Krönika med Karl-Olov Arnstberg – Om att väcka sina vänner

Se videon HÄR.

Vi ska förflytta oss åtta år tillbaka i tiden och ett meningsutbyte jag hade med två av mina då närmaste vänner. Thomas är den ene. Vi har känt varandra sedan mitten av sjuttiotalet. Thomas är genomhygglig, hjälpsam och generös. Det gäller för Lasse också, med det tillägget att Lasse är en bra lyssnare och kan ge kloka råd när man behöver prata om ett eller annat som är bekymmersamt. Också vår vänskap går långt tillbaka i tiden.
I december år 2013 lyckades Gunnar Sandelin och jag få in en helsidesannons med reklam för vår bok ”Invandring och mörkläggning. Det resulterade i en mediestorm. Thomas sa: ”Det där var onödigt”. Jag minns den formuleringen, därför att den är så avslöjande för hur vänster-mainstream-personer uppfattar tryck- och åsiktsfrihet. Varken Thomas eller Lasse skulle ens drömma om ifrågasätta dessa rättigheter, men de förstår inte riktigt att koppla dem till en existerande verklighet, och inte heller till vad de själva tänker och vill ha sagt, därför att de går ju aldrig mot strömmen. När Gunnar och jag hade skrivit en del två av ”Invandring och mörkläggning” och de fick varsitt ex, så var det självklart för dem att bara hålla tyst. Jag har ingen aning om ifall de läste den.
Nu var det 2016, efter massinvandringen hösten 2015, och det svenska förfallet syntes allt tydligare. Medierna klarade inte att tiga utan varvade sina beskrivningar av Sveriges självförvållade katastrof med den sedvanliga retoriken som levererades i ett allt högre tonläge. Aj, vad rasismen och nazismen måste bekämpas i dessa onda tider! Refugees welcome!
När jag hade läst en dyster men realistisk framtidsprognos som Patrik Engellau skrivit på sin blogg, mailade jag länken till Thomas och Lasse. Där ges en koncentrerad beskrivning av vad som förmodligen väntar oss.
Både Thomas och Lasse tvärvägrade att läsa det som Patrik Engellau skrivit. De förstod inte att det handlade om svensk verklighet, vad som väntade oss på grund av massinvandringen. De tolkade det som politik och båda blev väldigt arga på mig, på Patrik Engellau och, för den delen, alla som spred hat i offentligheten.
Vad skulle jag ha gjort med dessa mina vänner? De behövde givetvis inte ha samma politiska hållning som jag. För övrigt vet jag inte riktigt hur min egen ser ut. I de flesta frågor är jag väl höger, i en del antagligen vänster. Men den svenska kollaps som pågick, den ägde inte bara rum i politiken, till höger eller till vänster. Den var ju på riktigt!
Lojala med en svensk elit som ljuger och lurar dem. Sådana var dessa mina vänner, vid sidan av allt det jag uppskattade hos dem. Sådana är fortfarande antagligen en majoritet av Sveriges medborgare. Att de medverkar till att våra barn får ärva ett skitland, ett farligt land, det är svårt att ta. När jag satte vår vänskap på spel ledde det inte till något uppvaknande. Det var helt enkelt ingen framkomlig väg.