Kampen om makten

Om några veckor har vi val – Europa-valet. Ännu en gång ser och hör vi politiker och medier som uppför sig som småbarn. Du får inte leka i vår sandlåda! Du är dum! Du ljuger! Du fuskar! Du måste följa våra regler! Så håller de på dagarna i ända. Deras käftande handlar egentligen om makt och en stor del av dem tror att det enda sättet att få makt är att förgöra motståndarna. De har glömt att man kan få makt genom att vise sin egen duglighet!

Rädslan för desinformation under EU-valet får inte leda till begränsningar av yttrandefriheten. Det hävdar Carl Bildt i en diskussion runt författaren och Brysselbon Malin Persson Giolitos köksbord.

– Det här är inget nytt. Sovjetunionen finansierade till och med politiska partier. Hur besegrade vi det? Genom demokrati och yttrandefrihet, säger Carl Bildt i ett nytt SVT-program.

Naturligtvis är det så! Demokrati och yttrandefrihet – eller brisst på sådant – avgör detta och alla andra val. Desinnformation ska bemötas med information och fakta. Medborgarna kan och ska bilda sig en egen uppfattning och rösta utifrån denna!

Varför har då rädslan för troll och trollfabriker spridit sig som en löpeld bland politiker och mediemänniskor? Jag hittade en berättelse skriven av Mathias Wåg idag. Deen skildrar hans syn på SD-trollen.

Med dold kamera lyckades TV4-journalisten Daniel Andersson ta sig in och få jobba med de avlönade anonyma kontorstrollen Vilgot, Alex och Linus.

Men vägen för SD att få in trollen bakom skrivbord har varit lång. När Expressen tillsammans med frilandskollektivet Researchgruppen, som jag då jobbade med, lyckades avslöja identiteterna på de anonyma kommentarskrigarna på sajten Avpixlat 2013, väckte det samma sensation som Kalla faktas avslöjande nu. Men vår upptäckt var den motsatta. Det växande näthatet berodde inte på en trollfabrik, en liten anonym grupp med hundratals konton, utan vi kunde visa att 50 000 personer deltog i diskussionerna på Avpixlat.

Av de 1 500 mest aktiva lyckades vi ta fram identiteter på en tredjedel. De var spridda över hela landet, medelåldern var hög och till 80 procent var de män. Året efter gjorde vi om grävet men granskade då Flashback och fann samma massrörelse av användare. Trollen rörde sig i svärmar, jagade i flock och skapade massdrev. Rörelsen var mer ”anarkistisk” än toppstyrd, den var mer skapad underifrån än kontrollerad från ett kontor.

För SD var denna nätrörelse av alternativmedier, kommentarskrigare och nättroll ett dilemma. Det var deras svans, men det var en svans som skakade på hunden. Partiet hade inte kontroll över dem. Varje vallista fick göras om och gallras efter granskningar från grävgrupper som Researchgruppen, Inte rasist men och Expo, som kunde visa vad sverigedemokrater skrev anonymt på nätforum. Hela ungdomsförbundet uteslöts, stora delar av Stockholmsavdelningen och tjänstemannakåren kastades ut i de interna utrensningar partiet tvingades till medan Jimmie Åkesson sjukskrev sig för utbrändhet.

Kommunikationsavdelningens roll var en helt annan. De hanterade partiets skandaler och utredde medlemmar som skulle uteslutas. När partiet 2014 startade sin egna nättidning, Samtiden, blev den ett sorgebarn som bara kostade pengar utan att lyckas locka över läsarna från de mer frispråkiga alternativmedierna. Sverigedemokraterna behövde bli mer edgy och vassare i sin kommunikation för att kunna ta kontroll över den spretiga nätfloran som växt fram i utkanten av partiet.

Det var detta som fick partiets kommunikationschef Joakim Wallerstein att bygga upp sin stab av nätkrigare på kommunikationsavdelningen inför valet 2018. De handplockades ur partiets nystartade plantskola, Ungsvenskarna. I december 2020 kunde vi i Aftonbladet kultur berätta om Wallersteins nästa steg: att bygga ett eget mediehus: Riksstudios med tv-kanalen Riks.

Nu först lyckades Wallerstein få trollen att stämpla in och tjäna partiet. Han kunde avlöna sin egen stab nätkrigare, sin trollfabrik av edgelords och meme-magiker. Pendeln hade svängt från en vildvuxen okontrollerbar folkrörelse till en nätarmé. Även om både studion och trollfabriken formellt fick bli självständig, undangömd i samma kontorskomplex men med öppna dörrar in till kommunikationsavdelningen. För det är först när de går på det gemensamma morgonmötet som de ljusskygga nättrollen blir riktiga kontorstroll i partifabriken.

SD:s stab av nätkrigare är alltså helt enkelt en kommunikationsavdelning. Varje parti har sina kommunikatörer. Ledningen för partierna bestämmer naturligtvis riktlinjerna för vad som ska kommuniceras och hur. Det är absolut inget konstigt med det! Det konstiga är att alla andra partier och medier är helt överens om att SD:s kommunikatiobsavdelning är en trollfabrik och att den är odemokratisk och ljusskygg! Den har bara en uppgift – att sprida desinformation! Usch, fy, skäms alla elaka SD:are och alla som skriver något positivt om SD på nätet.

Men den vilda oformbara folkrörelsen som Mathias Wåg skriver om har ju mognat och hittat till ett parti som lyssnar på dem! SD samlar alla dem som inte känner någon gemenskap med de övriga partierna. Nej, jag tror inte att SD:s väljare dras till trollfanriker eller någon ljusskygg verksamhet.

För några år sedan läste jag om fenomenet Trollfabriker i en roman skriven av Helena Thorfinn ”I munkens skugga”. Det är visserligen en roman men den utspinner sig i nutid och i ett land Mayanamar/Burma som precis har upptäckt sociala mediers genomslagskraft. Odemokratiska krafter bygger upp trollfabriker och manipulerar med hjälp av desinformation. Boken är väl värd att läsa och föder många tankar om just demokrati och manipulation!

Demokrati och yttrandefrihet är honnörsorden för att vi ska slippa manipulation och desinformation. Men … vad har politiker och medier skrikit högst om de senaste veckorna? Jo, de har velat förbjuda privatkonton, ha ID-kontroll och slänga ut SD-tjänstemmän ur regeringskansliet! Hur rimmar det med demokrati och yttrandefrihet? Hur ska SD kunna möta deras egna lögner om Putintoll och att SD är en säkerrhetsrisk om de inte får yttra sig? Egentligen handlar det ju mest om avundsjuka över att vanliga människor vänder de odemkratiskapartierna ryggen och de ser att de tappar ett stort antal väljare!

Signaturer och pseudonymer

Ett inlägg hämtat från FB, skrivet av Stefan Torsell:

I dag är det två veckor sedan som Kalla Fakta sände sitt första program om SD:s trollkonton.

Sedan dess har regeringspartiet Liberalerna varit som besatt av skandalen att politiska partier driver opinionsbildning.

Vi andra tar det mer sansat.

Jag förstår inte ens problemet.

I liberala tidningen Alingsås tidning skriver signaturen Fundersam förälder något om skolan.

I en annan liberal tidning Hallandsposten skriver signaturen Kärleksbo (sic!) att denne är förtvivlad över Ulf Kristersson.

Är det trollkonton?

Driver liberala tidningar en trollfabrik med icke spårbara anonyma opinionsbildare?

Va, va, Va!?

Men å andra sidan så har det varit så de senaste 60 åren och även 100 år innan dess.

Hur många har insett att Voltaire (1694 – 1778) är ett trollkonto.

Likaså Maksim Gorkij (1868 – 1936) och Mark Twain (1835 -1910) är två troll.

Eller varför inte det inhemska trollet själv som vi inte vet ett dugg om,

Bo Baldersson.

Liberalerna verkar ha en samhällsanalytisk höjd motsvarande Nicke Lilltroll

”Mossa, mossa på er alla mänskobarn”

Min absoluta favorit när jag var elva år.

Jag lyckades mentalt klara av vid tolv års ålder att Nicke Lilltroll inte alls var Nicke utan en farbror som hette Ragnar Falck.

Men tyvärr

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson,

Utbildningsminister Mats Persson

Skolminister Lotta Edholm

Jämställdhetsminister Paulina Brandberg och

Klimatministern Romina Pourmokhtari,

verkar sakna samma mentala styrka att kunna förstå så avancerade saker.

Någon pedagogiskt härdad person, som är van med synnerligen kraftigt tjockskalliga elever, borde försöka samla ihop de fem ministrarna i ett rum,

och informera dem om att de har ett arbete att sköta.

Sverige ligger i bottenskiktet vad gäller arbetslöshet.

Och Pisaundersökningar visar att svenskt utbildningssystem har havererat.

Vi har till och med två liberala ministrar inom det misslyckade politikområdet.

Om jämställdhetsministern och klimatministern fortsätter med sitt,

på vilket sätt som helst,

lär inte nationen ta skada av det.

Men pedagogen bör berätta för dessa fem icke utarbetade ministrar,

att inom kultur, opinionsbildning och specifikt inom litteraturen så finns det såväl signaturer som pseudonymer,

eller på liberalernas nyspråk – trollkonton.

I 14 dagar har Liberalerna varit upprörda.

Tänk när de får reda på att dagens ledare i den liberala tidningen Dagens Nyheter inte ens är signerad.

Vad handlar den ledaren om?

Självklart SD:s trollkonton.

Stefan Torssell 21 maj -24

Adam Cwejman:Tysklands stora misstag – en läxa för Sverige

Nedläggningen av den tyska kärnkraften var ogenomtänkt, dålig för miljön och en samhällsekonomisk katastrof med konsekvenser för hushållens ekonomi.

Visst är det de riktigt stora politiska besluten som alltid är det bäst förberedda, eller hur? Det är ett vanligt antagande många gör att tyngden av ett beslut – det vill säga dess samhällspåverkan – alltid står i proportion till tiden, mödan och resurserna som läggs på att utreda dess fördelar och nackdelar.

Så behöver det inte vara. Politik grundar sig inte sällan på blind tilltro till drömmar och visioner som politiker hyser.

Vi har ett konkret exempel i närtid. I världens tredje största ekonomi, Tyskland, hände något fascinerande efter Millennieskiftet. Landets energiförsörjning skulle helt ställas om. Tyngdpunkten på kärnkraft, som varit central i industrinationen, skulle skifta över till förnyelsebara energikällor. Det är en berättelse och dröm vi känner igen även från Sverige.

LÄS HÄR