år 1934 vikten av att ansvaret för barns fostran delas mellan föräldrar och samhället genom utbildade barnpedagoger. De uttryckte en  oro för att den svenska befolkningen var på väg att dö ut. Skälet är 1930-talets påtagligt minskade nativitet. Genom en genomtänkt familjepolitik skulle trenden kunna vändas. Makarna Myrdal skulle styra familjerna och landet på rätt köl.

Boken är känd för sin konkreta handlingskraft, men också på grund av det vetenskapliga sättet att argumentera, som sedan dess har varit vägledande för svensk arbetarrörelse. Alva Myrdals generation var övertygad om att samhället gick att styra. Politik var en ingenjörskonst. Inte något blekt allmänt tyckande, eller maktfullkomligt gestikulerande. Med utgångspunkt från vetenskapliga rön skulle folk kunna fostras till ett för samhället och sig själva rationellt beteende.

De såg framför sig en kärnfriskt befolkning – som i ett jämlikt samhälle var lyckliga i sin upplysta och hela och rena och sunda vardag. På många avgörande punkter lyckades de. Dagens förskola bygger på Alva Myrdals vision om ett effektivt vardags- och familjeliv. Idén gick i stora drag ut på att kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden och förverkliga sig själv medan barnen togs omhand av pedagoger som kunde fostra dem till goda socialistiska medborgare. Alla skulle bo i moderna hyreslägenheter och följa statliga rekommendationer.

Jag har haft förmånen att på nära håll följa en måsfamilj de senaste veckorna. Jag har sett föräldrarna mata ungarna, och lära sig att använda sina vingar. Det finns ingen måsförskola och föräldrarna har klarat av detta själv. Nu flyger ungarna omkring och följer med föräldrarna i jakten på mat. Men på kvällen samlas familjen på samma sovplats som de har haft de senaste veckorna. Det är här som tryggheten finns. Vi människor har nog en hel del att lära av naturen!

Men … Alva Myrdals idéer har ju misslyckats! Den psykiska ohälsan är stor både bland kvinnor och barn. Politiska beslut har drivit fram denna ohälsa. Barn som växer upp i förskolan har problem med sin könsidentitet, ADHD och andra psykiska störningar. Familjen ska hållas ihop. Barnen behöver sina föräldrar och inte pedagoger som indoktrinerar dem med genustrams, klimathysteri eller vad vii ska äta.

När ska den svenska kärnfamiljen återfå sin status? När ska familjen återta ansvaret för sina barn? När ska politiker och näringsliv sluta upp med att manipulera sin befolkning? När ska de förstå att kvinnor och barn är de stora förlorarna?

Vem vinner på jämställdheten?

Det är självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att utbilda sig och skaffa arbete. Det är självklart att båda könen ska ha samma möjligheter och skyldigheter. Men så har det inte alltid varit. Vi behöver bara blicka hundra år tillbaka i tiden för att märka enorma skillnader. Har den svenska jämställdheten varit positiv och för vem?

En av mina historielärare yttrade på 60-talet ungefär dessa ord: ”Kvinnor har alltid utnyttjats som arbetskraft. När deras arbete har behövts utanför hemmet så har de drivits ut på arbetsmarknaden. När det har blivit brist på arbete så har de drivits tillbaka till hemmet.” Nu tänker jag ännu en gång på S-mantrat: ”Alla som kan jobba, ska jobba!”

Är det medvetet som kvinnor har utsetts som de förtryckta och som offer för patriarkatet? Är det medvetet som man bortser från kvinnors biologiska klocka i sammanhanget? Kvinnor i fertil ålder drivas ut på arbetsmarknaden. De ska inte vilja ta hand om sina barn och hemmet. Könsrollerna är ju enligt moderna rön enbart en social konstruktion.

En liten historisk tillbakablick:

• 1900 lagstadgades det om att industriarbetande kvinnor fick rätten att vara hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön i samband med förlossningen.
• 1930 infördes moderskapspenningen för kvinnor som varit anslutna till sjukkassan i minst 270 dagar.
• 1937 utökades denna försäkring till att gälla alla mödrar. De fick ett engångsbelopp men sjukkasseanslutna fick ett högre belopp. Dessutom kom en behovsprövad mödrahjälp.
• På 1950-talet inskränktes genom lagstiftning arbetsgivarens fria uppsägningsrätt.Genom denna reglering skyddades kvinnan mot
  uppsägning och försämrade anställningsvillkor på grund av omständigheter som kunde härledas till graviditet eller födsel.
• Under det senare 60-talet,fick vi en generösare försäkring i form av en allmän moderskapspenning till ett värde av 1 080 kr.
• 1974 ersattes moderskapsförsäkringen av en föräldraförsäkring. Den tidigare kallade moderskapspenningen översattes till föräldrapenning och hade syftet att utgå till den förälder som huvudsakligen vårdade barnet, med undantag för tiden närmast förlossningen då ersättningen alltid tilldelades modern.
• 1995 infördes 1 pappamånad.
• 2002 infördes 2 pappamånader.
• 2016  har vi fått 480 dagars föräldraledighet varav 90 dagar är vikta till var och en av föräldrarna.

Med denna historiska bakgrund så tycker jag att vi har uppnått mycket. Hela tiden har mammornas ställning stärkts. Ändå känns det som om en del mammor inte vill ha den lagstadgade samvaron med barnet och jag har svårt att förstå varför. Jag blir lite trött på alla krav om kvoteringar och att båda föräldrarna ska vara hemma samtidigt. Om vi sen lägger till kravet om 6-timmarsdag så undrar jag varför de yngre generationerna har så svårt att få ihop ”vardagspusslet”. Det har ju fungerat så länge som mänskligheten har funnits!

En del tror att syftet med föräldraförsäkringen är att ta hand om sitt eget  barn när det är riktigt litet men att detta mynnar ut i en kvinnofälla!

Nej, syftet var inte att ta hand om sina barn. Det har nämligen föräldrar och främst kvinnor gjort så länge som det har funnits människor. Syftet var att stärka kvinnors rätt till att återhämta sig efter graviditet och förlossningen, kunna amma sitt barn samt rättighet att komma tillbaka till jobbet efter barnledigheten.

Varför ses mammarollen som en kvinnofälla? Jag anser att föräldraförsäkringen ger kvinnor förmånen att umgås med sina barn, se sina barn växa och utvecklas samt uppfostra sina barn till trygga medborgare. Det är en förmån och inget annat!

För drygt 100 år sedan fick kvinnor rätten att stanna hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön. Mycket har hänt sedan dess. Feminismen har tyvärr fått sitt fäste. Nu prioriteras befordringsgångar framför barnen! Varför sätter man barn till världen om de räknas som en kvinnofälla? Barnen är viktiga för framtiden! Barnen glöms bort i debatten om delad föräldraledighet.

Men, jag måste ställa mig frågan: Vem har vunnit på jämställdheten och de politiska reformer som har krattat manegen för att kvinnor ska välja arbetslivet framför barn och familj? Idag är det ju problematiskt att vilja sätta barn och familj i första rum. Få familjer klarar sig på en lön. Alltså måste kvinnor förvärvsarbeta!

Men … våra könsroller då? Kvinnor är ju oftast mer omhändertagande, vårdande och sociala. Varför är då kvinnors arbete med att vårda andra icke närstående mer uppskattat än om hon vill vårda sin familj? Många kvinnor slits ju mellan att vilja ta hand om sin familj och att utföra sin samhällsplikt: ”Alla som kan jobba, ska jobba!”

Många familjer splittras pga att vardagspusslet inte fungerar. Många drabbas av psykisk ohälsa. Många barn far illa inom barnomsorgen. Bokstavsdiagnoserna haglar. Alltför många har svårigheter i att hitta sin könsidentitet. Alltför många väljer abort istället för att fullborda sina graviditeter. När den biologiska klockan klämtar på sista dagarna så väljer alltför många kvinnor inseminering.

Är det jämställt att bortse från att män och kvinnor är olika och har olika behov? Knappast! Det hjälper inte att vi har en feministisk regering när vi bortser ifrån hur vi människor är skapade.

Jämställdheten är ett politiskt misslyckande! Naturligtvis ska alla oavsett kön ha samma rättigheter och samma skyldigheter. Men dagens politiker vill inte att mammarollen ska vara stark. De vill att samhället ska vara starkare. Men inte ens politiker kan laborera med mänskliga gener och behov.

Vi är olika och kommer att förbli olika – oavsett politiska beslut!

Mitt liv – eller politikernas?

Ett liv efter detta? Nej, det tror jag inte på! Tvärtom så är jag övertygad om att jag bara har ett liv. Det livet vill jag själv bestämma över. Det ska vara ett bra liv – för mig och mina närstående. Bara jag kan avgöra vad som är bra för mig. Bara jag vet vilka behov jag har.

Den filosofiska biten i mig har de senaste 50 åren – tidigare var jag nog för ung för sådana svåra spörsmål – funderat på vem som har gett politikerna rätt att bestämma över mig och resten av befolkningen. Varför anser sig vissa personer ha kunskap om mina behov.

När jag läser om deras krumbukter så funderar jag ofta på om de inte slår knut på sig själv. De tar ett beslut som ger följdverkningar på ett annat område och då måste de ta ett annat beslut som leder till ett tredje och ett fjärde och ett femte beslut. Vart och ett av dessa beslut kräver nya följdbeslut i en aldrig sinande ström.

Så är det med arbetslösheten. Kvinnor har alltid jobbat – iallafall kvinnor i allmogen. De har skött familjen, ”hjälpt finare folk” med tvätt, städning, matlagning, bakning, mjölkning osv. När männen har varit ute i krig så har kvinnorna tvingats att sköta även männens jobb med djuren och ute på åkrarna. När sedan männen återvände så delades åter arbetsuppgifterna upp efter lämplighet.

När industrialiseringen gjorde intåg så var det först männen som jobbade på fabrikerna. Efterhand som många män deltog i krig så kom kvinnorna in på dessa arbetsplatser. Efter våra 2 världskrig så blev det ett stort sug efter allt som vi kunde producera och kvinnorna kunde stanna kvar inom industrin. Men i takt med att vårt välstånd ökade kunde många fabriksarbetande kvinnor bli hemmafruar och ägna sin tid åt familjen istället.

Men … Grupp 8, Rödstrumporna och nu senast Feministerna ville något helt annat! De var inga arbetarkvinnor. De bestod av överklasskvinnor som ansåg sig veta att ingen kvinna egentligen ville vara ”kedjad vid spisen”. De var missnöjda med sina egna liv, ville förverkliga sig själv och gjorde det genom att bli talesman för ALLA kvinnor.

I takt med högt löneläge för industrin så tvingades man att effektivisera, låta maskinerna göra jobbet och robotisera. Färre människor jobbar nu inom industrin. Arbetslösheten är stor – om vi räknar in alla de som deltar i sysselsättningsåtgärder. Regeringen sliter sitt hår för att hitta sysselsättning åt alla.

Ändå envisas regeringen med att utöka vår befolkning med migranter – som inte är placerbara i den svenska arbetsmarknaden. Dessutom är det ju kvinnorna som inte ska knuffas tillbaka till spisen. Högskolorna fylls med människor som läser genustrams. Kunskaper förringas. Det viktiga är sysselsättning.

Men … familjen då? Är inte den viktig längre? Vet politiker bättre än vanliga människor? Är det inte viktigt att ta hand om och uppfostra sina egna barn längre?

Jag har 4 barn. Småbarnsåren var viktiga och gick alltför fort. Under de åren hade vi kanske inte råd med en mängd lyxprylar men … vi hade varandra och var nöjda med det. Jodå, jag jobbade deltid och ansåg att jag förverkligade mig själv  genom att ägna mig åt det som jag helst ville. Jag ägnade mig åt familjen, läste mycket -då som nu – och följde med i nyhetsflödet och i debatter. Större delen av min tid disponerade jag själv – då som nu. Jag var nöjd med min lott. Jag har ALDRIG känt mig kedjad vid spisen. Var sak har sin tid!

Annika Strandhäll skrev på twitter:

”Här är alternativet till att knuffa kvinnor tillbaks in i hemmen. Lär av vårt exempel. När barnafödande jämförs i Europa har Sverige ofta en pallplats, samtidigt som vi som land ligger i topp vad gäller kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.”

Men nu när feministerna vill att kvinnor ska jobba och förskolan ska ta hand om barnen så förstår jag ingenting.  ALLA SOM KAN JOBBA SKA JOBBA, sa statsministern. Var finns jobben? Varför ska vi jobba – för att politikerna vill det eller för att vi själv vill det? Svenska kvinnor väljer bort barn och toppar abortlistorna – trots Strandhälls uttalande. Vill svenska kvinnor liga i topp när det gäller deltagande i arbetsmarknaden? Varför är det så många kvinnor som lider av psykisk ohälsa?

Kan politiker förstå andra människors behov? Vilken rätt har de att lägga sig i vanliga människors liv? De kan ju leva sitt liv så kan vi andra få leva vårt – på vårt sätt!