THE LIES IN YOUR EYES

Socialdemokraternas historierevisionism når verkligen höjder som inte ens George Orwell hade kunnat fabulera ihop.

– Moderaterna invandringspolitik knäckte nästan Sverige, dundrar t.ex partisekreteraren Tobias Baudin.

Och iofs har han helt rätt i att regeringen Reinfeldt förde en katastrofal migrationspolitik.

Men minns ni att socialdemokraterna kraftfullt opponerade sig mot den politiken i valrörelsen 2014 och genomförde en radikal kursomläggning direkt när de senare kom till makten? Inte jag heller.

Eller för den delen att de förespråkade något annat tidigare när de hade Mona Sahlin som partiledare? När jag tänker på Sahlin tänker jag möjligen på Toblerone och missvisande intyg, jag tänker definitivt inte på någon stram migrationspolitik. Samma sak gäller för Stefan ”Inga murar” Löfven.

Däremot minns jag mycket väl hur Stefan Löfven under 2015 åkte i skytteltrafik till Bryssel och försökte övertyga andra EU-Länder om genialiteten i den politik som man nu anser nästan knäckte Sverige. Man ville alltså inte bara föra samma politik som regeringen Reinfeldt utan dessutom dra resten av EU med oss i fördärvet.

¬– Vi tar ansvar och ska fortsätta med det. Nu är det dags för andra länder att ta sitt ansvar, sade t.ex statsminister Stefan Löfven som nytillträdd statsminister inför en sådan Bryssel-resa.

I samma veva förklarade Löfven att han minsann inte heller tänkte tolerera att motsträviga svenska kommuner skulle kunna trilskas och undvika att ta ansvar (läs: de skulle tvingas att ansluta sig till den katastrofala politiken).

– Det är hög tid att avskaffa det kommunala vetot i flyktingpolitiken, fastslog Stefan Löfven med okaraktäristisk beslutsamhet.

Sossarna och miljöpartiet lade till sist om den katastrofala politiken hösten 2015 vilket Magdalena Andersson fiskade efter beröm för när hon intervjuades i P1 Morgon i veckan. Det kan hon glömma vad gäller mig! I det läget anlände tiotusentals flyktingar till Sverige varje vecka, ännu fler väntade dygnet runt i de nordtyska färjelägren eller vandrade i riktning Sverige på de danska motorvägarna, bussar körde land och rike runt i jakt på natthärbärge åt alla som kom hit och fiaskot för öppna hjärtan-politiken var fullbordat. Att vilja inhösta beröm för att man då ändrade politik är som att vilja ha beröm för att man stängt av spisen när maten redan är vidbränd, svart och oätlig och det gjordes under svår vånda när Löfven svettades och Åsa Romson grät på podiet under presskonferensen.

Men Magdalena Andersson tycker alltså hennes parti och kumpanerna i Miljöpartiet förtjänar att föräras ”stor cred”, stort beröm, för att de ”satte Sverige främst”.

Excusez-moi men beröm för att en regering sätter landets intressen först?

Jag var enfaldig nog att tro att det var en regerings förbannade skyldighet och plikt att göra och vad de fick sina löner för.

Till yttermera visso kan omläggningen på sin höjd betecknas som halvhjärtad. Flyktingströmmarna till Sverige fortsatte att vara höga och av de 80.000 som Anders Ygeman lovade utvisa blev det bara en bråkdel.

Sanningen är att så gott som hela etablissemanget sju partier, ledarsidorna, och kultureliten stod bakom öppna hjärtan politiken som en man tills den kollapsade under sin egen tyngd. De som invände bränmärktes rutinmässigt som rasister och politisk korrekthet användes som ett vapen för att tysta de som stod för förnuft och realism.

De enda som kan se tillbaks på mitten av 2010-talet med rak rygg är SD och ett fåtal debattörer som t.ex Thomas Gür.

Hans Thannerstig

Maggan svävar på svaren i P1-morgon

Magdalena Andersson (S) om migrationspolitiken: ”MP har inte fått tillräckligt stor credd”

• Socialdemokraterna behöver vara självkritiska om sin invandringspolitik, slog en partiutredning fast. Samtidigt bör Moderaterna be om ursäkt för politiken som fördes under Alliansåren, ansåg partisekreteraren.
• Vad innebär partiets nya migrationspolitik? Hur står den sig gentemot tidigare mandatperioder?
• Hör Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson frågas ut av Mikael Kulle.

LYSSNA PÅ INTERVJUN HÄR

Kommer Socialdemokraterna att bli ett populistiskt parti?

Ibland behöver jag fundera vidare på det som jag läser eller om jag ska vara riktigt ärlig så händer det ganska ofta. Så var det med en ledare som jag läste 2017. Jag nickade och tänkte: ”så kan det vara” och har fortsatt att fundera!

” Var det stormen Gudrun som fällde den Socialdemokratiska regeringen 2006 och som banade väg för Alliansregeringen. Ny forskning indikerar i vart fall krishanteringens betydelse för väljarnas beteende.”

Tyvärr har tidningen tagit bort ledaren från sin webbsida. Det handlar alltså om en doktorsavhandling som fastslår att vi röstar utifrån de styrandes sätt att klara av kriser. Om vi anser att de styrande har klarat en kris bra så fortsätter vi att ha förtroende för dem. Om de inte klarar av att lösa kriserna på ett bra sätt så flyr väljarna till andra partier. Detta inträffade efter stormen Gudrun och Tsunamikatastrofen. Handlingsförlamning eller förmåga att lösa situationen snabbt och på ett bra sätt kan vara avgörande för de som just då styr landet eller kommunen.

Vi såg händelsen på Drottninggatan 2017. Polisen hade en stor portion tur – hade precis tränat i krisberedskap och allmänhetens engagemang – samt duglighet, gjorde att Socialdemokratiska sympatierna ökade.

Det har talats så mycket om populistiska partier och missnöjespartier. Den självpåtagna politiska ”eliten” står frågande och undrar hur dessa s k populister har fått framgång. Vi har ju sett denna s k populism öka i land efter land i Europa och även i USA – när den hemske Trump kom till maktrn. Ska man dra någon slutsats av forskningen angående stormen Gudrun så bör orsaken till alla populistiska partier vara att de sittande regeringarna inte har klarat av katastroferna på ett tillfredsställande sätt.

Vi har haft den s k flyktingkrisen i vårt land. Följden har blivit nedrustad välfärd, ökad segregation, ett större antal grövre våldsbrott samt problem med infrastrukturen. Kommer detta att leda till att människor väljer bort etablissemanget?

Vår regering har valt att skicka över problemen till kommunerna. Kommunerna har tvingats att ta ansvar för fattade nationella beslut. Det innebär att många kommuner har och kommer att ha stora ekonomiska problem under mycket lång tid framåt. De kommer att ha svårt för att klara av skola, bostadssituation, lag och ordning, omsorg, ordna arbetstillfällen och mycket mycket mer. Kommer vi att få se en mängd maktskiften i kommunerna som följd av den förda nationella politiken? Jag läser:

Populism är ett begrepp som används av politiker för att klanka ner på sina politiska motståndare. Då förknippas det med publikfrieri: ”Det där är bara ren och skär populism!” Men populism är också ett begrepp som används för att karaktärisera ett politiskt parti, en politisk rörelse eller en politisk ledare som vill ta tillbaka makten till folket. För att ytterligare försvåra det hela kan populism vara både höger- och vänsterorienterad. Den verkar inte vara förknippad med en viss politisk åskådning.

Populism kan alltså betyda olika saker. Det vanligaste är att definiera populism som en ideologi eller strategi som delar upp samhället i två motsatta läger, det vanliga folket och den korrupta eliten. I eliten ingår de som har höga positioner inom politik, ekonomi, kultur, akademi och media, och utgångspunkten är att de medvetet motarbetar folkets vilja. Politiker som idag har beskrivits som populister i denna mening är Trump i USA, Le Pen i Frankrike, Orbán i Ungern, Chávez i Venezuela, Iglesias i Spanien, Bolsonaro i Brasilien, Duterte i Filippinerna, Berlusconi i Italien och Åkesson i Sverige.

Knäckfrågan är hur vi ska tolka den våg av populistiska rörelser som sveper över världens länder. Är populismen demokratins dödgrävare eller är den tvärtom en folklig rörelse med krav på en mer demokratisk demokrati?

Populism är ett hot mot demokratin, säger några. Den är en väckarklocka för demokratin, säger andra. Alternativt är den en spricka i demokratin som tvingar oss att bekänna färg: Är vi demokrater eller inte?

Före riksdagsvalet 2022 så talade Socialdemokraterna om att om SD kom till makten så var det ett hot för demokratin! Vad händer nu då? Socialdemokraterna fick ingen majoritet i riksdagen. De hade inte klarat sin krishantering. Krisen bestod av gängkriminalitet, segregation, våld i samhället, islamistisk infiltration, nedrustad välfärd och skenande bidragsgivning – för att ta några exempel. Nu läser jag att partiet håller på att skriva om sitt partiprogram.

Kanske vil de bli populistiska? De kanske ska börja lyssna på folket? Men vilket folk? Deras väljarbas som består till stor del av de som inte har integrerats eller de vanliga svenska medborgarna? Det ska bli intressant att se hur stor del av SD:s pariprogram som kommer att kopieras!

Jag är övertygad om att vårt nästa populistiska parti blir Socialdemokraterna som kommer att försöka fria åt alla håll och kanter enbart för att få fler väljare!