Kunskapsbrist eller IQ – vad värderas mest?

Oftast är det någon intressant artikel som inspirerar mig att skriva. Så var det med artikeln där sk ”överintelligenta” människor anser att deras intelligens inte tillvaratas på arbetsplatser. Jag har funderat många gånger på varför kunskaper värderas så lågt i vårt samhälle och varför de okunniga och ibland ”ointelligenta” får styra.

Idag läser jag om Zara Larsson som tycker att man ska få prata när man går på bio. Varför ska man störa andra människor som är intresserade av filmen som visas? De som hellre vill prata kan väl gå ut och prata! Samma sak gäller på bibliotek. Där vill man väl sitta i lugn och ro och läsa en tidning eller bok. Prata, springa omkring och leka eller väsnas får man göra på andra platser.

Jag läser i våra medier rena skrämselpropagandan om t ex klimatet, Covid-19, kriget mellan Ryssland och Ukraina samt maten vi äter och tänker: ”Men hallå, Lugna ner er några hekto!” Vad är det som får skribenterna att fabricera all denna smörja till propaganda? Jag har bara ett svar: Kunskapsbrist. Det är kunskapsbrist hos de som propagerar och de hoppas på kunskapsbrist hos de som läser smörjan! När människor är okunniga så kan lögner spridas!

När jag jobbade så tänkte jag ofta att chefer aldrig lyssnade på de kunniga. Men varför skulle de göra det? Om de anställda hade störst kunskaper så var ju chefen överflödig. Ingen chef vil ha anställda som är kunnigare än vad chefen är! Samma sak gäller politiker. De vill vara kunnigare än resten av befolkningen!

1842 fick vi en obligatorisk folkskola i Sverige. Alla barn skulle därmed få baskunskaper i basämnen. Tanken var god och vi borde vara ett mycket välutbildat folk med denna obligatoriska skolgång, under drygt 180 år, där alla hade rätt till exakt samma kunskaper. Men hur blev det?

Det som politiker bestämmer går inte alltid att förverkliga. Jag har tidigare skrivit om min mormors mor som föddes 1858:

”Vid den tiden var barnadödligheten hög. Men hon överlevde. I byn där hon föddes dog 18 av de 70 barnen som föddes samma år som henne. När hon var 6 år så dog hennes mamma i barnsäng – efter att ha fött ett dött barn. Mödravården och förlossningarna var definitivt inte som den är nu. Pappan gifter om sig med den gravida pigan.

Den lilla flickan fick gå 7 år i skolan men första året närvarade hon endast 42 av de 194 skoldagarna. Samma mönster följdes övriga 6 år. Detta kan ju bero på att hon behövdes hemma för att passa småsyskonen eller för att hjälpa till i hushållet. Familjen var stor och hon behövdes säkert hemma. Dessutom ansågs det nog inte vara så viktigt att en fattig flicka skulle få gå i skolan.”

En fattig familj ansåg nog att det var bättre att flickan jobbade i hemmet än att hon gick i skolan. Så blev det under de kommande 100 åren. Barnen behövdes som arbetskraft i hemmet. Min mamma som började skolan  i mitten av 1930-talet hade potatislov på hösten. Då behövdes barnen hemma för att hjälpa till med att ta upp potatisen (och grönsakerna) ur marken för vinterförvaring. Skolan hade alltså insett att barnen kom inte till skolan under höstskörden. De behövdes på fälten eller för att passa småsyskonen. Då var det nog bra för skolan och undervisningen att ordna så att alla barn var borta samma vecka.

Men sen hände något. Familjerna var inte så stora. Barnen behövdes inte som arbetskraft. Då kunde skolan bli mer kontinuerlig. Alla barn kunde ägna sig åt skolan och läxorna. Kunskapen blev prioriterad. Jag som började skolan på mitten av 1950-talet hörde från de vuxna: ”Du har en förmån som får gå i skolan! Utnyttja den och lär dig så mycket du kan. Gör dina läxor. Du kan utforma ditt liv hur du vill med hjälp av kunskaper!”

