OUR HOUSE IN THE MIDDLE OF THE STREET

Hur ska vi komma till rätta med det grova kriminella gängväldet i de många utsatta och särskilt utsatta områden som skjutit upp som svampar ur jorden i Sverige i kölvattnet av den totalt misslyckade migrationspolitiken?

Det finns väl i princip två huvudspår i debatten.

1. Antingen slår vi ned med kraft på kriminaliteten med hårdare straff och tuffare tag som verkar vara regeringens huvudlinje.

2. Eller så gör vi inte det utan bussar med tvång barn från välordnade områden (där barnens föräldrar ofta betalat dyrt för att deras barn ska få en någorlunda trygg barndom, bra skolor och slippa vara försökskaniner i det multikulturella samhällsexperimentet) till skolorna i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Och försöker bryta segregationen genom att övertyga människor med goda inkomster att flytta till de utsatta områdena. Det verkar vara vänsteroppositionens huvudlinje. M.a.o ännu en i den långa rad av ”förebyggande insatser” och ”social ingenjörskonst” som har varit deprimerande resultatlösa i decennier nu.

Det står redan idag vem som helst fritt att flytta till ett utsatt område om man så önskar.

Haken är att så få vill göra det frivilligt. Tvärtom är många fler beredda att högprioritera och betala skjortan för att bo i områden som ligger så långt från utsatta områden som möjligt. Inte ens de politiker som gastade högst om öppna hjärtan och sjöng det spännande mångkulturella samhällets lov verkar särskilt intresserade av att slå ned sina bopålar i Tensta eller Rosengård.

Och då återstår bara tvång genom ”social ingenjörskonst”. Undantagna är de med goda nätverk i maktens korridorer som alltid, likt den tidigare fackbossen och nuvarande s-partisekreteraren Baudin, kan ordna boende på attraktiva adresser genom sina förstklassiga nätverk inom det s.k ”klägget” där moralen bäst kan sammanfattas som ”you’ll scratch my back and I’ll scratch yours”.

Eller tror du det är en slump att Baudin fick en paradvåning på Sveavägen i centrala Stockholm av arbetarrörelsen och inte en lägenhet på bottenplan på Järvafältet?

Gamla honnörsord som solidaritet och rättvisa är någonting som som sossarna numera bara sjunger om på första maj. De andra 364 dagarna om året ägnar de sig med liv och lust åt att pådyvla medborgarna konsekvenserna av sin misslyckade politik så att de själva kan hålla sig skadeslösa.

Hans Thannerstig

HAVE SOME COURTESY, HAVE SOME SYMPATHY AND SOME TASTE

Näringslivet har mycket att lära av politiken.

När ett företag går i konkurs, från Kreuger-kraschen via Trustor och Fermenta till Allra ska det alltid diskuteras vilka fel Ivar Kreuger, Joakim Posener, Refaat El Sayed och Alexander Ernstberg gjorde.

Media skriver massor, företagsledarna tvingas bort och inte sällan blir det rättsliga efterspel för trolöshet mot huvudman och annat trams.

Bättre göra som i politiken, låta de misslyckade företagsledarna sitta kvar och befordra dem gärna – de såg kanske inte problemen för sina företag komma och var bara naiva.

Lär av politiken och chilla lite, vettja. Utkräv aldrig något ansvar oavsett hur mycket landet förfaller utan bara trava vidare i samma gamla hjulspår. De odugliga lyckas kanske bättre nästa gång, vem säger att inte en blind höna kanske hittar ett korn någon gång.

Hans Thannerstig

SD-toppen skrev sig i fritidshuset – får taxiresor och traktamente av skattebetalarna

Ursäkta språket, men vilket landsbygdsfientligt jävla magplask av SVT och vilken orättfärdig behandling av Oscar Sjöstedt. Det man i praktiken gör med den här så kallade ”granskningen” av ledamöter, som på alla sätt följer regelverket, är att skuldbelägga riksdagsledamöter som väljer att bo på landsbygd och glesbygd. En ledamot som väljer att bo i Stockholms innerstad riskerar ju inte att utsättas för den här typen av granskning.

Ingen ifrågasätter att Oscar de facto bor i sitt hus i Västmanland året runt. Ändå väljer SVT att kalla det för ett ”fritidshus”. Varför? Är det på något sätt misstänkt att en riksdagsledamot bor i ett litet skogstorp? Bör vi alla bo i villor på Djursholm eller i lägenheter på Östermalm? Vad skulle det göra med vår världsbild och verklighetsuppfattning?

Givetvis blir det dyrare att pendla om man bor i glesbygden. Ledamöter måste ju enligt lag vara i Stockholm ett antal dagar per vecka för att delta på utskottsmöten och voteringar. Om man har en så framskjuten position som Oscar Sjöstedt så måste man dessutom regelbundet, ofta med kort varsel, ta sig till Stockholm för att delta i utfrågningar, debatter och intervjuer. Detta är något som bl a SVT kräver och den som nekar att delta hängs ofta ut av medierna.

Visst skulle det bli billigare för staten om alla riksdagsledamöter levde sina liv innanför Stockholms tullar, men det skulle också innebära en kraftigt försämrad inblick i landsbygdens och glesbygdens livsvillkor och att stora delar av Sverige skulle sakna representation.

Oscar spenderar all tid han kan i Västmanland, där han bott i många år nu. Han är lojal med sin ”nya” hembygd, lyfter ofta frågor och perspektiv som är viktiga för hans grannar och vänner i skogsbygden och han är djupt engagerad i den regionala och lokala politiken.

En och annan tycker säkert att ledamöterna borde betala sina arbetsresor själva. Jag kan förstå den utgångspunkten, men håller inte med. En ledamot i t ex Norrlands inland, skulle förutom all tid som redan förloras på resor varje år, också förlora mer än halva sin lön. Över tid skulle det ofrånkomligen leda till att ledamöterna spenderade betydligt mer tid i Stockholm eller flyttande in till centrala Stockholm för att sedan, någon gång om året, ge sig ut på nån ”träffa vanligt folk-safari” på landsbygden. Det vore dåligt för demokratin och dåligt för visionen om att hela Sverige skall leva.

Gör om, gör rätt SVT!

Mattias Hans Karlsson