Sverige redo att stärka Ukrainas luftförsvar

Sverige redo att stärka Ukrainas luftförsvar

”En man ska aldrig bära shorts” – men kanske klä sig som Nemo?

När ”ickebinära” Nemo, vann Eurovision Song Contest 2024 väcktes många tankar! Kanske det bara handlar om scenkläder? Men hur kan någon – vare sig man eller kvinna, binär eller ickebinär – välja så stillösa kläder? Mode? Fortfarande stillöst! Män i kort kjol som visar benen är inte tilltalande – vid festliga tillfällen! Jag är kanske omodern men jag tänker på alla diskussioner genom åren om att men inte ska bära shorts i offentligheten. Kjol eller shorts borde väl vara ungefär samma sak.

För att förstå varför kortbyxor traditionellt har förknippats med dålig smak måste man vända sig till en berättelse om puritanism, klasskamp och slump. Fram till den franska revolutionen var det byxor som användes i den maskulina överklassen, vanligtvis kompletterade med strumpor. Användningen av långbyxor var begränsad till de lägre klasserna, vilket gav upphov till termen sansculotte. Senare, med borgarklassens uppgång, blev ankellånga byxor standardlooken i alla utom ett fåtal fall. Kolonialistiska brittiska trupper antog de beige bomullsshortsen som en del av sin uniform för att bekämpa höga temperaturer och luftfuktighet. Det andra sammanhanget där kortbyxan var acceptabel hade att göra med en annan uniform, skolpojkarnas. Återigen var det brittiska inflytandet nyckeln, eftersom landets privatskolor hade antagit plagget som en del av sin klädkod. Att låta anklarna se solen, oavsett årstid, var reserverat för barn, som var undantagna från vuxnas regler för uppförande, vilket förvandlade ögonblicket att lägga till tyg på benen till en övergångsrit till mognad. Till skillnad från ridbyxor har associationen mellan shorts och barndom varat fram till denna dag. Som sådan är deras band till uppror logiska: många rockstjärnor, som kanske åberopar arvet från sådana typiskt tonårssysselsättningar som skateboardåkning, väljer nu hängande och avklippta byxor. Flera musikgrupper från 1980-talet delade en samhörighet med gaysamhället för de kortaste och tightaste shortsen som gick att köpa för pengar.

Ovanstående text läste jag i El Pais. Jag har ingenting emot att män klär sig i shorts. Jag har liksom aldrig förstått varför kvinnor ska visa så mycket hud som möjligt medan män ska klä på sig så mycket som möjligt! Just därför anser jag att herrshorts är en icke-fråga! Men ibland kan män iklädda shorts kan få en stor betydelse i vissa fall! Jag har tidigare berättat om hur jag själv har påverkats av en sådan diskussion. Här kommer ett utdrag ur en av artiklarna:

Det var på våren 2014 med ett stundande riksdagsval. För mig var det självklart att informera mig och diskutera vad de olika partierna på sin agenda. Jag var engagerad i de dagliga debatterna på SVT Opinion. Men inga debatter handlade om valet. Det var bara fåniga ovidkommande debatter och ännu fånigare och mer enkelspåriga debattredaktörer (som tog bort alla kommentarer som inte stämde med den egna uppfattningen). En dag kom en debatt om män skulle få använda cityshorts i stan. Jag var ganska irriterad! Så jag skrev en kommentar om att vi vuxna människor faktiskt klarar av att diskutera politik trots att vi inte får välja vilka kläder vi vill ha på oss i stan. Så fortsatte jag med att tala om att kanske debattredaktörerna kunde lära sig lite om politik om de släppte fram en debatt om det stundande valet.

Det var då som jag fick mejlet!  Om jag inte höll mig till debattämnet så skulle jag bli blockad! Då lade jag in en länk till SVT:s morgonprogram där en proffstyckare samma morgon hade sagt att det kändes löjligt att diskutera cityshorts när vi hade ett viktigt val som var mer väsentligt att diskutera. Jag skrev också en kommentar om att en proffstyckare får säga detta i TV men jag hotas med blockering när jag säger exakt samma sak. Det var då som jag blev blockad! Enbart för att jag anser att män själv är kapabla att välja om de vill klä sig i cityshorts och för att jag ville diskutera politik.

Debattklimatet tillät nämligen inte vanliga människor att framföra politiska åsikter inför riksdagsvalet. Medierna skulle tala om för oss vad vi skulle tycka. Under tiden skulle vi ägna oss åt fåniga debatter som: Ska män få använda cityshorts i stan? Journalisterna utsåg sig själv till en elit som skulle ”utbilda” oss okunniga medborgare om hur de ville att vi skulle uppfatta verkligheten. Varje annan tanke bedömdes som rasistisk.

Ja, då för 10 år sedan, ansågs att män inte skulle bära shorts i offentliga miljöer. Det var en så viktig fråga att den överskuggade debatter inför Riksdagsvalet! Nu kan tydligen män klä sig i smaklösa kortkorta rosa kjolar, pälsverk och fluffiga morgontofflor! Att klä sig moget i vuxenkläder är tydligen helt ute!

