skrivet av Lotta Gröning på FB
Var är de glada Socialdemokraterna som kämpade för ett bättre samhälle, som trodde på sin politik och hade förankring i folkdjupet? I ett årtionde har Magdalena Andersson bekämpat SD, som i sin tur har gjort allt för att utmana S maktposition och bryta gamla strukturer. Länge slogs de om samma väljare och om samma folkhem. I dag handlar striden om makt och förakt.
Socialdemokratin mår dåligt, och det är nästan plågsamt att se Magdalena Andersson framträda. Hon är arg, och har fastnat i en politisk retorik där allt handlar om SD som rasister och som demokratins värsta fiende. Socialdemokraterna har alltid fördömt SD. I över tio år har strategin gått ut på att förtala och misskreditera partiet. Det finns förstås förklaringar: SD:s inträde i riksdagen blev en chock och en skam för alla partier.
Sverige ståtade länge med att inte ha några högerpopulistiska partier i riksdagen, till skillnad från många andra länder. Det gav den svenska demokratin och de gamla etablerade partierna en unik ställning. Självbilden av framgång som det lyckade moderna landet, var djupt rotad, inte minst hos socialdemokratin.
Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt populistiskt parti som har som strategi att röra om, reta upp och slå sönder gamla strukturer. Partiet har nazistiska rötter, men under Jimmie Åkessons tid som partiledare har de konsekvent uteslutit och motarbetat alla sådana tendenser. De har haft god hjälp av medierna som granskat dem och lyft fram personer som på olika sätt stått för en rasistisk och främlingsfientlig politik. Falluckan har varit öppen.
För Socialdemokraterna är SD en dubbel fiende. Dels rubbade de partiets möjligheter till makt, dels vänder de sig till partiets kärnväljare, den gamla arbetarrörelsen som byggde folkhemmet. Snabbt gjorde de framsteg genom att LO-medlemmar anslöt sig till SD, och i riksdagsvalen var det många S-väljare som bytte parti till SD.
Strategin från Socialdemokraterna i sin kamp mot SD är att upprepa samma budskap gång efter gång. I 20 år har partiet framfört budskapet att SD är farliga, illojala mot samhället och att de hotar sammanhållningen och demokratin. De är rasister, ryssvänliga och sysslar med desinformation. Den strategin överfördes också på SD:s sympatisörer och väljare, vilket ledde till att vi fick en tystnadskultur.
Det vi också måste komma ihåg är att Socialdemokraterna med valförlusten 2006 föll på knockout. Moderaterna hade övertagit stora delar av partiets politik, hyllade kollektivavtal och vände sig till arbetarna i sin kampanj. Under 80- och 90-talet hade partiet gått till höger, och förlorat en stor del av trovärdigheten bland sina kärnväljare.
Den ekonomiska krisen hade tvingat en socialdemokratisk regering till strejkstopp och brutna vallöften. EU-medlemskapet splittrade, avregleringen av elmarknaden upprörde många och inte minst minskade de politiska skillnaderna i politiken. EU-liberalismen suddade ut partigränser. Därefter följde en turbulent period med två partiledare som tvingades avgå: Mona Sahlin och Håkan Juholt. Partiets politiska kris var total, en splittring mellan höger- och vänstersossar som hotade sammanhållningen. Dessutom var makten förlorad – partiet hade inga verktyg för att påverka opinionen.
Efter flera år av turbulens och en tappad trovärdighet valdes Stefan Löfven av partistyrelsen till ny ordförande 2012. Vid valet 2014 fick de rödgröna knapp majoritet. Stefan Löfven valdes till statsminister i egenskap av ordförande för landets största parti. Sedan SD fällde regeringens budget och tvingade dem att styra landet med en borgerlig budget har kampanjen mot dem varit konsekvent och stenhård. Det ledde till Decemberöverenskommelsen.
Stefan Löfven fann sig väl till rätta i rollen som statsminister för samverkan mellan höger och vänster. Han hade heller inga större problem med att stänga ute Vänsterpartiet från samarbetet, och accepterade Centerns och Liberalernas påståenden att V var ett ytterkantsparti precis som SD. I dag är bitterheten gentemot SD total. Den bitterheten har även spillt över på regeringen som samarbetar med SD. Alla har blivit rasister. Argumentet om att Åkesson styr regeringen återkommer ofta.
Socialdemokraterna har dock börjat granska sin förda politik och vissa röster inom partiet har till och med kallat tiden vid makten från 2014 för åtta förlorade år. Dessutom har de liksom flera andra partier på många områden anslutit sig till SD:s politik, som i synen på att invandringen ska minska, att integrationspolitiken är misslyckad och att det krävs hårdare tag mot gängbrottsligheten. Även att energiförsörjningen måste inkludera kärnkraft har partiet nu tagit ställning för. Nya, mer vänsterinriktade tankar har kommit fram, som till exempel arbetstidsförkortning. Magdalena Andersson hade glimtar av framtidstro i sitt förstamajtal.
Väljarna vill inte ha politiska gladiatorer.
Vad är det då som återstår i denna till synes outtröttliga kamp för att minimera SD? Numera handlar det uteslutande om partiets maktposition som helt klart har försvagats. Magdalena Andersson kämpar också för sin trovärdighet, och inte minst för sin ställning i partiet. Partiet befinner sig i ett besvärligt läge. Deras nya väljare är invandrare, och de ökar dessutom bland medelklassen i Stockholms innerstad. De har däremot svårt att tilltala ungdomar med den nu förda politiken. Deras gamla kärnväljare har antingen slutat rösta, som på landsbygden, eller gått till SD.
Socialdemokraterna omfamnar inte längre hela landet. Folkhemmet har krackelerat och den svenska modellen är mycket tomma ord, många vet inte ens vad den innebär. Flera besvärliga affärer har seglat upp där Socialdemokraterna och ABF varit inblandade i verksamheter som i Botkyrka, där kopplingen till gängkriminella varit synlig.
Regeringens förslag om skatt på politiska lotterier, där framför allt Socialdemokraterna drabbas, ses av Magdalena Andersson som en krigsförklaring. Konfliktnivån med Tidöpartierna har nått en ny nivå. Partisekreterare Tobias Baudin har utlovat hämnd när de åter kommer till makten. Ulf Kristersson är en ny prioriterad måltavla vid sidan av Jimmie Åkesson. Föraktet mot statsministern är stort. Ulf Kristersson pekas ut som svag och utan vilja att ta ansvar för landet. Peter Hultqvist, som tidigare var försvarsminister, sade nyligen i Aftonbladet med hänvisning till Kristersson att ”den eventuella ryggrad som fanns på högerkanten har förvandlats till en lakritsrem”.
Ärligt talat saknar jag de glada Socialdemokraterna. Var finns de som vill ha en politik som är förankrad hos väljarna, som tror på framtiden, även om SD sitter i riksdagen? Jag förstår att makt är viktigt, men att styras av maktbegär är farligt. Den politiska debatt vi fört i Sverige de senaste tio åren har varit förödande för demokratin. Varför kan inte samtliga ansvariga politiker se det, och varför tas inget initiativ till förändring? Väljarna vill inte ha politiska gladiatorer.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer