Cyniskt utnyttjande av barn

Ännu en gång händer det! Ännu en gång utnyttjas ett barn i politiska syfte! Varje gång känner jag ett äckel över att människor kan vara så vidriga!

”Att lägga upp bilder likt denna gör att folk reagerar och kanske kan det leda till att kraven på att detta inte ska få hända andra medmänniskor ökar.
Det i sin tur kan i bästa fall leda till förändring.

Detta är ett sätt att faktiskt humanisera en grupp som många försökt avhumanisera. Det är svårt att se denna bild och förhålla sig kall, eller hur?”

Så löd en av kommentarerna igår när jag diskuterade bilden av det döda barnet. Ett annat svar till mig löd:

Det är tydligen så det fungerar – att det är humant och empatiskt att publicera bilder av döda barn. Den som inte gillar det är nazist! Vad hade jag skrivit innan som gjorde mig brunsmetad?

”Kallar du det för empati att lägga ut bilder av döda människor på nätet? Ska vi publicera andra drunkningsoffer också eller offer för trafikolyckor eller skjutningar eller mordoffer eller …? Jag känner enbart äckel för sådana bilder och cyniska människor som utnyttjar dem!”

Det var den kommentaren som gjorde mig till nazist!

Men själva diskussionen är inte ny – den om cyniskt utnyttjande av barn. Den upprepas gång på gång.Jag minns debatten inför luciafirandet 2016:

”Under några dagar har ett litet barn utnyttjats å det grövsta från alla håll och kanter. Åhléns har utnyttjat honom i reklamsyfte, föräldrarna som har sålt sin son till denna kampanj, #jagärhär för att visa sin godhet, alla de som vill ge sig på Åhléns och #jagärhär – i den senaste kategorin ingår jag själv – samt alla de som nu skriker ”Jag vill också synas”. Mitt i detta finns en liten oskyldig och utnyttjad pojke!”

Jag minns också Aylan Kurdi, IS-barnen, 8-åriga Yara, barnäktenskap, könsstympningar, Biafrabarnen och Greta. Detta är bara några exempel.

Vuxna vill visa sin godhet men de offrar barnen i denna godhetsiver. Varje barn som utnyttjas i en politisk kamp eller som politisk propaganda drabbas inte enbart av det övergrepp som ursprungligen beskrivs. Hela tiden, varje gång en publicering sker, utsätts det för nya övergrepp. Det drabbar barnet men också närstående. Men godhetsivrarna offrar dem på sitt altare för att uppnå vissa syften

Jag läser de pressetiska reglerna:

”Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.

9. Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

”Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.” Vilken hänsyn tas då en bild av ett dött barn visas? Varför visas just detta barn när det säkert finns mängder av drunknade migranter? Är det för att det oskyldiga barnet ger större publicitet?

De goda är inte goda när de cyniskt utnyttjar ett barn! Tag hänsyn – även då det gäller döda!

Annonser

Dogge Doggelito: Landet vi kallade Sverige finns inte längre kvar

Landet vi kallade Sverige finns inte längre. Det trygga, positiva och rättvisa Sverige. Ett land där man hade rätt till bostad, skolgång och allmän sjukvård av god kvalitet. Vad har hänt?

Vi har en regim i landet som inte vill oss väl. Det handlar om en utplundring av våra gemensamma tillgångar. Alla vi som betalar skatt i Sverige ha blivit blåsta på nuet, framtiden och vår sociala trygghet. Det värsta är att plundringen fortsätter varje dag och inget görs för att stoppa den. Man kunde ju hoppas att de som byggt upp landet ville försvara landvinningarna.

---

Så skrev han 17 juli 2013. Det är ingen märkvärdig artikel. Den speglar bara helt normala åsikter. Vid samma tid och även några år tidigare, skrev både jag och sambon om samma saker. Det var då som vi blev påklistrade en mängd invektiv. Det var ungefär då som Researchgruppen registrerade alla som skrev på Avpixlat. Det var då Bisnode tog kreditupplysningar på de som skrev. Det var då Expressen förföljde och hängde ut de som skrev exakt samma saker som Dogge Doggelito skrev i sin debattartikel.

Det är snart 6 år sedan.  Mycket har hänt sedan dess – till det sämre. Nu polisanmäls människor av Näthatsgranskaren för att de har fel åsikter. Under några år har #jagärhär härjat på nätet. Regeringen har direktkontakt med FB och Youtube för att kunna ge order om bortmoderering av åsikter som för regeringen är ”ej acceptabla”. Människor blir avstängda från sociala medier pga åsiktspolisers härjningar. Andra förlorar sina jobb, uppdrag eller vänner.

Läget har förvärrats i landet. Fortfarande benämns vi som rasister, populister och fascister. Fortfarande påstår de att vi har fel värdegrund. Varför fortsätter de styrande att låta vårt land förfalla? Varför vill de styrande hellre leka globalister än att bry sig om landets befolkning?

---

Läs hela artikeln här. Begrunda! Vad ska vi göra för att få landet på rätt köl igen?

2018 – ett år som alla andra eller …

På årets sista dagar bör man göra en sammanfattning. Enkelt – det är ju bara att läsa igenom allt som jag har skrivit under året. Men ganska snabbt upptäcker jag att set skulle bli en tjock avhandling. Trots valet som inte har gett oss en regering ännu och trots egotrippade politiker hittar jag några saker som jag kan använda – några saker som jag tror har haft och kommer att ha stor betydelse för det svenska folket.

Året har präglats av att minoriteter har stått för problemformuleringar. De skriver om en verklighet som vi andra inte känner igen. Det är minoriteterna som vi ska rätta oss efter. Det är vi, den stora mängden, som är onormala och problemet.

18 januari skrev jag om Mina Dennerts senaste utspel på Facebook:

”Officiellt har vi alla redan samma rättigheter i Sverige.
Därför visar sig ofta rasismen i det dolda, i vardagen, slentrianmässigt och många gånger omedvetet hos den som begår den rasistiska handlingen. Därför är det även svårt för den som blir utsatt att förklara vad det är som har hänt. På vilket sätt det någon gjorde var rasistiskt.

Det är även många gånger svårt att bevisa. Ofta får vi istället tillbaka att vi är känsliga, inte har någon humor, förstör för alla andra, att vi är intriganta eller lögnare.

Som utsatta blir vi därför dubbelt drabbade. Dels för den rasism som är så vanligt förekommande och normaliserad att den nästan inte syns. Men också för att vi, när det händer, får tillbaka skulden och ansvaret för det som har hänt.”

Men … de drabbade är väl alla de som har blivit utsatta för förföljelse pga att de vågar stå upp mot dessa minoriteter? De som har förlorat jobb och får sova med basebollträ eller pepparspray vid sängkanten? De som blir hatade, hotade, förlöjligade, polisanmälda och avstängda i denna cybervärld fylld med filterbubblor och fakenews?

Den 21 januari skrev jag om Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet, i mitten av 1990-talet skreven artikel i universitetets tidning om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor. Reaktionerna blev häftiga. Inom en vecka hade hon fått sex vykort med skällsord – och ett kuvert med råttlort. Flera upprörda läsare hörde av sig per telefon. Ett egendomligt samtal kom från en kollega, en kvinnlig professor vid en annan fakultet. Annica Dahlström återgav samtalet i sin bok Könet sitter i hjärnan och nu i intervjun:

”Annica, du får inte föreläsa om detta! Det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!”

”Vad intressant NN, jag skulle gärna vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?”

”Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får vi aldrig säga det!”

”Men NN, detta är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som ska värna om sanningen i forskningen!”

”Ja, ja, det kan tyckas. Men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!”

Igår mötte jag samma typ av kommentar. Ebba Busch Thor hade fräckheten att skriva en debattartikel. Hon hävdade att det är bra för integrationen att visa upp våra svenska traditioner för invandrare. Jag fick följande kommentar när jag höll med henne:

”Ebba kopplar ihop svenska traditioner med integration. Det är felet. Hon skapar en motsättning mellan invandrare och infödda som inte finns. Visst kan kulturkrockar förekomma, men det gör det ju mellan olika grupper av infödda också. Bara för att vi har svenska traditioner betyder ju inte det att de är bättre än andras och hon borde istället tala om att vi ska respektera varandras olikheter.”

EBT får alltså inte säga att integrationen har fungerat dåligt och att det kan bero på dåliga kunskaper om och dålig respekt för våra svenska traditioner.

Vi minns väl alla Annie Lööfs utbrott under partiledardebatten före valet? ”Men Jimmie, så får du inte säga!” Genast hakade SVT på med att de inte stod bakom Jimmies ord. För att förstärka sitt avståndstagande så klippte de bort hans förklaring till de som han sa. SVT blandade sig alltså i partiledardebatten. Det är skrämmande att en partiledare inte får säga sin åsikt! Men det ligger helt i linje med hur 2018 års debatt har förts. De obekväma människorna som har skrivit eller talat om hur de upplever dagens Sverige har utsatts för nedtystningskampanjer av medierna, politikerna, myndighetspersoner och av aktivister på sociala medier.

När det blev klart att regeringen Löfven inte fick förnyat förtroende av riksdagen startade ett antal opolitiska regeringstjänstemän på Utrikesdepartementet ett upprop för att Regeringskansliet skulle vidmakthålla den värdegrund som, i detta fall, UD omfattas av. I uppropet ställdes bland annat frågan om medarbetarna kan anses befriade från lojalitetsplikten mot en ny minister om de anser att en ny politisk ledning bryter mot den tidigares värdegrund.

Detta är ju ett hot mot demokratin – opolitiska tjänstemän vill inte följa demokratiska beslut. Men det är precis så det har varit i Sverige 2018. Minoriteter har varit högljudda och velat bestämma över den stora majoriteten. Nu är det faktiskt vi, den stora allmänheten, som avgör – ska vi tillåta detta även 2019?

Kulturministern Alice Bah Kuhnke sa i en debatt i riksdagen i år: ”Vi måste demokratisera demokratin!” Hon har också fört samtal med YouTube, Google, Twitter och Facebook för att strypa vanliga människors yttrandefrihet.

Detta har inte varit ett år som alla andra! Samtidigt firar vi 100 år med demokrati och samtidigt höjs röster för att förbjuda vissa sammankomster. Samma människor som berömmer sig med att stå för demokrati säger ”Du får inte säga så!” De vill bestämma över vad som är demokrati. Det är samma människor som inte vill ge ett demokratiskt valt parti inflytande!