Krönika med Karl-Olov Arnstberg – Putin en stor statsman

Vladimir Putin beskrivs undantagslöst som en envåldshärskare, tyrann, mördare och krigsförbrytare. Han är en kleptokrat som missbrukat sin politiska makt så att han nu är världens rikaste man. Att tala positivt om Putin eller om Ryssland under hans ledning är omöjligt i snart sagt vilket västerländskt sällskap som helst. Den som ens andas om att Putin kanske inte är så ond, klassas omedelbart som putinist vilket är liktydigt med att totalt ha tappat omdömet.

Som de flesta andra svenskar har jag under större delen av mitt liv gillat USA och avskytt Sovjetdiktaturen. Också efter Sovjetunionens fall stod Ryssland för det som var dåligt. Sent i livet håller på att göra en kursändring. Min aversion mot Vladimir Putin och Ryssland övergår till beundran. Det är dock inte en identitetsfråga. Tvingades jag välja mellan att emigrera till Ryssland och USA så blev det tveklöst USA. Snarare är det något som jag lärt mig som forskare, att har jag fel så måste jag ändra mig.

Under de senaste två åren, sedan Ukrainakriget började, har det blivit allt tydligare för mig att USA, med världens största krigsmakt och som ledare av Västvärlden, ständigt invaderar andra länder och för mer eller mindre meningslösa krig, med raserade nationer och stater samt miljontals döda som konsekvens.
Parallellt med att USA för mig alltmer börjar likna Mordor har jag kommit till insikt om att Vladimir Putin är en skicklig statsledare, med rätta respekterad och beundrad av sitt folk.

Vid millennieskiftet tog Putin över en svårt sårad och döende nation med institutioner som knappt fungerade och en djupt demoraliserad befolkning. Rysslands regionala guvernörer sina egna lagar, struntade i presidentens instruktioner och betalade inte ens den uppburna skatten till federationens kassa. Flera av delrepublikerna erkände inte Rysslands konstitution. Militären och försvarsindustrin var utplånad och regeringen var infiltrerad av oligarker och organiserad brottslighet. Landets statsskuld uppgick till 40 procent av bruttonationalprodukten och bara räntebetalningarna slukade en tredjedel av den ryska statsbudgeten. Ryssland var ett av de mest korrupta länderna i världen.

Med Vladimir Putin vid makten började det väldiga landet att långsamt komma på fötter.
År 2016 hade hans regering minskat korruptionen till ungefär samma nivå som i USA, enligt den årliga rankinglista över korruption som den multinationella revisionsbyrån Ernst & Young publicerar. Putins regering gjorde också imponerande framsteg när det gällde att göra det lättare för entreprenörer och småföretag att etablera sig, skaffa kapital och bedriva verksamhet. Ekonomin återgick till tillväxt och blev mer livskraftig och mångsidig än den någonsin varit. Mellan 1999 och 2013 fördubblades Rysslands BNP nästan två gånger, från 1.330 dollar per capita till mer än 5.560 dollar. Det överträffade till och med Kinas anmärkningsvärda ekonomiska tillväxt. Den genomsnittliga månadsinkomsten steg från cirka 1 500 rubel 1999 till nästan 30 000 rubel 2013. Arbetslösheten föll från 13% år 1999 till under 5% år 2014. Fattigdomen minskade från 40% på 1990-talet till l2,5% 2013. Det är bättre än fattigdomen i USA som ligger på 15,6 % och Tyskland med 15,7%. Ryssland åter är både självförsörjande och en nettoexportör av livsmedel. I jämförelse, Sverige importerar hälften av sina livsmedel.

Under tjugoårsperioden mellan 1994 och 2014 minskade självmorden med 56%, morden med 73% och alkoholförgiftningarna med 83%. Enligt en opinionsundersökning som genomfördes i november 2016 av Ipsos Public Affairs i 25 olika länder och som publicerades av World Economic Forum ansåg nästan 60% av ryssarna att deras land rör sig i rätt riktning! Sveriges siffra var 22 procent och Frankrikes bara 12.

Ryssland har av västerländska politiker föraktfullt beskrivits som ett ”Nigeria med missiler” och en ”bensinstation med en armé”. Det är helt felaktigt. Ryssland utbildar fler ingenjörer än USA och har en världsledande rymdindustri som bygger satelliter och förstklassiga raketmotorer. Landet har också en avancerad läkemedelsindustri och kan mycket väl mäta sig med västvärlden när det gäller livsmedelsförädling, optisk utrustning, verktygsmaskiner, traktorer, mjukvara och många andra branscher. Till det bör man lägga att ryssarna är världens mest högutbildade folk. 95 % av alla vuxna har en gymnasieexamen. OECD-snittet ligger på 76 %. Mer än hälften av alla vuxna ryssar har också en universitetsexamen.

Det ryska folket litar på Vladimir Putin. I början av 2017 låg Putins förtroende mellan 80 och 90% och har i genomsnitt legat på 74% under de elva åren från 2006. Under denna period har ingen västerländsk ledare ens varit i närheten av att mäta sig med Vladimir Putin.

Världen borde få veta att under Putins ledning har Ryssland utvecklats till ett sunt och välmående samhälle, inte bara till gagn för de oligarker som västerländska medier älskar att lyfta fram, utan för majoriteten av vanliga ryssar.
——————- 
Stöd Swebbtv: