Sveriges makthavare har under mycket lång tid svikit medborgarna – lovat runt och hållit tunt. Makthavarna bryr sig inte längre om befolkningen. Då märker jag att alltför många människor har blivit aggressiva och elaka. Inte mot makten utan vänder denna ilska mot dem som egentligen inte har något att göra med maktfullkomligheten.
Redan när vi föds startar samhällskontraktet. Vi får ett personnummer. Med detta blir vi delaktiga. Staten delar ut barnbidrag och föräldraförsäkring, barnhälsovård och förskola och skola. Med andra ord tar samhället hand om oss i utbyte mot att vi ska fostras till goda produktiva medborgare som betalar skatt och följer samhällets regler.
Men på vägen händer det! Förskolan och skolan levererar inte! Miljön för barnen blir otrygg. De blir inga trygga självgående individer. Alla vill bli sedda och ett sätt att bli detta är att skrika, gorma, bråka och vara otrevliga mot de andra barnen. Då kanske de vuxna ser dem och ägnar tid åt bråkstaken. Det snälla barnet får sällan den uppmärksamheten!
Detta beteende följer individen upp i vuxenvärlden. Den som blir besviken på politiska beslut blir odräglig, bråkig och krävande mot andra medborgare och inte mot beslutsfattarna. Jag märker ofta av detta i kommentarsfälten. De besvikna vill bestämma villkoren, använder invektiv och anmäler de som har fel åsikter. De vill ju bara att makthavarna ska se dem och berömma dem!
Nu i Covid-19 tider ser vi dessa ”olycksbarn” när de trotsar rekommendationerna att hålla avstånd, besöka shoppingcenter i rusningstider och festa. De skriker sig hesa när restriktionerna även ska omfatta dem! Senast följde jag ett kommentarsfält för en butik i Sverige. Många kommentarer – mest från kvinnor – var mycket aggressiva mot butiken och skyllde butiken för att inte göra tillräckligt för att kunderna skall hålla avstånd. Få, mycket få kommentarer nämnde eget personligt ansvar. Naturligtvis var de aggressiva ledsna och besvikna över makthavarnas restriktioner men ilskan fick butiken mottaga.
Samma sak upplevde jag för snart ett år sedan då en svensk nättidning här i Spanien försökte förklara reglerna som gällde under karantänen. Svenskar – då mest kvinnor – var aggressiva mot skribenten! Det var skribenten som inte var tydlig nog och som inte förstod reglerna. Naturligtvis förstår jag att människor var ledsna över den uppkomna situationen med stängda hotell, inställda flyg, utegångsförbud och vilka böter som gällde för den som röt mot reglerna.
Jag upplevde samtidigt att aggressiviteten ökade mellan människor i en Facebookgrupp. Det gick inte att uttrycka sakliga argument. Många var snarstuckna och missuppfattade. Elakheter flödade och några lämnade gruppen i vrede. Naturligtvis var alla upprörda och ledsna över den situation som drabbade oss alla. Frustrationen över att inte själv ha kontrollen gjorde att vissa människor blev aggressiva och elaka!
Spanjorer verkade att ta situationen med ro. De är vana vid att samhället håller ihop. Franco var en diktator men han såg till att det var ordning och reda. Efter honom har det kommit nya demokratiska ledare. Men … det är fortfarande makthavarna som bestämmer och folket följer direktiven. De är trygga med detta!
Är det så att svenskar – och kanske speciellt kvinnor – är ledsna och besvikna över att samhällskontraktet har brutits? Makthavarna lovar runt och håller tunt. De har lovat oss skola, vård, omsorg, pensioner och trygghet. Vi ser att allt krackelerar. Det svenska samhället har blivit ett splittrat samhälle. Många svenskar känner sig otrygga och har blivit aggressiva och obstinata. De vågar inte ställa makthavarna till svars. Därför hackar de istället på andra medborgare!
Är vi besvikna och elaka människor som en produkt av ett misskött land?
Senaste kommentarer