Bevisbörda

I dagens polariserade samhälle så är det lätt alltför lätt att bli inklistrad i ett fack där man inte hör hemma. Den som försvarar någon anses vara likadan själv. Jag försvarar demokratin och yttrandefriheten. Jag anser att yttrandefriheten ska gälla för alla utan undantag. Men så får man inte tycka! Vi kan ju inte tillåta rasister, fascister och nazister att yttra sig! Jo, jag anser att de ska ha exakt samma rättigheter att yttra sig men … jag behöver inte lyssna till deras budskap eller ta det till mig. Jag kan gå förbi och lyssna på något annat. Om jag vill lyssna ska jag få göra det och kunna göra min egen analys av vad de säger.

Ungefär så tänker jag. Jag kan inte förstå varför denna grupp människor ska särbehandlas. Alla andra har ju rätt att uttrycka sina åsikter. Men när jag försvarar vår demokratiska rätt att yttra oss på detta sätt så blir jag kallad för högerextrem! Jo, jag tackar! Jag tycker lika illa om nazismen som de flesta andra men jag anser att allt ska gå att diskutera och inget ska tigas ihjäl.

När jag sedan får reda på att jag måste bevisa att jag inte är högerextrem, genom att fördöma och ta ifrån vissa grupper deras yttrandefrihet, så tycker jag att de går för långt. Varför måste jag bevisa min oskuld? Är det inte de som beskyller mig som först måste ta fram någon form av bevis?

 

För mig är det ganska enkelt. Jag sympatiserar vare sig med högerextrema eller vänsterextrema. Men jag anser att de ska ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Alla ska följa vår lagstiftning och dömas om de bryter mot den. Ingen ska ha större rättigheter än någon annan. Mitt enda bevis för vem jag är den blogg som jag skrev 21 december 2015: När blev jag rasist.

”Funderar ofta varför jag har fått en rasiststämpel i pannan. Jag har ju inte blivit annorlunda! Jag har försökt att summera mitt liv för att få klarhet.

När jag var liten så hade jag en tysk dagmamma och en lekkamrat från Ungern. I skolan hade jag danska, tyska och jugoslaviska klasskamrater. När jag började gå ut och roa mig så träffade jag greker, italienare, libaneser o kanadensare. Var med och samlade in pengar till de fattiga barnen i Tanganyika (numera Tanzania). I mitt arbetsliv har jag stött på engelsmän, finnar, norrmän, iranier, irakier, vitryssar, vietnameser, burundier, kongoleser o albaner. Jag har gjort affärer med indier, bengaler, nepaleser o tjecker. Under semestrarna har jag bl a besökt Egypten o Marocko. In i vår butik kommer alla olika nationaliteter. Det har aldrig varit några bekymmer och jag har aldrig känt mig rasistisk!

Har alltid behandlat människor utifrån deras beteende. Har också tyckt illa om när någon kallts för ”blatte” eller ”husneger”. De orden finns inte i mitt eget vokabulär! Bland alla de människor som jag har träffat anser jag att den blåsvarta mannen Salvator från Burundi är intelligentast, Phillipe en chokladbrun man från Kongo tillhör nog en av de snällaste, Kosovoalbanen var nog den minst pålitliga och några svenskar har varit de största skitstövlarna.

Men hur började då detta med rasism? Har försökt gräva tillbaka.  År 2006 fick SD 2,93 % i riksdagsvalet. Då fick S stora skälvan. De bestämde sig för att göra ALLT för att SD inte skulle komma in i riksdagen. De kontaktade EXPO och tillsammans med ABF producerades studiematerialet ”Sverigedemokraterna – ett parti som andra?” 2007. Sedan satte de igång en kampanj som gick ut på att eliminera ”det främlingsfientliga SD”. Propagandan var hård inför EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men det lyckades ju inte! SD kom in i riksdagen med 5,7 %. Det var då som väljarna skulle straffas för att inte göra om ”dumheten” att rösta på SD. Det var då som alla som inte höll med per automatik var SD:are, främlingsfientliga, rasister, …  Allt detta var skapat av S – enbart för att de inte ville dela med sig av makten!

Det var just det som hände när jag blev rasist! Jag röstade inte på SD, var inte främlingsfientlig eller rasist men tog avstånd från den mer och mer militanta feminismen. Det var då som jag fick min stämpel! Jag var farlig eftersom jag vägrade att räta in mig i leden! Jag skulle demoniseras på samma sätt som SD:arna hade blivit. Alltså fick jag alla skällsorden klistrade i pannan och alla lögnerna om mig serverade på sociala medier. Men … de lyckades inte! Inget sådant biter på mig! Jag har ju självkännedom och vet vilka åsikter som jag har. Det räcker för mig!”

Så skrev jag då Nu skriver jag ungefär samma sak. Jag har hög moral och anser att man alltid – utan undantag – ska behandla andra människor så som man själv vill bli behandlad! Jag håller hårt på jämställdhet. Ingen ska få några fördelar på andras bekostnad. Ingen ska utnyttja någon annan. Ingen ska göra någon annan illa – vare sig fysiskt eller psykiskt. Ingen ska behöva ta emot andra människors glåpord eller dumhet.

Nej jag behöver inte bevisa att jag inte är högerextrem. Jag har rättighet att skriva om Orwell – trots att han var kommunist. Jag har rättighet att använda frasen ”Jag delar inte dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem!” – både då det gäller högerextrema och vänsterextrema. Jag har rätt att använda Dan Eliassons ord: ”– Vad har den personen varit med om för något, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauma som han bär med sig?” även då det gäller en högerextrem eller vänsterextrem.

Enbart väldigt inskränkta och osäkra människor försöker tränga in mig i ett hörn där jag inte hör hemma. De kommer aldrig att lyckas och kommer aldrig att tysta mig!