En angelägen text av Katerina Janouh

Följande text är skriven av Katerina Janouch med tanke på det drev som hon har fått efter sig:

 

Wolodarski måste avgå. Här skriver jag varför.

Hela mitt liv har präglats av kampen för det fria ordet. Mina föräldrar har förföljts och vi tvingades fly hemlandet. Min morfar satt tre år i det ryska Ljubljanafängelset, anklagad för att vara statens fiende, en anklagelse som sedan ursäktades med att det hela var ett “misstag”. Min uppväxt är kantad av förföljelse på grund av det fria ordet. Rätten att ha sin åsikt, rätten att uttrycka sig utan att bli tystad, fängslad och torterad.

När jag som 11-åring kom till Sverige bestämde jag mig för att bli bäst i klassen på svenska, jag insåg tidigt att språket var en nyckel till att bli accepterad i samhället och visste redan då att mitt liv skulle ägnas åt orden. Ett år senare talade och skrev jag svenska som om jag var född här. Jag vet precis hur det är att lämna ett land, att lämna det som en gång varit tryggt, att sakna sånger, lekar, vänner och släktingar. Att ha fel kläder, fel frisyr. Och att bli mobbad för att vara en “jävla utlänning”.

Aldrig kunde jag tro att Sverige som blev mitt land, landet jag lärt mig att älska, skulle börja likna det forna Tjeckoslovakien som lydstad under sovjetisk ockupation. Där åsikter förbjuds, där orden censureras, där vi inte får tycka vad vi vill utan att riskera att med dagens cyberverktyg fängslas, förnedras, hatas och drivas mot ett digitalt kättarbål.

Det som nu hänt mig kräver en bakgrund och den börjar just med flykten från mitt forna hemland eftersom upptakten till detta är på en oerhört barnslig nivå men resulterar i något mycket otäckt.
Konflikten grundar sig i en dispyt mellan Hynek Pallas far Jiri Pallas och min egen far Frantisek Janouch. Så banal är faktiskt bakgrunden till att jag nu hängs ut och jagas av svenska medier.

När vi kom till Sverige grundade min far Stiftelsen Charta 77 för att ekonomiskt hjälpa de politiskt oliktänkande i Tjeckoslovakien. Som liten satt jag och klistrade kuvert med brev till svenska kändisar, politiker och affärsmän för att be om pengar. Det blev en fond ur vilken resurserna oavkortat gick till familjer som förlorat levebrödet på grund av att de inte gick i kommunismens ledband. Jiri Pallas kämpade han också. I Sverige gav han ut de tjeckiska musikernas förbjudna skivor. Förbjudna ord, förbjudna toner.

Senare ville Jiri Pallas ta över Charta 77-stiftelsen, något som aldrig skedde. Därefter började Pallas av någon outgrundlig anledning smutskasta min far. Rena lögner och förtal, som min far än i dag är helt oförstående till.

Förra veckan firade Charta 77 sitt 40 års jubileum. Jag var i Prag för att delta i detta heldagsseminarium. Tjeckiska webbtv-kanalen DVTV ville i samband med mitt besök i Prag göra en intervju med mig bl a om det svenska klimatet som just nu råder. Något som medier över hela världen varit intresserade av och rapporterat om. Detta i sig är inget nytt eller ovanligt. Jag har, som känd författare i Tjeckien, blivit intervjuad i tio års tid i tjeckisk media, om allt från föräldraskap, jämställdhet, feminism, barnuppfostran, alkohol och politik, för att bara nämna några ämnen.

Programledaren Martin Veselovsky gjorde en personlig intervju, där jag tillfrågades om min syn på dagens Sverige. Jag delgav min min bild, vad jag inte tycker fungerar, allt underbyggt av de många reportage som våra tidningar och andra medier dagligen fylls med. Jag berättade vad jag ser som gått snett i svenska samhället. Naturligtvis kunde jag inte ta med allt. Jag är ingen politiker, jag har inga skyldigheter att ge någon annan bild än den just jag ser.

Däremot kan jag berätta om den oro jag delar med många kvinnor. Var tredje kvinna i Sverige känner sig inte trygg, enligt den senaste undersökningen av BRÅ. Vi har 480.000 sexualbrott. Ökningen är markant och siffran har aldrig varit så hög. Våldtäkterna har ändrat karaktär, de sker inte längre mest i hemmet utan på allmän plats, och förövarna är inte bekanta till kvinnan utan de är främmande män.
Ja, jag är livrädd. Och arg. Jag förstår inte dem som inte är rädda? Jag är även rädd för terrorn som enligt världens samlade media ökar. Det slumpfyllda våldet som drabbar mjuka mål. Barn, mammor, pappor. Mina vänners vänner.

Varför skulle jag inte få säga min åsikt offentligt? Att vi tex har no go zoner i Sverige, det rapporterar media själva om, varför skulle jag inte få säga det i tjeckisk teve? Det kastas handgranater, barn dödas, våldtas, gifts bort med vuxna män, man skjuter raktet in i barnagnar. Tycker någon detta är normalt och anständigt, varför får jag inte säga det?

Jag skulle skämmas om jag i tjeckisk TV mörkade det svenska medier själva rapporterar om.

Så nu till det allra barnsligaste. Den 9/1 gav sig Hynek Pallas på mig på twitter ang min intervju i DVTV. Det uppstod en hätsk twitterdebatt, med lågvattenmärken som ibland uppstår i sociala medier. Pappa Jiri Pallas gav sig in i diskussionen på Facebook och kallade min pappa “fuskprofessor”. Ja, ni hör vilken nivå!

För mig är en bråkig twitterdebatt inte någon fara. Vi har alla vår rätt att uttrycka vår åsikt, det är en armbrytning som uppstår i en debatt. Och ibland blir tonen raljant.

Men nu till det otäcka. Den 10/1 får Hynek Pallas utrymme på paradplats i DN där han hänger ut mig fullständigt, han felciterar, förvanskar, tar saker ur sitt sammanhang, svartmålar mig och anklagar mig för att sprida rysk desinformation.

DN är Sveriges största dagstidning. Att en journalist tillåts använda en sådan plattform för sin personliga vendetta är just inget annat är riktigt otäckt. Det har länge diskuterats hur media styrs, hur bara vissa åsikter får publiceras, hur orden skall vridas så att människor i Sverige inte får “fel” uppfattning. Nu ser ni alla ett praktexempel på en hatkampanj som egentligen saknar allmänintresse.

Jag flydde från detta, från åsiktsförtryck. Flydde från ett ockuperat land där det fria ordet kvävdes av kommunism. Jag flydde från ett land där åsikter inte var ok och nu upprepas ett liknande scenario i Sverige. Jag beljugs, kränks och förnedras på öppen gatan, av viss etablerad media som inte tycker mina åsikter är ok. Att jag får tusentals röster till mitt stöd av dem som inte håller med denna median förtigs för att ges intrycket att jag får “stark kritik”. Det är också lögn. Rubrik efter rubrik i viss media hänger ut mig.

Jag har fått några mejl som är emot mig, men de flesta jublar och tackar mig av hela sitt hjärta. Så många som säger det får vara nog med häxjakt, det får vara nog med lögner, nog med förbjudna ord. Och många som vittnar om åsiktsförtryck på sina arbetsplatser, rädsla för att bli avskedade på grund av “fel värdegrund”. De ber om ursäkt för att de tvinga vara anonyma, rädda för att förlora sin inkomst.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kände naturligtvis till Hynek Pallas och min Twitterdiskussion. Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. Hur DN kan publicera något sådant utan att jag intervjuas, utan att fakta granskas är inte längre bara skamligt, det är farligt.

Om just detta har det sedan länge talats om, hur framförallt DN styr sin rapportering, granskar andra tidningar utan att opartiskt låta granska sin egen i samma artikelserie. Hur man förföljer kvinnliga skribenter som anses uppträda misshagligt.

Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. Denna makt måste förvaltas med respekt, inte ges bort till hatiska vänstermän med dokumenterade problem med kvinnor. SVT bjöd in mig till debatt med Hynek Pallas, jag tackade ja, han tackade nej. Vad säger detta?

Avslutningsvis vill jag ge dig detta, Hynek Pallas, på Charta 77:s 40-års jubileum förra veckan sades orden; Låt oss inte glömma Jiri Pallas, som kämpade för det fria ordet genom musiken.

Pragvåren 1968