Thomas Gür har gjort ännu en eminent politisk samtidsanalys.
Hans huvudslutsats är att SD lyckats läsa av sitt land betydligt bättre än övriga partier och att SD därigenom metodiskt och steg för steg erövrat väljare från M, S och C och att dessa måste bli betydligt bättre på den punkten om de vill vinna tillbaks dem. https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=5854266471291497&id=100001246056672
Jag håller helt med. SD var länge det enda tydliga alternativet för de väljare som inte uppskattade migrationspolitiken, kriminalpolitiken, miljöpartiets enorma inflytande i förhållande till sin storlek och wokeflummet som genomsyrade skolpolitik, kulturpolitik osv. Och de väljarna var många och fanns både inom S, M och C.
Lågt hängande frukter som gjorde att SD tiodubblade sin storlek på fyra mandatperioder och gick från att vara en fotnot inom svensk politik till att bli landets näst största parti med ett avgörande inflytande över regeringspolitiken.
Gür noterar också hur i alla fall M och S nu sent omsider försöker ställa om i hopp om att vinna tillbaka sina flyktade väljare och det är också sant. Återstår att se om den nye partiledaren för C också kommer att göra det.
Personligen tror jag att Moderaterna har bättre förutsättningar att vinna tillbaks ex-moderater från SD än socialdemokraterna har att vinna tillbaks ex-sossar.
Den oförsonliga retoriken under lång tid som i princip alla ledande sossar har deltagit i har grävt en polariserande vallgrav mellan dem och SD-väljarna som inte låter sig överbryggas i ett nafs.
Moderaternas oförsonliga retorik förknippar de flesta med Fredrik Reinfeldt och minnet av honom börjar dessbättre blekna. Om bara moderaterna har vett att distansera sig från honom så har de bättre chanser att återhämta sig. Tunga nya ministrar som Gunnar Strömmer, Pål Jonsson och Maria Malmer-Stenegaard är ju helt obelastade som vallgravsgrävare jämfört med Morgan Johansson, Peter Hultqvist och Annika Strandhäll. Lyckas de dessutom bättre som ministrar än de sistnämnda (vilket torde vara svårt att undvika) så ser det någorlunda hoppfullt ut för M.
Men så länge som Morgan Johansson, Annika Strandhäll, Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Karl-Petter Thorwaldsson har profilerade positioner inom S och så länge Anders Lindberg, Jonna Sima och Ulf Bjereld tillåts fungera som framträdande s-opinionsbildare bedömer jag sossarnas chanser att vinna tillbaka nämnvärda mängder väljare från SD som ringa, för att inte säga mikroskopiska.
Om Magdalena Andersson försöker lova väljarna att en sådan besättning ska föra SD-liknande politik tror jag helt enkelt att hon får allvarliga problem med trovärdigheten och hon skulle förmodligen tappa fler väljare till V, MP, C och Nyans än hon vinner från SD, Andersson är ju heller inte själv obelastad som vallgravsgrävare med sina jämförelser mellan SD och nazisternas dödståg.
Sossarna har helt enkelt för många röda skynken och de behöver rensa rejält i leden om de vill vinna tillbaka betydande mängder SD-väljare.
Och att vinna tillbaks SD-väljare är förmodligen ett måste om den nye C-ledaren inte är en lika lättledd knähund som Annie Lööf och de bara kan förlita sig på V, MP och eventuellt Nyans framöver.
Alternativt uttryckt har Sossarnas och även Centerpartiets politik i många år baserats på föreställningen att allt som SD föreslår är fascism och att man därför bör göra tvärtom. Då är det svårt att plötsligt ställa om till att bli så lika SD som möjligt, särskilt som deras tilltänkta koalitionspartners benhårt håller fast vid den gamla linjen. De ilskna reaktionerna mot Magdalena Anderssons passivitet i riksdagsdebatten om Tidöavtalet vittnar ju om det.
Med sina vallgravar har sossarna alltså mest grävt ett hål åt sig själva, hoppas de trivs därnere….
Hans Thannerstig
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Senaste kommentarer