Det finns något som heter failed state, eller statsförfall på svenska.
Med det menas en stat som inte klarar av två grundläggande saker:
1. Upprätthålla gränsen
2. Upprätthålla inre ordning
I det avseendet är Sverige inte en failed state,
även om det finns många tecken på att landet inte fungerar.
Vi har ingen koll på vilka som finns i landet och inte heller vilka som tar sig in över gränserna.
Men man talar också om ett annat begrepp:
Sviktande stat.
Det finns inga tvivel på att Sverige är en sviktande stat.
växande brottslighet,
ett vacklande energisystem,
sjunkande välstånd,
en havererad skola,
en sammanlagd nationell skuld,
bristande underhåll av infrastruktur,
okontrollerade välfärdsbedrägerier
minskad tilltro till rättsstaten och medierna och
en problematisk utrikespolitik
Men, enligt mig, så är det främsta tecknet på en sviktande stat när etablissemanget omsluts av en kollektiv dumhet.
Det är där Sverige nu befinner sig.
Det offentliga samtalet har under mer än ett decennium dominerats av riktigt dumma människor på public service, Aftonbladet och i riksdagshuset.
Jag har stött på kollektiv dumhet ett par gånger i mitt liv.
En grupp hittar på egna förklaringar varför något har gått fel.
De varken vill eller kan inse egna misstag eller sin egen skuld.
I en grupp där dumheten är förhärskande är alla mycket lätta att manipulera till gemensam förnekelse av problem.
I Sverige ville inte de styrande inse att den okontrollerade invandringen var ett problem.
De vill inte heller i nuläget inse att islamistiska grupper samt gängkriminella är i full färd med att infiltrera välfärdsstaten och rättsstaten.
I stället har de kommit med rent idiotiska lösningar som att bygga fler fritidsgårdar,
satsa på förskolan,
bjuda buset på kaffe och bullar eller som i Norrköping,
betala kriminella för att inte begå brott.
Rikspuckot för tillfället är Magdalena Andersson som bara babblar och flosklar.
Vi är många som har varnat för utvecklingen.
Jag minns att jag 1987 ansåg att Sverige hade börjat bli diffust.
1990 förstod jag att arbetslösheten skulle öka.
Några år därefter att invandringen skulle försvaga systemen.
1998 insåg jag det oerhörda att statens myndigheter kan ljuga.
Men det var först 2011 som jag insåg åt vilket håll landet var på väg.
Och sedan 2012 har jag beskrivit utvecklingen offentligt.
Under dessa 35 år har jag uppmärksammat en tilltagande dumhet inom politikerskrået, kultureliten och journalistkåren.
Ju större problem, desto mer förnekelse och dumhet.
En del har givetvis förstått men har då haft en så feg moral att de har förblivit tigande.
Genom den härskande klassens förnekelse har problemen tillåtits växa.
Det är alltså ett etablissemangs dumhet som förvandlar en fungerande stat till en sviktande stat.
Stefan Torssell 24 oktober -23
ulsansblogg 
Senaste kommentarer