SD har ju vuxit exceptionellt snabbt de senaste decennierna och extra snabbt bland arbetarväljarna inom LO-kollektivet, främst på vänsterpartiernas bekostnad vilket ofta fått vänsterdebattörer att lägga sina pannor i djupa och bekymrade veck. Vad kan det bero på? Har våra gamla trogna sympatisörer blivit rasister? Eller t.o.m nazister?
Jag har aldrig tillhört LO eller röstat på S eller VPK/V men mina föräldrar, min bror och många av mina vänner från barndomen och ungdomen gjorde det förr så om jag får tillåta mig att spekulera utifrån mina erfarenheter så tror jag ungefär så här:
Bland den socialdemokratiska arbetarklass jag känner och har känt har jag aldrig upplevt att stödet för radikalfeminism och intersektionellt tankegods (dvs att äldre, vita och heterosexuella män är roten till allt ont i världen) har varit särskilt starkt.
Sant är att de flesta (dock inte jag, jag är knökhöger av födsel och ohejdad vana och nolens volens
) förr röstade på och sympatiserade med S eller VPK/V men det var snarare för att de ville ha bättre arbetsvillkor, mer pengar i plånboken, längre semester, god skola och vård samt ekonomisk och fysisk trygghet och inte mer radikalfeminiska och intersektionella samhällsexperiment för sina dyra skattepengar.
Sossarna levererade ju faktiskt också de förstnämnda sakerna på främst Erlanders och i någon mån Palmes/Carlsson/Perssons tid och Vänsterpartiet var för de som ville att det skulle gå ännu fortare att förbättra villkoren för ”de arbetande massorna” och med ännu radikalare metoder än sossarna.
I takt med att vänsterpartierna skiftat fokus från plånboks-, välfärds och trygghetsfrågor till radikalfeminism och intersektionalitet har också många LO-anslutna arbetarklassväljare undan för undan tröttnat och övergett dem.
Numera är S och V mer partier för genusakademiker, kulturstödsberoende, bidragsberoende och den egna nomenklaturan än för arbetarklassen, tycker jag.
Följaktligen har de flesta av mina gamla arbetarklassvänner övergivit S och V numera för främst SD och i någon mån KD.
Inte för att de har ändrat uppfattning, de vill fortfarande ha bättre arbetsvillkor, mer pengar i plånboken, längre semester, god skola och vård och ekonomisk och fysisk trygghet. De är beredda att betala rätt höga skatter om det levereras men inte annars.
Sålunda tycker de att S och V tappat fokus på deras hjärtefrågor och att det var länge sedan de senaste leveranserna av vad de beställde i valen. Istället har vänsterpartierna förirrat sig in i en all snårigare djungel av radikalfeministiska, intersektionella och kvasi-intellektuella teorier med föga bäring på sina arbetarklassväljares vardagsproblem och framtidsdrömmar.
Och inte blev det bättre av att S och V inte utövade någon självkritik alls utan länge beskyllde sina ex-väljare för att vara rasister och nazister när allt de hade gjort var att hålla fast vid samma gamla åsikter som förr.
Att styvnackat anse att det är fel på väljarna istället för den egna nya politiska inriktningen är ingen vidare ödmjuk analys som rättvist har bestraffats med väljarflykt.
Det hela är ungefär som att jag själv som gammal övertygad Bohman/Adelsohn-moderat inte alls kände igen mig i Fredrik Reinfeldts moderater och fortfarande inte är helt säker på vad jag anser om Ulf Kristerssons moderater.
Folk röstar helt enkelt inte i evighet på samma partier pga partinamnet och gamla meriter om det politiska innehållet alltför radikalt förändras och väljarna dessutom upplever att de får det sämre på olika plan.
I alla fall är det ungefär så ex-vänsterröstarna i min umgängesfär resonerar.
Hans Thannerstig
ulsansblogg 
Senaste kommentarer