Men nu ska vi lyckas!

Vi har ju gjort många försök, men nu … Nu ska vi lyckas! Vi måste ju göra oss av med SD! Försöken har varit många men misslyckandena har varit lika många. Men skam den som ger sig. Miinns ni …

År 2006 fick SD 2,93 % i riksdagsvalet. Då fick S stora skälvan. De bestämde sig för att göra ALLT för att SD inte skulle komma in i riksdagen. De kontaktade EXPO och tillsammans med ABF producerades studiematerialet ”Sverigedemokraterna – ett parti som andra?” 2007. Sedan satte de igång en kampanj som gick ut på att eliminera ”det främlingsfientliga SD”. Propagandan var hård inför EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010. Men det lyckades ju inte! SD kom in i riksdagen med 5,7 %. Det var då som väljarna skulle straffas för att inte göra om ”dumheten” att rösta på SD. Det var då som alla som inte höll med per automatik var SD:are, främlingsfientliga, rasister, …  Allt detta var skapat av S – enbart för att de inte ville dela med sig av makten!

Sedan dess har Expo alltid kallats in som experter i msm-medier.

Expo, som med hjälp av statligt stöd har kartlagt högerextremism, släper en ny rapport varje år, där de sammanställt de högerextrema aktiviteterna. Det kan till exempel handla om utdelning av flygblad och torgmöten.

Med Expos hjälp fortsätter alltså politiker och medier att skrämmas. Vari ligger faran att dela ut flygblad eller ha torgmöten? Är det lika farligt när S gör samma sak? Tror de att vi vanliga människor är så påverkbara? År de rädda för att andra aktörer ska indoktrinera oss på samma sätt som de själv har gjort?”

Men det har ju inte räckt till! SD har vuxit och fått fler och fler väljare. Allt blev sociala mediers fel. Inför valet 2018 är regeringen väldigt orolig för att information ska spridas som anses vara fejkade. Regeringen med bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson (MP) i spetsen sitter i samtal med Facebook om hur man ska begränsa spridningen av så kallade ”fejkade nyheter” på nätet. Eriksson menade att allmänheten måste informeras om att mycket av det som skrivs på nätet är propaganda och desinformation. Detta kan vara en risk för samhället, enligt honom och S-regeringen.

Men #JagÄrHär startade i Sverige i maj 2016 som en Facebook-grupp där medlemmarna kämpar tillsammans mot hat, hot, rasism, sexism, homofobi och funkofobi på sociala medier. Den ideella föreningen fick statsbidrag för sin verksamhet. Kämpandet gick i stort sätt ut på att störa varje diskussion som inte gynnade vänsteridéer och tysta högerröster. Året efter kom Näthatsgranskaren som levde på skattemedel.

2019 stängde Youtube ner den populära kanalen Swebbtv. Jag har gärna tittat på de kloka förklarande programmen. De inbjudna gästerna har förklarat svåra saker på ett lätt sätt under helt vanliga samtal. Gästerna har t ex varit Jan Tullberg – docent i företagsekonomi -, Karl-Olov Arnstberg – professor i etnologi -, Lars Bern – civilingenjör och teknologie doktor – och Elsa Widding – civilingenjör med 25 års erfarenhet från energibranschen. De och alla de andra gästerna har bra kunskaper och livserfarenhet. Ingen av dem går i PK-ledet. Tvärtom! De talar om de stora frågorna som inte får diskuteras i vårt land – invandringen, ekonomisk styrning samt klimatet. De vågar ifrågasätta politiska beslut och har argument emot dessa!

Dessa välutbildade människor har större kunskaper än politikerna och det är därför som de stoppades. Men Swebbtv insåg att de skulle motarbetas även i fortsättningen. Alltså startade de en helt egen kanal, som vare sig Youtube elleer regeringen kunde stoppa. De fortsätter att sprida kunskap!

2013/2014 röjde Researchgruppen tillsammans med tidningen Expressen identiteterna på ett antal personer, flera av dem Sverigedemokratiska politiker, som skrivit anonyma kommentarer på sidorna Avpixlat, Fria Tider och Exponerat. Men även helt vanliga människor som kommenterade på dessa sidor blev granskade.

Drev och demoniseringar av helt vanliga människor som inte delar vänsters ideologi har blivit allt vanligare. Alla som har ”fel” åsikter ska hängas ut! Jag skrev fföljande rader 2018:

”Vi har sett samma drev tidigare mot SD, Kent Ekeroth, Granskning Sverige, Fabian Fjälling, Nina Drakfors, Ingrid Karlqvist, Julia Caesar, Katerina Janouch, Annelie Sjöberg, Ann Heberlein,  Joakim Lamotte, Marcus Birro, …, ….  Drev och demonisering! Allt för att stoppa! Vad är det som driver dem? Vad vill de stoppa? Det fria ordet? Fri åsiktsbildning?”

Nu gör de det igen! Smutskastar! Försöker att få människor att tappa förtroendet för SD! Magdalena Andersson, partiledare för S, har inte gjort något annat, sedan de S gick i opposition, än att demonisera SD. Jo, nu ljög jag! Hon försökte faktiskt att få Henrik Jönsson släpad i skiten när hon ifrågasatte hur han finansieras.

Men nu har hon lyckats att mobilisera TV4.s Kalla fakta inför EU-valet med påstående om Trollfabriker. Där påstås att SD har falska konton på sociala medier typ TikTok för att sprida desinformation.

Ledarskribenten Anders Lindberg Aftonbladet älskar att skriva om organiserade näthat, extremhögern, hatsajter, propaganda, Avpixlat och SD. Men för några månader sedan skrev han:

TikTok är lika mycket en allsidig och fördjupande källa till politisk information som X, tidigare Twitter, är. Alltså inte alls.

Allt på TikTok är extremt vinklat, mycket är osant och dessutom styrs företaget från Kina och därmed kinesiska kommunistpartiet.

Algoritmerna, som avgör vad du får se på sociala medier, är konstruerade för att du ska bli så arg och upprörd som möjligt så att du stannar och tittar på reklamen. Din uppmärksamhet är den produkt dessa företag säljer.

Han skrev alltså att vi inte kan få politisk information i små filmsnuttar på TikTok. Men varför är han då själv flitig användare av mediet? Varför använder hans partiledare Magdalena Andersson mediet? Varför är de då så rädda för att SD har konton på TikTok?

Mycket har hänt sedan 2006 då Expo engagerades och Expo har inte samma genomslagskraft längre. S har inte lyckats med att stopppa SD! Vad gör man då? Jo, nu är det TV4.s Kalla fakta som får komma med lögnerna istället!

Det är patetiskt! Ett politiskt parti ska syssla med politik – inte med att demonisera sina motståndare. Det parti som inte förmår att nå fram med sin politik utan smutskastningskampanjer är inte moget för att leda vårt land!

Jimmie Åkessons tal till nationen

Mot bakgrund av Kalla faktas infiltration av Sverigedemokraterna och de program som detta resulterat i, kommenterar Jimmie Åkesson innehållet i ett tal om denna mediala påverkansoperation.

JOURNALISTIK SOM PSYKVÅRD?

Jan Scherman blev med tiden så förmögen genom sitt arbete på Tv4 och inom media att han kunde installera en hiss som transporterade honom mellan våningarna han bebodde.

Men vad nyttar väl det när hans inre hiss sedan länge slutat gå ändå upp.

Nu går Scherman ut – som så många gånger förr – och vevar om att public service är hotat.

Det kommer från en person som under sin tid som vd på Tv4 satte nyheter och granskningar på undantag och satsade på kretinprogram; Fångarna på fortet och andra fåniga ”tävlings-serier”, oförarglig underhållning, mediokert mys – allt för att han trodde publiken var lite bakom flötet.

Nuförtiden bekymrar sig Scherman om att public service inte är folkbildande – han som gick i bräschen för att göra medierna fördummande – till den milda grad att det också fick styra nyhetsrapporteringen.

Den som likt Scherman och en stor del av journalistkåren tror att folk är korkade måste försöka fostra människor att tycka rätt saker, typ: islam är fredens religion, kristna är kvinnoförtryckare, kött är döden, Sverige går under ekonomiskt om det inte finns 1,2 miljoner invånare från den muslimska kulturkretsen inom landets gränser, varav 700 000 är analfabeter och en stor del är kritiska till västerländska värden (vi måste ha dem här för utan dem hade vi inte haft kebab och hummus) … och förstås … krig är dåligt (om det inte är USA som invaderar ett land eller störtar en regering).

Många tror att ordet ”journal” kan härledas till det franska ordet ”dag” och att journalist betecknade en person som bokförde dagens händelser, alltså förde en journal.

Det stämmer inte.

Ordet har antagligen ett helt annat ursprung.

Det brukar sägas att på 1970-talet gick en av vänsterns 1:maj-demonstrationer i Stockholm fel i en korsning och tågade rätt in i Svt-huset. Och där blev de kvar.

Historien är inte riktigt sann.

De tog förvisso av fel i en korsning men det ledde till att de tågade in på psykjouren.

Och där blev de kvar med sin neuroser och narcissism och vanföreställningar …. intill dess att det kom en psykvårdsreform då man skulle satsa på vård ute i samhället.

Det var då de från demonstrationståget inhystes i tv-huset och eftersom de ursprungligen hade skrivits in på psykjouren fick de beteckningen ”psykjour-nalister”.

Förledet ”psyk” föll bort med tiden, och dagens ”journalister” uppstod som en kår.

Högst osäkert är dock om de är ett bevis för öppenvårdens fördelar.

Ett tecken på detta är tjatet det senaste dygnet om hur ”rädda” de anställda på Svt och SR är för att det ska bli en ”slakt” av public service.

Rädda?

För vad då?

En riktig journalist är aldrig ”rädd”. Han eller hon bryr sig överhuvudtaget inte om vad andra tycker, han eller hon bryr sig om hur verkligheten är beskaffad, hur saker och ting egentligen är.

En riktigt journalist är inte rädd eftersom det inte finns i hans eller hennes genetiska kod. Är man rädd för vad ens chefer ska tycka om det man skriver, om man fruktar att ägarna ska morra ilsket eller läsarna eller tittarna protestera … så bryr man sig inte … man lägger fram det man har om man är säker på att det är sant och av värde.

En riktig journalist är aldrig bekväm eller lat … men statsmedias tablåer bär vittnesbörd om en utbredd indolens och slöhet (nu kommer sommaren med en radio som i tre månader är fylld med repriser … har de enligt avtal på sommarlov på radion?).

Av dagens journalister är de flesta hjon i statlig tjänst – det är inte bara Svt och SR som överlever med hjälp av dina skattepengar – det gäller även tidningar som ägs av Bonniers, Schibsted eller för den delen … Johan Ehrenberg.

1997 skrev jag min första krönika för tidningen Metro. Den handlade om Pete Hamill, som fått sparken från jobbet som chefredaktör för New York Post för att han inte sett till att tidningen tillräckligt mycket bevakat en välgörenhetsauktion där den döda prinsessan Dianas tillhörigheter gick under klubban.

Trams, tyckte Hamill.

Du är inte tillräckligt ”lyhörd”, ansåg ägarna och Hamill fick gå.

Något han gjorde, och kunde fortsätta vara en viktig röst.

Under tio år skrev jag några hundra krönikor för Metro – fram till 2008. De finns nu samlade i en enda volym på nästan 800 sidor.

Då hade jag förmånen att en stor del av tiden ha en chefredaktör som bara skrockade belåtet när jag skrev något som skapade debatt i en viktig fråga, och jag utgår från att han reagerade belåtet när franska ambassaden hörde av sig och undrade varför jag tilläts skriva, eller när organisationen ”Sveriges unga muslimer” protesterade … eller Dogge Doggelito gjorde det (jag hade ”förolämpat Che Guevara”).

En enda gång övervägde chefredaktören att refusera en av mina krönikor. Då hade jag angripit ANC för att de fört Sydafrika till katastrofens rand, och därefter störtat landet ner i avgrunden. Men så muttrade han bara … ”men äh, va fan …”, och lät den gå i tryck.

Hans inställning till mina texter sammanfattades väl med orden ”Ditt behov av vänner verka vara begränsat”.

Det omdömet borde gälla alla journalister.

Nu kan man köpa mina samlade Metrokrönikor samt min bok ”Inte mitt krig” i ett paket för bara 199 kronor (tidigare pris 400 kronor).

I Inte mitt krig skildrar jag med utgångspunkt från mig själv hur Sverige förändrats sedan mitten av 1950-talet. Det är även en berättelse om en vandring genom vänstern och miljörörelsen och hur våra vägar skiljs när vänstern och miljörörelsen inte bara blir statsfinansierade utan också makthavarnas villiga och följsamma propagandahjon.

Själv betraktar jag mig fortfarande som marxist och miljökämpe … men tillhör inte ”vänstern” eller ”miljörörelsen”.

Woody Guthrie konstaterade en gång att det inte är någon större idé att försöka mjölka en död ko.

Sant.

Men under över alla under.

Vad vi får uppleva i dag i debatten om public service är att den döda kon försöker mjölka oss.

Paketet med min två böcker beställer du via länken HÄR.

Boris Benulic