Ledaren för det lilla fisförnäma partiet Liberalerna tycks vid ett samkväm på lördagskvällen ha drabbats av kortslutning i hjärnkontoret.
På något annat sätt är det svårt att förstå det lika oöverlagda som förryckta yttrandet om det parti, som är förutsättningen för att han och ett antal partikamrater kunde ta plats i landets regering.
Han tackar nu detta genom att beskriva det som: ”extrempopulistiskt” och ”en brun sörja”.
Vän av ordning kan inte annat än fråga sig vad det var, som tvingade göken att godkänna Tidöavtalet.
Kan det möjligen ha varit tanken på, att hans struntparti tilldelades fem ministerposter, 20 procent av regeringen, trots att 96 procent av folket den 11 september ratade den lika opålitliga som lömska skitsekten?
Härförleden ställdes en fråga i Agenda till nämnda partiledare: ”Kommer ni att vara en stark garant för att hålla nere SD:s inflytande i en högerregering?”
Som om det skulle vara en absolut merit för det lilla vimsiga partiet, att kunna blockera ett mångfaldigt större dito.
Att det skulle vara höjden av demokrati, att kunna styra och ställa i kraft av praktiskt taget inget mandat alls.
Att Pehrson i samma veva passade på, att bedyra sin trohet till Public service var tydligen bara en självklarhet.
Han framförde sin vördnad och högaktning för det reservat från vilket diktaten och påbuden oavbrutet och närmast obestritt basuneras ut till massorna och som självfallet kommer att göra allt för att misstänkliggöra en ny regering.
Det tragikomiska inslaget i gårdagens skådespel blir inte mindre av att den aktuella göken, dagen efter, tydligen nyktrat till något.
Han framför då, i en kort skriftlig kommentar: ”att han och Liberalerna står fullt ut bakom Tidöavtalet.”
https://www.svd.se/…/pehrson-sd-ar-fortfarande-en-brun…
Claudia de Longueville
Senaste kommentarer