Nina Rung har nyligen av Kvartal avslöjats som den charlatan många nog länge misstänkt att hon är. Jag skriver om att hennes metoder förutsätter ett Sverige som inte längre finns. Länk till hela texten i kommentarerna, ett utdrag här:
”Rent instinktivt förstår nog de flesta av oss vad det är som är fel med Nina Rungs metoder. Armbandet med ”tafsa inte” skulle kanske ha fungerat på ett svenskt konfirmandläger för ett halvt århundrade sedan. Men i den tryckande, svettiga, mörka och bullriga miljön på en stor ungdomsfestival i Stockholm bryr sig knappast någon om ett armband och vad som står på det.
Så även om Rungs tankar är vackra, är de totalt verklighetsfrånvända. Hon har tänkt rätt, men utgått från ett Sverige som inte längre finns. En del skulle nog säga att det är ett Sverige som aldrig funnits. Men idyllen där Rungs metoder hade kunnat fungera har åtminstone funnits fläckvis här och där, i trakter med starkt socialt tryck, i bygder starkt präglade av väckelserörelser och starka sociala normer. Det är just starka normer som gör att människor skäms för att vara normbrytare, det som får oss att inte tafsa eller misshandla, eftersom det är under vår värdighet att bryta normen. Men om man inte har vare sig värdighet eller norm, då fungerar det inte.
Norbert Elias skriver i sin fantastiska bok om civilisationsprocessen (1939) att vi brukar uppfatta en badstrand, där lättklädda män och kvinnor umgås obesvärat som ett exempel på modern sexuell frigörelse. I själva verket är det tvärt om, menar Elias. Det är därför att vi har så tydliga och kraftiga regler och normer för vad som är passande och vad som är opassande som ett sådant umgänge fungerar. Att inte stirra, att inte tafsa, att inte stå för nära andra människor, allt detta är normer som gör att vi kan umgås på en badstrand. De som inte kan reglerna, eller kanske kan dem men struntar i dem, blir snart utfrusna, åtminstone så länge de är få. Men är de många upplöses i stället normerna som gör att badandet fungerar. Exemplen på detta från svenska badhus det senaste årtiondet är ju många.
Men när Nina Rung talar om normer handlar det om normkritik. För henne är normer något fult som ska motarbetas. Ja, jag är givetvis väl medveten om att hon inte syftar på de normer jag nämnt här, utan hon menar att tafsande och misshandel beror på felaktiga normer. Det tror inte jag. Det beror på brist på normer.
Den berömde franske sociologen Émile Durkheim kallade upplösningen av kulturella normer och starka sociala band för anomi. De ofta afghanska ungdomar som tafsar på svenska badhus och musikfestivaler är typexempel på anomi. De är ”ensamkommande” – även om många människor engagerats för att de ska kunna ta sig till Sverige – och ”barn” även om de flesta tycks ha ljugit om sin ålder och är äldre än vad de påstår. Men de är verkligen ensamkommande barn i den bemärkelsen att de lämnat det mycket traditionella samhälle de vuxit upp i och hamnat i ett samhälle med helt andra normer. Rung har givetvis rätt i att dessa ungdomar behöver lära sig att det är brottsligt att tafsa. Det är bara metoden med armbanden som är så tafatt. Och i stället för att kritisera normer behöver dessa ungdomar mer än allt annat lära sig svenska normer.
Men då måste man börja med att erkänna att det finns en svensk kultur och att våra kulturella normer måste läras ut. De är inte universella, utan svenska och man får dem inte i sig därför att man passerar en gräns. Man kanske inte ens vill ha dessa normer. Men ska man bo här måste man vara så illa tvungen.”
ulsansblogg 
Senaste kommentarer