En sjukdom som är värre än covid-19

Runt om i världen har den spridit sig. Symtomen är att de som drabbas slutar att lyssna på andra människor. Vissa människor drabbas lättare än andra. Politiker befinner sig definitivt i riskgruppen.

Jag läser en blogg idag om politikerföraktet i Spanien. Men jag garanterar att det inte skiljer sig mycket från det som finns i Sverige.

---

Politiker som ej representerar folket

Publicerad 2020-05-08 07:00

BLOGG: SPANIEN IDAG Politikerföraktet i Spanien har många ansikten och uttryck. Ett av de vanligaste är ”de representerar oss inte”. Hur mycket det än smärtar i mig när jag hör eller ser negativa kategoriseringar av detta slag, där man drar alla folkvalda över en kam, har jag dock förståelse för dess grogrund. Dagens spanska politiker gör sannerligen inte mycket för att motbevisa skeptikerna.

Att följa en parlamentsdebatt i Spanien är i dagsläget likvärdigt med psykisk tortyr. Förolämpningarna och överdrifterna haglar tätt. Utspelen är många gånger så överdrivna och teatraliska att man tvivlar på att de som fäller kommentarerna själva tror på det de säger. Samtliga anklagar sina rivaler för att avsiktligt vilja driva Spanien i fördärvet. Allvarligt?

Den politiska odören var nästan outhärdlig redan innan coronakrisen bröt ut och det har sannerligen inte blivit bättre efter det. Under den värsta sanitetskrisen i Spanien på mer än hundra år, där mer än 91 procent av befolkningen efterlyser samförstånd hos sina folkvalda, är verkligheten en helt annan. Man frågar sig lätt om det finns något på denna jord som skulle kunna förlika Spaniens politiska motparter, när inte ens en världspandemi med tiotusentals döda i landet, ens klarar det.

Låt oss vara uppriktiga. Även om man alltid ser tillbaka på saker i ett nostalgiskt skimmer har den politiska rivaliteten alltid varit hård och bitter i Spanien. Felipe González och José María Aznar var inte direkt bundisar, lika lite som Aznar och José Luís Rodríguez Zapatero. Rajoys attacker på Zapatero, som han bland annat anklagade för att förråda terrorismens offer, är svåra att glömma. Och personkemin mellan Rajoy och Pedro Sánchez var allt annat än god. Minns när Sánchez sa till Rajoy att denne ej var en hedersman.

Men aldrig i modern tid har de politiska ledarna i Spanien så öppet föraktat varandra som i dagsläget. Och med så många partier och partiledare är missympatierna oändliga, kors och tvärs. Deras närsynthet är slående, då ingen verkar inse att de alla bidrar till att öka politikerföraktet.

Detta beteende tror jag till stor del är grundad i en missuppfattning hos de politiska ledarna om vad det spanska folket verkligen tänker och tycker. Mer än någonsin är det nämligen de mest högljudda som vinner störst uppmärksamhet. Det agg som vädras på inte minst sociala nätverk är nämligen inte representativ för samhället i allmänhet. Den breda massan är tyst och önskar inget hellre än att deras folkvalda skulle inge större förtroende. Dessa är dock fixerade på vad gaphalsarna säger.

Jag önskar att detta inlägg kunde avslutas med en hoppingivande reflektion om hur situationen kan styras upp, men just nu ser jag tyvärr ingen lösning. För som sagt, om inte ens en pandemi lyckas ena det politiska etablissemanget, så vad kan?

Mats Björkman, Sydkusten

Så skrev han alltså om spanska politiker. ”De representerar inte oss!” Nej, svenska politiker representerar inte den svenska befolkningen heller. De kör sitt eget race och lyssnar enbart på sina ja-sägare. Även i Sverige finns en liten högljudd grupp som har stor påverkan. Den består av journalister, opinionsbildare, kulturmänniskor, feminister, aktivister och liknande. De syns och hörs ofta och mycket – inte bara i sociala medier utan lika ofta i de vanliga medierna. En del av dessa tycks ha fått klippkort för att få delta i program i TV och för att intervjuer i nyheterna i ämnen som inte ens behärskar. Ofta presenteras de som experter – trots att vilken människa som helst vet och kan minst lika mycket, om inte mer. De får vara med för att de är pålitliga och backar upp regeringen.

Men befolkningen tycker helt annorlunda. De flesta gör dock aldrig sin röst hörd. När de gör det så kallas det för politikerförakt, köksbordsrasism eller populism. Politikerna anser att detta är ett hot mot demokratin och fortsätter på sina inkörda hjulspår och lyssnar enbart på sin ja-kör. Det är därför som deras politik sällan har någon förankring hos befolkningen. Befolkningen och politiker har helt olika syn på demokrati.