Hur vill ni ha det?

”Så kan vi inte ha det”, skriver jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) i ett pressmeddelande apropå den skeva inkomstklyftan mellan könen.

Kommissionen för jämställda livsinkomster har sedan i mars 2020 regeringens uppdrag att lämna förslag som syftar till att långsiktigt öka den ekonomiska jämställdheten mellan kvinnor och män.

I delredovisningen presenterar kommissionen en kartläggning och analys av hur offentliga stödåtgärder fördelas mellan kvinnor och män. Kommissionen redovisar också en översyn av hur relevanta myndigheter ger information och vägledning till kvinnor och män.

”Det skiljer uppskattningsvis 3,2 miljoner kronor i livsinkomster mellan kvinnor och män, så kan vi inte ha det. I kommissionens delredovisning kan vi se att myndigheters verksamhet kan påverka jämställdheten i samhället. Jag välkomnar rapporten som blir ett viktigt underlag för regeringen i det fortsatta arbetet, och ser fram emot att ta del av kommissionens slutrapport senare i år”, säger jämställdhetsminister Åsa Lindhagen.

Men … vad beror det på? Det finn alltid någon orsak. För att kunna minska skillnaderna måste man först förstå orsakerna! Vi bor ju i ett av de mest jämställda länderna. Alla svenska medborgare har ju samma rättigheter och skyldigheter – oavsett kön. Varför är det då skillnader? Naturligtvis handlar det om vilka val de enskilda individerna gör. Jag kollar statistiken på SCB. De har undersökt vilka vägar personer födda år 1990 har tagit efter fullföljd gymnasieutbildning.

Totalt sett läste kvinnor vidare på komvux, folkhögskola och högskola i högre utsträckning än män som istället i högre grad läste på yrkeshögskola. Till exempel har 64 procent av kvinnorna någon gång efter gymnasieskolan varit registrerade på en högskoleutbildning jämfört med 48 procent av männen.

Den vanligaste huvudinriktningen som personerna läste inom på högskolan var samhällsvetenskap, juridik, handel och administration och kvinnor i högre grad än män. Den näst vanligaste, och även den mest mansdominerade, var teknik och tillverkning. Den tredje vanligaste, och mest kvinnodominerade, huvudinriktningen var hälso- och sjukvård samt social omsorg.

Detta är kanske grundorsaken till olikheter i lön. Kvinnor studerar fler år och är alltså yrkesverksamma kortare tid än vad män är. Kvinnor gör andra yrkesval som inte är högavlönade.

Tre år efter gymnasiestudierna var 39 procent av männen etablerade på arbetsmarknaden jämfört med 26 procent av kvinnorna men skillnaderna är i stor utsträckning en följd av utbildningsvalen efter gymnasieskolan. 

Kvinnors val är alltså avgörande för hur kvinnors livslön blir. Kvinnor har exakt samma valmöjligheter som män har. Vad ska regeringen kunna göra åt detta? Kan de få kvinnor att göra andra val?

”Så kan vi inte ha det”, skriver jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) i ett pressmeddelande apropå den skeva inkomstklyftan mellan könen. Men hur vill hon ha det? Ska män träda tillbaka enbart för att kvinnor gör fel val?