Men även i vårt fina fosterland hände det att en äldre älskad monark avled i en avlägsen provins.
Det var länge sen.
Lärarna i skolan hade inga förnamn; vi lärjungar sade magistern eller fröken. TV-tablån angav om ett program skulle vara i färg eller svartvitt. Det fanns hela två kanaler, och sändningarna inleddes i vanliga fall vid 18.00 och avslutades vid elva. Nattugglan var en illa sedd fågel i folkhemmet. I stället för idiotisk reklam i rutan bestods vi med uppbygglig myndighetsinformation.
Ted Gärdestads andra LP låg på radions försäljningslista i flera månader. Liv Ullman och Erland Josephson grälade i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (färg, gråsvart vad gäller innehållet). KGB-agenten J Guillou var med om att avslöja en hemlig svensk underrättelseorganisation, vilket renderade honom några månader bakom lås och bom på Långholmen. En spiondömd fd KGB-agent. En exemplarisk medborgare
Skurkarna Olofsson och Olsson förskansade sig med gisslan i ett bankvalv vid Norrmalmstorg, som ligger ett stenkast från Östermalm. Dramat kunde följas i direktsändningar (svart-vitt) vilket var något nytt. Olof Palme var statsminister, men förhoppningsvis inte länge till.
Jag började i sjuan på Källängens skola på norra ön. Det var en kaotisk och förhållandevis otäck utbildningsanstalt trots att den låg på Lidingö. Ungar sniffade lim i korridorerna och stal bakelser på torget uppe på Näset, och de bröt mot grammatikens regler, vilket alltjämt ansågs vara ett grovt brott år 1973.
Vår militäriske gymnastikdirektör sprang efter en parant tyskfröken som ganska snart sprang efter honom. Bägge hade ett spänstigt löpsteg. De möttes till slut i hans vilorum vid gymnastiksalen där de gick igenom vilka prepositioner styr ackusativ respektive dativ i det tyska språket. Och hon kammade hans vackra mustasch och steg sedan ut från hans rum med rosiga kinder – samt något andfådd – fem minuter efter det ringt in.
Och vid Norrmalmstorg steg Olsson och Olofsson ut från bankvalvet. Gisslan släpptes fri. Och nationen kunde koncentrera sig på ett annat drama.
Det ägde rum nere i Skåne. Kung Gustav VI Adolf, som var 91, hade insjuknat på sitt sommarställe Sofiero utanför Helsingborg, på vars lasarett han togs in.
Gustav VI Adolf, vår nuvarande kungs farfar, var allmänt respekterad för att inte säga beundrad. Han såg ut som en distingerad professor emeritus. Han samlade på kinesiskt porslin, odlade sin trädgård (med visst fokus på rhododendron) och ägnade sig åt arkeologi i Toscana och var en förträfflig symbol för världens bästa folkhem. Men inget varar för evigt. Icke ens ett socialdemokratiskt maktinnehav.
Konungen var illa däran. Dödskampen följdes av hela det svenska folket, låt vara i smyg av landets mest inpiskade republikaner (med undantag för KGB-agenten Guillou). Den 15 september avgick liemannen med segern. Strax före nio på kvällen kungjordes majestätets frånfälle för press och etermedia som häckade utanför lasarettet. TV kostade på sig utsändningar i färg. Pressfotografernas blixtar blixtrade. Landets nye kung steg ut mellan entréns två kolonner och såg ut att vara vilsen och ung och grön. Samtidigt i Stockholm
knöt Sveriges statsminister Olof Palme sin vita slips. Han skulle hålla ett TV-tal till nationen med anledning av statschefens död. Och han gjorde det så pass bra att han med all sannolikhet övertygade några tusentals marginalväljare att rösta på hans parti med påföljd att han lyckades klamra sig fast vid makten.
Kungen dog en lördag, och på söndagen den 16 september var det val. Det blev utdragen rysare.
Först i mitten av veckan var resultatet klart. De borgerliga med Centerhövitsmannen T Fälldin i spetsen fick 175 mandat. Palmes sossar och deras kommunistiska hjälptrupper skramlade ihop lika många. Dött lopp således. På den tiden slogs partierna om 350 riksdagsmandat. Palmes gäng hade med andra ord inte förlorat, varför det hade vunnit, mer eller mindre, enligt rådande sosselogik.
Han ämnade inte avgå. Men, som bekant, inget varar för evigt. Tre år senare sades Palmes regering äntligen upp från kanslihuset, in i vilket den sävlige och dogmatiske kärnkraftsmotståndaren Fälldin flyttade. Han var fårbonde. Hans tackor, som förvisso inte fattade snabbt, tyckte att han talade långsamt. Hans meningar föreföll oändliga. Det kanske ändock fanns vissa fenomen som varade för evigt.
Nu återvänder vi till Helsingborg och den av- och framlidne kungen. Den nye kungen, som alltså varit kronprins för några dagar sedan, hade en pressansvarig, en talför kapten som stod i begrepp att hålla sitt livs tal. Denne deltog i ett möte som sammankallats med anledning av att det brådskade med ett beslut gällande det kungliga liket. Hur skulle det transporteras upp till Stockholm? Ledande militära befäl och hovfunktionärer ville frakta den före detta människan och monarken i en jagare längs med kusten, smyga upp honom till huvudstaden.
De fruktade att något obehagligt skulle kunna hända om kistan tog likbilen till Stockholm. De tänkte på alla obehagliga långhåriga människor, kommunister (såsom Guillou) och knarkare, som i börjar av sjuttiotalet gjorde livet surt för hederliga skattebetalare (och även för nolltaxerare).
Nej! Nu gick skam på torra land!
Den pressansvarige kaptenen kom upp på fötter. Han stod där rak i ryggen och läste lagen för högdjuren.
Svenskarnas älskade konung skulle inte smygas upp till huvudstaden. Gustav Adolf hade inte begått något brott, han hade utövat sitt ämbete på ett oklanderligt sätt. De hederliga skattebetalarna (men kanske ej nolltaxerarna) skulle skydda kungens kortege med sina egna kroppar om de långhåriga kommunisterna och knarkarna skulle få för sig att hitta på några dumheter.
Svenska folket krävde att få utöva sin mänskliga rättighet att ta ett sista farväl av sin vördade hövding! Kaptenen gjorde sig till talesman för samtliga svenskar, inklusive får man förmoda de långhåriga kommunisterna (med undantag för en viss KGB-agent) och knarkarna.
Och han lyckades övertyga högdjuren.
Kungen sista resa skedde per bilkortege genom ett sörjande Sverige. Kaptenen kände uppenbarligen sitt svenska folk
Folk gick man ur huse (förutom Guillou) för att ta farväl av Gustav VI Adolf.
Svensk dagspress publicerade flera vackra fotografier (i färg och svart-vitt) av enkla svenskars högtidliga hyllning av mannen som varit smart nog att ha haft en kung till pappa.
På ett foto från Norrköping ses en äldre man lyfta på hatten och buga för kortegen. I Jönköping vinkar tre små flickor.
På Östgötaslätten har en grupp raggare parkerat sina jänkare och ställt upp sig längs vägkanten. Det är klart väder. Ett färgfoto har förevigat hur solen gnistrar i deras brylkämsskallar. Sorgen är ristad i raggarnas ansikten. Exemplariska medborgare (obs! Ingen ironi). Hade de haft en fungerande kristallkula skulle deras nunor ha varit än dystrare.
Ty i början av oktober bröt ett krig ut i Mellanöstern. En stor koalition (i vilken ingick terroristkramaren Guillou) mot Israel. Fientligheten mot Israel var inte lika utbredd i Väst. Jag var, som antytts, tretton år och höll tummarna för det stridbara, lilla landet. Arabvärlden önskade straffa Västvärlden. Oljekranarna drogs åt.
Tillgången på olja minskade, världsmarknadspriset sköt i höjden. I Sverige infördes bensinransonering. För raggarparet Sune och Doris Svensson var förnedringen total. De tvingades att ta bussen.
Dock inget ont som inte för något gott med sig. Här hade man en bortförklaring. Inflation innebär en allmän prisstegring, inte bara att en produkt blir dyrare. Men detta var och är en precisering varåt många fnyste och fnyser föraktfullt. På 70-talet var inflationen hög, även när oljepriset var stabilt.
Penningvärdesförsämringen var inte oljeshejkernas fel men det hindrade ju inte del potentater att hävda att så var fallet. Våra makthavare hade i själva verket misslyckats. Två ting tycks dock vara för evigt.
(1) Vissa politikers förmåga att skylla ifrån sig, (2) samt deras oändliga svada.
Hans Thannerstig
ulsansblogg 
Senaste kommentarer