Den socialdemokratiske partisekreteraren Tobias Baudin anklagar SD för att vara ”ett gäng broilers”. https://www.aftonbladet.se/…/s-toppen-segregationen-ett…
Enligt Nationalencyclopedin är en politisk broiler en ”kritisk benämning på politiker som saknar yrkeserfarenhet från annan verksamhet än politiken”.
Dvs personer som efter avslutade studier (t.ex tvåårig social gymnasielinje) målmedvetet söker sig till politiken för att göra karriär där. Ett karriärval snarare än ett kall. Personlig vinning snarare än ideologisk övertygelse som drivkraft.
Om jag hade varit en sådan person – vilket parti hade jag valt att engagera mig i då?
Jag hade valt det traditionellt största partiet som oftast varit i maktställning i landet. Flest jobb där, inte bara inom den rena politiken utan också inom förvaltning och myndigheter eftersom partiet i maktställning har utnämningsmakten.
Det verkar kunna fungera bra för en del – jag har t.ex svårt att se att personer som Anders Ygeman, Annika Strandhäll och Dan Eliasson hade kunnat nå motsvarande höga och välbetalda befattningar inom det konkurrensutsatta näringslivet med den studiebakgrund, de resultat och den allmänna (o)duglighet de visat prov på.
Hade jag velat bli en politisk broiler de senaste tjugo åren hade jag alltså definitivt valt att bli Socialdemokrat.
Av riksdagspartierna hade Sverigedemokraterna varit mitt absolut sista val om jag hade varit en aspirerande politisk broiler med ambitioner.
Dels för att de är det enda parti som inte varit i maktställning och därmed inte har haft någon utnämningsmakt alls de senaste tjugo åren och dels för att karriär i SD länge var förbundet med ett högt socialt pris pga stigmatiseringen av partiet. Man fick t.ex räkna med att kunna bli av med sina fackliga rättigheter, att bli jämställd med Adolf Hitler i stora svenska tidningar med hundratusentals läsare och att fetglömma alla möjligheter till framtida jobb inom stora delar av det offentliga Sverige, t.ex public service.
Så hade i alla fall jag cyniskt resonerat om jag haft intresse av att bli politisk broiler.
Dessutom ser jag få motsvarigheter till t.ex Jessica Stegrud och Katja Nyberg inom Socialdemokraterna. Dvs personer som efter karriärer inom näringsliv och polisväsende först som fyrtioplussare ger sig in i politiken med den hands-on erfarenhet inom två viktiga områden i samhället som blott lång praktisk yrkeserfarenhet ger. De är, som jag ser det, raka motsatsen till politiska broilers.
SDs problem är alltså inte att de har värre problem med att vara en plaskdamm för politiska broilers än något annat parti och de har definitivt mindre problem än Socialdemokraterna.
SDs problem är snarare att de, pga stigmatiseringen av partiet i kombination med sin exceptionellt snabba tillväxt lider av naturlig växtvärk, och att inte ha hunnit/kunnat rekrytera toppkrafter i samma snabba tempo som de vunnit platser i riksdag, landsting och kommuner.
Dessutom har SD haft en mindre tolerant syn på misstag än andra partier med sin nolltoleranspolicy. En klumpig och omdömeslös tweet har ofta räckt för uteslutning/degradering inom SD medan socialdemokraten och ärkebroilern Anders Ygeman fick avgå efter att ha äventyrat Sveriges säkerhet under Transportstyrelseskandalen bara för att göra storstilad comeback som s-minister ett år senare. Och vad gäller klumpiga och omdömeslösa tweets har såväl Morgan Johansson som Annika Strandhäll ett så omfattande belastningsregister att det hade lett till konsekvenser för länge sedan inom mer anständiga partier.
FOTNOT: Enligt Wikipedia fick Tobias Baudin sitt första tunga s-uppdrag i Kommunals förbundsstyrelse vid 25 års ålder och har sedan dess ägnat sig åt att göra karriär inom Socialdemokraternas fackliga och politiska gren. Med en sådan bakgrund bör man kanske vara lite mer sparsmakad med att anklaga andra för att vara politiska broilers.
Hans Thannerstig
ulsansblogg 
Senaste kommentarer