När ekonomiska intressen går över mänskliga intressen

En diskussion i goda vänners sällskap utmanade i mänskliga egenskaper som går i strid med varandra. Mänskligheten har funnits i drygt hundratusentals år. Egentligen har mänskligheten fungerat ungefär likadant större delen av denna tid. Det är först på 1900-talet som människors villkor förändrades.

Med industrialismen följde urbaniseringen. Med detta följde ekonomiska intressen som ville styra mänskligheten. Efter andra världskriget kom pengar med i spelet. Vissa krafter tjänade pengar på återuppbyggnad efter krigets härjningar. De byggde upp ett mänskligt välstånd eftersom de själv tjänade pengar på detta. Företagen blomstrade och människorna som jobbade inom industrin tjänade pengar.

Utvecklingen gick framåt, människor fick bättre bostäder och vi fick välfärd. Men med välfärden kom människor som utnyttjade den till sin egen fördel. Så har det fortsatt. Idag finns det en mängd olika intressen som vill tjäna pengar på oss vanliga människor.

Först och främst har vi politiker som försöker klistra på oss en mängd behov som vi inte har.. De försöker också ge oss ett dåligt samvete om vi inte följer deras utstakade väg. Klimatalarmister, födoämnesexperter, läkemedelsindustrin, livsmedelstillverkare, tillverkningsindustrin som ger oss prylar som vi inte behöver osv. Alla vill de tjäna pengar på oss.

Forskningen har blivit beroende av ekonomiska intressenter som kräver vissa resultat i utbyte mot forskningsanslag.

Alla har vi blivit beroende av de ekonomiska aktörerna som styr alla livets skeende. Ingen bryr sig om vilka behov som vi människor har egentligen. Om vi inte har de behov som de vill tillgodose – och tjäna pengar på – så påverkar de våra politiker till att ta beslut som tvingar oss att medverka.

Vem bryr sig om mina behov? De använder istället en mängd värdeladdade ord som talar om för mig att jag är en dålig människa om jag inte konsumerar de produkter och de tjänster som de har bestämt att jag behöver.

 

Annonser

Svenska politiker är inte vana vid demokratiska lösningar

I varje demokratiskt land behöver regeringen en opposition som kommer med motargument och motförslag. Det är det som leder till utveckling.

”Med politisk opposition avses regeringens motståndare.

Oppositionspartierna har som uppgift att invända och rösta mot, kritisera samt analysera regeringens agerande och beslut. För ett sunt politiskt liv är opposition nödvändig då den innebär ett korrektiv mot maktmissbruk. För att en demokrati ska fungera måste oppositionen kunna organisera sig på samma villkor som regeringspartier.Auktoritära, odemokratiska regeringar kan upprätthålla sin makt genom att förstöra för oppositionen.” enligt Wikipedia.

Men hur har det varit i Sverige under mycket lång tid? Mellan 1932 och 2000 befann sig Socialdemokraterna i opposition endast under nio år (1976-82, 91-93). (S) har haft majoritet större delen av denna tid. När partiet inte har haft majoritet har det tagit stöd av (V). Det har fungerat bra så länge som det bara har funnits två block – arbetarna mot borgarna! Eftersom (S) ändå har fått igenom sina förslag så har det varit bättre att förhandla  och på så sätt kanske få igenom några synpunkter. Oppositionen har försvunnit och samförståndslösningar har gjorts. Våra allmänna val har varit en chimär och egentligen har det inte spelat så stor roll vilken regering vi har haft. Resultatet har varit detsamma – en socialistisk politik.

Men när ett tredje block (SD) kommer in i riksdagen blir det kaos. Plötsligt finns en opposition värd namnet, som opponerar på både regeringen och oppositionen. Vi har sett resultatet. Sju partier lägger all energi på att inte ge det åttonde partiet något inflytande.

Demokratin bortser de ifrån. Istället är de rörande överens. Vi minns DÖ efter förra valet och DÖ lever fortfarande. Sju partier vill inte ha någon opposition och därmed vill de inte ha demokrati heller. De vill inte rätta sig efter resultatet från riksdagsvalet och bryr sig inte om vad svenska folket tycker! 

 

Stannar Sverige?

Tålamodet börjar tryta hos LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Han menar att det börjar brådska för politikerna att komma överens om en ny regering.

– Någonting måste börja hända. Mycket stannar av i Sverige om vi inte får en regering snart, säger han. Om detta kan vi läsa i medierna idag. Men vad är det som stannar av?

Vi har inte haft någon regering under de senaste två månaderna. Vad har hänt? Allt har ju varit som det brukar även om övergångsregeringen har varit ovanligt tyst. Men landet har fungerat som vanligt. Människor har gått till jobbet och betalat sin skatt. Barnen har gått i skolan och några har protesterat mot läxor, mobbat varandra, bråkat,fuskat på prov och lagt mer tid på sociala medier än på skolan. Andra elever har kämpat med att inhämta kunskaper i detta vanliga skolkaos. Lärarna har fortsatt att rycka uppgivet på axlarna och hoppats på att några elever ska lära sig något.

Vården har fortsatt att brottas med personalbrist, inhyrda läkare och långa köer. Polisen fortsätter att registrera skjutningar, storbråk, knivbråk, misshandelsbrott, våldtäkter, gängkriminalitet och drogrelaterade brott på löpande band. Pensionärerna får fortfarande sämre pensioner än vad de har blivit lovade.

Medierna fortsätter med sin propaganda om att det är synd om de ensamkommande barnen, att vi inte ska äta kött, globala uppvärmningen, vithetsnormen, hat och hot på sociala medier, kränkningar, diskriminering osv. Margot Wallström fortsätter att spotta på män som vägrar att gå i feminismens fotspår. Annie Lööf och Jan Björklund fortsätter att tala om att SD delar inte våra värderingar så därför ska de inte ha något inflytande. Övriga politiker fortsätter med sin pajkastning.

Med andra ord ser jag ingen skillnad på hur det var före valet och hur det är nu. Hela valåret var ju fullständigt handlingsförlamat. Varje parti ägnade sig åt att saluföra sin egen politik i hopp om att vinna valet. Man lovade reformer med småsmulor hit och småsmulor dit. Dessa småsmulor täckte inte ens kostnadsökningarna. Elefanten i rummet ville man inte nämna – att vi är fler människor i landet som ska dela på samma resurser!

”LO:s ordförande menar dock att det nu börjar brådska med en regering. Han ser bland annat risk för att viktiga frågor på arbetsmarknaden annars inte kan komma i gång.

– Bland sådana saker som pockar finns hela arbetet med etableringsjobben, som vi ju är överens med motparten om. Där behövs en regering för att staten ska kunna styra insatser, säger han.

Etableringsjobben för nyanlända och långtidsarbetslösa är en överenskommelse mellan facken, arbetsgivarna och regeringen och handlar om en kombination av jobb och utbildning till lägsta kollektivavtalade löner i två år. Satsningen är planerad att komma igång till sommaren.” enl Aftonbladet.

Men … etableringsjobb – stannar verkligen Sverige utan dem? Människor som ska omfattas av dessa lever idag på bidrag och nu ska de få jobb subventionerade av staten. Staten kan höja sitt BNP men jobben är fortfarande konstruerade och subventionerade. Det är fortfarande vi skattebetalare som står för notan! Jag tror inte att etableringsjobben löser några av alla de andra problemen som finns i Sverige idag!

LO-basen fortsätter valkampanjen med att tala om att vi behöver en regering – en S-märkt sådan. Men i ärlighetens namn klarar vi medborgare oss utan en regering som vägrar att skapa ordning och reda i vårt land.