I fredags avlossade någon sju skott i mot en dörr i det bostadshus där författarinnan Elisabeth Åsbrink bor.
Åsbrink förklarade i P1 i morse att hon blev så chockad att hon först ringde sin man, och först därefter polisen.
Jag tror inte det är sant.
Jag gissar att Åsbrink först ringde DN Kultur och sa att hon skulle leverera en text om hur våldet nu nått fram till hennes eget lilla reservat på Söder i Stockholm.
Åsbrink hör till den stora kulturarbetarskara som i åratal förklarat för oss att egentligen är morden, skjutningarna, sprängningarna och våldtäkterna inte den stora faran – den stora faran är istället ”människors rädsla för varandra”.
I januari 2020 deklarerade hon i magasinet Vi:
”Jag vill därför påstå: att bli demokratiarbetare är enkelt, gratis och helt riskfritt. Var och en kan motverka terrorismens och populismens effekter utan att det tar tid eller stjäl kraft. Se varandra i ögonen. Småprata. Hälsa på din granne, på busschauffören, på mannen eller kvinnan som sitter utanför mataffären. Säg hej. Möt blicken hos den du passerar på trottoaren eller i korridoren på jobbet. Nicka till den som sitter mittemot i tåget.”
Men efter attentatet i hennes eget bostadshus skriver hon i dag i DN att:
”Världen ruckades. Nu tillhör också jag och mina grannar dem som lever med skottlossningar utanför dörren, nu har också vår lugna gata med sina råttor och ekande skratt från kvällsfolket som tar dagens sista cigg och förskolans parad av små människor i neongröna västar under pilträdens ljusa lövverk införlivats i en ny gemenskap: de beskjutnas. Allt är likadant som när klockan visade 21.47 men inget är sig likt.”
Men kom igen Bettan! Varför bli rädd. Ut på gatan med dig! Följ dina egna råd: ”se folk i ögonen”, ”hälsa på din granne”, ”möt blicken hos den du passerar”, ”nicka till den som sitter mitt emot i tåget” så löser allt sig.
Eller hur?
Du har väl slarvat med att följa dina egna råd och gått med blicken i backen hela tiden, då kommer våldet smygande.
I artikeln i Vi 2020 skrev Bettan att om vi inte följer hennes råd försvinner tilliten i samhället:
”Om vi låter det ske, kan effekterna bli förödande. Därför att demokratins kärna är vår förmåga och benägenhet att lita på varandra. Utan tillit, ingen demokrati.”
Bettan skrev sina rader mycket långt från de förorter där de kriminella gängen härskar, långt från de platser där man gör bäst i att inte möta människors blickar – därför att det kan ses som en utmaning eller en förolämpning. Just tjatet om att se någon i ögonen visar att hon inte vet ett dugg om livet i orten.
Bettans råd funkar om man lever i ett reservat.
När banditerna kommer till Bettans reservat blir hon ”chockad” för att ”något tagits ifrån henne”.
.
Jag föreslår henne att hon i fortsättningen när hon går ut går med blicken sänkt och tittar i backen. Inte av fruktan utan för att hon skäms över sig själv, och sitt skambeläggande av dem som i årtionden varnat för det som nu händer i hennes närhet.
Men vi ska inte tro att så sker.
Bettan varnade i radion för att man ska bli så rädd att man börjar tro på ”enkla lösningar”.
Vad skulle man då göra istället?
Bettan sa att hon inte hade något svar på den frågan. Möjligen skulle man göra något åt ”klyftorna i samhället” och se till att ”bevara tilliten”.
Så OK då Bettan – nästa gång någon uppenbarar sig i ditt trapphus med en Glock, kuta ut och se honom djupt i ögonen så fixar det sig säkert.
Boris Benulic
ulsansblogg 
Senaste kommentarer