DET ÄR LITE MÄRKLIGT, ÄNDÅ!

Enligt polisens senaste undersökning har vi för närvarande 67 500 gängkriminella i Sverige, vilket är fler än vid den senaste mätningen för några år sedan.

17 500 är direkt aktiva och 50 000 har kopplingar till den gängkriminella världen, vad det nu innebär. Som jag förstått det har alla som räknats med gjort sig skyldiga till upprepad brottslighet, som dömda eller misstänkta.

Detta är inte alls bra. Speciellt inte med tanke på att vi får se en massa framträdanden med den stackars plågade Rikspolischefen Petra Lundh, nu ännu mera gråtfärdig och förtvivlad än tidigare, när hon förklarar att detta är rent förfärligt. Hon konstaterar att de helt enkelt är för många.

Men Lundh har faktiskt kommit på en lösning, tro det eller ej. Nu är det är hög tid att kalla in det verkligt tunga artilleriet, det som hon kallar ”andra aktörer” och som består av – skola och socialtjänst!

Tadaa! En mjuk, kvinnlig polisorganisation lämnar över initiativet till två om möjligt ännu mjukare och mer kvinnodominerade organisationer. ”What could possibly go wrong?” som vi säger hemma i Dalarna.

Lärarna i skolan kan glömma allt som har med kunskaper och lärande att göra, nu är det brottsförebyggande arbete som gäller för hela slanten. Socialsekreterarna kan redan nu börja ställa krav genom Akademikerförbundet SSR om utbildning för strid i gatumiljö, rätt att bära tjänstevapen samt skottsäkra hjälmar och skyddsvästar, betalda av kommunerna.

Jag kan avslöja en väl förborgad hemlighet som jag råkar känna till. Både skola och socialtjänst har under minst 15-20 års tid ägnat sig åt att stoppa nyrekryteringen till gängen genom ”förebyggande arbete”. Det har väl gått så där, kan man säga. Det fungerar helt enkelt inte.

Så som politiker och Rikspolischef talar, så talar ett lands ledare som helt tappat kontrollen över sina egenskapade problem. I ett land som genom sina politiker, på tvärs mot folkviljan, under 50 års tid låtit miljoner människor från fjärran diametralt motsatta kulturer flytta in i landet och här bygga upp sina egna enklaver, sina etniska, muslimska och helt kraschade ”utanförskapsområden” i varje svensk stor, mellanstor och liten stad. Med kaos som följd.

Min prognos är att inom några år talar våra politiker och myndighetsledare om att de förebyggande insatserna måste sättas in redan på förskolan, för att sedan flyttas ned till landets förlossningskliniker och BVC.

De är lite märkligt, ändå, när allt enkelt hade kunnat lösas genom att man aldrig fattat det där Riksdagsbeslutet 1975 om att Sverige var så förbannat tråkigt och homogent att vi måste förvandla landet till ett nytt och spännande mångkulturellt paradis.

Här finns ett inslag från Aktuellt för den intresserade:

Krönika med Karl-Olov Arnstberg – Det öppna samhället och dess identitetsmarkörer

SE HÄR

Efter 1900-talets två världskrig insåg Västvärldens ledande politiker att de måste ändra kurs, så att denna tragik med sitt omätliga lidande aldrig mera hände. Aldrig mer några nationer med längtan efter världsherravälde

1. Aldrig mer några överlägsna raser som ägnade sig åt folkmord
2. Aldrig mer några storhetsvansinniga diktatorer. Inte Stalin, inte Mussolini, inte Ceaușescu och framför allt aldrig mera någon Hitler…

Vad är ett militärt försvar värt när vi inte kan försvara oss mot odemokratiska krafter?

Regeringens undfallande ton beträffande den ideologi, som plågar stora delar av mänskligheten är bedrövlig.

Dess uttalanden kan inte beskrivas som någonting annat än sällsynt korkade.

Framförandena kan bara kan tolkas som om yttrandefriheten i vissa fall inte skulle vara helt fri utan nödvändigtvis vara underkastad vissa outtalade moraliserande regler.

Vad beträffar min egen antipati mot den repressiva läran, så är den klar och entydig.

Min ovilja har en reell och saklig grund och styrkan av denna är inte övervärderad eller förstorad, utan den står i direkt proportion till den överhängande fara, som denna utgör.

Min vedervilja och olust uppstod när svenska regeringar helt utan ansvar och kontroll, och på endast något decennium lät horder av tillbedjare i miljontal välla in i ett land, bebott av en folkspillra inte ens uppgående till tio miljoner personer.

Den inträdde, när människomassor, hemmahörande i en förfelad och dysfunktionell kultur, som inte har skapat någonting annat än terror och skräckvälden med ständiga och evigt återkommande inbördeskrig, anarki och barbari, tilläts invadera mitt land.

Hur stor eftergivenheten än är, så förblir de invällande skarorna missnöjda med att planetens ”godaste” rike är så diskriminerande mot dem. Rasifieringstaktiken upphör aldrig och är alltid densamma. Svenskarna skall fås att känna skuld, och gör de inte det så skall känslan av synd, skam och omoral brännas in i hjärnbarken på dem.

I det plågade Svea rike ställer den förtryckande ideologin ständigt nya krav på undantag, särregler och förbehåll.

Det okristliga omhuldandet av planetens mest frånstötande konfession får till följd att det separatistiska samhället närmar sig med stormsteg.

Trots oron och de dystra tankarna är Moder Svea lugn och behärskad.

Hon är förvissad om, att folket i det bragderika och över 1000-åriga konungadömet, ättlingar till fria män och kvinnor, en dag skall återvinna herraväldet över sitt rike.

Politikernas ogärningar har utförts utan någon som helst besinning eller eftertanke och helt i avsaknad av minsta analys.

Det är förbrytelser mot nationen och ett skändande av dess folk, som torde sakna motstycke i svensk historia.

Dåd, som de ansvariga nu med alla medel försöker att bortförklara som omöjliga att undvika.

Det finns inte längre några utsikter till försoning eller förlikning mellan makten och dem som snart för gott tappat tålamodet.

Det finns inte någon medelväg eller något mellanting.

Det finns inte plats eller tid för några eftergifter alls.

Den dag en liten antydan syns till att vinden har vänt, så skall de ondsinta veta att ingen pardon ges.

Det är då den avgörande striden inleds.