Krönika med Karl-Olov Arnstberg – Det kortlivade matriarkatet

I Sverige har feministerna haft och fortsätter att ha en sådan framgång – i synnerhet på universiteten, inom statlig byråkrati och i media – att det finns fog för att fråga om vi är på väg in i ett matriarkat. Emellertid, söker vi i historien så är matriarkat både sällsynta och kortlivade. Det aktualiserar frågan vad det är i det kvinnliga tänkandet som inte fungerar i förarsätet. Observera att det inte handlar om kvinnor som individer. Och självklart finns det kvinnor som är mer som män, liksom det finns män som är mer som kvinnor.

Evolutionsbiologen Joyce Beneson, har skrivit flera böcker om hur manligt och kvinnligt skiljer sig åt. Till skillnad från andra primater har mänskliga honor och hanar olika beteeendepreferenser. Genetiskt visar de sig i tidig ålder. Män premierar rationalitet därför att i strid vinner den som kan kontrollera sina känslor (av rädsla t.ex.).

Pojkarna brottas och är fysiskt våldsamma. De tävlar med varandra om att bli bäst. De förbereder sig för att som vuxna konkurrera om kvinnorna och besegra andra män i krig. Flickorna har två överordnade intresseområden, som knyter an till deras kommande vuxna liv. De är intresserade av sitt eget och andra flickors utseende. Den andra rollen är den vårdande. Redan vid tre års ålder är flickorna intresserade av att laga mat, städa och hålla bebisar vid liv. För flickor är en förtrogen ”bästis” väldigt åtråvärt. Vänskapen är djup och de flickor/kvinnor som är med i gemenskapen delar med sig till de andra om sådant som är väldigt privat, relationer med pojkvänner, personlig osäkerhet etc. De pratar inte, som männen, om sin nya Volvo.

Beneson skriver att kvinnor är genetiskt kodade för ett vuxenliv i en framgångsrik mans harem. Det är bättre och säkrare för kvinnan och hennes barn att vara hustru nummer fyra eller fem till en man med hög status än att vara en lågstatusmans enda kvinna. Kvinnorna i haremet formar jämlika kollektiv där de inte bara stöder varandra utan också hjälps åt med barnen.

Den maskulina konflikten är konfrontativ, den feminina manipulativ. Det är därför kvinnor vanligen gråter i situationer där män tar till våld. Gråten är ett skydd mot våld. Kvinnor ser inget värde i utmaningar som gör att de riskerar livet eller blir skadade. En man kan ägna sig åt att tämja krokodiler eller ormar. Det är en ”utmaning” som är det kvinnliga psyket främmande. Gör ett så enkelt test som att gå in i en skolklass och fråga hur många som har klättrat upp på ett högt tak. Det blir ett antal pojkar som sträcker upp handen. Flickor gör inte sådant. Evolutionärt sett är männen inte lika värdefulla som kvinnorna. Ett samhälle kan förlora väldigt många män utan att vara hotat av undergång.

Pojkar är mer sociala än flickor och bättre på kollektiv vänskap, vilket går emot gängse uppfattningar. Se exempelvis fotbollssupporters som är utpräglat manliga grupperingar. Lika utpräglat kvinnliga supportergrupper saknas. Manlig vänskap är allianser för män med gemensamma intressen. Männen accepterar att dessa grupper är hierarkiskt uppbyggda. Med rätt ledare optimeras möjligheten att vinna en strid. För männen är alltså inte det lika värdet något meningsfullt ideal.

Eftersom kvinnor inte i samma utsträckning som män är fysiskt hotade, organiserar de sig med andra kvinnor i jämlika grupperingar. De kämpar för att bli klassade som ”lika bra som alla andra”, inte som männen efter att bli bäst. Flickor och kvinnor är istället inbäddade i en generations¬hierarki: mormor, mamma, dotter, äldre och yngre syskon.

Med kvinnorna vid makten får v i ett samhälle som prioriterar människors lika värde, vilket betyder att alla förtryckta grupperingar måste få upprättelse. På så sätt öppnar kvinnorna dörren inte bara för orättvist förtryckta minoriteter utan alla möjliga extremgrupperingar: känslodallrande klimatfanatiker, rasistiska BLM, bigotta litteraturrevisionister, queerteoretiker, misandriska kvinnor som hatar det CIS-normativa samhället, normkritiker, transrörelsen, pridedansande militärer och … jag kan fortsätta uppräkningen ett bra tag till.

Feminismen leder inte till ett samhälle med ett kvinnligt och bättre regelverk. Det leder till ett samhälle där de goda männen blir svaga. De har inte tillräckligt våldskapital för att stävja de onda män som finns omkring och i det egna samhället. Evolutionärt tas det över av starkare män. Vilka dessa män är och hur de kommer att behandla kvinnorna, det är en öppen fråga.