Så blev det. Jag har gått i 3 olika skolformer. Började i folkskolan. Men när vi i 3:dje klass flyttade till Malmö så hade vi enhetsskolan och när jag sedan började högstadiet, 7:nde klass, så infördes grundskolan. Målet med grundskolan var att alla barn i hela Sverige skulle få lära sig exakt samma saker i skolan. Alla oavsett vilka föräldrarna var, bostadsort, bostadsområde, ekonomiska förutsättningar eller något annat som i dag räknas in i begreppet socio-ekonomiska-faktorer skulle få exakt samma möjligheter i skolan. Men vi hade ingen stödundervisning eller läxläsning i skolan. Vi fick lära oss att ta vara på vår skoltid och göra något bra av den. Kunskapstörsten var stor.

Nu är det mer än 50 år sedan jag slutade skolan. Det känns som att jag lärde mig ofantligt mycket i skolan trots att mina föräldrar inte kunde hjälpa mig med engelska- fysik- eller kemiläxor. Deras kunskaper var skrala i de teoretiska ämnena. Jag växte upp i just en sådan familj som idag skulle räknats in i de socio-ekonomiska-faktorerna. Men jag sög åt mig kunskaperna som förmedlades.

Jag har haft nytta av mina grundkunskaper när jag sen läste vidare både i gymnasiet och på högskolan. Kunskaperna har jag haft nytta av i både yrkeslivet och rent privat. Intresset för att skaffa mig nya kunskaper har aldrig avtagit. Varje dag kollar jag upp på internet om någonting som jag inte vet eller som jag bara har suddiga kunskaper om. Varje dag lär jag mig nya saker.

Men … Jag känner mig besviken! Varje dag ser jag kunskapsbristen ökar i samhället. Det känns som om vare sig kunskaper eller IQ premieras längre. Fakta är inte så viktigt längre! Medierna hittar på nya fakta som passar de bättre. Politiker slirar på fakta hela tiden. Många människor är så okunniga och naiva att de tror på allt som ”den självutnämnda eliten” säger. De tycks sakna egen tanke- och analysförmåga!

När försvann kunskapstörsten och varför? Vilka möjligheter har dagens unga att tillskansa sig kunskaper? Influencers, rappare och idrottsstjärnor verkar ha större inflytande än lärare och vetenskapsmän har. De kunniga blir uthängda i medier som högerextrema populister. Egentligen förstår jag att den s k eliten inte vill att vi ska vara kunniga. När befolkningen är kunnigare än vad de själv är så blir befolkningen besvärlig och ifrågasätter. De själv känner att de tappar makten över befolkningen!

Ångrar politikerna att de införde en grundskola där alla fick tillgång till samma kunskaper? Vill de ha kunskapsskillnader för att kunna behålla makten? Är det därför som de prioriterar flams och trams istället för kunskap?

1842 infördes obligatorisk folkskola i Sverige

Forskare: IQ-nivåerna har sjunkit – därför blir vi allt dummare

I många år ökade IQ-nivåerna för varje generation. Men nu visar nya siffror att trenden har brutits och att 80-talisterna är den första generationen som har lägre IQ än sina föräldrar. Forskarna ger nu svar på varför vi blir allt dummare.

Att barn fått lite högre poäng på IQ-tester än sina föräldrar är något som forskning sett fortlöpa från generation till generation. Fenomenet har fått namnet Flynneffekten, efter den nyzeeländska forskaren James Flynn. Forskaren upptäckte redan på 1980-talet att generation på generation presterade bättre på intelligenstester än vad den tidigare generationen gjort. Men enligt en del forskare kan nu denna effekt nått sin topp.

I en artikel i tidskriften Intelligence , 2017, så visade James Flynn att IQ hade minskat i de skandinaviska länderna. Norge, Danmark och Finlands utveckling var påtagligt lika under sent 1900-tal och tidigt 2000-tal. Det handlade om en genomsnittlig förlust på 0,23 IQ-poäng per år sedan 1990-talet. Inte mycket per år – men på sikt en kraftig effekt. Både Finland och Norge hade alltså tappat flera poäng sedan 1990-talet. I Danmark är minskningen något mindre. Sverige saknade data för senare år, men har legat mycket nära grannländerna i mätningarna under 1990-talet. James Flynn trodde därför att det skett en motsvarande minskning även i Sverige.

Kan vi vända denna nya trend?

– Jag vet faktiskt inte, säger James Flynn. Men det är långt viktigare att vi använder oss av den stora och faktiska ökning vi upplevt på lång sikt till något vettigt, än att bekymra oss över ett mindre fall. En bra sak vore om fler läste tjocka böcker, gärna om historia.

Ett norskt forskarteam bestämde sig för att en gång för alla ta reda på om förändringen hade att göra med våra gener – eller något annat. I en studie jämförde forskare hur utvecklingen hade sett ut inom familjerna och riktade då in sig på bröderna till de norska unga männen från den tidigare studien. De hittade då att de yngre bröderna generellt presterade sämre på IQ-tester än sina äldre syskon. Men trots åldersskillnaderna verkade IQ-poängen minska bland samtliga syskon.

En teori som forskarna fastnade vid var att den negativa trenden kunde ha att göra med vad vi använder våra hjärnor till. När forskaren Jon Martin Sundet analyserade det norska forskarteamets data såg han att det främst var matematik och ordförråd som gjort den kraftigaste minskningen. Något som fick forskare att tro att den plötsliga vändningen hade att göra med nya tekniker som dykt upp för att lära oss matte och språk i skolan. Men de menade också att det kunde bero på att yngre generationer spenderar mer tid framför teknologi och mindre tid med böcker.

Men i Sverige vill inte Skolverket erkänna att de unga presterar sämre i skolan. Resultaten från PISA-undersökningar dribblades bort av den sittande regeringen. Intagningspoängen till olika utbildningar har gradvis sänkts för att anpassa sig till de ungas oförmåga att ta till sig kunskaper.

När SD-politikern Bertil Malmberg, under ett kommunfullmäktigemöte, nämnde att personer från Sydsudan har lägre IQ än andra folkgrupper blev han anmäld och dömd för hets mot folkgrupp.

Det har blivit fult att tala om IQ, kvalifikationer och förmåga till logiskt tänkande i vårt land. Alla ska bedömas efter samma mall oavsett om de gener och de förutsättningar som de har. Alla ska klara av skolan lika bra eller dåligt! Ingen får vara bättre eller sämre än någon annan och ingen ska behöva ha några krav på sig! Likhetsnormen har fördummat vårt land. Jag tror inte att Flynns råd gör någon skillnad. De unga vill inte läsa böcker och absolut inte tjocka böcker om historia. Historia har ju blivit något löjligt som vi ska revidera för att anpassas till feminismen!

Nej! Barn ska inte användas till att åtgärda politiskt skapade problem!

Alltför ofta funderar jag på den framtid som möter mina barnbarn och deras ev barn och barnbarn. Hur kommer de att kunna klara av det komplexa globala samhället? Är de rustade för detta? Jag är mycket tveksam då jag ser hur förvirrande barn uppfostras och behandlas idag.

När jag var barn hade vi en fiskebåt upplagd i stadsparken. Vi barn, flickor och pojkar, gjorde upptäktsfärder runt hela jordklotet med den. Vi var sjörövare, vikingar, sjökaptener, fiskare och ostindiefarare. Vår fantasi hade inga gränser. Ibland hamnade vi på en öde ö och fick utforska djungeln med vilda djur.

Mina barn brukade vid dåligt väder vända upp-och-ner på soffbordet. Det blev deras fartyg som de utforskade världen med.

Nu läser jag om förskolan som planerade att köpa in en stor brandbil som skulle ha dominerat utemiljön. Men beslutet stoppades av chefen! I ”normkritisk” anda sågs en koppling mellan brandbilen och det manliga. Att det hade kunnat vara en poäng att på ett så tidigt stadium introducera brandbilar som en naturlig del av flickors värld verkar inte ha slagit någon. Tänk så många fantasifulla utfärder barnen hade kunnat gör i sin brandbil och hur många hjältedåd de hade kunnat utföra. Men sådant tycks inte genuspedagoger förstå! Fri fantasifull lek ska inte tillåtas. Alla ska bli könslösa och likriktade varelser utan eget kreativt tänkande. Är det så barn ska rustas inför framtiden?

Miljöpartiets kommunalråd i Göteborg, Karin Pleijel, tror sig ha ett svar på den dåliga integrationen. Infödda svenska föräldrar ska stimuleras att placera sina barn där de kan motverka segregationen. Om föräldrarna uppmuntras i grupp så kanske de inte blir lika oroliga. ”Det kan göras under öppet hus till exempel”, säger Pleijel. Allt för att bryta de segregerande mönstren.

Hon tror att det handlar om en ”oro” som kan tränas bort av politiker, som gör att infödda svenskar inte placerar sina barn i skolor i utanförskapsområden. Hon tycks också anse att föräldrarna är medskyldiga. Hon vill ”få dem att fundera – hur bidrar jag till segregationen?”

Men … ett svenskt barn offrar hon gärna för de heliga utanförskapsområdena! Jag minns hur det var när jag började skolan 1956. Jag kunde läsa, skriva och räkna. Efter tre veckor skolvägrade jag med motiveringen att ”De andra i klassen var så dumma som inte kunde någonting!” Mor fick ta ett samtal med rektorn som insåg att jag behövde mer stimulans och extrauppgifter. Så jag återvände till skolan och lärarinnan tvingades att överösa mig extrauppgifter som välskrivning eller att läsa sagoböcker eller att räkna mattetal som vi kanske skulle ha haft i nästa årskurs. Jag behövde stimulans och jag kan inte tänka mig att jag hade kunnat få den i en skola i ett utanförskapsområde.

Idag läser jag att kunskapskraven inom svensk skola är för hårda och bidrar till att allt fler skolbarn får diagnoser som adhd och autism. Socialstyrelsen uppskattar att 4,5 procent av flickorna och nästan 9 procent av pojkarna mellan 10 och 17 år hade en adhd-diagnos 2020, att jämföra med 2,9 respektive 7,1 procent 2015.  Totalt 3,4 procent av flickorna och 6,6 procent av pojkarna tog ut minst ett recept på adhd-läkemedel, det vill säga 75 procent av de som diagnostiserats.

Vad har hänt med ett land som inte låter barn leka och fantisera men stoppar dem fulla med ADHD-medicin istället? För många år sedan läste jag en artikel:

”En Sydkoreansk studie har undersökt adhd-läkemedels påverkan på hjärtat. I studien ingick 150.000 barn och ungdomar som använder adhd-läkemedel. Av dem hade drygt 1.000 fått påverkan på hjärtat. Det handlar om läkemedel som innehåller metylfenidat, som exempelvis Concerta och Ritalin gör.

– Metylfenidat har en stressande effekt på hjärtat och höjer hjärtfrekvensen. Det är en belastning för hjärtat. Har man då dålig blodförsörjning till hjärtat kan de medföra en ökad risk.”

Jag hörde också för några år sedan på ett TV-program. En orolig mamma frågade om det var nödvändigt att ge sonen adhd-medicinen. Läkaren svarade att hon borde ge sonen medicinen under skolans terminstider – för att det skulle fungera i klassrummet – men kunde göra uppehåll under skolloven! Det är alltså så att barn ska stöpas till fogliga medborgare utan egna idéer. De som protesterar ska medicineras för att infoga sig i kollektivet – även om detta kan ge t ex hjärtproblem.

Samtidigt hör jag bekymrade röster om att vi övermedicinerar D-vitamin! Det känns löjligt när ingen reflekterar på övermedicinering av adhd-medicin!

Men jag kan ändå hålla med om detta med D-vitaminet. Vi får detta naturligt via sol, fet fisk, mjölk produkter och ägg. Förr var barn ute och lekte – eller jobbade – i friska luften. De satt inte inne med sin mobil, surfplatta eller datorskärm. De drack mjölk – för inga veganer hade talat om för dem att de drack kalvarnas mat. De fick en sked fiskleverolja – senare AD-droppar – varje dag. De åt ägg – för ingen hade inbillat dem att det var hönsmens. Dagens barn får alltså inte i sig tillräckligt med D-vitaminer utan måste ha ett tillskott. Dessutom har vi den nya gruppen med mörkare hudpigment som har svårt att ta upp D-vitaminet – speciellt då många av dem bär heltäckande klädsel.

Kunskapskraven är inte för höga i skolan – tvärtom! Skolan klarar inte av att leverera och stimulera alla barns behov. Barn ska inte tillfredsställa politikers integrationsvilja. Barn är inga verktyg i den politiska verktygslådan. Barn är ingen homogen massa. De är små individer med olika behov och förutsättningar.

När barn inte får vara barn och leka fritt utan påverkan av genuspedagoger, den nya tekniken blir barnvakt istället för att låta barn vara ute i naturen, medicinera symptom istället för att åtgärda det som skapar symptomen och att låta virrhjärnor inbilla barnen dumheter är ingen bra start för de unga! Hur kommer de att kunna klara av resten av sitt liv när sk experter påstår att kunskapskraven är för höga i skolan? Hur kommer de att kunna klara sig i samhället och kunna uppfostra kommande generationer?

Har det svenska samhället någon framtid när politikerna vill använda barnen som verktyg till att lösa de problem som politikerna har skapat?