En del tycker det är konstigt att Magdalena Andersson valde att studera i den stenhårda diktaturen DDR istället för i det demokratiska Västtyskland.
Det tycker inte jag.
Fr.o.m sextiotalet till åttiotalet omvandlades den svenska skolan i rasande takt.
Den omvandlingen sammanföll händelsevis med min egen skoltid och jag vill förenklat påstå att den svenska skolan ändrades från att vara en främst en lärdomsskola, eller om man så vill en pluggskola, till att bli betydligt mer av en indoktrineringsskola.
Honnörsordet var ”jämlikhet”. Ingen skulle få excellera eller vara bättre än någon annan. Studentexamen avskaffades, vänstern ville avskaffa betygen, hemläxorna blev färre, kvarsittning avskaffades, och med marginalskatterna såg man till att det blev mindre lönsamt att skaffa sig en lång och gedigen utbildning osv osv osv.
Själv upplevde jag den nya given som ett fiasko. Jämlikhetsidealet ledde till att utbildningen anpassades efter de svagaste och minst studiemotiverade för att ”alla skulle med” och de mer begåvade och studiemotiverade saknade stimulans och hade tråkigt. Förödande och jag tror inte att det är en tillfällighet att den svenska skolan halkat efter i internationella jämförelser sedan dess. Men en befolkning med mediokert bildade människor är ju lättare att styra än en befolkning med välutbildade människor som tenderar att ifrågasätta makten….
Ett tecken på vilken betydelse som socialdemokraterna (som hade makten 24 år av 30 under de aktuella årtiondena) tillmätte skolan är vilka som var utbildningsministrar. Bl.a Olof Palme och Ingvar Carlsson (bägge sedermera partiledare och statsministrar) samt Lena Hjelm-Wallen (sedermera vice statsminister). Att förändra skolan ansågs så viktigt att ansvaret bara lades på de allra tyngsta och mest betrodda partivännerna.
En annan tung socialdemokratisk skolpolitiker var riksdagsmannen Stellan Arvidsson. Han var så inflytelserik som chefsideolog i utbildningsfrågor att han kom att kallas ”enhetsskolans fader”. Hans linje var bl.a att ”katederundervisningen” skulle upphöra, kristendomen skulle inte längre ha någon plats och skolan skulle övergripande fungera som ett instrument för samhällets sociala omdaning.
Arvidssons stora förebild och ledstjärna var skolan i DDR som skulle uppfostra eleverna till goda socialister. Och samtidigt som han stakade ut färdriktningen för den nya svenska skolan var han ordförande i det regimtrogna Förbundet Sverige–DDR. mottog flera östtyska utmärkelser, bland annat ”Folkvänskapens Stora Stjärna” och utsågs till hedersdoktor i Rostock.
Monopol-SVT kompletterade den socialistiska indoktrineringen med att varje kväll sända DDRs barnprogram ”John Blund” (Sandmännchen) där DDRs tekniska framsteg hyllades. John Blund dök upp i rymdraketer, sportbilar och andra avancerade farkoster som skulle gjort James Bond avundsjuk medan landet bara klarade av att producera små, fula och stinkande Trabanter.
I DDR var man inte vana vid så översvallande uppskattning i västeuropeiska demokratier som de svenska sossarna förärade dem så de jublade såklart.
Mot den bakgrunden var det ju bara naturligt att unga socialdemokrater med siktet inställt på karriär i partiet, som Magdalena Andersson, styrde kosan till föregångslandet för socialdemokraternas skolpolitik för att studera.
När Berlinmuren föll och människorna i DDR återfick sin frihet rådde eufori i hela Europa med ett notabelt undantag – i Sverige stod den svartklädde statsministern Ingvar Carlsson i TV och varnade för minskad stabilitet.
Om detta må vi berätta när nu sossarna försöker sopa igen spåren av sitt diktaturvurmande förflutna.
Hans Thannerstig
ulsansblogg 
Senaste kommentarer