När jag läser mina gamla bloggar – bloggar som är kanske 5-10 år gamla – vaknar minnena om heta debatter. De debatterna saknar jag idag! Nu känns det som att många har anpassat sig och saknar lust att debattera samhällsfrågor.
Jag har läst en hel del ledarskapsteorier. Den första enkla modellen är när man beskriver ledarskap i termer av auktoritärt och demokratiskt. Men naturligtvis finns det en mängd steg däremellan! Vi vill naturligtvis ha demokratiskt ledarskap men ibland behöver vi auktoritet. Det demokratiska ledarskapet får aldrig gå så långt att det blir ett låt-gå-ledarskap. Det innebär ju att helt enkelt att ledaren har abdikerat. Tyvärr är det många ledare som har gjort det idag! Men det handlar kanske mer om att ge sken av en blandning av låt-gå och demokrati. I själva verket är det auktoritärt med små små steg.
Vi har förgiftats i små små steg! Orden demokrati, värdegrund, solidaritet, feminism, välfärd, rasism, fascism, nazism, homofobi, islamofobi, godhet, ondska, fake news osv har använts för att fostra oss! Vi har upplysts om att vi inte får använda vissa ord för då kan någon bli kränkt eller att vi ska använda ordet hen för att andra inte ska bli kränkta. Det har blivit farligt att äta rött kött eller att dricka mjölk. Staten ska bestämma över små små detaljer i våra liv – men de blir fler och fler.
Våldet har kommit in i det svenska samhället. Men när vi har påtalat det har vi kallats för alla fula ord som någon kan hitta på! Idag läser jag:
I en ny rapport har Brottsförebyggande rådet undersökt ungdomsrån – en brottstyp som ökat kraftigt de senaste åren. Mellan 2015-2019 fördubblades antalet anmälda rån mot personer under 18 år, från 1 084 till 2 489 stycken.
Samma sak upprepas i ena sakfrågan efter den andra! För exakt fem år sedan skrev jag:
Min uppväxt på 50-talet var trygg. Min mamma kunde bli arg och kasta saker omkring sig. Hon kunde ge mig en dask i baken. Men det var allt våld som jag såg. På skolgården hamnade pojkarna någon gång i slagsmål – men det uppstod aldrig blodvite och inga vapen användes. På 60-talet tittade jag på Bröderna Cartwright och Ivanhoe. Det är i stort sätt det enda våld som jag kommer ihåg från den här tiden.
När mordet hände på president Kennedy hände kändes det som om en bomb hade briserat. Hur kunde världen vara så grym. Likadant kände jag vid mordet på Palme och på Anna Lindh samt Malexandermorden.
Mina barn som växte upp på 70- och 80-talet uppfostrades med ”peace and love” – alla konflikter löstes med ord och samtal. Jag skämdes när de fick en knallpulverpistol eller ett plastsvärd. De växte ju upp i en icke-vålds-generation.
När mitt sladdbarn kom hem (ca 2005) från skolan och talade om elever som sparkade sönder väggar och dörrar blev jag varse att våldet kommit till Sverige. När han några år senare flyttade till Landskrona fortsatte han att rapportera om våld, patrullerande med ridande poliser och polishelikoptrar. Så flyttade han till Göteborg. Nu började han rapportera om skjutningar, brända bilar, trakasserier mot polis och räddningstjänst i närområdet. Han fått motta våld och mordhot i sitt yrkesutövande på restaurang.
Samtidigt har dessa rapporter blivit vardagsmat i medierna. Till detta har kommit våld och trakasserier på sjukhus, badhus och bibliotek. Men medierna har ju hela tiden försökt att dölja och förringa. Alla som har försökt nämna vilka som står bakom våld och trakasserier har blivit kallade för rasister – och blir det i viss mån fortfarande. Politiker har hängt på tåget om förnekelser.
Men mediernas åsiktskorridor har börjat breddas. De rapporterar mer och mer. Ofta tänker jag att detta har jag skrivit om i många år. Jag rycker på axlarna och accepterar. Idag läste jag rubriken på en skjutning. Jag orkade inte ens kolla var det hade hänt. Samma sak kände jag när sambon läste om sextrakasserier på ett badhus. Jag nickade och sa: ”Jaså!”
Vad är det som händer med mig? Hur kan jag höra om våld utan att reagera? Har jag utsatts för långsam tillvänjning och resignerat? Men … jag vill ju inte acceptera! Varför ska jag acceptera denna våldsamma förändring av vårt land? Vad tänker våra politiker göra åt detta? Jag vägrar att se detta problem som en utmaning!
Det är alltså fem år sedan som jag skrev ovanstående text. Då hade jag påbörjat anpassningen och vant mig och ryckte på axlarna! Sedan dess är det så mycket mer som har hänt! I små små steg har vår regering infört saker utan att lyssna på befolkningen. När vi har talat om skolans misslyckande så har det varit fake news eller propaganda eller populism. Om vi inte gillar genustramset och feminismen vänds det mot oss att vi hatar kvinnor (trots att jag själv är kvinna). När vi inte tror att vi människor har så stor påverkan på klimatet så är vi kallats för klimatförnekare. Om vi är emot globalism så påstås vi vara emot utveckling. De som inte vill vaccinera sig mot Covid-19 är antivaxare. En massiv propagandaapparat har körts under snart två års tid har pumpats ut om Covid-19 istället för att erkänna att vården är underbemannad och saknar resurser.
Våra demokratiska, låt-gå och auktoritära ledare har ett gemensamt mål: MAKT! Alla statliga system kommer förr eller senare att missbrukas och utvidgas för att ledarna ska få mer makt! Följande citat från Albert Jay Nock, från boken ”Memoirs of a superflous man” (s 314), illustrerar poängen:
”Människan är bland de mest lätt tämjbara och domesticerbara av alla varelser i djurriket. De reducerar sig villigt till underkastelse, så villigt anpassbara är de att de uppvisar ett nästan otroligt varaktig tålamod med den mest upprörande sortens förhinder och förtryck. Så långt ifrån att visa någon övermodig kärlek för frihet är de, att de visar en sällsam förnöjsamhet med att leva som tjänare, ofta visandes en sorts nyfiken, hundaktig, stolthet över det, och återigen ofta helt enkelt omedvetna om att de ens befinner sig i denna situation.”
De små stegens tyranni innebär att folk accepterar inskränkningar i sin frihet, bara inskränkningarna kommer i små steg. Om man hade frågat mig i min ungdom om jag skulle acceptera det som vi idag accepterar som en självklar del av vardagen idag – t ex cykelhjälmar, höga skatter och avgifter, höga bensinpriser, höga elpriser, låga pensioner – skulle jag skrattande ha sagt nej. Vi levde ju i ett fritt och demokratiskt land. Ändå befinner vi oss där vi är idag!
Vi har kommit ännu längre i de små stegens tyranni – människor jublar över att de får både en och två vaccinsprutor mot Covid-19 och sen vill de ha boostersprutan och sen ytterligare sprutor. Många är överlyckliga över ett vaccinpass för att kunna gå på konserter, idrottsevenemang eller restaurang. Ingen protesterar när regeringen säger att julfirandet ska vara lugnt i år.
Få människor säger: Vi bestämmer själv. Regeringen och tidigare regeringar har lyckats med de små små stegens tyranni!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer