Det är självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att utbilda sig och skaffa arbete. Det är självklart att båda könen ska ha samma möjligheter och skyldigheter. Men så har det inte alltid varit. Vi behöver bara blicka hundra år tillbaka i tiden för att märka enorma skillnader. Har den svenska jämställdheten varit positiv och för vem?
En av mina historielärare yttrade på 60-talet ungefär dessa ord: ”Kvinnor har alltid utnyttjats som arbetskraft. När deras arbete har behövts utanför hemmet så har de drivits ut på arbetsmarknaden. När det har blivit brist på arbete så har de drivits tillbaka till hemmet.” Nu tänker jag ännu en gång på S-mantrat: ”Alla som kan jobba, ska jobba!”
Är det medvetet som kvinnor har utsetts som de förtryckta och som offer för patriarkatet? Är det medvetet som man bortser från kvinnors biologiska klocka i sammanhanget? Kvinnor i fertil ålder drivas ut på arbetsmarknaden. De ska inte vilja ta hand om sina barn och hemmet. Könsrollerna är ju enligt moderna rön enbart en social konstruktion.
En liten historisk tillbakablick:
- 1900 lagstadgades det om att industriarbetande kvinnor fick rätten att vara hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön i samband med förlossningen.
- 1930 infördes moderskapspenningen för kvinnor som varit anslutna till sjukkassan i minst 270 dagar.
- 1937 utökades denna försäkring till att gälla alla mödrar. De fick ett engångsbelopp men sjukkasseanslutna fick ett högre belopp. Dessutom kom en behovsprövad mödrahjälp.
- På 1950-talet inskränktes genom lagstiftning arbetsgivarens fria uppsägningsrätt.Genom denna reglering skyddades kvinnan mot
uppsägning och försämrade anställningsvillkor på grund av omständigheter som kunde härledas till graviditet eller födsel. - Under det senare 60-talet,fick vi en generösare försäkring i form av en allmän moderskapspenning till ett värde av 1 080 kr.
- 1974 ersattes moderskapsförsäkringen av en föräldraförsäkring. Den tidigare kallade moderskapspenningen översattes till föräldrapenning och hade syftet att utgå till den förälder som huvudsakligen vårdade barnet, med undantag för tiden närmast förlossningen då ersättningen alltid tilldelades modern.
- 1995 infördes 1 pappamånad.
- 2002 infördes 2 pappamånader.
- 2016 har vi fått 480 dagars föräldraledighet varav 90 dagar är vikta till var och en av föräldrarna.
Med denna historiska bakgrund så tycker jag att vi har uppnått mycket. Hela tiden har mammornas ställning stärkts. Ändå känns det som om en del mammor inte vill ha den lagstadgade samvaron med barnet och jag har svårt att förstå varför. Jag blir lite trött på alla krav om kvoteringar och att båda föräldrarna ska vara hemma samtidigt. Om vi sen lägger till kravet om 6-timmarsdag så undrar jag varför de yngre generationerna har så svårt att få ihop ”vardagspusslet”. Det har ju fungerat så länge som mänskligheten har funnits!
En del tror att syftet med föräldraförsäkringen är att ta hand om sitt eget barn när det är riktigt litet men att detta mynnar ut i en kvinnofälla!
Nej, syftet var inte att ta hand om sina barn. Det har nämligen föräldrar och främst kvinnor gjort så länge som det har funnits människor. Syftet var att stärka kvinnors rätt till att återhämta sig efter graviditet och förlossningen, kunna amma sitt barn samt rättighet att komma tillbaka till jobbet efter barnledigheten.
Varför ses mammarollen som en kvinnofälla? Jag anser att föräldraförsäkringen ger kvinnor förmånen att umgås med sina barn, se sina barn växa och utvecklas samt uppfostra sina barn till trygga medborgare. Det är en förmån och inget annat!
För drygt 100 år sedan fick kvinnor rätten att stanna hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön. Mycket har hänt sedan dess. Feminismen har tyvärr fått sitt fäste. Nu prioriteras befordringsgångar framför barnen! Varför sätter man barn till världen om de räknas som en kvinnofälla? Barnen är viktiga för framtiden! Barnen glöms bort i debatten om delad föräldraledighet.
Men, jag måste ställa mig frågan: Vem har vunnit på jämställdheten och de politiska reformer som har krattat manegen för att kvinnor ska välja arbetslivet framför barn och familj? Idag är det ju problematiskt att vilja sätta barn och familj i första rum. Få familjer klarar sig på en lön. Alltså måste kvinnor förvärvsarbeta!
Men … våra könsroller då? Kvinnor är ju oftast mer omhändertagande, vårdande och sociala. Varför är då kvinnors arbete med att vårda andra icke närstående mer uppskattat än om hon vill vårda sin familj? Många kvinnor slits ju mellan att vilja ta hand om sin familj och att utföra sin samhällsplikt: ”Alla som kan jobba, ska jobba!”
Många familjer splittras pga att vardagspusslet inte fungerar. Många drabbas av psykisk ohälsa. Många barn far illa inom barnomsorgen. Bokstavsdiagnoserna haglar. Alltför många har svårigheter i att hitta sin könsidentitet. Alltför många väljer abort istället för att fullborda sina graviditeter. När den biologiska klockan klämtar på sista dagarna så väljer alltför många kvinnor inseminering.
Är det jämställt att bortse från att män och kvinnor är olika och har olika behov? Knappast! Det hjälper inte att vi har en feministisk regering när vi bortser ifrån hur vi människor är skapade.
Jämställdheten är ett politiskt misslyckande! Naturligtvis ska alla oavsett kön ha samma rättigheter och samma skyldigheter. Men dagens politiker vill inte att mammarollen ska vara stark. De vill att samhället ska vara starkare. Men inte ens politiker kan laborera med mänskliga gener och behov.
Vi är olika och kommer att förbli olika – oavsett politiska beslut!
Senaste kommentarer