Den som sticker ut näsan riskerar skoningslös kritik. Hösten 2023 tog till exempel Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski heder och ära av den förra DN-skribenten Lena Andersson därför att hon ifrågasatte mediernas alarmistiska tonfall när det gällde klimatet. Expressenjournalisten Magda Gad kallade Lena Andersson för en ”otroligt äcklig människa” och påstod att hon ”sitter hemma och fnittrar” över bränderna på Maui i Hawaii, trots att Lena Andersson inte hade skrivit ett ord om dessa bränder.
I samma veva skrev författaren Ann Heberlein i Svenska Dagbladet om olika perioder i sitt liv. Grundtemat i den långa texten var sökandet efter lyckan. Under några år var hon ute i kylan, eftersom hon tog strid med det politiska etablissemanget och det offentliga hyckleriet. Nu har hon åter släppts in i åsiktskorridoren och konstaterar att åren som opinionsbildare med starka åsikter var olyckliga.
Att man knappast blir lycklig av att ge sig in i samhällsdebatten, stämmer också på mig. Jag är sedan ett drygt tiotal år tillbaka totalförbjuden i åsiktskorridoren. Om jag hade blivit lyckligare av att hålla tyst vet jag naturligtvis inte men jag hade sluppit ifrån beskyllningar för att vara rasist, nazist och konspirationsteoretiker.
Lycka är ett besvärligt begrepp, eftersom det inte är en normalitet utan ett avvikande tillstånd. Bättre än att fråga sig om man är lycklig är det att fråga om man lever ett meningsfullt liv. Mina protester betyder antagligen inget men jag ingår i en dissidentkör och som medlem av denna kör är det jag säger och skriver meningsfullt. Utan alla dessa protesterande röster och vassa pennor skulle de rättrogna motståndslöst kunna köra landet mot avgrunden. Vi har förståndet och markkontakten på vår sida. Våra röster är viktiga.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer